Gräshoppan och myran

Den 30:e juni, när protesterna i Grekland var som mest omstörtande, berättade jag en moraliskt uppbygglig fabel från det landet.
Tack till Marco Padoan, som filmade med sin mobilkamera.

På Begäran på På Besök

Kringlan

I torsdags rodde vi snabbt och spontant ihop en experimentkväll på På Besök. Johannes Finnlaugsson var konferencier. När han, jag och Kringlan pratade på kontoret i Västra Hamnen kom vi på att vi var sugna på att göra om experimentkvällen På Begäran.
Emma Knyckare och Tomas Högblom anslöt sig, och det gjorde även Jørund Larsen mycket spontant på plats. Ingen av oss hade några skämt med oss i bakfickan. Vi fick varsitt ämne 60 minuter innan showstart, och sen skrev vi så att pennan glödde tills det började.
Trots att vi bara var fem komiker så lyckades vi ändå fylla ut en hel förstaakt med helt nyskrivna rutiner. Det skrattades inte mindre än vad det brukar göra på en bra ståuppkväll. Innan paus fick vi nya ämnen av publiken, och nu hade vi bara en kvart på oss att skriva. Otroligt nog lyckades vi fylla ut fyrtio minuter. Och publiken skrattade ännu mer.
Vi hade kunnat sluta där, och kallat det för en hel kväll. Men eftersom publiken hade skrivit lappar med ämnen så valde vi att köra en runda med improviserad standup med hjälp av lapparna. Kringlan inledde och satte ribban högt. Han pratade länge och roligt om ett barndomsminne. Alla vi andra bestämde oss för att inte heller ta den lätta vägen ut genom att dra en ny lapp om inspirationen inte dök upp direkt. Jørund fick ämnet Franska Revolutionen och hanterade det mästerligt. Flera gånger när jag trodde att han stolt skulle tacka för sig tog han ett nytt varv och hittade en ny rolig infallsvinkel. Jag gick upp och fick ämnet amfetamin. Det kändes först läskigt att min hjärna inte verkade komma på något kul. Sen mindes jag tricket med bra humorimprovisation. Tvinga inte fram något. Så jag började prata till jag plötsligt sa fel. Ett fel som jag kunde spinna vidare på. Och sen var jag igång. Jag har aldrig sett bättre soloimproviserad standup än på På Besök i torsdags. Jag hade god lust att fortsätta länge med nya ämnen, men eftersom klockan visade att föreställningen hållit på i två timmar avslutade vi efter första rundan. Vi får fortsätta en annan gång.

Johannes och Emma.

En del av det jag gjort de senaste veckorna

Nu är min semester slut. Det är lite svårt att prata i termer av semester när man frilansar som jag. Jag har ju stått på scen en hel del de senaste veckorna, men jag har också kunnat ta det lugnare än normalt. Marja var nere och hälsade på i Malmö ett par veckor och då gjorde jag mest kul saker med henne.
Vi grillade några kvällar, och kunde efter dessa försök med vetenskaplig noggrannhet konstatera att alla engångsgrillarna från Lidl ger slow food en ny innebörd. Efter två timmar vid grillen fick vi ändå avsluta jobbet i ugnen.

En dag åkte jag och Marja ut till Lars Vilks land Ladonien och klättrade runt i hans plockepinn-verk Nimis. Vägen ner var så brant att jag tyckte den kändes som en utmaning. Kanske skulle jag gilla den när jag var barn, tänkte jag. Och sen funderade jag över om jag verkligen var den sortens barn som skuttade omkring på det där sättet.
När vi väl kom fram till Nimis hörde jag en tioåring framför mig försöka formulera sitt första intryck:
-Tänk att han har byggt det här själv... den där tokiga gubben.
Ja. Jag blev också imponerad. Nimis är mäktigt att se i verkligheten, och jag är svag för den kaotiska estetiken.
-Den här skulle man kanske kunna göra i Minecraft, sa tioåringens kompis när de gick nerför första bryggan av virke.
Själv tänkte jag att jag skulle vilja se Nimis som Counter Strike-bana.
När vi väl kom igång och började klättra kände jag mig som ett barn på nytt. Jag vet inte om jag var den sortens barn som gillade att skutta runt. Men när jag besökte Ladonien var jag det.

Den senaste tiden har jag lärt mig att älska Angry Birds. Nu måste jag skaffa mig en Smartphone så att jag slipper låna Marjas hela tiden.

En kväll hälsade jag, Marja och Felix på Sara och Fredrik i Lund. Plus deras barn så klart. Det blev en underbar kväll. Sara och Fredrik bjussade på god mat. Vi spelade sällskapsspel och drack starkdricka. Och jag gjorde hat trick med facerape.

Jonna på Marja.

Dagen efter åkte jag och Marja till Danmark. Marja hade aldrig varit där innan. Det började rikigt bra med att vi fick se en kändis! Utanför hotellet vid Centralstationen stod ett helt gäng fans och väntade på att få ett tillfälle att se kändisen. Precis när vi gick förbi kom han ut, och en del av tjejerna började skrika. Jag missade inte tillfället att också fotografera. Jag undrar fortfarande vem kändisen är.
Sen gick vi till Nyhavn och jag fick förmånen att se Marja när hon är som mest autistisk. Hon blev helt enkelt likadan som jag brukar bli när mitt blodsocker faller. Det kändes annorlunda att vara den som var normal i den situationen.
Resten av Danmarksvistelsen åkte vi till den turistattraktion man måste se om man bara är i Danmark över en dag. Christiania.

Förra veckan tog jag och Marja bilen till Stockholm för att kunna uppträda i Söderhamn. Men med en dags varsel blev föreställningen inställd, så jag fick hitta på annat att göra.
Jag gjorde en pilgrimsresa till Knivsta där jag hittade Fritte i hans föräldrars hus.

Här började allt. Här var Fritte konferencier på en revy i årskurs tre.


Petter Bristav och Marja. Inför sista Harry Potter-filmen som vi såg på ett av Stockholms verkliga smultronställen: Herons City.

Jag tog hemvägen förbi Värmland och hälsade på Kristoffer Appelquist. Jag såg honom spela i Västanå Teaters mastodontföreställning Gösta Berlings Saga. Jag hängde också med till Liljedahl och fick träffa familjen, vilket var mycket trevligt. Men plötsligt hade nån idiot sprängt och skjutit omkring sig i Norge, och då blev det en dyster stämning. Men det kändes som en bra plats att vara på när det hände. Det kändes skönt att dela den stunden med människor man tycker om.

Dagens mest framhävda icke-nyhet

Till er som inte bor i Öresundsområdet kan jag förklara att man aldrig får blåsa fram över bron i valfri hastighet. Det är alltid begränsad hastighet.

Ditt Liv Är Här med Sissela Benn

Igårkväll gjorde vi andra föreställningen av Ditt Liv Är Här. Huvudpersonen var Sissela Benn. Det kändes annorlunda att ha en person som jag faktiskt känner som gäst. Men också helt naturligt eftersom jag beundrar Sissela så mycket.
Det var en ljuvlig kväll på Kallbadhusets herravdelning och föreställningen var toppen. Improvisatörerna var roliga och alerta, och samtalet flöt på som en porlande bäck i en naturromantisk tavla från 1800-talet.

Backstage innan föreställningen. Martin Waerme, Sissela Benn, Mario Castro Sepulveda och Oskar Stenström.

Ditt Liv Är Här -premiär imorgon!

Imorgon är det premiär på Ditt Liv Är Här. I år gör vi betydligt fler föreställningar än förra årets tre. Ända in i augusti kan jag varje vecka se fram emot att samtala med kända gäster och få ta del av deras livshistoria. Och med ett enormt bra gäng improvisatörer vågar jag också lova många stora skratt. Ditt Liv Är Här brukar alltid ge en djupt medmänsklig och livsbejakande underhållning där man som publik får chansen att se bortom sina egna fördomar om en människa. Som bäst är stämningen rent magisk.

I måndags ringde jag och gjorde en förintervjua med premiärgästen Lars Vilks. Det var ett mycket spännande och intressant samtal. Vi pratade länge. När vi la på luren var det för att batterierna i min mobil höll på att ta slut.
Det vi pratade minst om var Muhammedteckningen och dess konsekvenser. Jag koncentrerade mig på att fråga om sånt jag inte kan hitta information om på nätet. Men samtalet gled ändå in på mod och konstnärskap. Jag kan relatera till de här frågorna. Komiker berör också ofta det tabubelagda och undersöker det som är känsligt i samtiden. Och jag har sett det som en konstnärlig plikt att inte backa undan när det jag gör innebär en risk att jag gör bort mig ordentligt. När man misslyckas och ett helt rum fullt av människor uppenbarligen inte förstått ens intentioner utan istället hatar en så går man inte därifrån oskakad.
Men i mina ögon är det oerhört viktigt att man inte låter sig stoppas av det. Risken är annars att man bara gör det som man vet att man får uppskattning för, och då är det bara en tidsfråga innan man är en dålig konstnär. Och i ett samhälle där endast på förhand uppskattade sanningar får yppas blir samtalet och mötet mellan människor inget annat än ett ytligt spektakel. Och det gör oss alla dummare. Därför är jag smått fanatisk när det gäller hur viktigt jag tycker det är att värna om det fria ordet. Och jag känner mig stolt att vår första gäst är en person som inte kan få för mycket stöd i det fria ordets namn. Morgondagens föreställning på Kallbadhuset börjar 20.00.
Till säsongens övriga föreställningar kan du förköpa biljetter här.
Vi ses!

Jag har valt sida, Johannes

Det här är ett svar på detta inlägget.

Ikväll var det standup på På Besök...

...och konferenciern Johannes Finnlaugsson gjorde verkligen sitt yttersta för att de som uppträdde skulle förbli anonyma.

Anonyma Narkomaner

Igår uppträdde jag på ett Anonyma Narkomaner-konvent som hölls på Gullbrannagården utanför Halmstad. Jag fick giget tack vare att Fritte rekommenderade mig. Fritte har själv uppträtt där för två år sen och han sa att det var underbar publik och skön stämning.
Jag var nervös under dagen. Arrangören hade sagt till mig att uppträda 60 minuter. Jag hade aldrig uppträtt så länge innan, även om jag har varit och snuddat vid det någon gång.

När jag kom fram till Gullbrannagårdens camping fick jag kaffe och leddes sen bort till den stora dansbanan som utgjorde scenen. Det var större än vad jag trodde. Och det krävdes för att svälja publiken som bestod av 600 människor. Ändå försvann min nervositet när jag kom dit. Det var något med stämningen som sa mig att det skulle gå fint. Alla människor jag mötte kändes så fantastiskt sköna. Det var folk i alla åldrar, allt från tonåringar till pensionärer och barnfamiljer. Genomsnittsåldern var rätt ung. Det kändes som att merparten var ungefär i min ålder. Jag fick tipset att publiken gillade när man skojade om knark, och att jag inte behövde vara rädd för att folk skulle ta anstöt. Det var tydligt att det här var en publik som var van vid att rädda sin själ med galghumor.

Strax innan jag skulle uppträda hade de en countdown. En countdown är när de gemensamt hyllar varandra genom att berätta hur länge de varit drogfria. Konferenciern började med att ropa ut "Är det någon här som varit drogfri i 30 år?". Sedan 29. Och så vidare tills de kom in på månader, veckor och dagar. Processen höll på i en halvtimme och till slut nådde de fram till de som ville bli drogfria den här dagen. Jag måste säga att jag blev djupt berörd när jag såg det extatiska jublet när folk gav sig till känna. Jag har aldrig upplevt en så varm och samtidigt så extatisk känsla. Det var tydligt att deras gemenskap bygger på sann medmänsklighet, i sin allra vackraste form. Respekt och medkänsla är ord som inte räcker till. Jag fick lust att börja knarka för att sen kunna sluta och bli medlem i klubben. I bilen på vägen hem kom jag att tänka på Fight Club. Edward Nortons karaktär låtsas vara sjuk för att få gå med i stödgrupper. Där får han tröst och det bemötande som alla människor behöver. Han får vara människa helt enkelt. På Anonyma Narkomaners konvent fick jag uppleva det i verkligheten.

Efter countdownen var det paus i tio minuter. Sen presenterades jag. Jag inledde med orden "Jag heter Marcus Johansson, och jag har varit drogfri i två minuter. Det hör till saken att jag räknar onani som en drog". Publiken skrattade och jag kände att jag var hemma. Allt gick som en dans. Publiken var oerhört generös. Stämningen var ju på topp redan innan jag klev på scenen tack vare countdownen. Jag kunde ta det lugnt och prata mycket med publiken och improvisera. Det stämde att publiken uppskattade att man skojade om missbruk och knark. När Fritte sa att publiken var underbar överdrev han inte. Tvärtom, nästan. Det var världens bästa publik. Ibland glömmer man vilken fördel det är med nykter publik. Och här var publiken så nykter den kan bli. Jag är oerhört glad och tacksam för att jag fick göra det här giget. Det var mitt livs hittills roligaste gig.

Marja bloggar!

Nu har Marja börjat blogga! Endast två år efter att hon skapade sin fina bloggsida. Nu känns det bra att jag la till den i Favoriter och har tittat till sidan då och då.

Stanna inte kvar här. Gå in och titta på http://marjanyberg.blogg.se/

Allt kött är hö

En morgon för några dagar ställde Marja en fråga till mig:
-Varför sjunger man "Allt kött är hö"?
-Va?
-Allt kött är hö. Varför sjunger man så?
-Gör man?
-I den där sommarpsalmen.
-Vilken?
-Den. Där man sjunger "Allt kött är hö...".
-Ingen aning. Det visste jag inte att man gjorde.

Jag har dålig koll på våra psalmer. Men jag kände igen melodin Marja sjöng på. Hennes fråga var lika ärlig som hundägarens fråga till Hasse Andersson i låten Änglahund. Så jag hjälpte Marja på det sättet man brukar hjälpa folk nuförtiden. Genom att uppmana henne att googla.

Det tog inte lång förrän vi fick ett svar. En bloggkommentar gjorde gällande att det rörde sig om en felöversättning. Min inre ateist triumferade över dumma kristna som uppenbarligen hade förlitat sig på en befängd felöversättning. Med samma överdrivna vördnad inför källan som Sveriges kulturjournalister kände när de recenserade Tomas Tranströmer efter stroken.
Men tyvärr var sanningen inte så enkel. Vid närmare efterforskning verkar det som att "allt kött är hö" är det som profeten Jesaja skrev. Tydligen är det en metafor för att vi människor är förgängliga.
Tomas Tranströmer skulle inte kunnat uttrycka det bättre.

Att den amerikanska barnkören här nedan dessutom sjunger psalmen på engelska utan att begripa ett enda av orden ger det hela ytterligare en vacker dimension...

Intervju med Erik Wolpaw

Jag vet oerhört lite om dataspelsvärlden. Inom filmens värld kan jag namnen på mina favoritregissörer och författare. Plus namnen på dem som gör mig likgiltig och på dem som jag hatar. Men inom dataspelsvärlden är skaparna mer eller mindre helt anonyma för mig. Till och med de som jag beundrar allra mest kan jag inte ens namnen på. Jag gissar att de är heterosexuella vita män. Men jag kan ha fel. För jag har faktiskt ingen jävla aning.
Nu har jag lite slumpmässigt fått veta att huvudförfattaren till Portal, och Portal 2, heter Erik Wolpaw. Hans har också bidragit till dialogen i ett annat av mina favoritspel: Psychonauts.
Här är en intervju med honom. I den får man bland annat vilken irriterande svensk musikgrupp han lyssnade på när han skrev Portal 2.

En fantasi jag hade nyss

Jag är bättre, men fortfarande inte frisk. Jag håller mig inomhus. I dessa moderna tider med TV, poddradio och internet behöver man inte bli lika uttråkad som förr i tiden. Man kan stimulera sig lite lagom utan att det känns alltför ansträngande.
Men ibland uppstår det saker i mitt huvud som får mig att undra om jag verkligen hanterar isoleringen på bästa sätt. Nyligen läste jag rubrikerna till en artikel på Sydsvenskans hemsida om att Skånetrafiken nu har infört ett helt kontantlöst system (igen, denna gång permanent).
Den småsinta konsumenten inom mig vaknade och följande fantasi utspelade sig i mitt inre:

Jag är på väg att kliva ombord på bussen. Då inser jag att jag har glömt mitt Jojo-kort hemma. Jag har också slut på pengarna på min mobils kontantkort. Irriterad kliver jag ombord på bussen och anstränger mig för att le mot busschauffören. Han sitter med svarta solglasögon, och verkar inte vara intresserad av mänsklig kontakt över huvud taget. Att arbeta med människor var aldrig något han varit intresserad av. Och att sluta sitt liv som busschaufför var ännu lägre ner på prioriteringslistan. Jag förklarar min belägenhet. Överdriver lite när jag säger att jag är "hemskt ledsen". Jag hoppas i ärlighetens namn att han bara okommenterat ska vinka in mig, på det sätt som jag ofta har fått åka buss när Jojo-maskinen eller kassan har krånglat. Men nej. Inte den här gången. Busschauffören tänker inte låta mig åka. Jag blir arg och halar upp en tjugokronorssedel. Mer än en krona mer än vad en kontantbiljett kostade när den var som dyrast. Jag lägger den där och går in på bussen. Nu får fanskapet tillkalla polisen om han vill. Jag har gjort vad jag kan för att betala, och jag tänker fan inte lämna bussen utan motstånd.

Hela fantasin var över på tjugo sekunder.

Är det bara jag som fantiserar på det här sättet?
Behöver jag mer KBT?

Feber är naturens egen opium

Det finns ingen drog som lockar mig så mycket som opium. Min föreställning om opium grundar sig på Tintin-albumet Blå Lotus. Bara ligga och drömma hela dagen. Verkar hur mysigt som helst.

Just nu är jag sjuk. En rejäl förkylning. Igår kom febern. I stort sett hela dagen var jag sängliggande. Gled ut och in i drömvärlden. Hur mysigt som helst. Plus huvudvärk, snor, hosta och halsont som jag gärna hade varit utan.

Och i morse kom den verkliga baksmällan. Strax innan jag vaknade drömde jag att det var början på maj. När jag vaknade fick jag panik för att jag inte skulle hinna lämna in deklarationen.

Don't do drugs. Varken artificiella eller naturliga.

Mors dag och min dag

Dagen började med frukost framför TV:n. Marja har förlorat sina hundra TV-kanaler och har nu färre än jag. Vi såg först lite på Öppna Kanalen någon från Kongo pratade om någonting. Det var lite svårt att följa eftersom programmet inte var textat. Jag utgår från att det var något om Gud. Det brukar det vara på Öppna Kanalen. Speciellt på Öppna Kanalen i Stockholm. Vi slog ganska snart över till ett progam på TV 4 som höll samma kvalitet, fast var mer påkostat. Martin Stenmark lät vanliga människor uppfylla sina drömmar. Det kändes som ett viktigt program för mig, eftersom det fick mig att lova mig själv att aldrig aldrig mer blanda ihop Martin Stenmark och Andreas Lundstedt. Jag gillar ju Andreas. Han är rolig och förbannat trevlig. När jag tittade på Martin Stenmark i Kvällen är din kände jag stor skam att jag ibland har haft svårt att skilja dem åt. Ett av inslagen i programmet gick ut på att en kvinna fick spela fyrhändigt med Robert Welles. Boogie woogie. Jag tror att boogie woogie-fantaster i Sverige ska göra vad de kan för att hålla Robert Welles vid liv. Jag är rädd att genren kan ha svårt att överleva om Robert försvinner. Kvinnan bredvid honom i Kvällen är din var ingen arvtagerska. Hon flyttade aldrig händerna över tangenterna. Om man ska vara ärlig såg hon lite skamsen ut. I reportaget var det ingen av hennes närstående som sa att hon gillade Robert Welles. Bara att hon älskade att spela piano. Och istället för att låta henne briljera på Für Elise eller nåt annat stycke som hon säkert kunde utantill fick hon äran att sitta och se dålig ut bredvid Robert Welles. Jag undrar så om detta var hennes dröm.

Eftersom det var Mors dag tyckte jag och Marja att det kändes lämpligt att ringa våra mödrar. Men vi bytte uppdrag. Jag ringde Marjas mamma Raija och tackade henne för att hon fött fram Marja, och Marja ringde min mamma och tackade för att jag fanns. Det kändes ärligare att tacka för Marja finns än för att jag finns. Min mamma uppskattade gesten, men sa också åt Marja att jag också borde ringa henne.
Det tänkte jag fan inte göra. Inte nu när jag ringt Raija. Det vore ju som att kränka vår överenskommelse, och hela idén med den.

Vid tretiden började jag och Marja bli hungriga. Lite hårddraget kan man säga att vi hade två alternativ att välja mellan: diska, handla mat, laga maten och äta upp den. Eller, gå till den dåliga kvarterskrogen med kolgrillstema.
På kolgrillskrogen var stämningen hög. Medelålders människor hade nära till sina känslor. De var berusade på livet och på alkohol. Mest på alkohol, om man ska vara ärlig. Det skrattades mycket och man tjuvlyssnade fick man höra många intressanta fakta om vitt skilda ämnen. Människor bär sitt foster i nio månader. Kaniner bär sitt foster i nio veckor. Varför detta fakta upprepades tre gånger vet jag inte. Men jag antar att det har att göra med att det är riktigt jävla sant. Någon borde forska på varför de som sitter på krogar hela dagarna vet så himla mycket om allting. Blir man allmänbildad av att dricka öl? Eller måste överintelligenta människor kyla ner sin överhettade hjärna med alkohol för att den inte ska koka sönder av insikt? Kanske får vi aldrig veta svaret på dessa frågor. Men vi kan skörda frukterna av det på så sätt att det finns en naturlig miljö att anordna quiz i.
-En bra sak med att bo i Hökarängen är att om man blir alkoholist så behöver man aldrig vara ensam, sa Marja.
Det är sant. De flesta på kolgrillskrogen var kompisar, och jag skulle tippa att det här var en dag som alla andra där de njöt av att "bara vara" och pendla mellan gränslös glädje och aggression. Men där fanns också öldrickande människor som hamnar i kategorin "kontaktsökande". Den rökande gubben bakom mig satt som en panelhöna och stirrade framför sig. Efter en halvtimme fick han napp. En reslig man frågade om det var ledigt bredvid honom. Den nyanlända hade en hund med sig. Världens bästa trick för kontaktsökande människor. Han helgarderade också med en färgglad papegoja på axeln. Om onyktert folk inte lutar sig fram för att klappa hunden kan du lugnt räkna med att de säger hej till papegojan. Inte bara en gång.
Papegojan sa aldrig något. Kanske var den blyg. Kanske var den stum.
Jag lärde mig en viktig läxa om papegojor, dock. Om du har papegojan på axeln så bör ryggen på din jacka vara lätt att tvätta ren.

Efter supén gick jag och Marja vidare ner mot Hökarängens centrum för att dricka kaffe. Amandas hade söndagsstängt. Vi drack kaffet i kaffebutiken som har gått kaffe men inte mycket till inredning att sitta i. När vi gick ut därifrån var det femtio minuter tills bussen mot Marjas jobb skulle gå.
Det är svårt att slå ihjäl femtio minuter i Hökarängens centrum en söndag.
Vi vankade av och an. Lekte med tanken att gå in i butiken som bara har fula kläder, men insåg att det skulle kännas för pinsamt. Vi tittade på foton i ett skyltfönster och studerade en skylt som visade vandringsleden Hälsans Väg. Vi satte oss på en bänk och såg fulla människor som uppenbarligen hatade varandra men ändå var ihop. En plastpåse gick sönder och båda skyllde på varandra. Det var en stor sak i deras liv.
Jag och Marja pratade om att Flytten. I dagarna har jag i princip helt bestämt mig för att flytta till Stockholm. Om jag flyttar in hos Marja så lämnar jag Dalaplan bakom mig. Skönt. Jag är trött på att bo i ett betongområde där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker. Känns skönt att få en nystart i ett grönare område där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker.

När Marja gett sig av gick jag bort till Gubbängen. För att se vad Gubbängen har att erbjuda. Det visade sig vara en T-banestation utan spärr. Om du är i Gubbängen kostar det inget att åka Tunnelbana.
Jag satte mig på tåget, och ringde mamma.

Tåget tog mig till Medborgarplatsen. Jag hälsade på Ola Söderholm. Han bjöd på kaffe. Sen gick vi till Fåfängan och drack varsin folkis. När solen gick i moln gick vi tillbaks mot Folkungagatan, och då kände Ola att han var hungrig. Han åt indisk mat och bjöd mig på ännu en öl. Den här gången en starkis. Vi pratade mycket om standup och om karriärsval. Det var trevligt. Men inte trevligt på det där sättet där man pendlar mellan intensiva glädjeuttryck och aggressivitet.

The roast of Fritte Fritzson

Fritte rappade.

I onsdags hade vi, två veckor efter vår finfina säsongsavslutning, en extra föreställning på Oslipat.
Min kollega och killkompis Fritte Fritzson fyllde ju år. Fyrtio år. Därför ställde vi till med en ordentligt roast. Kollegorna stod på kö för att få hälla skit på tvåmetersmannen, och spektaklet var inte slut förrän efter två timmar och fyrtio minuter. Oslipats längsta föreställning. Men också en av de allra roligaste. Komiken utmanade ofta gränsen vad som tål att sägas och höras, och skratten blandades med djupa inandningar där man silade luften mellan tänderna. Precis som det ska vara i en roast. För det finns något oerhört vackert med en riktigt bra roast. Det är som smått extatisk gruppterapi. Termen "befriande skratt" är aldrig mer försonande. På en bra roast älskar vi varandra som vi är, med alla fel och brister. Och det gjorde vi i onsdags.
Extra roligt var det förstås att Frittes tjej Jenny Rundby också ställde sig på scenen. Hon var fantastiskt rolig!

Fritte har skrivit om roasten här.
Johannes Finnlaugsson har skrivit om den här.

Här kan du se (i stort sett hela roasten). Tyvärr hackar det så att en hel del skämt går förlorade.

Yllätys

I fredags kysste jag Marja farväl, lunchade med Fritte på Kulturhuset och tog X2000 ner till Malmö.
Fast det var bara nästan sant. För jag åkte aldrig hem till Malmö. Istället köpte jag en present till Marja och åkte hem till Evelyn Mok.

Evelyn hade tagit ett fint initiativ och förberett överraskningsfest. Hon hade sagt till Marja att de skulle träffas och skriva skämt. Men istället dukade hon fram snacks, bål och bakade världens godaste cheesecake. Även Johannes Finnlaugsson, Niklas Larsson och Henrik Danielsson hann ansluta sig innan det var dags för Marja att komma. Som en hyllning till Marjas ursprung (på mammas sida) tog vi reda på vad det finska ordet för Överraskning var. Yllätys. Ett ord som låter ungefär precis som alla andra finska ord. Vi övade om och om igen på att kunna säga det i kör. När Evelyn öppnade sin dörr och Marja klev in hoppade vi andra fram och ropade Yllätys.
Marja såg arg ut.

Men hon var inte arg. Bara extremt överraskad. Till den grad att hon kände overklighetskänslor och hade svårt att greppa vad som hände. Inte nog med att det var människor där som inte skulle vara där. Dessutom var jag där, och jag var ju egentligen i Malmö. Och ovanpå alltsammans pratade vi finska.

Senare på kvällen anslöt sig många fler. Det blev en sån där fest där man ena stunden diskuterade comedy och andra stunden visade Petter Bristav att han kan lösa en Rubiks Kub, fast han inte kunde förklara hur han gör. Kanske är han en savant. Dialekten antyder ju det.

Kvällen avslutades med ett McDonalds-besök. På vägen dit såg vi ett tjejslagsmål. Endast i en riktig storstad ser man sånt.

Heron City

I torsdags bestämde jag och Marja mig för att se den amerikanska färgfilmen Pirates of the Caribbean 4 -on stranger tides. Vi fattade det mycket vuxna beslutet att strunta i att se den i 3D. Dagens 3D teknik ger ingen realistisk känsla av spatiala förhållanden. Istället vill 3D-effekterna ständigt påkalla sin egen uppmärksamhet. Det är som att se en färgfilm med felaktiga, men extra skrikiga, färger för att det är så himla fräckt med färg. Jag tar nog lite paus från 3D-filmerna nu, och väntar tills tekniken är bättre utvecklad, och filmmakarna vet hur de ska använda den.
Marja och jag bestämde oss för att se filmen på den biograf där vi kunde få de bästa platserna. Det blev på Heron City -ett köpcentrum som har allt man kan önska.

En mäktig skylt välkomnar.

Heron City är stort. OBS! Detta är bara en liten del av helheten.

Häftig arkitektur. Som hämtat från en Michael Mann-produktion.

O'Learys bjöd på många rum med olika nöjesmaskiner.

Fontän. Inomhus. Dekonstruktionism för lägre medelklass.

För endast 40 kronor fick man en upplevelse som kan liknas vid att titta på när någon spelar ett dataspel inuti en låda, mitt under en långsam jordbävning.

Ett farväl till mina kristna vänner

Miljoner och åter miljoner har väntat på denna dag. Och nu är det dags.

Det råder dock lite förvirring bland okunniga ateister. Det här är inte själva Domedagen.
Vi får vänta tålmodigt på det avgörande Sagan om ringen-liknande slaget vid Harmageddon. Om jag har läst min Uppenbarelsebok rätt så sker det inte förrän om tre och ett halvt år. Men själva Uppryckningen sker idag. Det är nu de kristna kommer till himlen så att de skonas från den yttersta tidens vedermödor. Så här kommer det att se ut:

Oslipats säsongsfinal -Göteborgskalas

Evelyn Mok

Oslipats säsongsfinal blev en underbar storslagen succéföreställning. En riktig höjdare. Läs Frittes fina sammanfattning här.
Hur många föreställningar är det då kvar på säsongen efter finalen?
En.
Det blir en föreställning som vi kan kalla för "extramaterial". The Roast of Fritte Fritzson. Kom och se ett stort gäng komiker förolämpa i första hand Fritte men även varandra. Kom och se oss sätta vår vänskap på svåra prov. Biljett här.