torsdag 30 december 2010

På djuraffären i Farsta


-Åh, nej. Den dog. Och chefen är tillbaks om en halvtimme!
-Lugn. Jag har en idé.

onsdag 29 december 2010

Nu kan du få mig så lätt

När jag tittade på min senaste räkning från Bredbandsbolaget suckade jag högt och beklagade min egen dumhet. 450 kronor per månad för fast telefoni och fast bredband. Jag vill inte ha fast telefoni. Jag vill inte ha fast bredband. Jag använder redan min mobiltelefon så gott som alltid, och jag vill hellre ha ett mobilt bredband än ett fast.
Den vansinnigt irriterande uppsägningstiden på tre månader har fyllt sitt syfte: i ett par år har jag tvekat att byta abonnemang.
Idag besökte jag Telenors affär och träffade jordens för närvarande minst skickliga säljare. Jag skulle inte beskriva hans sinnestillstånd som "närvarande". När jag redan skrivit under ett par papper hade vi den här dialogen:
Säljaren: -Och rabatten på 50-kronor hittar du alltså på telefonräkningen.
Jag: -Ja, just det. Bra.
Säljaren: -Eller vänta nu... den rabatten får du nog bara om du binder avtalet på 24 månader.
Jag: -Det sa du inte innan.
Säljaren: -Näe... Men du får i alla fall halva priset på bredbandet de första sex månaderna.
Jag: -Men vad bra! Jag trodde det bara gällde om jag band avtalet i minst 18 månader.
Säljaren: -Ja, just det. Så är det ju.
Jag fortsatte skriva på papprena. Jag måste ha varit jordens mest motiverade köpare idag.

onsdag 22 december 2010

I Vinterlandet

När jag vandrade hem efter säsongssegern på Tröls föll stora snöflingor omkring mig. Nysnön hade redan hunnit bli till ett tjockt täcke. Jag tittade ner och betraktade det rinnande mönstret av snöflingornas skugga. Det var en syn som jag aldrig tidigare hade lagt märke till, och jag upplevde en upptäckarglädje som jag inte känt sedan jag var barn.
När jag närmade mig mitt hem kom jag att lägga märke till att jag inte alls frös. Temperaturen var inte långt under nollstrecket, och jag hade många lager av kläder. Jag var hur varm som helst. Efter att ha lämnat spelet som vi vunnit på quizfinalen gick jag ut igen. Min mobil var fullmatad med bra musik. Inspirerad av glädjen efter segern, och påhejad av en long island ice tea som jag unnat mig dansade jag runt granen på Dalaplan till tonerna av Pouges-klassikern Fairytale of New York. Jag ringde Simon Svensson som bor där för att se om han ville komma ner och dela ögonblicket med mig. Men han svarade inte i sin telefon. Kanske sov han. Klockan var kvart i två på natten.
Jag föll bakåt och kände den mjukaste snö krama mig. Det var fridfullt. Världen kändes som en ömsint plats att vila på. Jag såg ingen anledning att inte göra en snöängel.
Jag var inte trött, och jag ville inte gå hem. Med låtar som Tom Waits Waltzing Matilda och stråktranskriptionen av Händels Passacaglia vandrade jag runt i Pildammsparken. Det var ett var förtrollande. Inte en människa syntes till någonstans. Universum var min vän. Jag önskade att jag kunde dela upplevelsen med Marja, men det kändes gott nog att hon kunde vara med mig i tanken. Det var den mest romantiska stund som vi aldrig riktigt delat.

Den fjärde segern

Kung Kobra vann quizsäsongen på Tröls. Jag fick användning av mitt tal nedan.
Som pris fick vi fyra exemplar av sällskapsspelet Bezzerwizzer. Jag har planer på att inviga det på Julafton.
Kvällens lag bestod av alla aktiva Kung Kobra-medlemmar förutom Cecilia Ramstedt. På bilden syns Fritte Fritzson, Teresa Elvén, Marcus Johansson, Johannes Finnlaugsson, Maria Jönsson, Kristin Svensson och Nils Lind. Frånvarande: Emily Drameus.

måndag 20 december 2010

Tacktal

För att vara på den säkra sidan och slippa improvisera fram något ogenomtänkt så har jag förberett ett tacktal ifall Kung Kobra vinner kvällens säsongsfinal på Tröls quiz.
Kära medtävlande,
Ja, jag kallar er medtävlande, för att jag tycker att ordet motståndare inte bara har en vissen klang, utan dessutom är direkt missvisande. Vi må alla vara uppdelade i olika lag och bindas av spridda lojaliteter, men vad vore vi egentligen utan varandra?
Det tillhör tävlingens natur att ett fåtal ska segra, och ett flertal bittert förlora. Men jag hoppas och tror att vi allihop ser oss själva, och varandra, som segrare i detta kunskapsspel. De frågor vi inte kan svaret på erbjuder oss ett tillfälle att lära oss något. Och visst, det är en fåfäng strävan att försöka få grepp om den spretiga galna värld vi lever i. Men det är väl ändå det som förenar oss? Att vi hyllar livet genom att fortsätta vara nyfikna på vår omvärld. Och varje quizkväll på Tröls sjunger vi omvärldsorienteringens lov. Ja, jag vill kalla oss alla vinnare.
Det här är fjärde gången som Kung Kobra vinner säsongsfinalen av quizet på Tröls. Och sanningen att säga så är det på vissa sätt inte lika spännande att vinna nu som det var första gången. Men att tävla i quiz är lite grann som att ha älska med en livspartner. Visst försvinner snart kittlingen av nyhetens behag, men med tiden växer det fram en djupare kärlek som låter alla inblandade att växa som människor.
Jag vill passa på att lyfta fram ett par lag som har stått oss nära, och hjälpt oss att utvecklas. Nya för säsongen är Lag Möbius. Ni består ju till mångt och mycket av människor som vi känner och uppskattar från andra sammanhang. Det känns härligt att se att ni på mycket kort tid har seglat upp som oerhört starka. Jag blir inte förvånad om vi ser får se er som säsongssegrare någon gång. Jag blir snarare förvånad om vi inte får göra det.
Special Defects har historiskt sett varit Kung Kobras största hot. Det här har inte varit er starkaste säsong. Men ni får inte tro att det betyder att era tidigare insatser är glömda. Ni har mer än något annat lag tvingat oss att anstränga oss lite extra, och det vill vi tacka er för.
Men just nu är det 214 Hellriders som sporrar oss allra mest. Mången gång ser vi oss besegrade av detta härliga gäng ungdomar. Ibland springer ni före oss, och ibland strax bakefter. Men jakten på prestigefylld allmänbildning är ett långdistanslopp. Och i slutändan tävlar man bara med sig själv. Hur som helst så vill jag ge er ett tack för att ni gång på gång skänker oss ödmjukhetens gåva.
Slutligen vill jag passa på att tacka Jessika. År efter år arrangerar du quiz varannan vecka. Och så länge det inte kretsar kring Formel 1 så är det ständigt varierande och fantasifullt. En bra quizfråga är en fråga som ingen enskild i laget kan svaret på, men som är fullt möjligt att besvara rätt genom att man tillsammans lägger ihop sina kunskaper och resonerar på ett kreativt och öppensinnigt sätt. Quizet på Tröls är fullt med sådana frågor. Tack, Jessika, och tack alla kära medtävlande.

söndag 19 december 2010

Oslipat Musikhjälpen

Igår drog Oslipat sitt strå till Musikhjälpenstacken. Förrförra året samlade vi in pengar med hjälp av insamlingsbössor. I år var vi mer ambitiösa och gjorde en hel specialföreställning där alla intäkter gick till insamlingen. Elva komiker uppträdde, med god karma som enda gage.

Rebecca Vinterbarn Elg
När kvällen var slut kunde 7 430 kronor skänkas. Jag och den purfärska rookien Matilda Berggren åkte ner till Musikhjälpens glasbur på Gustav Adolfs Torg och lämnade över pengarna. Vi kom lagom till att Kristoffer Jonzon skulle spela midnattstryckaren. Kvällens låt var Take my breath away -en låt som jag var lite kär i när den kom. Jag har ett tydligt minne av att i förpubertalt tillstånd stå på diskot på Nydala fritidsgård och höra låten, utan att ha någon att dansa med. Man skulle kunna beskriva minnet som bitterljuvt, men det är bara för att jag tyckte låten var så vacker. Nu bjöd Matilda upp mig, och jag lämnade med varm hand över upplevelsen till tolvåringen inom mig.

Måns Nilsson

En svensk jul

Improteatergruppen Iscensättarna, som jag har glädjen att undervisa på söndagar, spelade igår sin julpjäs för första och sista gången. Det var ett stycke teater som aldrig någonsin kommer att spelas igen, eftersom den var helt improviserad.

Kassandra (Elsa Nilsson), Gunnell (Amanda Grus) och Karl (Erik Lilja).
Efter paus fick pjäsen sin titel av publiken. Det blev En svensk jul. En passande titel i detta skilsmässotäta land. Föreställningen kretsade kring Majsan som ville skilja sig från sin man Orvar.
Jag är oerhört imponerad av skådespelarna. Att göra långimpro är inte lätt. Alla som har försökt vet hur svårt det är att både få ihop en sammanhängande historia och se till att de enskilda scenerna också är intressanta att se på. I vanliga fall är det svårt att lyckas göra det i en halvtimme. Men Iscensättarna gör det i två timmar.
Och gårdagens föreställning blev oerhört bra. De bästa dramerna jag vet har mycket humor i sig. Och ingen av mina favoritkomedier saknar en allvarlig botten. Det var precis i detta land som skådespelarna rörde sig, och jag njöt i stora drag. Jag kom att tänka på James L Brooks filmer, och framför allt Ömhetsbevis (Terms of Endearment). När Iscensättarna spelade sin pjäs fanns det ett tonläge som påminde om just den filmens sätt använda humorn som ett sätt att bära fram en mycket mänsklig historia.

Majsan (Anja Paulsson) och Orvar (Jonas Persson)

tisdag 14 december 2010

Den finaste presenten

Den finaste födelsedagspresenten fick jag av Nils Lind. En tavla han själv har målat, med Fallout-motiv. Det sentimentala värdet kommer att öka enormt med tiden.

Den konstigaste presenten

Jag fick fina presenter av mina vänner i fredags. Den konstigaste presenten fick jag av en kompis som jobbar som veterinär . Hon ville ge något som hon gjort själv, precis som Nils Lind hade gjort. Det blev lite testiklar från katter som hon kastrerat.
Ni som känner mig ordentligt tycker kanske inte att detta är konstigt. Men då ska ni veta att hon la dem i formalin, så att de blev helt oätliga.

Oslipat Musikhjälpen på lördag

På lördag. En och en halv vecka efter Oslipats officiella storslagna avslutning kör vi ännu ett varv på Tangopalatset. Föreställningen heter Oslipat Musikhjälpen.
Intäkterna skänker vi till Musikhjälpen. De håller på att samla in pengar till sin kampanj mot människohandel med barn.
Kom till Tangopalatset. Betala entré precis som vanligt. Bli lite lullig på öl. Och skratta åt skämt. En kul lördagkväll. Det är en win-win-situation för alla som inte är onda i världen.
Medverkar gör bl a Måns Nilsson, Kringlan Svensson, Rebecca Vinterbarn Elg, Cecilia Ramstedt. Och många fler.
Köp eller boka biljett här: http://www.kulturcentralen.nu/i/?6207

måndag 13 december 2010

Första gången genom tunneln

Igår hände det. Det som jag väntat på i mer än ett decennium. Jag har gått på utställningen och jag har fantiserat. Och nu fick jag äntligen åka Citytunneln.
Nu är framtiden här. Via dataapparaten kan vi både tala med varandra, och se varandras ansikten på skärmen samtidigt. Precis som femtiotalets science fiction förutspådde. Och i Malmö kan man ta sig till vissa nyckelpunkter via en underjordisk pneumatisk* tunnel.
Efter att ha lämnat av min älskade Marja på det hyperomoderna X2000 så gick jag högtidligt till automaterna för att handla min biljett. Det gick inte riktigt på första försöket. Ingen skugga må falla över automaterna. Det var endast min egen dumhet som satte käppar i hjulen. Jag försökte trycka mig fram till station Triangeln och hittade den inte på displayen. Vid ett andra försök insåg jag att jag skulle välja Malmö Triangeln. Och då gick det genast bättre.
19.17 tåget var inställt. Så jag fick extra mycket tid att kolla in stationen. Marja och jag hade redan varit där nere en vända och tittat. Vårt running gag var att peka på saker och säga "Den har Fritte gjort". Det var ett gulligt skämt, som kändes kul i stunden.
Jag gick längs med perrongen och kände mig liten i den väldiga miljön. Jag tittade en del på de projicerade filmerna på väggarna. Men jag tittade diskret. Man vill ju inte se ut som en turist.
Eftersom jag hade gott om tid så vandrade jag upp på rullbandet till Anna Lindhs plats. Jag klev upp för trappan för att se lite mer exakt var jag hamnat. Det är lustigt hur synintryckens detaljrikedom påverkar avståndsbedömningen. Jag brukar uppleva avståndet mellan den platsen och Centralstation som mycket längre. Eftersom det var råkallt gick jag snabbt ner igen. Jag gjorde ännu ett tankefel när jag skulle återvända till perrongen. För skojs skull tog jag den andra rulltrappan. Men insåg inte förrän jag kommit en bit att jag nu var på väg ner till fel perrong. Först blev jag glad, eftersom det gav mig ett naturligt tillfälle att springa åt motsatt håll mot rullbandet. Det är sällan jag tillåter mig att uppleva det glädjeämnet i livet. Fast när jag vände mig om såg jag att ett en liten grupp vuxna människor hade ställt sig på rullbandet. Jag blev rädd att de skulle döma mig i tanken. Hur gärna jag än vill springa i motsatt riktning mot rullbandet så måste det vägas mot att okända människor kan tycka att jag är tramsig. Jag räddade min heder genom att småskynda mig ner och sen småskynda mig upp igen, och sen gå till rätt rullband.
19.37 tåget blev också inställt. Jag fick vänta ytterligare tre minuter på det lite coolare Öresundståget. Jag klev in och satte mig och satte mig vid ett fönster, nära tunnelväggen. Så fort jag satt mig ner blev jag orolig. Funkar samma biljett på Öresundstågen som på Pågatågen? Eller skulle resan kosta mig hundratals kronor? Jag borde verkligen veta det här. Jag har bott i Malmö nästan alltid, och rest en hel del via Malmö och Lund. Dessutom jobbade jag extra som resenärräknare på Pågatågen och Öresundstågen för ett par år sen. Och jag kände mig ganska säker på att samma biljett funkar för båda tågen. Men hotet om hundratals kronor i böter gjorde mig ändå nervös. Jag bestämde mig för att inte tänka på saken. Det här var min första resa i Citytunneln, och det vore väl ändå för tragiskt om jag förstörde upplevelsen med att vara rädd.
Framför mig satte sig två tyska fnittriga tjejer i tjugoårsåldern. De var klädda som ungdomar från Friluftsfrämjandet, och något i deras livsglädje signalerade att de hade lämnat all deppig tysk 1900-talshistoria bakom sig och istället blickade framåt. Jag tyckte att det kändes lite uppfriskande, och jag blev också uppiggad av att jag inte förstod ett enda ord av vad de sa. Sex års tyskstudier i skolan är nu djupt begravt i de dunkla omedvetna delarna av min hjärna. De tyska tjejerna hade en kompis som stod kvar på perrongen utanför fönstret. När tåget började rullade sprang hon längs med perrongen så länge hon orkade. Tyska ord blandades med förtjust fnitter. Jag fick intrycket att alla de tre jordnära tjejerna var mycket kära i varandra. Härligt att vi nu kan fokusera på tillvarons vackra sidor, och att vi inte alls behöver tänka på Hitler när vi träffar tyskar.
Strax efter att tåget lämnat Centralstation dök kontrollanten upp. Jag gick till mental försvarsposition, men han log vänligt och tackade kort när jag visade honom min biljett. Jag bestämde mig för att jag aldrig mer ska tveka när jag handlar tågbiljett inom Skåne. Grabbarna bakom mig hade chansat betydligt vildare än jag. När kontrollanten bad om biljetten förklarade de att det inte hade någon. Med motivationen "vi visste inte var man handlade biljett". Jag hoppas att de fick ett hårt straff.
Själva resan gick förvånansvärt snabbt. Jag försökte göra en uppskattning baserad på hur lång tid det tar att åka mellan olika stationer i Stockholm, och hur långt tid det tar att gå mellan dessa stationer. Det råddde ingen tvekan om att tågen i Citytunneln går betydligt snabbare. På ett par små minuter var jag framme vid den mäktiga Triangeln-stationen. När tåget stannade gick inte dörren upp direkt. Jag stod emot impulsen att trycka på dörröppningsknappen. Jag vet ju att det ibland tar en liten stund innan dörrarna öppnas, och man vill ju inte se ut som en turist. Den lilla indietjejen som stod bredvid mig kunde efter några sekunder inte hålla sig, utan tryckte på knappen. Det kändes som en liten seger att för en gångs skull vara coolare än en indietjej. Ombytta roller i jämförelse med på Debaser.
Triangelstationen hade en imponerande takhöjd. Men den kändes också betydligt kalare än stationen på Centralen. Den påminde om någon dataspelsmiljö, t ex Haf Life. Det hade känts rätt att springa omkring och skjuta med ett fantasifullt vapen. Det är möjligt att stationen hade tjänat lite på att vara mer utsmyckad. Men samtidigt kändes det häftigt att uppleva både denna stationen och Centralens station nu när de fortfarande är kliniskt rena och utan klotter.
Så fort jag klev ut ur tåget sattes min Malmökunskap på prov. Skulle jag välja utgången St Johannesgatan eller Smedjegatan? Än en gång ställdes jag insåg jag hur olika man upplever avstånd beroende på synintryck. Jag visste var de två olika uppgångarna låg, men nu när jag befann mig i underjorden kändes de väldigt nära varandra. Jag tänkte efter en kort stund och kom fram till att det säkert var Smedjegatan som var rätt uppgång. Och det var det.
Triangelstationen ligger djupt under marken, så det tog rätt lång tid att åka upp till marknivå med rulltrapporna. Jag kan tänka mig att det kan kännas påfrestande om man är stressad. När jag stod på sista rulltrappan och tittade upp mot det vackra rymdskeppsliknande glastaket tänkte jag "den där har Fritte gjort", och fnissade inombord.
Ingången från Smedjegatan ligger fem minuters gångpromenad från min lägenhet. Från och med nu kommer jag inte känna mig motiverad att ta 45-minuterbussarna från Södervärn längre. Jag älskar Citytunneln.

Affisch från 2001.
*okej, pneumatisk är ju en stark överdrift, men det låter mer som 50-tals-science fiction om man säger att den är pneumatisk.

Skrönor i källaren

I lördags höll Oslipat sin tredje och sista experimentkväll för säsongen. Vi kallade den Skrönor i källaren.
När jag för fem år sen började med standup visste jag inte mycket mer om vad jag ville göra på scen. Men jag visste tre saker. 1. Jag ville försöka att vara originell. 2. Jag ville vara subtil och absolut inte övertydlig (vilket resulterade i att jag var helt obegriplig) 3. Jag tänkte absolut inte berätta historier på scen.
Anledningen till att jag absolut inte ville berätta historier var för att jag var van vid att göra det. Jag var rädd att jag skulle hålla mig till något som jag redan hunnit bli rätt bra på, få uppskattning för det -och därigenom missa chansen att lära mig viktiga saker (som t ex skriva kortfattade effektiva skämt).
Jag ångrar inte min strategi. Jag har lärt mig mycket. Men jag kan ibland undra varför jag inte tidigare har börjat experimentera lite mer med att lägga in inslag av historieberättande i min standup.
Under många år på nittiotalet, och en bit in på 00-talet, var jag med och drev berättarföreningen Skrönor i Parken. Varje kväll i maj månad vid elvatiden samlades vi under kastanjeträdet i Magistratsparken och berättade historier för varandra. Till en början var det mest de kulturarbetare som dragit igång arrangemanget som berättade. Men med tiden tog vi andra besökare över. De sista åren var det mest gymnasieungdomar som kom dit. Det var lite Döda Poeters Sällskap-stämning. Döda Poeters Sällskap med många historier om första fyllan.
Jag kan sakna Skrönor i Parken. Det var inte alls bara roliga berättelser som berättades. Ibland var de sorgliga, intressanta, gripande och rent av spännande på riktigt. Sanna historier blandades friskt med påhittade. En berättelser var moderna folksägner, andra skrevs av den som berättade. Jag berättade inte mer än i undantagsfall om något som var sant. Min nisch blev uppdiktade historier där jag själv var huvudperson, eller fanns med på ett hörn.
Men i lördagens föreställning hade vi gett komikerna förutsättningen att utgå från en sann händelse. Det är ett knepigt kapitel att blanda sanning och fiktion i standup. Kringlan brukar säga att det värsta han vet är när en komiker säger "och det här är faktiskt sant...". För om det är tillräckligt roligt så kvittar det. Och om man poängterar för publiken att just det här är sant så distanserar man den från det övriga framträdandet. Själv så tror jag inte att publiken är så känslig. Jag tror att man kan blanda humor som baserar sig på sanna historier med annan humor utan problem så länge man gör mjuka övergångar. Publiken har lätt för att förstå vad som är påhittat och vad som är sant, och bedömer skämtets poäng därefter. För visst skrattar vi åt olika saker beroende på om det är sant eller ren fantasi. En osannolik händelse kan vara rolig om den är sann, men om någon har skrivit den så måste det finnas en extra dråplig knorr för att vi inte bara ska tänka "det där är ju bara osannolikt". När jag uppträdde på MACK i torsdags berättade jag om när jag blev rånad för en månad sen, och efterspelet till det. Det gick jättebra och publiken skrattade. De skrattade även åt när jag berätta om den mycket märkliga slumpen att Karins telefonnummer hade flyttats från mobilen hon lämnat ifrån sig under natten och att det hade lett till att hon hade blivit uppringd av rånarens flickvän dagen efter. Alla i lokalen skrockade gott, förutom en tant som tittade mig stint i ögonen och skakade på huvudet. Hon ville visa att hon minsann inte gick på det. Fastän det faktiskt var sant.

Föreställningen i källaren blev en fin föreställning, även om det på det hela taget inte var en lika stor skrattfest som det brukar vara där nere. Men även om skrattet per minut inte låg på en lika hög siffra som vanligt så blev det ändå en väldigt trivsam och intressant kväll.

Läs mer detaljerat om aftonen här.

Åh, vilket party

Sällan har jag känt mig så uppvaktad på min födelsedag som denna vecka. Med lagom många dagar mellan födelsedag och fest fick jag uppleva en strid ström av gratulationer.
Festen hade jag i fredags. Eftersom den krockade med På Besöks standupkväll (arrangerad av Tomas Högblom) så valde jag att inleda min fest där. Jag ville inte uppleva de sorgliga timmarna av väntan som det skulle innebära om jag skulle stå på mig och konkurrera med På Besök. Det skulle slita på mina nerver om jag var tvungen att invänta mina vänner medans tårtan stod i köket och blev rumstempererad. Enligt känd Muhammed/berg-princip sa jag åt alla att komma dit. Och Tomas hade den goda smaken att tillägna föreställningen mig. Det blev rätt roastig stämning, även om merparten av kvällen var en vanlig skön På Besök-kväll. På slutet gick jag upp lite halvspontant och gav igen på förolämpningarna.
Sen gick vi hem till mig. Jag fick presenter och gästerna fick tårta. Det blev en sån där underbar lägenhetsfest som jag älskar och vill se mer av. Full av gamla vänner, nya vänner och vänner som jag aldrig hade sett förr.