Listan

På begäran. Årets önskelista:

Sjukt varma vinterskor. Sjukt varma.
Kontorsstol.
Något gott från Möllans Ost, t ex Gruyere Reserve eller någon hårdost på getmjölk. Eller något annat.
En jättespännande korv från Korvhuset.
En äkta Tori Amos-docka av Pat Kochie.
Att någon klipper bort den sista störiga delen av Beatleslåten A Day In The Life
Att alla Janne Halldoffs filmer släpps på dvd, eller att de åtminstone visas på SVT någon gång.

Playstation 2-spel
Singstar Svenska Stjärnor (utan mikrofoner, dessa har jag redan)
Buzz the music quiz (utan knappar, dessa har jag redan)

Playstation 3-spel:
Monopoly Streets
Singularity
Naughty bear
Flower
Ghost busters: the video game
Civilisation Revolution

PC-spel
Mass Effect 1 (väntar med Mass Effect 2 tills det kommer ut på PS3 nästa år)

Sällskapsspel:
Ticket to ride (vilken utgåva som helst)
Orangino
Något frågesportsspel
Vilket som helst som du själv tycker är roligt.

Böcker:
Proggiga barnböcker - Kalle Lind
Hej bröder - lyssna nu till min historia! - Kalle Lind
The Space Merchants - Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth
The funny thing is – Ellen DeGeneres
My point…And I do have one – Ellen DeGeneres
Fotobok med fotografier av PeeWee

CD-Skivor:
Tori Amos – A Piano: the collection (box)
Det kungliga postverket - The Bernadottes/Ryska posten
Abre los ojos (soundtrack)
Regina Spektor - Far
Terry Hall & Mushtaq: The Hour of Two Lights
Kraftwerk: Techno Pop
Kristian Anttila – Lille Napoleon
Hello Saferide: More modern stories from Hello Saferide
Art Brut: Bang bang rock and roll
Raising Arizona / Blood Simple: Original Motion Picture Soundtracks
Kate Bush: The kick inside
Sigur Rós: Takk
Sigur Rós: untitled singel (med DVD)
Sigur Rós: Agætis byrjun
Brian Eno: Taking Tiger Mountain (By Strategy)
Bob Dylan: The Bootleg series vol. 5, Live 1975, The Rolling Thunder Revue (med DVD)
Yann Thiesen (soundtrack) – Le Fabuleux Destin D'Amélie Poulain
Four Tet - Rounds

DVD-Filmer (eller blue ray, spelar ingen större roll):
The War Game – Peter Watkins
Punishment Park – Peter Watkins
Culloden – Peter Watkins
Come te nessuno mai (But forever in my mind, end. Reg. 1)
Important Things with Demetri Martin: Season One
Metropolitan –Criterion Edition, Whit Stillmann
Barcelona, Whit Stillman
The lost weekend – Billy Wilder (fr 1945)
Tierra, Julio Medem (helst den spanska utgåvan)
Vacas, Julio Medem (helst den spanska utgåvan)
Office Space - Special Edition with Flair – Mike Judge
Ivans barndom – Andrej Tarkovsky
Ricky Gervais: Animals Live – DVD
Duckman säsong ett och två
Gitarrmongot - Ruben Östlund
De ofrivilliga - Ruben Östlund
Total Recall (3 disc edition, Sandrew Metronome) – Paul Verhoeven
Lars Norén Tre Pjäser (Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud, Modet att döda)
Solaris - Andrej Tarkovsky
McCabe and Mrs Miller, Robert Altman
The works of Michel Gondry
The Work Of Director Mark Romanek
The Works of Spike Jonze
3 women -Criterion edition -Robert Altman
La Jetée – Chris Marker
Broadway Danny Rose – Woody Allen
…de flesta av de här filmerna hittar man billigast på Kvarn Video som ligger på Stora Kvarngatan

Följande finns ännu inte på DVD, men kan kanske dyka upp:
Speak like a child, John Akomfrah
Du gamla du fria, Öyvind Fahlström

Seriealbum:
Broderier - Marjane Satrapi
Kyckling med plommon - Marjane Satrapi
Lost Girls S&N Edition – Alan Moore
Mig blir du snart kär i - Nanna Johansson
Prins Charles känsla - Liv Strömqvist
Top Ten: Beyond the Farthest Precinct - Paul Di Filippo
Ex Machina (album 1 och framåt) - Brian K. Vaughan
Batman: The killing joke - Alan Moore
Marvel 1602 – Neil Gaiman et al
Slow Chocolate Autopsy - Ian Sinclair, Dave McKean
In the Shadow of No Towers - Art Spiegelman
Another Suburban Romance - Alan Moore
Orgy Bound - Daniel Clowes

PRAO

Det här är Edward. Han är Oslipats PRAO-elev de närmsta två veckorna.
Jag lär honom allt jag vet, som björnen Baloo uttryckte det.
Exempel på vad jag redan har hunnit lära honom: koka kaffe, affischera och arbeta gratis.

Ondskans ansikte

Under väldigt lång tid har jag undrat var min dvd med dokumentärfilmen Comedian har varit.
Idag gav sig mannen på bilden till känna. Han hade hittat dvd:n på kontoret, lånat, och glömt att lämna tillbaks.

Om någon känner en bra medlare så kan ni väl tipsa mig? Jag tror att det skulle vara bra för både mig och tjuven att ha ett sansat samtal om det här.

Påminnelse

Ja, vad bra, jag höll precis på att glömma...

Oslipat Grå 6 i bilder

Oslipat igår var ett tempel av värme och glädje. Tangopalatsets stora sal var i princip full.
Jag var konferencier och inledde med mer eller mindre aktuella skämt och taskiga påhopp på publiken. Kvällen var igång från start, och det var högst motvilligt jag lämnade ifrån mig mikrofonen.

Fritte "Fredrik" Fritzson

Först ut bland komikerna var min kollega och killkompis Fritte. Han körde 20 oneliners, varav merparten var helt nytt. Hans skämt om tärningar gav honom nördvänner för livet. Det är nog bra för honom. Man kan ju inte bara ha coola kompisar.

Cecilia Ramstedt

Cecilia Ramstedt körde också många nya skämt, och det var väldigt roligt. Som vanligt var det mycket råa skämt, men smart.

Petrina Karlsson

En annan som också körde råa skämt var Petrina Karlsson. Tack vare sin utstrålning lyckas hon alltid komma undan med väldigt magstarka skämt. Den här gången testade hon verkligen gränserna för publikens sympatier. Men eftersom hon som alltid hade väldigt starka skämt så spelade hon hem det.

Isak Jansson

Första akten avslutades fenomenalt av Isak Jansson. Utspel, mimik, starka skämt, imitationer, och snygga återkopplingar avlöste varandra.

Lasse Nilsen

I andra akten gjorde Lasse Nilsen en triumfartad återkomst till Oslipat. Han har inte varit här på två år, och under dessa år har han verkligen koncentrerat sig på att slipa sina satiriska talanger. I kombination med sitt sätt att använda kroppen och få fram roliga poänger icke-verbalt har han något unikt. Och Oslipats publik älskade förstås honom för det.

Jesper Rönndahl

Publikens hjärtevän Jesper Rönndahl avslutade kvällen. Och han gjorde som han brukar: tjugo minuter helt nyskrivet jättebra material. Med sitt karaktäristiska sätt att rama in sitt framträdande kunde han prata om både enögda kungar och kartor.

Nästa gång, den 8:e december, har Oslipat säsongsavslutning. Det kommer att bli fett som fan.
Biljetterna har redan börjat gå åt, så det är en bra idé att köpa eller boka på förhand. Här.

Fan art

Vad gör man när man hittar en sån här docka hemma hos sina föräldrar?
Man måste ju ta fram mobilkameran och improvisera lite. Eller hur?

Skynda dig, älskade. Skynda att älska. Dagarna mörkna minut för minut.

Marja Nyberg. Vill inte vara med på bild. Slottsträdgården.

Det blev en härlig helg. Min fjälla Marja kom och hälsade på och vi hann med ovanligt mycket på mindre än tre dygn.
Vi hann sega framför TV:n och äta lite sushi, se utomhusteater i Slottsträdgården (Millimeterrättvisa, sista föreställningen nu på lördag klockan ett), äta middag hos mina föräldrar, vara ifrån varandra lite när jag uppträdde på Backafestivalen, se den ledsamma Susanne Biers-filmen Älskar dig för evigt, sega mer framför TV:n, vara ifrån varandra en gång till när jag undervisade impro, äta thaimat, gå på bio och se senaste Harry Potter-filmen.

På det hela taget en helg som fick mig att leva upp som Robert De Niro i Awakenings.

Förra veckans gig

Tomas Högblom på Dockan.

Förra veckan gjorde jag fyra gig. Jag pratade mest om någorlunda aktuella händelser, och om Gud (i Ingemar Hedenius anda).
Jag inledde min standupvecka på Mässingshornet, och som vanligt var det väldigt kul att stå på den scenen. Jag var lite arg på mig själv att jag inte skrivit stora mängder nytt, men det nya jag körde funkade. Och dessutom fick jag förnyad entusiasm för Gud-materialet som jag skrivit i våras. Nu när jag körde det för tredje gången upptäckte jag själv att det var roligare än vad jag mindes det.
Två dagar senare, på onsdagen, befann jag mig på klubben Dockan. Där blev det en riktigt trevlig kväll. Publiken var väldigt fin och hela kvällen genomsyrades av en varm stämning. Roligast i mina ögon var Tomas Högblom. Han är en av mina ständiga favoriter. Och just den här kvällen tände han till lite extra. I pausen pratade vi om hur konstigt det är med inspiration och motivation. Det borde finnas ett samband med hur viktigt sammanhang man uppträder i, och vad man får betalt. Men sanningen är nog att det har mer med hormoner och dagsform att göra.


Özz Nûjen på Hotell Erikslund

Kvällen efter hängde jag med och körde ett kort set på Hotell Erikslund. Konferenciern Elin Nordén gjorde ett mycket bra jobb med att få igång kvällen, och sen gick hela föreställningen från klarhet till klarhet. Det var otroligt häftigt att se Özz Nûjen avsluta kvällen. Han inledde med ett publiksnack som varade mer än halva giget. De döda punkterna lyste med sin frånvaro. Özz var helt enkelt mästerlig.
I lördags hade jag tillsammans med Kalle Lind ett gig som jag var lite nervös inför. Vi skulle tillsammans göra en rolig halvtimme på Kirsebergs församlingshem, i samband med kulturevenemanget Backanatten. Vi visste från början att det här skulle bli en familjevänlig sammankomst. Standup är inte synonymt med familjevänligt. Jag kände att jag var tvungen att tänka efter lite extra när jag valde vilket material jag skulle köra. Men det gick jättebra. Publiken var väldigt blandad. Men stämningen var skön hela vägen, och skratten kom som de skulle. Efteråt fick jag och Kalle vars två böcker om Hopp och Kärlek. Jag tror det kan vara bra för Kalle att läsa dem.

Kalle Lind på Kirsebergs församlingshem

En noggrannare skildring av Dockan-kvällen här. Och av Erikslund här, och här.

Oslipat Swingers Night

Emma Knyckare jammar loss på mitt material.

Oslipat Swingers Night börjar snart likna en årlig tradition. Och inte undra på det. Det här experimentet har en lika briljant som enkel idé. Kringlans ursprungsidé 2007 var att vi skulle byta material med varandra för en natt -för att visa att det inte går att göra. Det skulle få bli en dålig kväll. Och på så sätt skulle det bekräftas att man inte kan skilja skämt från komiker utan att något väsentligt går förlorat. När det väl var dags att genomföra experimentet resonerade vi oss fram till att det skulle vara mer intressant om vi tillät oss omarbeta materialet så att man framförde det på sitt eget sätt. Då fanns det möjlighet att faktiskt göra något riktigt bra. Som en bra cover. I vissa fall kan uppgiften bli riktigt svår, men å andra sidan kan det då innebära en hel del skön metahumor.

Carolina Svensson gör sin version av Emma Knyckares material.

Gårdagens Oslipat Swingers Night visade mer än de tidigare omgångerna på svårigheten att byta material. Det var en mindre homogen samling komiker än vad det varit innan, och merparten fick ta sig an en komiker som tänker på ett helt annat sätt än de själva. Men det blev precis som alltid en helskön kväll, full med stora skratt.

Läs ett detaljerat reportage om gårdagen här.
Läs om förra årets Oslipat Swingers Night här.
Läs om första Oslipat Swingers Night här.

Avslutningsvis, ett exempel på en i mitt tycke en mycket lyckad cover...

Prickprick

Pianisten Rasmus Persson och Anders Sparring.

Igår uppträdde jag på den klubb vars namn måste framstå som mycket suspekt för engelsktalande gästkomiker: Prickprick. Äntligen fick jag uppleva att göra standup på klubbens nya scen på Mejeriet. Det var precis så härligt som jag trodde att skulle vara. Mejeriet är en helt fantastisk scen för standup. Den rymmer väldigt mycket publik, men tack vare de olika nivåerna blir lokalen intim ändå. Jag var mäkta nervös när jag inledde andra akten. Hela första akten hade varit fantastisk, men ändå var jag nervös att jag skulle bli den enda komikern som det skulle gå dåligt för. Men det gick bra, och efter en minut kände jag mig lugn och kunde njuta av varje sekund. Nils Lind uttryckte det så här i ett sms: "Att uppträda där är som att uppträda i en tonårsdröm", och det har han helt rätt i.

Filippa Bark.

De som uppträdde den här kvällen var förutom jag själv Shazia Mirza, Anders Sparring, Tora Larsson, Valle Westesson, Filippa Bark och Jonatan Unge. Erik Börén var konferenciér.
För att slippa skriva samma saker som i inlägget nedan så väljer jag att bara nämna de som inte var med på Oslipat. Erik Börén gjorde ett jättebra jobb som konferenciér. Valle Westesson var mycket rolig och inledde kvällen jättebra. Filippa Bark fullkomligt golvade mig. Sissela Benn hade gjort om väldigt mycket sen hon gjorde Filippa Bark på Svenska Standupgalan i september. Bland annat hade hon lagt in lite metaskämt som var fantastiskt roliga. Missa inte henne när hon kommer till Oslipat den åttonde december!
På det hela taget var det en underbar kväll. Till och med snäppet roligare än på Oslipat kvällen innan. Jag längtar redan tills jag får uppträda där igen.

Den underbara publiken. Hittar du Jon Torenäs?

Oslipat Grå 5

Tora Larsson i logen. Micke Hallqvist och Joanatan Unge i spegeln.

I onsdags satt jag vid ljusbordet på Oslipat. Huvudnumret var Shazia Mirza. Vi är mycket stolta att vi kunde presentera henne för vår publik och hon tog hand om andra akten själv. Intelligenta skämt, framförda på ett lojt sätt. Oerhört personligt, till och med privat. Intressant hela vägen.
Men redan i första akten hade publiken fått se en tajt halvlek fullproppad med bra humor. Fritte satte igång kvällen mycket bra som konferencier. Anders Sparring gjorde en fantastisk insats som första komiker. Det var första gången han stod på Oslipats scen. Jag kände mig säker på att Oslipatpubliken skulle älska honom, och det var kul att se att jag fick rätt. Därefter gick Tora Larsson på och gjorde en jättebra insats, precis som hon alltid gör. Micke Hallqvist var ytterligare en komiker som publiken aldrig har kunnat se på Oslipats scen innan. Micke är väldigt ny på ståuppscenen, men visar redan prov på både bra skämt, ambition att göra något annorlunda och känsla för komposition. Och publiken gav också stor och välförtjänt uppskattning tillbaks. Nils Lind gjorde det som kännetecknar honom: levererade mycket starka skämt, med en lätt surrealistisk ton. Personligen tyckte jag att det var extra kul att se Nils använda en del av de kaninskämt som han skrev på experimentkvällen På Begäran -ett skott från höften. De fungerade perfekt och fick minst lika mycket skratt som de andra skämten.

Första akten avslutades av Jonatan Unge, och det var som vanligt så briljant att man som komikerkollega blir arg på honom. Istället för att dölja min avundsjuka så förtiger jag hans insats från och med nu.

Det var ovanligt få komiker som hängde med ut till Tröls efteråt. Men vi var ändå ett fint litet gäng: jag, Fritte, Shazia, Nils, Erik Bören, Johannes Finnlaugsson och Anders Sparring. Jag, Anders och Nils satt kvar till stängning. Sen gick jag och Anders hem till mig. Det ena ledde till det andra och det slutade som man kunde anat om man studerat blickarna vi gett varandra under kvällen: vi satt en god stund i mitt kök och pratade om standup från ett klassperspektiv.

Shazia Mirza.

Rånad!

Inatt vid kvart över ett vandrade jag och systrarna Olsson mot Södervärn längs med Nobelvägen. Vi hade tillhört gänget som eftersläckte Rikets Sal-showen med en öl på Tröls. Jag ledde min mors cykel som jag långtidslånar. En röst bakom oss sa något, och min första tanke var att någon vi kände hade hunnit ifatt oss. Men mannen dolde sitt ansikte med nederdelen av kapuschongen på den blå täckjackan. Han visade en hammare och sa åt oss att lägga våra värdesaker i cykelkorgen. Annars skulle han slå hammaren i huvudet på oss.
Vi som blev rånade tittade på varandra med en blick som bestod av lika delar förvåning och fnittrighet. Det här var ju löjligt. Vi var tre. Han var en. Vi skulle kunna brotta ner killen och kittla honom tills han bad om ursäkt. Det var så det kändes. Men min nästa tanke var att rånaren trots allt hade en hammare som han kunde svinga, och om den träffade illa skulle någon kunna skadas. Och det var det inte värt. Vi la ner våra plånböcker, och Karin la ner sin gamla mobiltelefon som ändå skulle kasseras (numret skulle förflyttas till hennes nya telefon samma natt). Rånaren tog cykeln och cyklade iväg. Ellen började skratta. Vi ringde polisen, som kom fort. Vi åkte runt i polisbilen och letade en stund. Cykeln hittades av andra poliser och en hund sattes till att spåra, fast utan resultat.
Jag blev mest av allt överraskad av händelsen. Jag har inte blivit rånad sen jag var barn. På Malmös gator brukar jag känna mig ganska trygg. Och det var förvånande att händelsen inte kändes otäckt, utan mest löjlig. Om jag varit ensam och mannen hade varit aggressiv så skulle jag säkert blivit rädd. Nu var det tydligt att rånaren var den som var mest rädd av oss. En sann amatör. Som jobbade snudd på ideellt, med tanke på hur lite pengar vi hade med oss.

Slumpen gjorde att rånarens identitet avslöjades. Han använde Karins telefon för att ringa sina barns mamma under natten. Idag ringde hon tillbaks, och då hade numret flyttats över till Karins nya telefon. Precis som vi misstänkte så är vår rånare missbrukare av narkotika, och han hade rymt från en metadonbehandling när vi träffade honom. Sorgligt.

Fotnot: Jag låter bli att publicera rånarens namn. Bara för att jag är brottsoffer så tänker jag inte sjunka till Expressens nivå.

Snart Citytunnel

Ovanstående banderoll gjorde mig så glad när jag såg den på Centralstationen i måndags.
Äntligen. Nu kan vi räkna dagarna till Malmö är en riktig storstad.
Jag har förberett mig länge. Gått på utställningen och fantiserat om att åka mellan Triangeln och Centralen om och om igen. Snart blir det verklighet.
Även om vissa "realistiska" politiker vill hävda motsatsen så tror jag att det här är början på ett välfungerande tunnelbanesystem i min hemstad. Citytunneln kommer att ha tre stationer. Det är lika många som mellan Centralstation och Slussen i Stockholm. En bra början, säger jag.
Vi ses väl den tolfte? Jag tänkte samla ihop ett ungdomsgäng. Lyssna på Noice och råna pensionärer nere på Triangelns station.

Downstairs, MACK, Humorhelvetet

Det har varit en väldigt kul standupvecka. Jag har gjort tre gig som alla var av den sorten att de lever upp till de romantiserade drömmarna om livet som komiker. Jag hade kul på scen, och kände mig avslappnad och uppskattad.
Detta var målet. Att ha en tillräcklig grundsäkerhet för att de allra flesta gig ska bli så här bra. Visst händer fortfarande att det går dåligt. Men numera är det försvinnande få gånger jag behöver utstå den där frätande känslan av medlidsamma blickar från publiken, som jag fick regelbundet de första två åren jag höll på med standup.

Henrik Blomkvist.

Första giget var på det haussade Downstairs Comedy, på Kalmar nation i Uppsala. Det var första gången jag var där. Mina förväntningar var skyhöga eftersom alla komiker som varit där beskriver det som ståupparnas Shangi-La. Om ståuppen var en religion (och rent tekniskt är den fortfarande faktiskt inte det) så skulle Downstairs Comedy vara beskrivningen av Paradiset, och unga förvirrade rookies som missförstått terminologin skulle självmordsbomba i hopp om att komma dit. På tåget på väg till Uppsala sa David Druid "Det är Sveriges bästa standupklubb. På alla klubbar kan man alltid ha någon invändning. Men här är allt perfekt". Efter att ha varit där kan jag bara hålla med. Downstairs levde upp till alla tokigt höga förväntningar.
Jag gick upp som förste komiker, och att uppträda först på Downstairs kändes som att få vara huvudnumret på en annan jättebra klubb. Publiken var med till hundra procent. Det var som att få en kraftig dos självförtroende intravenöst.
Efter mig uppträdde Henrik Blomkvist, David Druid och Tobias Persson. Alla gjorde ett jättebra jobb, och fick välförtjänt kärlek från publiken.

Den underbara publiken på Downstairs.

När jag kom tillbaks till Malmö i torsdags uppträdde jag på MACK på kvällen. Det är också en jättebra klubb med fin publik som vet varför den är där och vill skratta. Ludde Samuelsson gjorde ett suveränt jobb som konfa, och bonuskomikerna Mats Andersson och Jesper Mattsson gjorde också ett bra jobb innan det var dags för mig att gå upp. Jesper är orimligt säker för att ännu inte ha uppträtt mer ett par gånger. Han behöver inte utstå de där undertryckt desperata blickarna från publiken som jag såg när jag uppträdde de första gångerna. Kanske beror det på att han är präst, och att Gud hjälper honom. Eller så är han bara roligare än vad jag var, helt enkelt.
Jag avslutade första akten med en tjugominutare. Det kändes bra och jag trivdes på scen. Men jag kände inte att jag gjorde det perfekta giget (i jämförelse med vad jag upplevt på Downstairs). Men efteråt fick jag mycket beröm, och i det läget är dumt att inte lyssna på hur det uppfattades utifrån.
I andra akten inledde Micke Hallqvist från Kristianstad. Det är kul att se att han utvecklas på ett mycket bra sätt. Zinat Pirzadeh var kvällens huvudnummer. Hon har en fantastisk förmåga att göra en humor som faktiskt gör oss till bättre människor. Det må låta lite amerikanskt klibbigt när man försöker uttrycka det i ord, men när hon berättar om sina erfarenheter så lyckas hon inte bara ge en inblick i hennes egna perspektiv och villkor, utan även skapa en känsla av gemenskap i rummet som gör att man känner sig mindre omogen när man går därifrån. Det är storartat.
Det som annars var mest minnesvärt med kvällen var att Johannes Schad satt i publiken. Han var min svensklärare på högstadiet. Därmed slöts en slags cirkel i mitt liv. Allt är Johannes fel. Han gav mig för mycket uppmuntran och fick mig att tro att jag var speciell. Jag hade kunnat ha ett hederligt jobb med fast inkomst och rimliga arbetstider om han bara någon enstaka gång hade gett mig svidande kritik. Istället står jag här som 34-åring och tigger bekräftelse från främlingar kväll efter kväll.

Zinat Pirzadeh.

Veckans sista gig gjorde jag på På Besök igår. I skuggan av P3:s stora bal på slottet Humorhimlen, arrangerade Tomas Högblom en slags alternativfestival som han kallade Humorhelvetet.
När det var dags att starta såg det verkligen ut som att det var upplagt för ett litet helvete. Det var ganska få i publiken. Och de som satt i lokalen hade inte kommit dit för att titta på standup. När konferenciern Johannes Finnlaugsson uppmanade folk att sätta sig närmare scenen fick han bara kallsinnigt stirrande ögon som svar. Motvilligt började publiken lyssna. I de flesta fall. Vid bordet som gömdes bakom pelaren fortsatte middagsgästerna att prata på alldeles obekymrat om hur mycket det störde. Det kändes tydligt att den här publiken hade vi fått för våra synders skull.
Men, med risk för att låta väldigt tjatig i ett inlägg som redan nått sin kvot med redogörelser för bra insatser från komiker så måste jag säga att alla gjorde ett fantastiskt jobb. Den motvilliga publiken blev alltmer förförd. De första komikerna hade det inte lätt eftersom matgästerna babblade, och publiken satt och kände sig tvångsmatade med humor som de inte hade beställt. Men Johannes Finnlaugsson, Jørund Larsen, Tomas Högblom och Fritte Fritzson gjorde alla så starka insatser att de bröt igenom ointresset och gjorde att fler och fler blev nyfikna och upptäckte att humorn som de tvångsmatades med faktiskt smakade riktigt gott. När dansken Niels Forsberg gick upp på scen tog han det till nästa nivå genom att verkligen kräva allas uppmärksamhet med bestämdhet. När jag såg honom göra det så kändes det så självklart. Jo, vi har rätt att kräva er uppmärksamhet. Av det enkla skälet att det har arrangerats en standupkväll här. Och vi är roliga. Jag har aldrig sett Niels innan, och jag blev imponerad av hans säkerhet och jag tyckte att många av hans skämt var mycket bra.
När det väl var dags för mig att avsluta kvällen så var förutsättningarna rakt motsatta mot en timme tidigare. Jag hade nöjet att uppträda för en härlig och tacksam publik. Till och med bordet bakom pelaren lyssnade och skrattade. Showen började som grus, men blev till en pärla. Jag hade otroligt kul på scen. Just de kvällar på gratisklubbar när man verkligen inte har några förväntningar själv kan bli alldeles extra roliga. För att man slappnar av mer än någonsin. Jag brukar uppleva samma sak på Mässingshornet. Dit ska jag nästa måndag. Jag måste börja sänka mina förväntningar redan nu.

Niels Forsberg upplever svenskt humorhelvete.

Därför spelar jag Fallout: New Vegas i hardcore mode

Jag spelar Fallout New Vegas i hardcore mode.
Ni som verkligen känner mig rynkar förstås era pannor. Ni tänker: "Men har du inte alltid hävdat att du ogillar när TV-spel är för svåra? Hur kan du då välja att spela i hardcore mode?".

Låt mig förklara varför.
Till att börja med så är harcore mode inte så svårt som det kan låta. Det tillför en hel del element som gör spelupplevelsen mer utmanande, men man kan fortfarande välja svårighetsgrad separat. Du kan alltså fortfarande välja om du vill slåss mot Mike Tyson eller Täppas Fogelberg, så att säga. Själv väljer jag normal svårighetsnivå. Jag är ingen riktig gamer. Normal nivå är en lagom utmaning. Jag testade lite på svårare nivå, men det innebar bara att jag var tvungen att jag dog och fick spela om mer. Och det hatar jag. Jag älskar Falloutspelen eftersom de är så narrativa, och när jag spelar vill jag komma framåt i historien. Så fort jag fastnar i ett spel så blir jag bara frustrerad. Jag är inte en människa som gillar motgångar. Varken i verkligheten eller i spel. Ni som verkligen känner mig vet detta, och hajade förstås därför till när ni fick veta att jag väljer att spela i hardcore mode.

Men det tål alltså att påpekas att hardcore mode inte gör att man fastnar i spelet. Istället skänker det i mina ögon ett par extra spelmoment som gör att spelet känns mer stimulerande som helhet. När jag spelade Fallout 3 och kom till en restaurang och någon frågade mig om jag ville köpa något undrade jag bara "varför då?". I hardcore mode måste man äta emellanåt för att inte dö, och ibland innebär det att det kan löna sig att handla en väl tillagad måltid. Att sova och dricka är också en nödvändighet. I förra spelet kändes det som onödiga inslag som bara fungerade som en slags dekoration i handlingsutrymmet, men som jag snart slutade med eftersom det var så meningslöst.
Ammunition väger en del i hardcore mode, och det gör att det är svårare att bli ekonomiskt oberoende genom att samla på sig skott. En annan skillnad mot när du inte spelar i hardcore mode är att dina kompisar kan dö (rätt lätt) i strid, så du måste ta ställning till om du tycker att det är värt risken att låta dem följa med till vissa platser. På det sättet liknar hardcore mode villkoren i Fallout 3.

För övrigt vill jag passa på att säga att Fallout New Vegas lever upp till förväntningarna. Det är på det hela taget ungefär lika bra som Fallout 3. Kanske rent av bättre. Jag är väldigt tacksam att slippa vara tvungen att ta mig igenom labyrintiska tunnelbanorna. Dessutom gillar jag Rödluvan-logiken med att man slipper de värsta odjuren så länge man håller sig till de stora vägarna. Det gör att man förstår och kan acceptera begränsningarna i ens rörelsefrihet innan man har lärt sig tillräckligt med självförsvar. Nu vill jag inte på något sätt lägga skuld på offret. Men om man försöker snedda över ett berg ska man vara medveten om att en Deathclaw kan dyka upp och slita en i stycken.

Det viktiga budskapet i den här texten är alltså att du bör ge hardcore mode en chans. Om du inte gillar det så kan du slå av det. Men eftersom du inte kan slå på det igen när du väl har börjat spela är det oerhört viktigt att du åtminstone ger det en chans från början. För min egen del tycker jag att det har gett Fallout en extra dimension.

På Stockholms tunnelbana kände jag plötsligt lite hemlängtan.

I Kalmar, med Arkitektens mage

Vid ettiden, dagen efter Oslipat Grå 4, fick jag ett telefonsamtal från Kalmar. Kunde jag uppträda på Byttan där samma kväll?
Självklart hoppade jag på tåget. Jag hann bara äta lite Burger King-mat på stationen innan jag gav mig iväg. Det var mättande, fast bieffekten var matförgiftning.
Två timmar innan jag skulle stå på scen låg jag och kräktes på hotelltoaletten. Få saker är lika effektiva för att få en att känna sig som en rockstjärna.
Jag blev långsamt bättre under kvällen, och mitt uppträdande gick bra.

En timme senare gjorde Kalmar stad vad den kunde för att livet ska kännas som en Peter Greenaway-film...