Vilka vann kvällens quiz på Tröls?

Rätt svar: Kung Kobra!

Nils Lind, Maria Jönsson, Emily Drameus, Teresa Elvén och Kristin Svensson. Ej med på bild: Marcus Johansson och Fritte Fritzson.

Kvällens tema var Fett. Och förstapris var fyra askar med lövtunn choklad.

På begäran: En dikt som jag skrev 1992

Jag ska börja sängröka
Helt lugn ska jag ligga
med bar överkropp
Skrynkliga sängkläder

Och solljuset från fönstret
ska reflekteras i röken
som spelar mot mitt ansikte
Mitt allvarliga, vackra ansikte

Skuggor bryter mot solljuset
framhäver mina konturer
Ett djupt halsbloss
Utandningen skapar tumult bland sidoröken

Och kvinnan ska stå framför mig
Tacksam för att det är just hon
som får dela denna stund med mig
Ännu ett djupt halsbloss

Peter på Möllan

I måndags var det premiär på Peter på Möllan. Varannan måndag ska min vän Peter Nilsson ha en gratis talk show på restaurang Möllan i Malmö. Husbandet heter Amanda Grus och huskomikerna heter Anna Asp och Cathrine Kolping.

Jag blev mycket glad när Peter valde att ha mig som sin allra första gäst. Jag älskar offentliga samtal och har länge drömt om att få samtala inför publik.
Det kändes precis så underbart som jag föreställt mig!
I nästan en halvtimme pratade vi om mig, och om standup. Fast mest om mig. Det kändes som Här är ditt liv när Peter berättade att han mindes att jag hade gjort intryck på honom på gymnasiet när jag läste en dikt som jag skrivit själv. Jag lovade publiken att publicera den dikten på min blogg. Stämningen var skojfrisk och kamratlig, men vi tappade ändå sällan fokus på det viktiga. Mig.
Så där höll det på. Det kändes som att hela mitt ego fick en rejäl avsugning. I en halvtimme. Som passerade alldeles för snabbt. Oj. Det här vill jag göra igen.

Peter Nilsson intervjuar skivaktuella Gaby Ryd.

G som i Gay

Jag såg Staffan Hildebrand-filmen G i söndags. Det är första gången jag ser filmversionen. Tidigare har jag bara sett TV-serie-versionen. Och det var väl nästan 25 år sen jag gjorde det.

TV-upplevelser från barndomen kan man ha starka minnen från. Och jag mindes också väldigt mycket från G. Vissa repliker kunde jag sjunga med i. Därför kändes det extra spännande att se om filmen. Och upptäcka saker som jag glömt.

Magnus Uggla som Kristoffer.

Jag har i vuxen ålder haft en föreställning om G som en väldigt antihomosexuell film. Jag mindes ju att filmen framställer det som positivt att Niklas Wahlgren väljer tjejen istället för att böga vidare med Magnus Uggla. Men nu när jag ser filmen så upptäcker jag att filmen har ett mycker mer tolerant budskap egentligen. Istället för att vara fastlåst i föreställningar kring sin egen sexualitet så predikar filmen att man måste våga känna efter vad som känns rätt för en själv. Och att det är ett val som sker i mötet med andra människor. Bortom låsta sexuella identiteter.
Samtidigt är det ju svårt att smälta Magnus Ugglas mycket överdrivna rolltolkning som bögen Kristoffer. Trots att karaktären har många sympatiska drag så lägger Magnus Uggla emfas på det ytliga i innerstadsbögens manér, och slutresultatet blir parodiskt. Fast å andra sidan så framstår denna karaktär ändå som betydligt trevligare och mindre endimensionell än den heterosexualla Magnus som man fick se i Var fan är min revy i våras.

Men visst ser man G med andra ögon nu. Den här gången var jag mest intresserad av scenerna med ståuppkollegan Dominik Henzel.

Oslipat Swingers Night

I lördags hade Oslipat höstens första experimentkväll nere i källaren på Tangopalatset.
Vi kallade kvällen Oslipat Swingers Night.
Vi upprepade ett experiment som vi gjorde för två år sen. Experimentet går ut på att vi byter material med varandra. Man framför någon annans skämt. På sitt eget sätt. Man gör en cover.

Elin Nordén tolkar Marcus Johansson.

När man gör en cover kan man välja att ligga originalet. Som Faye Wong. Hennes versioner av västerländska hits låter exakt som originalet. Fast på ett språk utan hårda konsonanter.

Nils Lind tolkar Elin Nordén.

Men man kan också välja att göra en version som på ett radikalt sätt skiljer sig från originalet. Joe Cocker plockade den töntigaste Beatles-låten han kunde hitta. Skrev om allt förutom själva orden, lade till all sin sex appeal och framförde den på världshistoriens viktigaste rockfestival. Resultatet blev riktigt skitnödigt.

Cecilia Ramstedt tolkar Nils Lind.

Men när en artist tolkar en annans artist verk på ett personlig sätt så kan resultatet också bli helt fantastiskt. Ett samarbete på distans. Något nytt skapas.
Och oavsett hur resultatet blir så är processen utmanande och kreativ för konstnären. Därför är Oslipat Swingers Night ett experiment som tål att upprepas.


Valle Westesson tolkar Tomas Högblom.

En annan viktig anledning till att göra om experimentet är att det blir otroligt roligt både för publik och komiker.
Den här gången var det delvis andra komiker än första gången. De som deltog i experimentet var:
Teresa Tönisberg
Elin Nordén
Nils Lind
Cecilia Ramstedt
Tomas Högblom
Valle Westesson
Jesper Rönndahl
Kringlan Svensson
och jag.


Jesper Rönndahl tolkar Valle Westesson. Här bjussar han på en gest som är enkel att sätta en snuskig bildtext på. Prova själv!

Andra som har bloggat om kvällen:
Mats Andersson
Elin Nordén

Fotnot: Vi kommer att fortsätta ha experimentkvällar på Oslipat med jämna mellanrum i höst. Även i fortsättningen kommer vi inte att göra någon PR för dem. Det enda sättet att bli inbjuden som publik är genom att gå med i Oslipats Facebookgrupp eller genom att sätta upp sig på Oslipats e-postlista.

Prickprick just nu

Fick en rapport från Marja via telefon. Betnér och hans gäng har reclaimat scenen på Prickprick. Showen har pågått i fyra timmar och slutet är inte i sikte. Publiken ger sig av. Erik Börén har gått hem. Kuppmakarnas mål är att vara sist kvar i lokalen. Det är kaos. Historia skrivs.
Jag är både intensivt glad och intensivt ledsen att jag inte är där.

Om du läser det här, Ramstedt... Ge Marja taxipengar så att hon kan få komma hem nu...

Oslipat Svart 2

Igår hade vi säsongens andra Oslipat. För första gången kunde vi bjuda på en komiker från Amerika. Yannis Pappas har följt med Magnus Betnér hit. Jag förutsätter att Magnus har gett honom löften som saknar täckning. Eller så lovade Magnus det han kan garantera: en spritfest som endast kan mätas med en charterresa till medelhavet.
Yannis Pappas lyckades leva upp till svenskarnas fördomar om hur bra amerikanska stand up comedians är: förbannat bra! Vi som har varit i USA och kollat på stand up vet att det är långt ifrån alla komiker som är bra där. Men Yannis Pappas tillhör de som höjer sig långt över medelsnittet. Jag nickade instämmande när han pratade om varför han inte är fullständig libertarian: folk är alldeles för jävla knäppa i huvudet. Det har länge varit min egen käpphäst. Jag tycker att nyliberalernas människosyn är rörande vacker. I deras ögon uppstår rättvisa om alla ges fritt spelrum eftersom alla är kapabla att förverkliga sig själva om de bara tillåts göra det. Det är en fin tanke. Men det funkar inte i praktiken.

Kvällens stora dragplåster var förstås Magnus Betnér själv. Det var väldigt roligt att se honom. Han var så där avslappnat spjuveraktig som han är när han är som bäst. Som en tolvårig gängledare på en ödetomt med obegränsat förråd av fyrverkeripjäser och massvis med ännu okrossade fönster.
Det var också kul att återse Dag Sörås. Han gjorde dundersuccé förra gången han var på Oslipat. Den här gången hade publiken lite svårare att förstå vad han sa. Det var synd, för han var egentligen precis lika rolig som förra gången. Men han fick bra med skratt så länge de förstod vad han sa.

Kvällen inleddes med att Robin Paulsson kom förbi och testade skämt inför sin TV-premiär. Det fick igång skratten. Därefter steg Anna Braun upp på scenen. Detta vara hennes tredje gång på en standupscen, fast hon har mycket scenvana med sig sen tidigare. Och det märks. Anna är den sortens person som har en naturligt rolig utstrålning.
En annan som också har det är Marja Nyberg. Hon inledde andra akten. Eftersom hon låter mig ligga med henne så är det svårt att vara opartisk. Men om jag inte vore partisk så skulle jag nöja mig med att skriva att det gick fantastiskt bra för henne och att publiken älskade henne. Precis som förra gången hon var på Oslipat.

You can't make this stuff up II

Idag gick jag till banken för att växla till mig mindre valörer till Oslipats växelkassa imorgon. Det var ju dumt. Det enda jag fick var förebråelse för att jag hade inbillat mig att jag en bank skulle kunna hantera kontanter.

You can't make this stuff up

I min ständiga strävan att anpassa min verklighet efter gängse igenkänningshumor åstadkom jag idag ett smärre genombrott. Jag färgade ett badlakan rosa genom att lägga det tillsammans med röda badlakan som hade lite mer färgämnen kvar i sig än vad man kunde tro.
Jag gjorde också en mer modern klassiker: jag lät usb-minnet följa med brallan in i tvättmaskinen.
Men det är missfärgningen som är guldet. Nu kan jag gräva fram gamla Knasentidningar i mina föräldrars källare och skratta läppen av mig åt sånt som jag tidigare bara kunnat småle åt.

Kulturnatten i Lund

Grupptryck

Ödsligt

Referenshumor

Stickan och Årets Nykomling

Talk show

I min lågintensiva strävan att hitta en personlig dröm smakar jag just nu på hur det skulle vara att vilja bli programledare för en talk show.
Jag är inte intresserad av den kvällssända underhållningsvarianten. Jag är inte ute efter Conan O'Briens eller Robin Paulssons jobb. Det som jag siktar in mig på är dagtidssända talk shows. Varianten som leds av Oprah Winfrey och Rachael Ray.

De amerikanska dagsända talk show-programmen har ett format som tydligt riktar sig till den tänkta publiken: de uttråkade hemmafruarna. Förutom gästande artister samtalas det om relationer, litteratur, matlagning och hur man förbättrar sitt utseende.
I Sverige finns egentligen bara en dagsänd talk show: Efter tio, men Malou von Sivers. På TV 4. Programmet har i grund och botten samma format som de amerikanska förlagorna.

Det märkliga är att vi i Sverige inte har hemmafruar i den utsträckningen som de har i USA. De som tittar på TV dagtid här i Sverige är studenter, arbetslösa, pensionärer och ståuppkomiker (samt även andra som har kvällsjobb). Om jag får vara programledare i en sån här talk show skulle jag fylla programmet med sånt som kan intressera dessa målgrupper: filosofi, politik, internetporr, TV-spel, mat, nöje och sociala spelregler.

Just nu medan jag skriver sitter Jan Guillou hos Malou von Sivers och bjussar på den ofrivilliga ironin när han berättar om hur han förr i tiden inte var så ödmjuk. Att han då rent av var uppblåst. Före reklampausen fick man se honom förlora kampen mot sin mobbarinstinkt när han satt bredvid den alltid lika självhävdande Björn Ranelid. Jan förklarar sig: "Jojo, reflexerna sitter ju i".

Efter pausen ska Plura laga mat.

Jag måste inse att Malou redan är steget före. Det här är precis vad studenter, arbetslösa, pensionärer och ståuppkomiker vill se.

Inte samarbeta i onödan

Kalle Lind: "Visst skulle jag kunna anställa någon annan till att skriva ut datum och spelplats på affischerna. Men på det här sättet vet jag att det blir gjort på bästa sätt."

Watchmen

Who watches the Watchmen?
Jag gjorde. Igår. Jag tänkte se den på bio, men kom aldrig iväg. När den gick upp på biografen kände jag tveksamhet. Serievärldens mest kosmogoniska mästerverk har blivit film och det krävs ingen nörd för att räkna ut att det var bäddat för besvikelse.
Men nu när jag ser filmen känner jag mig faktiskt helt nöjd. Det hjälper förstås till att jag inte har läst förlagan sedan mitten av nittiotalet. Jag har glömt det mesta från serien, och saknar därför inte allt som tagits bort.

När serien Watchmen kom ut i mitten av 80-talet innebar den en revolution. Det var inte bara en superhjälteserie som riktade sig till vuxna. Det var en serie som fullkomligt dekonstruerade de moderna hjältesagornas tematik och uttrycksmedel. Nu när 90-talet är över för länge sen och jag lämnat min akademiska fas bakom mig så är "dekonstruera" ett ord jag inte missbrukar (längre). Men i det här fallet så måste man faktiskt damma av begreppet.

Watchmen var inte bara nyskapande. Det var också inspirerande.
Efter Watchmen skrevs inte superhjälteserier på samma sätt längre. Och detta påverkade också filmerna. Frågan om det rimliga i att Batman tar lagen i egna händer skulle inte tas upp i Christopher Nolans filmatiseringar om det inte vore för Watchmen. Hjältarnas mänskliga sidor och mänskliga problem skulle inte betonas lika hårt i t ex X-Men- och Spider Man-filmerna.
Därför kändes det lite olustigt att se en film som borde ha gjort för tjugo år sedan.
Nu är den ju inte lika unik längre, trots att förlagan förändrade populärkulturen för alltid.

Men det visade sig att Watchmen håller.
Det är fortfarande en intressantare historia än de andra superhjältesagorna.
Historien är fortfarande mer komplex än i någon annan superhjältefilm. Det är, bland annat, historien om hur messiaskomplex får människor som känner maktlöshet att ta sig större maktbefogenheter än vad deras moral är mogen för. Och det mest kongeniala av allt är att skildringen sker i en superhjältesaga. Just den typen av personkultsfixerad hjältesaga som är en starkt bakomliggande faktor till modernt messiaskomplex. Ordet "kongenial" är ett annat ord som jag inte missbrukar (längre).

Watchmen utspelar sig i USA. Det känns självklart, eftersom det är en superhjältefilm. Men för engelsmannen Alan Moore, författare till serien, så är det inte bara självklart, utan också en poäng. I USA finns en tradition av stark misstro gentemot staten. Det grundar sig i individualism. "Pursuit of happiness" är var och ens ensak. Men när denna inställning möter verkliga eller inbillade hot så övergår toleransen lätt till en otålig jakt på enkla lösningar. Den amerikanska mytologin om vilda västern handlar mest om att försvara sin plats på jorden. Hot i form av skurkar och indianer skjuter man ihjäl. I en hotfull värld måste man agera. Inte prata.
Sedan länge är den amerikanska kulturen en så naturlig del av hela den västerländska kulturen att det är svårt att föreställa sig ett alternativ. Och hjältesagorna fortsätter ge upphov till messiaskomplex. Det bor en Don Quixote i varje stenkastande aktivist, i varje polis som tänjer på gränserna, i varje president som inte tycker sig behöva ett godkännande från världssamfundet.

Men hjältesagorna har en längre historia än den amerikanska kulturens. Mytologin bakom en Frälsare som ska komma och lösa all världens problem är en slags hjältesaga. Kanske är skillnaden mellan moderna och gamla tiders hjältesagor att de nya hjältesagorna bjuder in oss att identifiera oss med hjälten. Och i så fall har Watchmen, ironiskt nog, inspirerat superhjältemytologin att ta ytterligare ett steg i den riktningen.
Jag undrar om hjältesagorna är eviga. Om de alltid kommer att vara en lika självklar del av vår kultur. Endast Dr Manhattan vet. Och han säger inget. För han finns inte på riktigt.

Oslipat Svart 1

Svart är det nya svarta. Nu vet vi att det är så.

Innan föreställningen märktes det att alla var väldigt laddade. Kringlan sa att han var nervös. För första gången på mycket länge. "Men jag har en bra känsla inför den här kvällen", sa Kringlan. "Och det brukar vara bra". Ja. Det brukar det. Men just dessa förväntansfyllda kvällar riskerar också att bli västgötaklimax. Vi såg varandra i ögonen, nickade med lågmält allvar, och gick mot vår uppgift.

Samling innan föreställningen. "Be careful out there".

Det började inte jättebra. Det var problem med ljudet och Fritte lät som en uruk-hai redan innan han gjorde sin uruk-hai-imitation. Som tur var så funkade min mick okej, så den kunde användas resten av kvällen.
Den svarta säsongens första komiker var Shahin Dehghani. En händelse som ser ut som en tanke. Shahins svarta humor kändes som en rivande initieringsrit. Mest uppskattat blev hans skämt om Reclaim the streets. 33 år efter ockupationen av Victoriateatern är Möllevången mogen för självironi.
Rebecca Vinterbarn Elg pratade sen om preventivmedel. Det var härligt att åter se Rebecca på Oslipats scen. Hon har gjort en liten paus från standupen de senaste två åren. Jag hoppas hon ska få blodad tand nu och fortsätta.
Tomas Högblom intog scenen efter Vinterbarnet. Publiken älskade honom, och det var välförtjänt. Han var genialt rolig. Måtte han dö i förtid så att han kan bli kultförklarad och mytologiserad.

Först ut säsong svart: Shahin Dehghani.

Efter Tomas Högblom var det Cecilia Ramstedts tur. Hon hoppade in med kort varsel för att ersätta Embla Löw Larsen som insjuknat i någon form av influensa. Cecilias humor levde också upp till säsongsfärgen. Hon har skrivit väldigt bra material under sommaren. Tack vare Ödet slapp Oslipatpubliken vänta tills december på att höra det.
Ahmed Berhan avslutade första akten. Med all den energi han är känd för. I pausen kom det fram en man från publiken som frågade mig om komikerna fördelats tider, eller om de fick köra tills skämten tar slut. Jag berättade att de får en given tid. "Då lyckades han den siste trycka in flest skämt på sina minuter" sa mannen. Och det uppskattades mycket av publiken. Ahmed fick höra publikens jubel när han steg av scenen.

Cecilia Ramstedt surfar goth-porr och Ahmed Berhan spelar fickpingis.

Andra akten började med att jag klev upp och pratade lite med publiken. De var artiga. Jag var taskig tillbaks. Stand up comedy.
Agneta Wallin tog hand om första halvan av andra akten. Äntligen fick vi se henne på vår scen! Agneta har otroligt intelligent humor. Hon har en förmåga att skriva den sortens satiriska skämt där budskapet dyker upp i själva punchline, i sista ordet på meningen. Otroligt snyggt. Och väldigt roligt. Tyvärr uppstod lite problem med ljudet när Agneta körde sitt set. Men som det proffs hon är så gjorde hon förstås en rolig grej av det.
Kvällens sista komiker var Kristoffer "Kringlan" Svensson. Sveriges svar på Woody Allen. Om man ser till hans privatliv. Kringlan gjorde förstås ingen besviken. Hans skämtskrivande är i världsklass, och hans persona fulländar komiken.

Kringlan på scen. Från lönnmördarvinkeln.

Efter föreställningen var det många som sa att det här var den bästa Oslipatföreställningen på mycket länge. Att vi nu hade ställt fram småborden framför scenen gillades av de flesta. Men nästa gång vi gör det ska vi ha mer utrymme mellan borden. Fast nästa gång har vi inte borden där. För då kommer Magnus Betnér och av girighetsskäl ska vi ta bort borden för att trycka in fler människor.
Publiksiffrorna på den här premiärkvällen var bra. Det brukar vara färre än vanligt direkt efter sommaren, men tack vare uppmärksamhet i pressen hade vi lika många besökare som vanligt.
En sak som vi så klart inte alls är nöjda med var ljudet. Det ska vi fixa till nästa gång. Det känns väldigt dumt. Vi har ju haft problem förr. Och sen har vi löst problemet. Men nu kommer det tillbaks. Det är som problemet med glödlampor som jag har i min lägenhet. Jag har ju bytt. Inte fan ska jag behöva byta igen något år senare.

Agneta Wallin och Magnus Talib.

Efter föreställningen gick vi så klart till Tröls. Det är dit man går för att frottera sig med andra komiker och delar av publiken som också känner för att runda av kvällen.

Och sen rundar man ju av kvällen ännu mer, på Debaser. Det är så vi gör i Malmö.

Dilemma

Jag har ett Dilemma. Jag har fått en gruppinbjudan på Facebook. Gruppen heter "Vi som gillar Marika Carlsson". Gruppinbjudan har jag fått av Marika Carlsson. 49 av mina Facebookvänner har gått med, så jag känner en viss social press.
Jag vet inte... "Gillar" är ett jävligt starkt ord.

Black Widow

Eftermiddags-TV kan vara riktigt givande. Idag gav TV4+ mig en ny idol.

Sonya Thomas.

Sonya.

Sonya bor i Amerika. Möjligheternas land. Hon är en av världens främsta tävlingsätare. Hon kallas Black Widow, för att hon brukar vinna överlägset över manliga motståndare.

Sonya kan äta 8 kilo vid ett och samma tillfälle. Det är mer än en sjättedel av hennes kroppsvikt. Där ligger Leif G W Persson i lä. Han kan bara äta 15 kilo åt gången. En tjugondel av sin vikt.
Jan Stenbeck fick för sig att han kunde äta en sjättedel av sin vikt. Det var det sista han gjorde i livet.

Enligt TV-dokumentären är förmågan att låta matsäcken svälla en träningssak. Därför är Sonya Thomas en inspiration för alla oss som redan nu har börjat fantisera om julbord.
Själv är jag fortfarande bara en amatör. Efter kräftskivan hos Cecilia Ramstedt i lördags var jag först ganska nöjd med min insats. Men sen hade jag magknip halva natten. Fast man får inte ge upp. Var hade Usain Bolt varit om han hade gett upp på grund av lite träningsvärk?

Läs mer om Sonya på hennes hemsida här.

På Dalaplan

Nu skulle jag vilja gå ut och handla mat. Men jag vågar inte. Ett gäng grabbar hetsar en kamphund utanför min dörr nere på gatan. Det är i såna här lägen jag önskar att jag hade lite civilkurage. Att jag vågade ropa till grabbarna att inte träna sin hund att döda. Men min vilja att slippa bli hundmat väger tyngre.

I väntan på Oslipat

Ikväll var jag och Fritte på Tangopalatset. Experimenterade med ny möblering på Oslipat. Jag tror att det blir bättre så här. Vi får se. Det känns väldigt annorlunda i alla fall. Och det finns alltid ett värde i att prova nya saker.

Jag ser alltid mycket fram emot Oslipatpremiären efter sommaren. Men den här gången känns det extra starkt. Jag längtar lika ivrigt efter Oslipatpremiären som Carl Bildt som barn längtade tillbaka till skolan efter det tråkiga sommarlovet.

Säsongen färg är svart. Fritte säger att "svart är det nya svarta". Jag tror han har rätt.

Quiz igår på Nya Tröls. Säsongspremiär. Vi i Kung Kobra förlorade vår mästartitel i våras. Stämningen i laget är mer ödmjuk och avslappnad nu. Vi är nästan lite ömsinta mot varandra. Vi har varit på toppen, sett utsikten, och campar nu på det vackraste stället på berget.

Andra bloggar om quizpremiären:

Fritte

När skoj blir allvar

I den här låten av och med Björn Afzelius skildras skickligt hur ett dumt skämt lätt kan eskalera, och faktiskt bli riktigt otäckt till slut. I ett sådant läge ska man förstås inte halsstarrigt hänga upp sig på vem det var som började. Det är aldrig ens fel att två träter. Blir man ovänner är det bättre att båda går och varsitt håll ett slag och lugnar ner sig. När man är beredd på att lyssna på vad den andre har att säga så kan man träffas och diskutera. Kom ihåg att man inte behöver hålla med varandra om allt. Men att man kan bli vänner ändå.

El Mundo

Kvällen innan jag åkte hem från Stockholm hann jag uppträda på El Mundo. Det är en färsk tryout- och rookiescen som drivs av Anders Sparring och Henrik Blomkvist.
Lokalen är mindre än en studentlägenhet i centrala Lund. Men jag tror ändå att jag kan komma att älska klubben. Ingen annan klubb i Stockholm har så stora förutsättningar att bli Stockholms motsvarighet till På Besök. Publiken bestod av kulturarbetare med en många högskolepoäng. De var självmedvetna och skrattade inte åt vad som helst. Men de gillade att skratta när de tyckte något var roligt. En del skämt på temat abort tyckte de var roligt. Men inte det här:
"Man skojar inte om abort. Det kan vara en av de värsta upplevelserna man har i livet... om man är fostret".

Stockholm Comedy Festival, och lite annat

Efter Svenska Standupgalan hängde jag kvar i Stockholm en vecka.

På onsdagen uppträdde jag på Komikaze, och på torsdagen såg jag standup på Malmen. Dessa dagar var Marja och uppträdde nere i Malmö, vilket jag kan tycka var lite onödigt inplanerat av ödet. Men Jonatan Unge och Aron Flam tog fint hand om mig. Aron visade mig ett underbart Hummusställe på Ringvägen som jag skulle rekommendera om jag kom ihåg vad det hette. Torsdagen inleddes stämningsfullt med att jag och Aron hade ett fint samtal om lidande. Aron menar att lidandet är vad som gör oss empatiska gentemot andra människor, och jag tyckte det var tänkvärt. Om man någon gång har slagit sig på tummen med en hammare är det svårt att se en Helan och Halvan-film utan att känna medkänsla.

På fredagen såg jag Klungans föreställning Det är vi som är hemgiften. Den var bitvis fullkomligt briljant. Trots att det fanns inslag som var snubblande nära "konstnärlig" folkhögskolekabaré så gillade jag rubbet.

På Vip-terassen på Södra Teatern. Stockholm Comedy Festival. On top of the world.

Klungans föreställning blev startpunkten för min vistelse på Stockholm Comedy Festival. På lördagen gjorde Oslipat en gemensam föreställning med Nour El-Refai. Jag och Fritte fick glädjen att presentera några av standupens framtidshopp: Emma Knyckare, Marja, Cecilia Ramstedt, Josefin Johansson och Sandra Ilar. Resultatet var kalas.


Cecilia Ramstedt på Oslipats timme på Kägelbanan.

Senare på kvällen såg jag skön standup med Bill Burr, Henrik Schyffert, Babben Larsson och Jessica Kirson. Jag tyckte att det var en jätterolig föreställning men om någon av komikerna läser det här så vill jag passa på att ge konstruktiv kritik.
Henrik - var dig själv. Vi gillade dig som du var i The 90's där du inte var rädd för att blotta din egen sårbarhet. Du behöver inte spela tuff.
Babben - prata mer om sånt som intresserar mig. Jag bryr mig inte om hur det är att vara kvinna och ha fyllt femtio.
Jessica - you should reflect on how your material adds to our stereotypical views on certain groups of people.
Bill - be more original.

Henrik Elmér med kanske tvättade händer efter toabesök. På Vip-terassen.

På lördagen bjöds det till en hejdundrande fest. Gratis öl och vin. Stämningen på topp. Jag fick reda på en kul sak när jag pratade med Schyffert. Han nämnde vilka som hade varit hans två favoritgig som ståuppkomiker, och det visade sig att jag varit närvarande vid båda. Jag är hans musa. Jag borde följa med honom på turné. Lite som Art Garfunkel fick följa med Paul Simon.

Fritte Fritzson på Boulevardteatern.

På söndagen uppträdde jag på Boulevardteatern tillsammans med Fritte och Jesper Rönndahl. Det blev en ganska bra föreställning som nätt och jämnt var prisvärd. Om Fritte och Jesper läser det här vill jag ta tillfället att komma med lite synpunkter.
Jesper - prata mer om genusproblematik. Dina skämt är lite ytliga.
Fritte - prata mindre om genusproblematik. Du behärskar inte ämnet.

Marja och Evelyn Mok. Med Stockholm Comedy Festival-underlägg.

Måndagen började fint. Jag och Marja såg Filippa Bark och Döden på dvd, inspelad från TV. Det kändes väldigt intimt och vackert att gråta ihop. Nästa gång Marja hälsar på ska jag sätta den där scenen där cancersjuka Debra Winger tar farväl av sina barn i Ömhetsbevis på repeat. Eller en Helan och Halvan-film.