En del av det jag gjort de senaste veckorna

Nu är min semester slut. Det är lite svårt att prata i termer av semester när man frilansar som jag. Jag har ju stått på scen en hel del de senaste veckorna, men jag har också kunnat ta det lugnare än normalt. Marja var nere och hälsade på i Malmö ett par veckor och då gjorde jag mest kul saker med henne.
Vi grillade några kvällar, och kunde efter dessa försök med vetenskaplig noggrannhet konstatera att alla engångsgrillarna från Lidl ger slow food en ny innebörd. Efter två timmar vid grillen fick vi ändå avsluta jobbet i ugnen.

En dag åkte jag och Marja ut till Lars Vilks land Ladonien och klättrade runt i hans plockepinn-verk Nimis. Vägen ner var så brant att jag tyckte den kändes som en utmaning. Kanske skulle jag gilla den när jag var barn, tänkte jag. Och sen funderade jag över om jag verkligen var den sortens barn som skuttade omkring på det där sättet.
När vi väl kom fram till Nimis hörde jag en tioåring framför mig försöka formulera sitt första intryck:
-Tänk att han har byggt det här själv... den där tokiga gubben.
Ja. Jag blev också imponerad. Nimis är mäktigt att se i verkligheten, och jag är svag för den kaotiska estetiken.
-Den här skulle man kanske kunna göra i Minecraft, sa tioåringens kompis när de gick nerför första bryggan av virke.
Själv tänkte jag att jag skulle vilja se Nimis som Counter Strike-bana.
När vi väl kom igång och började klättra kände jag mig som ett barn på nytt. Jag vet inte om jag var den sortens barn som gillade att skutta runt. Men när jag besökte Ladonien var jag det.

Den senaste tiden har jag lärt mig att älska Angry Birds. Nu måste jag skaffa mig en Smartphone så att jag slipper låna Marjas hela tiden.

En kväll hälsade jag, Marja och Felix på Sara och Fredrik i Lund. Plus deras barn så klart. Det blev en underbar kväll. Sara och Fredrik bjussade på god mat. Vi spelade sällskapsspel och drack starkdricka. Och jag gjorde hat trick med facerape.

Jonna på Marja.

Dagen efter åkte jag och Marja till Danmark. Marja hade aldrig varit där innan. Det började rikigt bra med att vi fick se en kändis! Utanför hotellet vid Centralstationen stod ett helt gäng fans och väntade på att få ett tillfälle att se kändisen. Precis när vi gick förbi kom han ut, och en del av tjejerna började skrika. Jag missade inte tillfället att också fotografera. Jag undrar fortfarande vem kändisen är.
Sen gick vi till Nyhavn och jag fick förmånen att se Marja när hon är som mest autistisk. Hon blev helt enkelt likadan som jag brukar bli när mitt blodsocker faller. Det kändes annorlunda att vara den som var normal i den situationen.
Resten av Danmarksvistelsen åkte vi till den turistattraktion man måste se om man bara är i Danmark över en dag. Christiania.

Förra veckan tog jag och Marja bilen till Stockholm för att kunna uppträda i Söderhamn. Men med en dags varsel blev föreställningen inställd, så jag fick hitta på annat att göra.
Jag gjorde en pilgrimsresa till Knivsta där jag hittade Fritte i hans föräldrars hus.

Här började allt. Här var Fritte konferencier på en revy i årskurs tre.


Petter Bristav och Marja. Inför sista Harry Potter-filmen som vi såg på ett av Stockholms verkliga smultronställen: Herons City.

Jag tog hemvägen förbi Värmland och hälsade på Kristoffer Appelquist. Jag såg honom spela i Västanå Teaters mastodontföreställning Gösta Berlings Saga. Jag hängde också med till Liljedahl och fick träffa familjen, vilket var mycket trevligt. Men plötsligt hade nån idiot sprängt och skjutit omkring sig i Norge, och då blev det en dyster stämning. Men det kändes som en bra plats att vara på när det hände. Det kändes skönt att dela den stunden med människor man tycker om.

Stilla dagar i Sunnanhed

I måndags åkte jag och Marja till Marjas föräldrars hus i Sunnanhed (inte så långt från Orsa). Det blev några dagars semester där vi levde ut den västerländska drömmen: att slappa tills vilopulsen går ner till en sengångares nivå.

En stor upptäckt: det finns ett knäckebröd som jag kan älska.

Redan på tisdagen använde vi bastun. Där upptäckte jag Marjas favoritsysselsättning. Att kasta vatten på aggregatet och se nöjd ut.
Jag låter bli att förtydliga "kasta vatten". Dubbelmeningen gör det här inlägget mer spännande.

Veckans dvd-tema var "svenskproducerat från 1972". Till frukosten såg vi alltid ett avsnitt från första säsongen av N.P. Möller.
Och en kväll myste vi framför Janne Halldoffs Firmafesten. Det var härligt att se om den. Den här gången höll jag utkik efter Messiah Hallbergs pappa Nils i rollen som Harry Sjöberg. Min favoritscen med honom var när han satt ensam på lagret och beklagade sig över att han inte fått klättra i karriärstegen. Till och med utlänningar hade gått före honom.

Vädret var mestadels fint, men jag och Marja var väldigt lite ute i naturen. En gång gjorde vi ett mycket halvhjärtat försök att plocka svamp. Vi var borta i tjugo minuter och fick med oss fyra svampar som vi gissade inte var giftiga. Det är tur att vi är så bra på att gissa.

Marja i naturen.

En kväll ägnade vi åt Guitar Hero. Min handkontroll hade gått sönder så det var det enda Playstation 2-spel som vi kunde spela. Marja var skitduktig, och jag var kass. Den mesta av tiden satt jag som en fjortisflicka som med beundrande ögon iakttar sin pojkvän i en replokal. Det kändes fint.

En dag blev det strömavbrott. Eftersom det skedde mitt på dagen infann sig inte riktigt den där förtrollade civilisationen-är-satt-på-undantag-känslan. Men vi gjorde vårt bästa att njuta av den ändå. Vi hittade sällskapsspel, och det gav mig tillfälle att testa ett spel som jag velat spela länge: den magiska labyrinten. Ända sedan jag för något år sedan läste i en tidning att matematikern Tora Larsson rekommenderade spelet så har jag varit nyfiken på det. Det var verkligen kul, även om jag tror att det blir roligare om man är fler än två som spelar det. När man bara är två så får man lätt ungefär lika mycket poäng, och då får slumpen en avgörande betydelse.

Den öppna spisen i vardagsrummet har stått orörd ända sen Marjas föräldrar flyttade in. Jag och Marja bestämde oss för att skapa lite stämning och tutta lite eld. Stämningen blev en blandning av kyssen vid havet i Härifrån till evigheten och scenen där Anton Glanzelius tappar kontrollen över brasan och startar storbrand i Mitt liv som hund.
Den mesta av röken åkte ut genom skorstenen. Helt i sin ordning. Men ungefär fem-tio procent sipprade ut i rummet. Det är svårt att njuta av de sprakande lågorna när ögonen tåras av stickande rök.
Lars Lindquist förklarade för mig på Facebook att det finns något som heter kallras. Om inte luften i skorstenen värms upp långsamt har röken svårt att komma upp i den. Man måste elda försiktigt i början. Det är precis den här sortens okunskap som rimligtvis en gång för alla måste befria mig från alla misstankar att jag skulle vara gryningspyromanen i Ystad.