Gräshoppan och myran

Den 30:e juni, när protesterna i Grekland var som mest omstörtande, berättade jag en moraliskt uppbygglig fabel från det landet.
Tack till Marco Padoan, som filmade med sin mobilkamera.

Ikväll var det standup på På Besök...

...och konferenciern Johannes Finnlaugsson gjorde verkligen sitt yttersta för att de som uppträdde skulle förbli anonyma.

I Någons Anda - Kända komiker-versionen

Elin Nordén i Magnus Betnérs anda.

I förrgår gjorde vi en ny variant på experimentet I Någons Anda. Alla medverkande fick själv välja en känd komiker som inspirationskälla. Resultatet blev en kväll som kändes klassisk. Läs en nogrann sammanfattning här.

Om jag hade bloggat lika noggrannt om ståuppgig som jag gjorde förr skulle jag bloggat om bland annat dessa

Ann Westin på Oslipat 30:e mars.

Kristoffer Appelquist på Oslipats experimentföreställning Improstandup 6:e april.

Isak Jansson på Glasklart 8:e april.

Erik Löfmarck på Oslipat 13:e april. Om jag hade skrivit om denna kvällen hade jag skrivit mycket panegyriskt när jag beskrev Simon Svenssons avslutande halvtimme.

Jesper Rönndahl på Ruby 14:e april.

Angry Law på Bajsnödigt 15:e april.

Johannes Finnlaugsson på Garvas Publiken Bestämmer-kväll.

Magnus Betnér på Oslipat 20:e april.

Marcus Johansson på Prickprick 21:a april. Foto: Marja Nyberg. Jag griper varje tillfälle att få synas på bild på min egen blogg.

Förra veckans gig

Tomas Högblom på Dockan.

Förra veckan gjorde jag fyra gig. Jag pratade mest om någorlunda aktuella händelser, och om Gud (i Ingemar Hedenius anda).
Jag inledde min standupvecka på Mässingshornet, och som vanligt var det väldigt kul att stå på den scenen. Jag var lite arg på mig själv att jag inte skrivit stora mängder nytt, men det nya jag körde funkade. Och dessutom fick jag förnyad entusiasm för Gud-materialet som jag skrivit i våras. Nu när jag körde det för tredje gången upptäckte jag själv att det var roligare än vad jag mindes det.
Två dagar senare, på onsdagen, befann jag mig på klubben Dockan. Där blev det en riktigt trevlig kväll. Publiken var väldigt fin och hela kvällen genomsyrades av en varm stämning. Roligast i mina ögon var Tomas Högblom. Han är en av mina ständiga favoriter. Och just den här kvällen tände han till lite extra. I pausen pratade vi om hur konstigt det är med inspiration och motivation. Det borde finnas ett samband med hur viktigt sammanhang man uppträder i, och vad man får betalt. Men sanningen är nog att det har mer med hormoner och dagsform att göra.


Özz Nûjen på Hotell Erikslund

Kvällen efter hängde jag med och körde ett kort set på Hotell Erikslund. Konferenciern Elin Nordén gjorde ett mycket bra jobb med att få igång kvällen, och sen gick hela föreställningen från klarhet till klarhet. Det var otroligt häftigt att se Özz Nûjen avsluta kvällen. Han inledde med ett publiksnack som varade mer än halva giget. De döda punkterna lyste med sin frånvaro. Özz var helt enkelt mästerlig.
I lördags hade jag tillsammans med Kalle Lind ett gig som jag var lite nervös inför. Vi skulle tillsammans göra en rolig halvtimme på Kirsebergs församlingshem, i samband med kulturevenemanget Backanatten. Vi visste från början att det här skulle bli en familjevänlig sammankomst. Standup är inte synonymt med familjevänligt. Jag kände att jag var tvungen att tänka efter lite extra när jag valde vilket material jag skulle köra. Men det gick jättebra. Publiken var väldigt blandad. Men stämningen var skön hela vägen, och skratten kom som de skulle. Efteråt fick jag och Kalle vars två böcker om Hopp och Kärlek. Jag tror det kan vara bra för Kalle att läsa dem.

Kalle Lind på Kirsebergs församlingshem

En noggrannare skildring av Dockan-kvällen här. Och av Erikslund här, och här.

Prickprick

Pianisten Rasmus Persson och Anders Sparring.

Igår uppträdde jag på den klubb vars namn måste framstå som mycket suspekt för engelsktalande gästkomiker: Prickprick. Äntligen fick jag uppleva att göra standup på klubbens nya scen på Mejeriet. Det var precis så härligt som jag trodde att skulle vara. Mejeriet är en helt fantastisk scen för standup. Den rymmer väldigt mycket publik, men tack vare de olika nivåerna blir lokalen intim ändå. Jag var mäkta nervös när jag inledde andra akten. Hela första akten hade varit fantastisk, men ändå var jag nervös att jag skulle bli den enda komikern som det skulle gå dåligt för. Men det gick bra, och efter en minut kände jag mig lugn och kunde njuta av varje sekund. Nils Lind uttryckte det så här i ett sms: "Att uppträda där är som att uppträda i en tonårsdröm", och det har han helt rätt i.

Filippa Bark.

De som uppträdde den här kvällen var förutom jag själv Shazia Mirza, Anders Sparring, Tora Larsson, Valle Westesson, Filippa Bark och Jonatan Unge. Erik Börén var konferenciér.
För att slippa skriva samma saker som i inlägget nedan så väljer jag att bara nämna de som inte var med på Oslipat. Erik Börén gjorde ett jättebra jobb som konferenciér. Valle Westesson var mycket rolig och inledde kvällen jättebra. Filippa Bark fullkomligt golvade mig. Sissela Benn hade gjort om väldigt mycket sen hon gjorde Filippa Bark på Svenska Standupgalan i september. Bland annat hade hon lagt in lite metaskämt som var fantastiskt roliga. Missa inte henne när hon kommer till Oslipat den åttonde december!
På det hela taget var det en underbar kväll. Till och med snäppet roligare än på Oslipat kvällen innan. Jag längtar redan tills jag får uppträda där igen.

Den underbara publiken. Hittar du Jon Torenäs?

Downstairs, MACK, Humorhelvetet

Det har varit en väldigt kul standupvecka. Jag har gjort tre gig som alla var av den sorten att de lever upp till de romantiserade drömmarna om livet som komiker. Jag hade kul på scen, och kände mig avslappnad och uppskattad.
Detta var målet. Att ha en tillräcklig grundsäkerhet för att de allra flesta gig ska bli så här bra. Visst händer fortfarande att det går dåligt. Men numera är det försvinnande få gånger jag behöver utstå den där frätande känslan av medlidsamma blickar från publiken, som jag fick regelbundet de första två åren jag höll på med standup.

Henrik Blomkvist.

Första giget var på det haussade Downstairs Comedy, på Kalmar nation i Uppsala. Det var första gången jag var där. Mina förväntningar var skyhöga eftersom alla komiker som varit där beskriver det som ståupparnas Shangi-La. Om ståuppen var en religion (och rent tekniskt är den fortfarande faktiskt inte det) så skulle Downstairs Comedy vara beskrivningen av Paradiset, och unga förvirrade rookies som missförstått terminologin skulle självmordsbomba i hopp om att komma dit. På tåget på väg till Uppsala sa David Druid "Det är Sveriges bästa standupklubb. På alla klubbar kan man alltid ha någon invändning. Men här är allt perfekt". Efter att ha varit där kan jag bara hålla med. Downstairs levde upp till alla tokigt höga förväntningar.
Jag gick upp som förste komiker, och att uppträda först på Downstairs kändes som att få vara huvudnumret på en annan jättebra klubb. Publiken var med till hundra procent. Det var som att få en kraftig dos självförtroende intravenöst.
Efter mig uppträdde Henrik Blomkvist, David Druid och Tobias Persson. Alla gjorde ett jättebra jobb, och fick välförtjänt kärlek från publiken.

Den underbara publiken på Downstairs.

När jag kom tillbaks till Malmö i torsdags uppträdde jag på MACK på kvällen. Det är också en jättebra klubb med fin publik som vet varför den är där och vill skratta. Ludde Samuelsson gjorde ett suveränt jobb som konfa, och bonuskomikerna Mats Andersson och Jesper Mattsson gjorde också ett bra jobb innan det var dags för mig att gå upp. Jesper är orimligt säker för att ännu inte ha uppträtt mer ett par gånger. Han behöver inte utstå de där undertryckt desperata blickarna från publiken som jag såg när jag uppträdde de första gångerna. Kanske beror det på att han är präst, och att Gud hjälper honom. Eller så är han bara roligare än vad jag var, helt enkelt.
Jag avslutade första akten med en tjugominutare. Det kändes bra och jag trivdes på scen. Men jag kände inte att jag gjorde det perfekta giget (i jämförelse med vad jag upplevt på Downstairs). Men efteråt fick jag mycket beröm, och i det läget är dumt att inte lyssna på hur det uppfattades utifrån.
I andra akten inledde Micke Hallqvist från Kristianstad. Det är kul att se att han utvecklas på ett mycket bra sätt. Zinat Pirzadeh var kvällens huvudnummer. Hon har en fantastisk förmåga att göra en humor som faktiskt gör oss till bättre människor. Det må låta lite amerikanskt klibbigt när man försöker uttrycka det i ord, men när hon berättar om sina erfarenheter så lyckas hon inte bara ge en inblick i hennes egna perspektiv och villkor, utan även skapa en känsla av gemenskap i rummet som gör att man känner sig mindre omogen när man går därifrån. Det är storartat.
Det som annars var mest minnesvärt med kvällen var att Johannes Schad satt i publiken. Han var min svensklärare på högstadiet. Därmed slöts en slags cirkel i mitt liv. Allt är Johannes fel. Han gav mig för mycket uppmuntran och fick mig att tro att jag var speciell. Jag hade kunnat ha ett hederligt jobb med fast inkomst och rimliga arbetstider om han bara någon enstaka gång hade gett mig svidande kritik. Istället står jag här som 34-åring och tigger bekräftelse från främlingar kväll efter kväll.

Zinat Pirzadeh.

Veckans sista gig gjorde jag på På Besök igår. I skuggan av P3:s stora bal på slottet Humorhimlen, arrangerade Tomas Högblom en slags alternativfestival som han kallade Humorhelvetet.
När det var dags att starta såg det verkligen ut som att det var upplagt för ett litet helvete. Det var ganska få i publiken. Och de som satt i lokalen hade inte kommit dit för att titta på standup. När konferenciern Johannes Finnlaugsson uppmanade folk att sätta sig närmare scenen fick han bara kallsinnigt stirrande ögon som svar. Motvilligt började publiken lyssna. I de flesta fall. Vid bordet som gömdes bakom pelaren fortsatte middagsgästerna att prata på alldeles obekymrat om hur mycket det störde. Det kändes tydligt att den här publiken hade vi fått för våra synders skull.
Men, med risk för att låta väldigt tjatig i ett inlägg som redan nått sin kvot med redogörelser för bra insatser från komiker så måste jag säga att alla gjorde ett fantastiskt jobb. Den motvilliga publiken blev alltmer förförd. De första komikerna hade det inte lätt eftersom matgästerna babblade, och publiken satt och kände sig tvångsmatade med humor som de inte hade beställt. Men Johannes Finnlaugsson, Jørund Larsen, Tomas Högblom och Fritte Fritzson gjorde alla så starka insatser att de bröt igenom ointresset och gjorde att fler och fler blev nyfikna och upptäckte att humorn som de tvångsmatades med faktiskt smakade riktigt gott. När dansken Niels Forsberg gick upp på scen tog han det till nästa nivå genom att verkligen kräva allas uppmärksamhet med bestämdhet. När jag såg honom göra det så kändes det så självklart. Jo, vi har rätt att kräva er uppmärksamhet. Av det enkla skälet att det har arrangerats en standupkväll här. Och vi är roliga. Jag har aldrig sett Niels innan, och jag blev imponerad av hans säkerhet och jag tyckte att många av hans skämt var mycket bra.
När det väl var dags för mig att avsluta kvällen så var förutsättningarna rakt motsatta mot en timme tidigare. Jag hade nöjet att uppträda för en härlig och tacksam publik. Till och med bordet bakom pelaren lyssnade och skrattade. Showen började som grus, men blev till en pärla. Jag hade otroligt kul på scen. Just de kvällar på gratisklubbar när man verkligen inte har några förväntningar själv kan bli alldeles extra roliga. För att man slappnar av mer än någonsin. Jag brukar uppleva samma sak på Mässingshornet. Dit ska jag nästa måndag. Jag måste börja sänka mina förväntningar redan nu.

Niels Forsberg upplever svenskt humorhelvete.

I Kalmar, med Arkitektens mage

Vid ettiden, dagen efter Oslipat Grå 4, fick jag ett telefonsamtal från Kalmar. Kunde jag uppträda på Byttan där samma kväll?
Självklart hoppade jag på tåget. Jag hann bara äta lite Burger King-mat på stationen innan jag gav mig iväg. Det var mättande, fast bieffekten var matförgiftning.
Två timmar innan jag skulle stå på scen låg jag och kräktes på hotelltoaletten. Få saker är lika effektiva för att få en att känna sig som en rockstjärna.
Jag blev långsamt bättre under kvällen, och mitt uppträdande gick bra.

En timme senare gjorde Kalmar stad vad den kunde för att livet ska kännas som en Peter Greenaway-film...

På Begäran -ett skott från höften.

Nils Lind på scen.

I lördags höll Oslipat experimentföreställningen "På Begäran -ett skott från höften" i Tangopalatsets källare. Publiken fick bestämma vad komikerna skulle prata om. En timme senare satte den första komikern, Nils Lind, sin fot på scenen och körde igång. Idén till experimentet kom utifrån att jag och Nils i december snabbtolkade pjäsen Bettysagorna som standup fyrtio minuter efter att vi sett den. Den gången var det omständigheter som gjorde att vi inte tog del av pjäsen på förhand. Den här gången var tidspressen en mer medveten del av experimentet.
"På Begäran" blev en magisk afton. Ett experiment vi gärna gör igen. Och du kan läsa mer om den här.

Oslipat Grå 2, LKPG ha ha, Wisecrackers

Denna veckan ska jag stå på scen tre gånger, och det gjorde jag förra veckan också.

Det började med Oslipat Grå 2. Fritte Fritzson (människan) var konferencier och jag gick ut och inledde kvällen med att prata fem minuter om Sverigedemokraterna. Det får ni förmodligen höra mig göra lite även imorgon, om ni besöker Garva då. Resten av Oslipatkvällen var sannerligen fullmatad och tät. Carolina Svensson, Thomas Eriksson, Maggan Hammar, Erik Börén, Emma Knyckare och Kristoffer Appelquist gjorde tillsammans en underbar liten standupafton. Många var i toppform, men allra roligast tyckte jag att Erik Börén var. Han var extremt kraftfull och slipad. Ett av hans allra bästa gig någonsin, tycker jag.

Erik Börén.

Dagen efteråt tog jag med mig Jørund Larsen och Petrina Karlsson och körde upp till Linköping. Det blev en jättefin kväll på det fullsatta café M. Petrina är van vid att skämma bort publiken med succéframträdanden, och den här gången var inget undantag. Jørund gjorde väldigt bra ifrån sig också, och Ben Kearsley höll ihop det fint som konferencier. Det var också härligt att se Paul Strömberg som gjorde en liten comeback efter några månaders uppehåll. Hans skämt om adrenalinkick var fantastiskt. Själv avslutade jag kvällen med lite mer än en halvtimme där det mesta var skrivet i år. Det kändes väldigt tillfredsställande att rutinerna om Sverigedemokraterna, flyttning, tillväxthormon och döva kunde bilda en så bra helhet.
Dagen efter uppträdde jag på Wisecrackers på Västgöta nation. Det gick helt okej, även om jag tyckte att det kändes ringrostigt att uppträda på engelska. Många komiker uppträdde denna kväll. Ahmed Behran avslutade kvällen. Det var första gången jag kunde se honom uppträda på engelska och ryktet stämmer: han gör det lika bra på engelska som på svenska. Mycket bra.
Annars stod Steve Sarasini för kvällens stora överraskning i mina ögon. Jag vet inte hur länge han har hållit på, men han är mycket lovande. Bland annat pratade han om något som tusen ståuppare redan pratat om: vad koranen utlovar till de rättfärdiga i paradiset. Men till skillnad från andra ståuppkomiker hade han gjort lite research och kunde presentera helt andra upptäckter än det man brukar höra. Vilket på intet sätt var mindre roligt.

Palle Strömberg.

Dödsannonser

Valresultatskänslor på Mässingshornet

Özz på Glasklart

I fredags besökte jag Glasklart Humor för första gången. Det är en humorklubb som kompletterar Oslipat väldigt väl. Publiken är en helt annan än Oslipats publik. I baren hörde jag folk säga saker som "Jag är set for life, jag behöver aldrig mer jobba i hela mitt liv" och "Du får tur om du jobbar hårt". Det är kommentarer man sällan hör på Oslipat.
Kvällen avslutades av Özz Nûjen. Det var häftigt att se. Han visade exakt hur man ska bemöta Sverigedemokraternas argument. I ett inlägg här resonerade jag lite om hur man borde göra. Och Özz ägnade stor del av sitt gig åt att rent praktiskt visa hur det går till: man får aldrig gå med på Sverigedemokraternas premisser. Anledningen till att så många inte klarar av att debattera med dem är att de utan att reflektera över det har en underliggande värdegrund som faktiskt liknar Sverigedemokraternas. Özz var extremt modig och sa bland annat "Jag kom inte hit för att bli svensk. Jag kom hit för att slippa bli förtryckt och få lov att bevara mina traditioner och mitt språk". Det är säkerligen inte vad de som röstat på Sverigedemokraterna vill höra. Men det är vad de behöver höra. För jag tror faktiskt inte att de verkligen har reflekterat över det.
Efteråt kom det fram två män till Özz och sa att de hade tänkt att rösta på Sverigedemokraterna, men att de nu hade tänkt om.

Oslipat Grå, premiären

Danial fyller i Alla vänner-boken.

Oslipat hade säsongspremiär i onsdags. Nu är det säsong Grå.
Medverkade gjorde Danial Ali Akbari, Lena Frisk, Josefin Johansson, Måns Nilsson och Yannis Pappas. Jag och Fritte var konferencierer. Första akten kändes ganska trevande, med teknikstrul med ljuset och allmänt låg energi. Men det hämtades upp rejält i andra akten. Yannis Pappas gav publiken en full portion på slutet, och det var bra. Annars tyckte jag att kvällens höjdpunkt kanske var när framtidslöftet Danial fick uppskattning efter förtjänst. Det ska bli askul att följa hans utveckling.

Yannis Pappas.

Resten av Stockholmsveckan utan bilder

Min telefonsladd glömde jag hemma hos Marja. Så det blir inga bildbevis på att det jag skriver i det här inlägget verkligen har hänt. Ni får helt enkelt tro mig. Om ni inte tror mig är det ni som har problem.

Dagen efter galan blev en dag av vila och återhämtning. En skön söndag som jag inte har många tydliga minnen av. Jag tror att jag och Marja kan ha sett en del på TV. Programmen kan ha varit fördummande. Jag minns också att jag handlade en DN till mig själv och en Aftonbladet till Marja. Jag hade gärna handlat en annan tidning, som inte förolämpade Marjas intelligens, fast urvalet på Matdax var glest.
Tidningarna använde vi nästa kväll, på El Mundo, (Stockholmsklubbarnas klitoris). Där var det en temakväll som gick ut på att man skojade utifrån tidningarna. Klubbvärden Anders Sparring höll samman kvällen formidabelt, och inledde bland annat med att intervjua Rulle Lindeman (Marcus Johansson). Ett knäppt litet inslag som visar vilken lekfull och vital klubb El Mundo är. Det var en underbar kväll.
Efter El Mundo fick jag skjuts av Petra Mede till Jonatan Unges mamma. Hon kunde överräcka mina saker som Emma Hansson fått med sig från Solidaritet. Ingen hade snott någonting.
På tisdagskvällen hade jag gig på Komikaze på Sugar bar. Det var nästan bara Mike Räsänens elever som uppträdde. Det var en ovanlig känsla att under en hel kväll nästan bara uteslutande se folk som jag aldrig sett tidigare. Många hade väldigt roliga skämt. Men ett och annat nybörjarmisstag väckte som en Madeleinekaka minnen till liv om hur jag en gång i tiden resonerade kring ståuppgebitet. Det känns som tjugo år sen. Men det var fyra. Det var också kul att se konferenciern Martin Krantz som mer eller mindre improviserade sig igenom kvällen.
Dagen efter åt jag middag med Aron Flam. Jag fick en glimt av hans nya crib. Det är precis här jag hade infogat en bild, om jag inte glömt sladden hos Marja.
Efter min träff med Aron uppträdde jag på ännu ett Mike Räsänen-arrangemang. På Ego. Zinat Pirzadeh var headliner. Det var kul att se henne köra standup, och jag insåg att det var ganska länge sen jag sett henne senast. Jag hade inte hört materialet innan.
Torsdagen var också en dag av vila och återhämtning. Och fortsatt jobb med Oslipat -precis som dagarna innan. Emma Wessleus var också hemma. På kvällen såg vi allihop Idol, åt bitar av död kyckling och pratade bland annat om aspirerande komikers självbild. Alla som någon gång har drivit en ståuppklubb kan berätta historier om hur man måste handskas med folk som inte riktigt sätter sin egen viktighet i något perspektiv som relaterar till en yttre verklighet.
På fredagen träffade jag, Petra Mede och Andreas Lundstedt en av Solidaritets ägare, Olle Fritz. Andreas var där för att han också har haft dåliga erfarenheter av Solidaritets vakter. Och Petra var med för att det var hennes mail som gjorde att Olle reagerade. Det blev ett fint försonande möte. Kramen var aldrig långt borta. Olle gjorde inget för att ursäkta vakternas beteende, utan bad tusen gånger om ursäkt. Han lovade också att leta rätt på Emmas jacka, eller ersätta den ekonomiskt. Jag tror att Israeler och Palestinier har något att lära av konflikthantering från Stureplans kändisvärld.

Oslipat på Stockholm Comedy Festival

Erik Börén.

Igår gjorde vi föreställningen Oslipat -det bästa från Malmö på Kägelbanan. Med en sån titel kan man lätt tro att vi fått namnge föreställningen själv. Men nej, det gjorde det hårt arbetande folket bakom Stockholm Comedy Festival, som showen var en del av.
Annars hade vi fria händer att utforma vår programpunkt. Jag, Fritte, Erik Börén, Cecilia Ramstedt och Kringlan Svensson medverkade. Visserligen var publiken inte fler än vad man brukar hitta i en klass på en finare friskola, men vi hjälptes åt att roa dem på bästa sätt.

Petter Bristav är jävligt hardcore. Här vaskar han Oslipats gratisöl.

Tre höjdpunkter från Lunds humorfestival

1. VALLES KÖTTHATT PÅ RIKETS SAL-SHOWEN

Jag kan inte nog tacka för denna upplevelse av Mögelbloggen live. Sällan upplever man att historia skrivs framför ens ögon, och näsa.
Närmare Jackass än så här har vi inte varit i Sverige sedan Gert Fylkings lavemangs-TV.

2. PETER APELGREN

Kort sagt: han var så rolig som hans rykte säger. Hundra skämt per minut. Ett unikum.

3. DIREKTSÄNT

Kristoffer Appelquist som Bubba, och Sven Ahlström som Alessandro.

Det finns ingen föreställning som har betytt lika mycket för mig som Direktsänt. Under några år på nittiotalet var Direktsänt på Ensembleteatern den enda riktiga ljuspunkten i Malmös nöjesutbud. Jag vill inte förringa den andra scenkonsten som fanns då. Men Direktsänt var mer än en föreställning. En gång varannan vecka fick man vara en del av en familj, och återse sina kära kamrater i följetongen. Det var storartad karaktärshumor. Man kände och älskade personligheterna som man fick lära känna. Inte helt olikt hur man fått lära känna Klungans karaktärer.
Nu återuppstod Direktsänt efter tretton års dvala. Jag var tjugo år igen.

Andra höjdpunkter för mig personligen var de föreställningar jag själv medverkade i: Oslipat och Improstandup.
Nu ska jag iväg till Stockholms Comedy Festival. Där medverkar jag ikväll på Kägelbanan Östra 18.00. Södra Teatern. Kom dit!
Och se även galan på lördag. Då är jag och Fritte konferencierer som vanligt.

Alumas humorkväll

I tisdags var jag tillbaks på Hedmanska gården. Precis där jag stått kvällen innan. Jag hade hjälpt tidningen Aluma att organisera en humorkväll, och jag var även konferencier.
Det blev en mycket fullmatad, och mycket lyckad kväll. Stora delar av Malmös humorgrädda var där. Och en och annan underbar utsocknes komiker också.

Klas Ingelaz.

Kvällen började med en paneldiskussion med rubriken "Får man skratta åt hemlösa". Jag var moderator och satt och snackade med Nanna Johansson, Jonatan Unge, Kalle Lind och Jennie Järvå (chefredaktör på Aluma) om humor och ansvar. Det kändes roligt och intressant.

Fritte Fritzson (människan)

Därefter spelade det underbart kärleksfulla dansbandet Klas Ingelaz. Förmodligen det enda dansbandet som jag gillar på ett icke-ironiskt sätt.

The Bernadottes.

Sist på kvällen hade vi en tre timmar lång humorkavalkad. Mest standup, men även sånger och sketcher. Listan över medverkande är så lång att internet inte har tillräckligt med plats för att jag ska nämna alla. Så därför nöjer jag mig med att rikta ett stort tack till alla som ställde upp och gjorde kvällen till den succé den blev.

Ryska Posten.

Jag vill också tacka våra sponsorer:
VTM RIV AB
CITY GLAS
och ABSTRAKT MEKANIK (som har en hemsida som du inte vill missa)



Jonatan Unge förbereder sig.

Hela humorkvällen var en slags uppföljning till tidningens temanummer om humor.
I det framförs tanken att det tyder på en nedlåtande attityd när man värnar om vissa grupper av människor och säger att de inte tål att skojas med. Det blir ett sätt att förstärka deras utanförskap.
Därför skojades det friskt om hemlösa och andra utsatta grupper. På Oslipat och många andra ståuppscener skulle det inte vara en svår uppgift, eftersom publiken är van vid den här sortens humor. På en scen på Malmöfestivalen var det inte lika självklart att balansgången skulle lyckas. Men det gjorde det den verkligen. Det blev en fin och rolig kväll, som jag ska minnas med ett leende på min ålders höst.


Anna Granath och Amelia Nörgaard.

Oslipat tolkade Jakob Hellman

I måndags gav vi föreställningen "Oslipat tolkar Jakob Hellman" på Hedmanska Gården. Det var en del av Malmöfestivalen. Trots ledsamt regn fylldes hela innergården upp av publik.

Som tur var slutade det att regna när föreställningen kom igång. Jag och Fritte värmde publiken tillsammans, och redan från början kände jag en skön känsla i kroppen. En känsla som aldrig försvann.
Under hela föreställningen satt alla medverkande på scen och drack té tillsammans. Det kändes fint, även om jag också tyckte att det kändes svårt att inte kunna gömma mig när jag ville gå igenom mitt material i huvudet en gång till. Men det var det värt. Jag gillade att närheten till de andra medverkande var en del av föreställningen.
Föreställningen var uppbyggd på det sättet att en komiker gav sin version av en Jakob Hellman-låt, och därefter spelade Jakob låten. Det var ett upplägg som överträffade alla mina förväntningar. Växlingen mellan skämt och allvar bildade en oerhört vacker helhet. Övergångarna blev faktiskt mjukare än vad jag hade kunnat gissa. Alla komiker var mycket bra. Det skrattades ordentligt. Och när Jakob Hellman spelade var stämningen magisk.
Själv gick jag upp sist eftersom jag hade snott åt mig Jakob Hellmans stora hit Vara vänner. En låt som har betytt mycket för mig. Jag hade redan en hel del material som passade in på den. Men det mesta av mitt material var nyskrivet. Det var en speciell känsla att stå på scenen. Det fanns en annan lyssning hos publiken än den man är van vid i ståuppsammanhang. Jag tror att det har att göra med att vi varvade ståupp och låtar. Dels blir man inte lika uttröttad när man också får höra musik och inte bara prat, och dels gav själva låtarna en inramning som redan från början kunde ge en allvarligare klangbotten till det man sa. Det är en föreställningsform som känns helgjuten.

Efter föreställningen kände jag att jag gärna hade gjort om föreställningen. Fast jag var också lite avundsjuk på publiken, som i avslappnat tillstånd hade fått se den framifrån.
Det är nog första gången jag känner så efter en ståuppföreställning.

SETLIST
Tårarna, tolkad av Emma Knyckare
Tårarna, framförd av Jakob Hellman
Tåg, tolkad av Fritte Fritzson
Tåg, framförd av Jakob Hellman
Du är allt jag vill ha, tolkad av Sara Andersson
Du är allt jag vill ha, framförd av Jakob Hellman
Stora havet, tolkad av Jesper Rönndahl
Stora havet, framförd av Jakob Hellman
Vara vänner, tolkad av Marcus Johansson
Vara vänner, framförd av Jakob Hellman

Läs mer om Oslipat tolkar Jakob Hellman här, här, här och här.

Sara Andersson framför Du är allt jag vill ha. Det roliga med den här bilden är att jag ser ut som den ballögde i Pasolinis Saló.

Hellman och Aluma

Idag och imorgon har jag två gig som är de mest spännande på länge.

OSLIPAT TOLKAR JAKOB HELLMAN
Jag, Fritte, Jesper Rönndahl, Sara Andersson och Emma Knyckare gör vår egen version av varsin Jakob Hellman-låt. Direkt efteråt får publiken höra låten, framförd av Jakob själv.
20.45 börjar det. Läs mer här.

HUMORKVÄLL MED ALUMA
De hemlösas tidning Aluma har gjort ett specialnummer om humor (med Kalle Lind som gästredaktör). Nu går de från teori till praktik med en överdos av humor. Kvällen börjar 17.00 med DJ Fun. 18.00 leder jag ett panelsamtal med rubriken "Får man skratta åt hemlösa?". 19.15 spelar queerdansbandet Klas Ingelaz. Och mellan 20.00 till 23.00 är det en mastig humorföreställning med Måns Nilsson, Jonatan Unge, Josefin Johansson och många många fler.
Läs mer här.

Båda föreställningarna kan man se på Ordscenen på Malmöfestivalen (Hedmanska gården).

På onsdag ska jag ta det lite lugnt.