På Begäran på På Besök

Kringlan

I torsdags rodde vi snabbt och spontant ihop en experimentkväll på På Besök. Johannes Finnlaugsson var konferencier. När han, jag och Kringlan pratade på kontoret i Västra Hamnen kom vi på att vi var sugna på att göra om experimentkvällen På Begäran.
Emma Knyckare och Tomas Högblom anslöt sig, och det gjorde även Jørund Larsen mycket spontant på plats. Ingen av oss hade några skämt med oss i bakfickan. Vi fick varsitt ämne 60 minuter innan showstart, och sen skrev vi så att pennan glödde tills det började.
Trots att vi bara var fem komiker så lyckades vi ändå fylla ut en hel förstaakt med helt nyskrivna rutiner. Det skrattades inte mindre än vad det brukar göra på en bra ståuppkväll. Innan paus fick vi nya ämnen av publiken, och nu hade vi bara en kvart på oss att skriva. Otroligt nog lyckades vi fylla ut fyrtio minuter. Och publiken skrattade ännu mer.
Vi hade kunnat sluta där, och kallat det för en hel kväll. Men eftersom publiken hade skrivit lappar med ämnen så valde vi att köra en runda med improviserad standup med hjälp av lapparna. Kringlan inledde och satte ribban högt. Han pratade länge och roligt om ett barndomsminne. Alla vi andra bestämde oss för att inte heller ta den lätta vägen ut genom att dra en ny lapp om inspirationen inte dök upp direkt. Jørund fick ämnet Franska Revolutionen och hanterade det mästerligt. Flera gånger när jag trodde att han stolt skulle tacka för sig tog han ett nytt varv och hittade en ny rolig infallsvinkel. Jag gick upp och fick ämnet amfetamin. Det kändes först läskigt att min hjärna inte verkade komma på något kul. Sen mindes jag tricket med bra humorimprovisation. Tvinga inte fram något. Så jag började prata till jag plötsligt sa fel. Ett fel som jag kunde spinna vidare på. Och sen var jag igång. Jag har aldrig sett bättre soloimproviserad standup än på På Besök i torsdags. Jag hade god lust att fortsätta länge med nya ämnen, men eftersom klockan visade att föreställningen hållit på i två timmar avslutade vi efter första rundan. Vi får fortsätta en annan gång.

Johannes och Emma.

Ditt Liv Är Här med Sissela Benn

Igårkväll gjorde vi andra föreställningen av Ditt Liv Är Här. Huvudpersonen var Sissela Benn. Det kändes annorlunda att ha en person som jag faktiskt känner som gäst. Men också helt naturligt eftersom jag beundrar Sissela så mycket.
Det var en ljuvlig kväll på Kallbadhusets herravdelning och föreställningen var toppen. Improvisatörerna var roliga och alerta, och samtalet flöt på som en porlande bäck i en naturromantisk tavla från 1800-talet.

Backstage innan föreställningen. Martin Waerme, Sissela Benn, Mario Castro Sepulveda och Oskar Stenström.

Improstandup i Stockholm

I helgen höll jag en workshop på Stockholms Improvisationsteater i Improstandup.
Jag var nervös. Det kändes osäkert att hålla en kurs i ett format som fortfarande håller på att utvecklas. Det finns inget färdigt facit som säger hur improstandup ska gå till. Vi bygger på med nya erfarenheter hela tiden. Jag ville hålla i workshopen för att dela med mig med de erfarenheter vi har gjort hittills nere i Malmö. Men det fanns stunder då jag undrade om jag inte tagit mig vatten över huvudet.
Inte minst för att improstandup är svårt. Jag tycker ju att det är svårt, även om jag har femton års improvisationsteatererfarenhet. Hur skulle jag då kunna lära ut det till en grupp komiker som aldrig ens sett formatet innan?

Lunch på lördagen. Hanna Danmo väljer sushi från en meny där styckpriset blev dyrare ju fler bitar man köpte.

Jag är van vid att undervisa improvisationsteater. Och där kan jag våga lova snabba resultat direkt. Samspelet med de andra medspelarna gör att man snabbt kan slappna av och känna sig trygg med att det är allas och ingens ansvar att det blir roligt att se på. Men med improstandup är det betydligt svårare. Även om man delar scen med andra så gör man i de flesta övningarna en individuell soloinsats. Det är lätt att bli självmedveten och få prestationsångest. Och detta är humorns och kreativitetens värsta fiender.
Jag är väldigt glad att Niklas Folkegård var med. Eftersom han har mycket stor improvisationserfarenhet, och varit med på improstandup två gånger, så kunde han vara både deltagare och fungera som ett stöd för mig och komma med väldigt genomtänkta synpunkter.

När vi väl hade uppspel på söndagskvällen skedde en förlösning. Trots att publiken bara bestod av fyra personer så skrattades det oavbrutet, och spelglädjen vann över nervositeten. Det blev en kanonbra föreställning, helt enkelt. Det kändes som en triumf efter allt hårt arbete som alla hade lagt ner.
Själv gick jag också därifrån med en rad mycket bra förslag på nya övningar och föreställningsmoment, som deltagarna hade hittat på. Om det finns något som jag är missnöjd med från helgen så är det att jag inte hade avsatt mer tid för att hinna testa alla dessa idéer.

Gruppen skriver utvärdering.

Improstandup i Gävle

Torsdagen inleddes med en härlig hotellfrukost på Plaza i Örebro.
Carolina tog tåget till Malmö, och jag och Cecilia körde till Stockholm.
Där mötte vi upp med Fritte, Marja och Niklas Folkegård på Stockholms Improvisationsteater. Vi tränade improstandup ett par timmar och gick sen och åt indisk mat på en indisk restaurang serverad av en indisk kvinna.

Niklas låtsas vara expert och Marja låtsas vara intresserad.

På kvällen var jag och Marja lite home alone. Vi kollade på Lyxfällan och lekte Sanning eller Konka.
På fredagen åkte vi tidigt mot Gävle. Jag hittade tack vare GPS:en snabbt till Skrinvägen. Tyvärr borde vi ha åkt till Skridskovägen, där Cecilia stod och väntade. Touch screen i all ära, men den kan få mig att känna mig tjock om fingertopparna.
När vi ställt in rätt adress bröt solen fram genom molnen. Det var vackert. Men det gjorde också skärmen på GPS:en mjölkigt vit, som isen i en ishockeyarena. Jag försökte förtvivlat sätta på GPS:ens ljud, men eftersom jag samtidigt försökte låta bli att krocka så tog det sin lilla tid innan jag förstod hur man skulle göra. Och då hade jag av misstag passerat tillräckligt med vägtullar för att finansiera Stockholms ringled.
Vi hämtade upp Niklas i Bredäng, och Fritte i Knivsta. Utanför Uppsala åt vi på Max.

Fritte: -Alltså, det är egentligen så att humlor kan inte flyga, va...

Fördelar med att äta på Max:
1. Man kan välja falafelbollar som tilltugg.
2. Kaffe ingår när man köper en meny.
3. Man får reda på hur mycket koldioxid varje grej man stoppar i munnen har orsakat.

Nackdelar med att äta på Max:
1. Köttet smakar vattnigt. Likt Prousts Madeleinekaka framkallar det minnen. Plötsligt är jag tillbaks i skolmatsalen på 80-talet.
2. Dressingen smakar är inte god. Den smakar som hamburgerdressing på tub från reahyllan på en stormarknad.
3. Om du äter på Max bidrar du till deras framgång, och då riskerar deras reklambyrå att få förnyat förtroende. Max reklamfilmer är ett hot mot vår psykiska hälsa.

Fritte förklarade för mig att de två första punkterna är en smaksak.
Eventuellt kan du alltså anse att fördelarna väger över, och då ska du förstås fortsätta att äta på Max.

Inne på restaurang GW.

Vid fyratiden anlände vi till restaurang GW där Gasta håller till numera. Vid halv fem gjorde vi ett genrep där vi visade Gastas konferencier Hans Carstensen hur improstandupen gick till.
Sen kunde vi ta vår egen lilla tid till att förbereda oss.
Tio i åtta drog vi igång föreställningen. Det märktes direkt att publiken inte var van vid standup. Det är inget gott tecken när vissa vid bordet längst fram sitter med ryggen mot scenen och inte visar minsta tillstymmelse till att vända på sig.
Jag var först ut som komiker. Och fick kämpa. Fast det var jag beredd på, och därför var jag noga med att inte tappa energi även om responsen var svag i början. Men efter ungefär halva tiden kom de igång och började skratta bra. Marja tog över och förvaltade tiden väl. Stämningen hölls uppe och ökade gradvis. Likaså när Cecilia stod på scenen. Väldigt bra jobbat, och skratten blev hela tiden högre. Fritte avslutade akten på ett helt fenomenalt sätt. Han gjorde genast en punktinsats på de mest svårflörtade borden, och isen lossnade direkt. Sen fortsatte han köra över publiken tills det bara var en våt fläck kvar.

Andra akten bestod av improstandup, och då var även Niklas med. Det gick lite upp och ner. Stämningen var ofta på topp, men ibland sänktes tempo lite för mycket, och då blev vi lite för försiktiga. Mot slutet när vi svarade på publikens frågor gjorde vi misstaget att mjölka ur varje ämne för mycket, och det gjorde också att vi tappade tempo. När man börjar trampa vatten är det bättre att ta en ny fråga.

Med mig från Gävle fick jag ett signerat ex av Hans Carstensens ungdomsroman Standup Psycho. Via min vän Peter Nilsson har jag hört att även jag namedroppas i den. Och det är väl ändå allt som krävs för att man ska sträckläsa en bok med en bula i byxan?

Efter föreställningen. Fritte, Cecilia, Hans, Niklas och Marja.