lördag 28 augusti 2010

Alumas humorkväll

I tisdags var jag tillbaks på Hedmanska gården. Precis där jag stått kvällen innan. Jag hade hjälpt tidningen Aluma att organisera en humorkväll, och jag var även konferencier.
Det blev en mycket fullmatad, och mycket lyckad kväll. Stora delar av Malmös humorgrädda var där. Och en och annan underbar utsocknes komiker också.

Klas Ingelaz.
Kvällen började med en paneldiskussion med rubriken "Får man skratta åt hemlösa". Jag var moderator och satt och snackade med Nanna Johansson, Jonatan Unge, Kalle Lind och Jennie Järvå (chefredaktör på Aluma) om humor och ansvar. Det kändes roligt och intressant.

Fritte Fritzson (människan)
Därefter spelade det underbart kärleksfulla dansbandet Klas Ingelaz. Förmodligen det enda dansbandet som jag gillar på ett icke-ironiskt sätt.

The Bernadottes.
Sist på kvällen hade vi en tre timmar lång humorkavalkad. Mest standup, men även sånger och sketcher. Listan över medverkande är så lång att internet inte har tillräckligt med plats för att jag ska nämna alla. Så därför nöjer jag mig med att rikta ett stort tack till alla som ställde upp och gjorde kvällen till den succé den blev.

Ryska Posten.
Jag vill också tacka våra sponsorer:
VTM RIV AB
CITY GLAS

och ABSTRAKT MEKANIK (som har en hemsida som du inte vill missa)



Jonatan Unge förbereder sig.

Hela humorkvällen var en slags uppföljning till tidningens temanummer om humor.
I det framförs tanken att det tyder på en nedlåtande attityd när man värnar om vissa grupper av människor och säger att de inte tål att skojas med. Det blir ett sätt att förstärka deras utanförskap.
Därför skojades det friskt om hemlösa och andra utsatta grupper. På Oslipat och många andra ståuppscener skulle det inte vara en svår uppgift, eftersom publiken är van vid den här sortens humor. På en scen på Malmöfestivalen var det inte lika självklart att balansgången skulle lyckas. Men det gjorde det den verkligen. Det blev en fin och rolig kväll, som jag ska minnas med ett leende på min ålders höst.


Anna Granath och Amelia Nörgaard.

fredag 27 augusti 2010

Oslipat tolkade Jakob Hellman

I måndags gav vi föreställningen "Oslipat tolkar Jakob Hellman" på Hedmanska Gården. Det var en del av Malmöfestivalen. Trots ledsamt regn fylldes hela innergården upp av publik.
Som tur var slutade det att regna när föreställningen kom igång. Jag och Fritte värmde publiken tillsammans, och redan från början kände jag en skön känsla i kroppen. En känsla som aldrig försvann.
Under hela föreställningen satt alla medverkande på scen och drack té tillsammans. Det kändes fint, även om jag också tyckte att det kändes svårt att inte kunna gömma mig när jag ville gå igenom mitt material i huvudet en gång till. Men det var det värt. Jag gillade att närheten till de andra medverkande var en del av föreställningen.
Föreställningen var uppbyggd på det sättet att en komiker gav sin version av en Jakob Hellman-låt, och därefter spelade Jakob låten. Det var ett upplägg som överträffade alla mina förväntningar. Växlingen mellan skämt och allvar bildade en oerhört vacker helhet. Övergångarna blev faktiskt mjukare än vad jag hade kunnat gissa. Alla komiker var mycket bra. Det skrattades ordentligt. Och när Jakob Hellman spelade var stämningen magisk.
Själv gick jag upp sist eftersom jag hade snott åt mig Jakob Hellmans stora hit Vara vänner. En låt som har betytt mycket för mig. Jag hade redan en hel del material som passade in på den. Men det mesta av mitt material var nyskrivet. Det var en speciell känsla att stå på scenen. Det fanns en annan lyssning hos publiken än den man är van vid i ståuppsammanhang. Jag tror att det har att göra med att vi varvade ståupp och låtar. Dels blir man inte lika uttröttad när man också får höra musik och inte bara prat, och dels gav själva låtarna en inramning som redan från början kunde ge en allvarligare klangbotten till det man sa. Det är en föreställningsform som känns helgjuten.
Efter föreställningen kände jag att jag gärna hade gjort om föreställningen. Fast jag var också lite avundsjuk på publiken, som i avslappnat tillstånd hade fått se den framifrån.
Det är nog första gången jag känner så efter en ståuppföreställning.

SETLIST
Tårarna, tolkad av Emma Knyckare
Tårarna, framförd av Jakob Hellman
Tåg, tolkad av Fritte Fritzson
Tåg, framförd av Jakob Hellman
Du är allt jag vill ha, tolkad av Sara Andersson
Du är allt jag vill ha, framförd av Jakob Hellman
Stora havet, tolkad av Jesper Rönndahl
Stora havet, framförd av Jakob Hellman
Vara vänner, tolkad av Marcus Johansson
Vara vänner, framförd av Jakob Hellman



Läs mer om Oslipat tolkar Jakob Hellman här, här, här och här.

Sara Andersson framför Du är allt jag vill ha. Det roliga med den här bilden är att jag ser ut som den ballögde i Pasolinis Saló.

SD

Jag såg precis Sverigedemokraternas valkampanjsfilm. Det saknades bara lite inklippsbilder på råttor, annars var det en film i samma stämningsläge som Der Ewige Jude.
Sverigedemokraterna gör mig frustrerad. De är som datavirus. Ett problem som jag känner att mänskligheten borde ha passerat vid det här laget. Inte kan det väl fortfarande finnas så förkrympta människor som sprider sån skit? Nu måste jag väl ändå kunna sänka garden och surfa fritt utan att abonnera på Norton?
Men nej. Folk är fortfarande villiga att engagera sig för att göra världen sämre.
Risken är stor att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Och då är det nog lite kört, är jag rädd. Efter det är de nog här för att stanna. Efter fyra år i riksdagen har vi antingen vant oss vid tanken på att de är ett riktigt parti, eller så har andra stora partier tagit över deras partiprogram (som de gjorde med Ny Demokrati).
För några år sen kändes Sverigedemokraterna fortfarande som ett låtsashot. Jag blev lite irriterad varje gång de fick onödigt mycket uppmärksamhet. På den tiden de var ett pyttelitet parti så fanns det ingen anledning att ge dem någon uppmärksamhet över huvud taget. Jag misstänker att journalister och politiker gärna riktade strålkastarljuset mot dem eftersom de var en tacksam meningsmotståndare. Det är lätt att framstå som reko när man jämför sig med fullblodsidioter. Problemet är bara att man på så sätt låter Sverigedemokraterna sätta agendan. Och då spelar det ingen roll att man satsar allt på att hela tiden förklara hur dumma de är. Den sortens stigmatisering leder till ett martyrskap som gynnar Sverigedemokraterna. Värst av allt är förstås att denna osakliga floskelkampanj inte backas upp av riktiga argument. Det är helt logiskt, tyvärr. Politiker som själva stöder ett system där fri rörlighet i första hand ska vara ett privilegium för rika har svårt att komma med argument mot Sverigedemokraterna som låter trovärdiga.
Jag skulle vilja se lite riktigt bemötande av inskränktheten.
-Varför ska inte folk få flytta till Sverige när de känner för det?
-Vad är egentligen skillnaden mellan en "ekonomisk flykting" och en helt vanlig svensk indiepoptjej som flyttar till London för att leva livet?
-Hur ser en homogen kultur ut? Finns det historiska exempel på konfliktfria samhällen där alla har gått omkring och myst med sina gemensamma värderingar? De enda historiska exemplen jag kan komma på där man försökt införa likriktade samhällen fria från friktion har slutat med förtryck.

onsdag 25 augusti 2010

Ett år

För ett år sen förändrades mitt liv till det bättre.
Puss på dig, Marja!

måndag 23 augusti 2010

Hellman och Aluma

Idag och imorgon har jag två gig som är de mest spännande på länge.

OSLIPAT TOLKAR JAKOB HELLMAN
Jag, Fritte, Jesper Rönndahl, Sara Andersson och Emma Knyckare gör vår egen version av varsin Jakob Hellman-låt. Direkt efteråt får publiken höra låten, framförd av Jakob själv.
20.45 börjar det. Läs mer här.
HUMORKVÄLL MED ALUMA
De hemlösas tidning Aluma har gjort ett specialnummer om humor (med Kalle Lind som gästredaktör). Nu går de från teori till praktik med en överdos av humor. Kvällen börjar 17.00 med DJ Fun. 18.00 leder jag ett panelsamtal med rubriken "Får man skratta åt hemlösa?". 19.15 spelar queerdansbandet Klas Ingelaz. Och mellan 20.00 till 23.00 är det en mastig humorföreställning med Måns Nilsson, Jonatan Unge, Josefin Johansson och många många fler.
Läs mer här.
Båda föreställningarna kan man se på Ordscenen på Malmöfestivalen (Hedmanska gården).
På onsdag ska jag ta det lite lugnt.

torsdag 19 augusti 2010

Hip hop for president

Jag tycker det känns härligt spejsat när en nöjesprofil bestämmer sig för att bli President för ett helt land. B-skådisen Ronald Reagan och muntergöken Václav Havel kan nu få sällskap av Wyclef Jean, som ställer upp i valet i Haiti. Jag har inte läst så mycket om det här, men jag antar att ingen förväntar sig någon jordskredsseger.
Det känns som en komedi som Kanal 5 visar nattetid. En hiphopartist blir president.
Lagförslag 1: Legalize it.
Lagförslag 2: Chill!
Jag kan lätt se framför mig Dave Chapelle i huvudrollen, och Bernie Mac i en heltokig biroll som kompisen som får bli Minister of breaking it down. I början är filmen ganska rolig, med bland annat en scen där militären måste lära sig att göra high five istället för honnör. Men sen mattas filmen av. Tjugo minuter innan slutet kommer en nyckelscen där Dave Chapelle av misstag råkar hamna i slummen och får se fattigdomen med egna ögon. Han mognar som människa och åker hem till presidentpalatset och river ner kampanjaffischerna där det står "Fight for your rights to party". Nu gör han upp med hiphopkulturens ytliga materialism, och sjunger in en ny låt: "What comes around goes around" -en låt som handlar om att alla mår bäst av att ta hand om varandra. På det sättet samlar han lyckas han samla ihop tillräckligt mycket pengar i välgörenhet att ett nytt barnsjukhus kan byggas. Tack vare det här inser den skitsnygga romantic interest-tjejen (Zoë Saldana) att huvudpersonen har växt som människa. Hon tar tillbaks honom, och allt är frid och fröjd.
Andra höjdpunkter i filmen är cameos av enstaka hiphopartister. Kanske inte de hetaste, men ändå riktiga namn som LL Cool J och Lil Bow Wow.
Om man inte orkar hålla sig vaken på natten kan man hitta dvd:n i fyndboxen på Lidl. Fyra filmer för 100. Eller kolla in Aktuellt i november när Haiti går till val.

tisdag 17 augusti 2010

Anders vet mest



Anders Rayner jobbar i biljettkassan på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Bland Rikets Sals läsare är han också känd som mannen bakom den humoristiska spänningsserien Fågelmannen. Jag lärde känna Anders i mitten av nittiotalet när han pluggade i Lund. I likhet med alla andra tyckte jag genast mycket om Anders. Hans lågmält underfundiga humor var alltid lika roande, och det kändes alltid kul att prata med honom. Anders har en ödmjuk stil som utstrålar trygghet, och det gör att man lätt trivs i hans sällskap.
Därför är det busenkelt att bli glad för hans skull när han dyker upp i TV-rutan och medverkar framgångsrikt i olika frågesportsprogram. I bland annat
Jeopardy och Vem vet mest har han vunnit sammanlagt cirka 110 000 kr.
Som första blogg i Sverige kan jag presentera en intervju med Anders.



Tycker du att frågesportsprogram är bra underhållning?


Det är det väl. Det är enkel underhållning. Spännande och enkelt att producera. Det finns väl en anledning till att det är en programform som har haft väldigt mycket tittare och hängt med under så lång tid.

Brukar du titta på frågesportsprogram på TV?
Nej. Aldrig, i stort sett. Jag gjorde det ibland innan jag själv var med. Men nu känns det tråkigt. Det känns frustrerande att inte få vara med själv.

Hur gör man för att medverka i frågeprogram på TV?
Man håller ögonen öppna för att se när de söker deltagare. Man kan hitta sådan information på internet, lappar som är uppsatta, eller i en blänkare i en tidning vid TV-tablån. Så fort jag ser något sådant kastar jag mig på telefonen.
Och det ena kan ge det andra när man är med i ett program och tävlar. Då kan man träffa folk som tipsar om andra program.

Varför är du med i tävlingsprogram? Är det för pengarna eller för äran?

75 % för pengarna, 25 % äran.


Är du nervös när du tävlar?
Innan kamerorna sätts på är jag nervös. Men sen är jag bara fokuserad.

Även om man vet något så kan det vara svårt att få fram svaret under tidspress. Har du något tips som löser det problemet?

Jag har själv aldrig varit med om det. Och där har jag en fördel i sådana här sammanhang.
Det enda tipset jag kan ge är att vara fokuserad när man tävlar. Att inte tänka på något annat än själva frågan.

Vilka andra tips har du till någon som skulle vilja tävla i ett frågesportsprogram?
Det är viktigt att ha inställningen att göra allt man kan för att vinna.
Och om det är ett program där man ska trycka på en knapp för att få svara så är det viktigt att få in rätt timing. Om man trycker för snabbt missar man chansen. Och det kan jag bli stressad av. Därför är det viktigt att försöka få in känslan, så att man kan trycka i rätt millisekund.





Ibland kan frågor vara klurigt formulerade. I Vem vet mest löd en fråga ”Vad heter huvudstaden i landet där Angela Merkel är Förbundsordförande?”. När jag såg programmet hann jag bara tänka ”Tyskland” eftersom jag missade att programledaren faktiskt frågade efter huvudstaden. Hur gör man för att hålla huvudet kallt?


Man måste vara fokuserad. Och man måste vara beredd på att vissa frågor är skrivna för att luras. Det är smart att kolla in programmet på förhand så att man lär sig formen. När jag var med i Deal or no deal och kom till den delen där man ska öppna luckor så körde på för långt. Många sa till mig efteråt att de flesta brukar stanna tidigare än vad jag gjorde. Så det är viktigt att skaffa sig en bild av hur det funkar.


Känner du till dina främsta konkurrenter? Har du koll på andra som brukar tävla i frågesportsprogram?

Nej. Jag har inte det. Men däremot har jag förstått att de som är med flitigast i sådana här program har koll. När jag var med i Vem vet mest så var det många bland de andra tävlanden som hade sett mig i Jeopardy. Och de hade koll på varandra också.
Nyligen blev jag uppringd av en tant som frågade om jag ville vara hennes livlina på Postkodmiljonären. Hon berättade att hon var pensionär och att hon hade varit med i alla frågesportsprogram. Det var smickrande att hon frågade just mig. Hon hade sett mig i Vem vet mest, och där är det många som tävlar. Så det finns många som hon hade kunnat ringa.


Du vann väldigt stort i Vem vet mest, med mer än dubbelt så mycket poäng än någon av de andra finalisterna. Hur känns det att vinna en sån seger?

Det känns väl på samma sätt som när man vinner ett 100-meterslopp. Det är en tävling, och man går in för att vinna. Och då känns det bra att man vinner.


Svävar du på små moln efteråt?

Om jag hade vunnit mycket pengar så hade jag nog gjort det. Om jag hade vunnit på Postkodmiljonären så hade jag gjort det. Som jag ser det så är den här sortens tävlingar det snabbaste sättet att förändra livet i en positiv riktning. Jag gör det ju mest för att jag är fattig, och jag är trött på att vara fattig. Jag har ju mycket större chans att vinna pengar på det här sättet än genom att spela på Lotto.


Är du rädd för att svara tokigt och göra bort dig?

Jag är nog inte det. När man måste svara på många snabba frågor så tror jag att alla som tittar fattar att man måste svara fel någon gång. Det känns lite retfullt att svara fel, men det är inte mer än så.
Då kan det väl vara värre om man får en enda fråga med lång betänketid. Men jag litar på att jag svarar rätt i så fall.


Vad tycker du om att tävla i lag? I ett quiz till exempel?

Du menar som ni gör på Tröls? Det skulle vara kul.
Däremot kan jag tycka att det är tråkigt att spela Trivila Pursuit på fester. Det kan lätt bli tävling istället för en kul stund. Och jag är rädd för att uppfattas som skrytsam, så därför aktar jag mig för att vara den där personen som föreslår att man ska spela ett sånt spel. Men på ett barquiz skulle det vara ett bra tillfälle att göra det. Men jag skulle aldrig gå runt och avbryta andra på en fest och föreslå en omgång Trivial Pursuit.

Hur gör du för att behålla din allmänbildning?

Jag läser dagstidningar noga. Och i viss mån kollar jag upp saker på wikipedia. Men det är bara några gånger i månaden -om jag kommer på att jag vill veta mer om något. Om nyheterna väcker frågor läser jag vidare om saken någon annanstans. Det är viktigt att läsa på om både högt och lågt. Allt från Nöjessidorna till Ledaren.

Har du en stor fördel av att vara allmänbildad till vardags?

Jag tycker att det är en jättestor fördel. Man kan skaffa sig en åsikt om allt, och ge sig in i diskussioner om många ämnen. När någon nämner att de ska åka någonstans på semester eller att de ska utbilda sig till något så finns det en stor chans att vi har något att prata om.
Jag tycker det är svårt med small talk. Men jag tycker att det är lätt med diskussioner där det krävs viss förkunskap.

Får man ligga mycket tack vare att man är allmänbildad?

Det är mer än fördel än en nackdel. I alla attitydundersökningar om vad som ger hög status så kommer allmänbildning högst upp på listan. Men det är så klart en nackdel om man är en sådan person som hela tiden propsar på att spela Trivial Pursuit på fester. Men nackdelen består ju inte i att man är allmänbildad. Då handlar det om andra egenskaper. Att man är en idiot.





Vad är allmänbildning för dig?


Att man snabbt kan skaffa sig en åsikt över ett brett spektra ämnen.
Det handlar inte om detaljkunskaper, då är man kalenderbitare. En kalenderbitare kan rabbla alla nobelpristagare -det kan inte jag. Däremot kan jag komma ihåg ett visst pris vid ett speciellt tillfälle, och koppla det till hur omvärlden såg på det. Jag kommer ihåg de stora sammanhangen.


Är vissa områden viktigare än andra? Är det viktigare att känna till geografi än popartister?

Nej, även de till synes oviktiga sakerna är viktiga. Jag är nyfiken även på sånt som anses vara lättviktigt, eller tråkigt. Jag är nyfiken på allt som spelar någon roll.


”Spelar någon roll” säger du. Betyder det att det är viktigt att värdera informationen för att man ska kunna vara allmänbildad?

Ja. Om jag läser en nyhetsartikel så vaskar jag snabbt fram vad som är värt att komma ihåg. Det är lättare att snappa upp detaljkunskaper när man kan andra fakta och förstår sammanhang. Om man läser om en portugisisk koloni, till exempel Angola, så kan man sen också förstå att Moçambique har varit en portugisisk koloni genom att lägga märke till hur namn stavas.


Ser du ner på människor som saknar allmänbildning?

Nej (skratt). Fast jag kan tycka att det är tråkigt med människor som inte är nyfikna, och som är ointresserade av sin omgivning. Annars har jag väldigt stor förståelse för att folk inte har lika bra minne som jag. Det är ju inget man kan välja.

Filmen Quiz Show skildrade en TV-skandal i Amerika på 50-talet där deltagare i frågesportsprogram fick reda på svaren i förhand. TV-bolaget höjde sina tittarsiffror eftersom publiken ville se smarta människor, och deltagarna tjänade på det genom att få vinstpengar. Skulle du ha gått med på att göra en sådan deal?

Om priset hade varit det rätta så hade jag gjort det.
Men om jag hade chansen att vinna mer genom ärligt spel så hade jag inte gjort det. Jag hade inte spelat safe. Jag satsar hellre allt för att vinna mer.

I vilken stad mördades den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink den 19 januari 2007?
Istanbul… Tror jag.
Den frågan kändes som en slamkrypare när jag fick den i Vem vet mest. Den verkade för enkelt eftersom han var turk… Men jag gissade rätt då med.


söndag 15 augusti 2010

Ung för evigt

På Knutpunkten i Helsingborg skrålar en man med gitarr. Han har gälla neonfärgade kläder och livfullt framför han en lägereldsversion av Alphavilles Forever Young. När sista tonen klingat ut, slår han gitarren i marken. Den lyckas inte bli krossad, men stora flisor skvätter iväg. Säkerhetsvakten tar upp sin walkie talkie, men ingriper inte. Man måste ha lite överseende med ett svensexegäng. Fritte går fram till grabbarna och skänker en peng och säger:
-Det är inte för sången, det är för att du sönder gitarren.

Fortfarande ogift här.
Fritte och jag var de enda i Kung Kobra som kunde eller ville gå på Forever Young-festivalen. Därför tog vi med oss två utanför laget som fick njuta av vår Tröls-vinst: Lars Lindquist och min storasyster Petra.
I Malmö hade det ösregnat. I Helsingborg regnade det lika mycket när vi klev ut från Knutpunkten. Jag hade min svarta regnrock på mig. Den fick mig lite grann att se ut som ett Nitzer Ebb-fan. Eftersom den saknar kapuschong var jag ändå inte sen med att ta emot en reklamförsedd regnponcho som delades ut gratis vid ingången till festivalområdet. Det är kanske ett mognadstecken att man väljer att försöka hålla huvudet torrt framför att fåfängt hålla stilen.
Och det var många denna kväll som visade detta tecken på mognad. Och konstigt vore väl annars. En kväll med 80-talsnostalgi ger förstås en publik med en medelålder kring 40.

Det dröjer inte många minuter efter att vi anlänt förrän första konserten går igång. Det är Jakob Hellman med band. Redan när första låten går igång känner jag mig genast upprymd. Jag ser konserten inramad av den oranga ponchon. Regnet smattrar mot plasten och ljudet gör att jag får den där mysiga känslan av att befinna mig i ett tält. Regnet ökar i styrka. Men ju våldsammare regnet blir desto mer lyckorusig känner jag mig. För det här är en riktigt, riktigt bra konsert. Det är sällan man får se konserter där man älskar och kan sjunga med i varenda låt.

Jakob Hellman spelar "Vackert Väder".
Resten av konsertupplevelserna var inte lika magiska. Men de var inte så dumma heller.
Självklart var jag mest ute efter att få höra Vienna och Dancing with tears in my eyes när Ultravox spelade. Fast jag tyckte faktiskt att de andra låtarna lät bra också. Men samma sekund som de hade spelat både Vienna och Dancing with tears in my eyes tog vi tillfället att gå in på The Tivoli för att ta paus från det överdrivna regnet.
Det utvecklade sig till en fin matpaus där vi valde bort Lustans Lakejer till förmån för trevlig samvaro. Bland annat berättade Petra att hon slagit en buskiskomiker från Falkenberg på käften efter att han tafsat på henne. Det gjorde mig omåttligt stolt.

Petra.
När vi klev ut för att se Reeperbahn var det uppehållsväder. Med "uppehållsväder" menar jag att det regnade mindre då. Men helt upphörde det aldrig. Och efter en stund pissade det igen.
Lars hade åkt hem, men jag, Petra och Fritte njöt av Reeperbahn. Jag har aldrig lyssnat på Reeperbahn, men om man älskar Talking Heads som jag gör, så är det lätt att gilla Reeperbahn. Olle Ljungström var mycket underhållande med sitt mellansnack som lät lika begripligt som en afatikers dödsrosslingar.
Efter Reeperbahnkonserten fanns det tid till en kaffepaus.
-Man undrar vad de här bandmedlemmarna gör nu, sa Petra. Förmodligen har de flesta gått vidare till att jobba som lärare, konsulter... någon enstaka kanske jobbar som studiomusiker.
Men på den här turnén får de göra ett återbesök till den bästa tiden av sitt liv. När de var odödliga. Och på ett liknande sätt är det ett tillfälle även för publiken att svepa en nostalgidos som framkallar vackra minnen och ger en allmän känsla av att flydda dagar var fyllda av mening.
Det är en speciell känsla att vara på festival som befolkas av människor som för länge sedan har lämnat ungdomsåren bakom sig. Petra gav en rapport från toalettkön:
-Det är samma raggningrepliker nu som då: "Snygg synthlugg". Och en stund senare visar de foton på sina barn från sin IPhone.
Det får mig att le.


Alphaville.
Alphaville spelar förstås klädsamt nog alla sina hitlåtar, precis som alla andra band. Men varken de eller de andra banden har tillräckligt många hitlåtar för att fylla ut sin scentid. Men de gör något väldigt fint när de faktiskt spelar en ny låt. Kanske den enda nya låten på hela kvällen. En låt som passar helt perfekt in på kvällen som helhet.
Den inleds med konstanterandet att det var 25 år sedan de slog igenom. 25 år sedan den där tiden de trodde de var odödliga. Och sången handlar om att de ända sedan dess har gjort vad de har kunnat för att hålla fast vid tron på att vara odödlig. Och att det är något som att vara stolt över. Det här är generationen som inte ville växa upp. Bara för att rynkorna syns och man måste skjutsa barnen till skolan så betyder inte det att man accepterar att vara vuxen. Låten blir som ett svar på Forever Young, 25 år senare. Do you really want to live forever? Ja. Och vi kräver också att få vara evigt unga. Vi ber inte om ursäkt. Den eviga ungdomen må vara en illusion. Men det är vår illusion.
Efter Alphaville åkte vi hem. Sista tåget mot Malmö gick halv ett, och eftersom vi med all sannolikhet inte skulle hinna se The Human League spela Don't you want me så kände vi att vi lika gärna kunde åka hem direkt. Petra konstaterade att om detta hade varit för tjugo år sedan så hade man struntat i när tåget gick och stannat kvar ändå. Att ta sig hem hade varit ett problem som man inte hade tänkt på förrän det uppstod. Men så unga är vi inte längre.

lördag 14 augusti 2010

Tillbaka till dåtiden

Ikväll ska jag till Helsingborg och se Forever Young-turnén där bl a Jakob Hellman, Alphaville, The Human League och Ultravox uppträder. Biljetten fick jag som pris för att Kung Kobra vann säsongsfinalen på Tröls quiz.
Egentligen var jag hårdrockare på tiden det begav sig, men det betydde så klart inte att jag inte kunde gilla syntharnas musik i smyg. Och enskilda låter var man ju tvungen att helt öppet kapitulera till. Som till exempel låten nedan. Även om det nog var själva videon som gjorde störst intryck på mig. En musikvideo som lärde mig älska undergången.

söndag 8 augusti 2010

Valles och Kajsas bröllop

Igår gifte sig Valdemar "Valle" Westesson och Kajsa "Bajs" Hilton-Brown. Vigseln ägde rum på deras lantställe Tigeröra. Vigselförrättare var en härlig gubbe från Hässleholms kommun. Några hundra av parets närmsta vänner var på plats.
Ett cirkustält, som för en gångs skull fick inhysa glädje.

Björn Eriksson lagade maten. Död gris med majs.

Jag var inte alls nöjd med min bordsplacering.

Quiz med avantgardistiskt anagram. Det blir för enkelt om man bjussar på alla bokstäver.
17 tal på sex timmar. Anders Johansson lyssnade uppmärksamt på alla.

Den mest uppskattade bröllopspresenten: knullgungan.

fredag 6 augusti 2010

Figlia della morte


Utanför skräckens hus.
Att skräckgenren skulle funka i teaterform kan vid första anblicken kännas lika troligt som att porr skulle funka som abstrakt måleri. Möjligheterna till skräckeffekter måste väl ändå rimligtvis vara starkt begränsat i jämförelse med hur man kan jobba med film?
Men igårkväll såg jag en skräckpjäs som inte bara funkade, utan som faktiskt gjorde mig rädd på riktigt. Figlia della morte, med teatergruppen Farozonen. Allting var kongenialt utfört. Endast 8 personer togs in som publik, och spelplatsen var ett vardagsrum i en villa. Utanför de stora fönsterna kunde man se den mörka trädgården. En stor del av spänningen bestod i att oroligt försöka se vad som kunde gömma sig därute. När ljuset var tänt kunde man se hallen spegla sig i fönsterna. På det sättet kunde även hallen användas som spelplats, på ett fiffigt fast okonstlat sätt. På ett mycket väl avvägt sätt fortsatte realtidspjäsen när skådespelarna inte syntes. Ljudet och musiken var genomgående diegetisk, men det gjorde det inte mindre stämningsskapande. Jag kommer aldrig glömma när jag hörde det klassiska ljudet av en förskärare som togs från sitt ställ i köket. Det är aldrig ett neutralt ljud i skräcksammanhang.
Jag tror att teater Farozonen har varit tvungna att mer eller mindre återuppfinna skräckgenren tack vare att de arbetar med teater och inte med film. De visuella chockeffekter som brukar anses ge valuta för pengarna i en film är komplicerade att göra på scen, och riskerar kanske mer att distansera publiken än att skrämma. I Figlia della morte användes istället teaterns alla fördelar och styrkor. Med ett intimt drama i realtid kan man verkligen känna sig helt och fullt indragen i händelseförloppet. Dramat i sig och skådespelarnas prestationer var helt i klass med vilken riktigt bra teater som helst. Resultatet var otroligt suggestivt. Vid ett par tillfällen ville jag skrika "akta dig" på klassiskt drive-in-bio-manér. Men som teaterbesökare än man förstås för väluppfostrad för det. Och även detta bidrog till den läskiga stämningen. Det gick inte att distansera sig själv med ironiska kommentarer.
Jag kan inte rekommendera Figlia della morte. Men det beror bara på att det var sista föreställningen igår.

Pirater uthyres till barnkalas


Två skickliga metodskådespelare hjälper till att göra just ditt barns kalas till en upplevelse utöver det vanliga!
Lämpliga vid t ex fiskedamm eller som lekledare i trädgården.
1200 kr på faktura varje påbörjad heltimme.
OBS! Piratskepp ingår ej, och ej heller piratklädsel.

måndag 2 augusti 2010

15 år bakåt



Hemkommen efter att ha gigat i Falkenberg gled jag in på KB vid tolv på lördagskvällen. Jag hade missat Erik Böréns 30-årsfest, men partyt fortsatte i form av en klubbkväll.
Att komma till KB denna kväll kändes som en tidsresa.
1. Jag var tvungen att visa leg i dörren.
2. För första gången på mycket länge var KB fullt av välbekanta ansikten.
3. Det spelades bara bra musik. Två dansvänliga Paul Simon-låtar inom loppet av en halvtimme.
Vackert.