Tål att upprepas

Ja, jag vet att det är en klyscha i sig att proklamera att ideologierna är döda och att man själv inte vill köpa färdiga paradigm. Men så länge så många fortsätter att investera sin prestige och sin världsbild i absoluta sanningar så tål det att upprepas. Tänk själv. Annars gör du dig dum.

Retuschering

Skönhetshetsen i samhället är så överväldigande att den blir osynlig för oss. Överallt omkring oss omges vi av orealistiska bilder på vackra människor. Det är viktigt att påminna sig själv att bilderna ljuger. De är så gott som alltid retuscherade. Se här på dessa exempel.

Kate Moss. Oretuscherad.

Kate Moss. Retuscherad.

Freddie Wadling. Oretuscherad.

Freddie Wadling. Retuscherad.

Någon gång måste vara den första.

Idag var jag hos min syster och jag tog inte ett enda foto på barnen.

Mossagårdsfestivalen

I lördags var jag på Mossagårdsfestivalen utanför Veberöd.
Mitt namn stod inte i programmet. Det gjorde däremot Peter Wahlbecks. Det blev min uppgift att berätta för publiken att de skulle få se mig istället för Peter Wahlbeck. Ungefär hälften gick därifrån nästan direkt. Några gillade mig.

Hela Mossagården är helt ekologisk...

...och eventuellt självförsörjande.

Totalt missvisande marknadsföring. De rörde inte ens den.

En mörk historia

Jag och Marja Nyberg passade på att fly sommarvädret igår genom att besöka Malmö Museum. Där har de just nu en intressant utställning som visar Malmökomikers kriminella släktträd.

Preben Rönndahl, Farfarsfarfar till Jesper Rönndahl.

Gottfrid Börén, farfarsfarfar till Erik Börén.

Klas Andersson, farfarsfarfar till Mats Andersson.

Josef Svensson, farfarsfarfar till Simon Svensson.

Kärleksmums Svensson, farfarsfarfar till Kringlan Svensson.

På Besök

På Besök är min favorit-standup-klubb. Publiken där vet vad standup handlar om och har utmärkt smak. I torsdags var det en alldeles särskilt toppenbra kväll med många komiker i toppform. Förutom jag så uppträdde Jesper Rönndahl, Fritte Fritzson, Mats Andersson, Erik Börén, Pernilla Hammargren, Kringlan Svensson, Jonatan Unge, Simon Svensson och konferenciern Tomas Högblom.
Jag var långt ifrån roligast, men att Tomas Högblom efteråt kallade mig "ståuppkomikens svar på söndagskulturbilagan" måste väl ändå vara värt något.

Tomas Högblom.

Kalk igen

I onsdags återvände jag till klubben Grovhugget på restaurang Kalk i Löttorp, Öland. Förutom jag så uppträdde Fredrik Andersson, Anders Celin, Joakim Thörn, Marja Nyberg, Robert Larsson och klubbvärden Nils Lind.
Det var en trevlig kväll, men Ölands bilköer tog knäcken på mig. På tillbakavägen körde vi inte mer än fyra mil den första timmen. Och då hör det till saken att de första tre milen var ganska snabbt avklarade. Som ensam chaufför utropar jag mig själv till hjälte.

Psykiatri -Dödens Industri

Fram till och med lördag kan Mamös invånare gratis se utställningen "Psykiatri -Dödens Industri" på Börshuset. Jag tog med mig min psykiskt sjuka kamrat Jonatan och gick dit idag. Jonatan äter varje dag beroendeframkallande narkotikaklassad medicin som hans doktor rekommenderar.

Utställningen är gjord av Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Ett tiotal pannåer informerar om psykiatrins historia och idéer. Fokus ligger enbart på de övergrepp som skett och som fortfarande sker i psykiatrins namn. När jag och Jonatan anländer dröjer det inte lång stund innan en kvinna kommer fram till oss och berättar att en film nu ska börja. Vi sätter oss tillsammans med en handfull andra besöker framför en TV-monitor.
-Filmen börjar med en introduktion, säger kvinnan. Det är alltså mycket om lite... eller... nej, lite om mycket menar jag förstås.
Termen freudiansk felsägning dyker upp i min skalle. Fast mina chanser att få något gehör för den tanken i det här sällskapet är skrala.
Filmen är en timme och fyrtioåtta minuter lång. Om man inte har tid att se filmen på plats kan man köpa den för 170 kronor. Estetiken är som är hämtad från amerikansk Day Time TV. Intensiva färger, flashar, lager-på-lager. Inom loppet av ett par minuter har filmen målat upp en bild av en allomfattande konspiration där all världens psykiatriker kallblodigt och till synes helt utan anledning trakasserar och plågar försvarslösa patienter. Dessa patienter är lurade av den medicinska världen. De har fått diagnoser som är rena fantasifoster.

Det kan vara dags att stanna upp och vara lite källkritisk.
Kommittén för Mänskliga Rättigheter är ett namn som klingar ganska myndigt. Man kan lätt tänka sig att det är en organisation som har band till FN och WHO. Det har den inte. Det är i själva verket en underavdelning till Scientologikyrkan, och i min trångsynta lilla värld smäller det inte lika högt.

När filmen gör en poäng av att psykiatrin är en värld som har dålig insyn för utomstående så borde det alltså lämpligtvis ha ackompanjerats av ljudet av sten som krossar en glashus inifrån.
Det är också inte förvånande att filmen gör stor poäng av att psykiatrin fabricerar diagnoser, samtidigt som den inte alls nämner vad dessa sjukdomars symptom egentligen skulle bero på. Scientologernas menar nämligen att man mår dåligt för att utomjordiska spökparasiter ockuperar ett område i nacken. Det bör man ha i bakhuvet när man ser filmen. Strax ovanför spökparasiterna.
I övrigt är det förstås en enkel sak att kritisera psykiatrins idéhistoria och verksamhet i det förgångna. Det råder ingen tvekan om att det har begåtts många övergrepp mot psykiskt sjuka och utstötta särlingar. Innanför och utanför dårhusen. Och vetenskapens iver att klassificera och förstå det mänskliga beteende har gång efter annan resulterat i direkt människofientliga teorier. Men innan man förivrar sig kan man ju jämföra med övrig medicinhistoria. Metoderna att bota fysiska krämpor var också rätt saftigt barbariska i jämförelse med hur man gör idag.
Utställningen är skickligt gjord, och bör ha alla möjligheter att övertyga en besökare som inte är lika trångsynt och skeptisk som jag. Som helhet blir den dock lite löjeväckande i sitt sätt att krampaktigt leda i bevis att psykiatrin är roten till i stort sett allt ont. Om de bara hade använt orden "ha koppling till" istället för att "vara upphov till" skulle jag lite slarvigt kunna skriva under på vad utställningen säger om psykiatrins förhållande till rasism. Och när vägg efter vägg fylls med foton och namn på personer som tagit livet av sig själva och andra, samtidigt som de ordinerats psykofarmaka av sina läkare, då känner jag att jag vill testa utställarnas teoretiska kunskaper om grundläggande orsak-och-verkan-resonemang. Jag misstänker att tanken "galenskap kan leda till medicin" är ganska ny för dem.
Men jag kan ha fel, och i så fall får ni gärna skriva ilskna brev till läkemedelsbolagen för att de är ansvariga för Kurt Cobains död. Kanske hade han kunnat ge oss vackra melodier än idag om det inte vore för att de elaka doktorerna fick fatt i honom.

Mitt bland alla överdrifter, undanhållna jämförelser och bakvända resonemang finns det som sagt också en berättigad kritik mot psykiatrin. Och det är väl här det blir riktigt otäckt.
Psykiatrin är en ung vetenskap. Att klassificera, förstå och bota själslivets sjukdomar är ett arbete som nätt och jämnt har påbörjats. Jag har själv upplevt övergrepp från vårdpersonal i psykiatrin. När Anna Odell gjorde sitt omtalade verk på psykakuten kunde jag lätt relatera till hennes drivkraft att vilja möta sin demoner från vårdinstitutionen. Ordet demoner använder jag här bildligt. Som en slags omskrivning av trauma, ungefär. Det kan vara bäst att förtydliga det i ett sammanhang där jag nämner min galenskap. Taskigt behandlad alltså. Inte spökparasiter från rymden.
Det är otäckt att se att det är Scientologerna som nu plockar upp stafettpinnen. För jag misstänker att de kommer att lyckas bra med sin agenda. Och den agendan har inte så mycket att göra med att debattera tillståndet för svensk psykvård. Det handlar snarare om att skaffa fler medlemmar. För det råder väl knappast någon tvekan om vilka fiskar som fångas in i dessa vatten? Visserligen kan vem som helst dras in i en sekt. Men vem som helst kan inte dras in i en sekt när som helst. De dras in när tillvaron gungar. När de är osäkra på sig själva. När de har ett behov av bra psykvård, men kanske inte har fått det behovet tillgodosett.
Debatten om psykiatrin kommer förstås inte att bli bättre efter Scientologernas insats. Den smutsas så klart bara ner av sektens närvaro. Med såna vänner behöver man inga fiender.

Själv har jag på det hela taget mest positiva erfarenheter av den vård jag har fått från psykiatrin. Jag har en del dåliga erfarenheter. Men på det hela taget vimlar det av empatiska och välvilliga människor inom psykvården. Men hur mycket välvilja det finns så är möjligheterna till enkla botemedel väldigt begränsade. Och besvikelsen över detta är något som Scientologerna förstår att dra nytta av.

När vi lämnar utställningen säger Jonatan:
-Hur många av de där tror du var riktiga besökare?
Herregud. Jonatan ser syner. Förutom verkliga människor har han i sitt sjuka låtsasvärld fantiserat ihop ett helt gäng Mållgans.
-Hur menar du, Jonatan?
-Jag menar att i såna här tillställningar är det nog många från Scientologerna som deltar. De försöker nog fylla ut plats för att utställningen ska kännas välbesökt.
Puh. Jag känner mig lättad. Jonatan har alltså inte drabbats av en psykos. Det är bara hans helt vanliga paranoia.

Ligga Lågt vann musikquizet

Det är inte lätt att vara ödmjuk. 124 poäng av 134 möjliga. De som kom på andraplats hade 108. Framtiden tillhör Ligga Lågt.

Dollie Sah, Felix Holmgren, Erik Börén och Fredrik Jönsson.

I samband med att tävlinsledaren Fredric Öslöf läste upp de rätta svaren blev vårt lag omnämnt som "de som redan i pausen tände segercigarrerna".
Visst du förresten att det är trendigt att röka cigarr?
Det har jag bestämt. Från och med nu.

Erik. Inte minst viktig i Ligga Lågt.

Nästa popquiz på Debaser är den 2:a augusti. Då ska vi hjälpa till med att skriva frågorna. Det betyder att vi inte kan vinna då. Du är alltså inte chanslös om du går dit!

VET NI! VET NI! MARJA BLOGGAR IDAG.

Eftersom Marcus till skillnad från andra har ett riktigt arbete och ett uppdrag att sköta ( i Fallout 3), har jag blivit ombedd att vara gästbloggare i hans blogg idag. Jag vill inte säga att jag vikarierar, då jag inte helt intar marcus position utan utgår från mig själv, mina egna betraktelser och referenser och signerar med mitt eget tilldelade namn. Helt lagligt och folkligt, i enlighet med rådande jantelag. Tror du, till skillnad från mig, på dig själv och är emot jantelagar läs Från Jante till Hjälte en bok där du kan läsa om olika entreprenörer, vad de anser om jantelagen och varför de själva har lyckats. Den tänker i alla fall inte jag läsa. Den är BARA DÅLIG © Marcus Johansson

Nu till råvaran. Jag har alltså fått uppdraget blogga om den ännu ej omskrivna turnén som jag fick följa med på den 15-16 juli 2009. The Oslipat XXL king size comedy tour - the extended version and best, med humorrabbinerna Marcus Johansson och Fritte Fritzon Friberg i en röd saab 900(den enda saabmodellen jag kan namnet på) på vägarna mellan Falkenberg och Motala. De två vännerna produktion i aktion, och Marja.

Från början till slut
Jag tågade på grund av det karga göteborgsklimatet iklädd overall till Falkenberg på egen hand. Jag möttes givetvis av ett strålande sommarväder vid ätrans utlopp, vilket gjorde att svetten genast började lacka från min feta nacke. Medan overallen åkte av betraktande jag en öde perrong omgiven av allenast ängar, fält och det där kyschiga syrsljudet. Det som brukar låta i filmer. Ja, då det skall verka öde alltså. Det hade de verkligen gjort trovärdigt och med sund nypa självdistans, tänkte jag och letade länge efter högtalarna. Jag tog mig sedan till Falkenberg City, som faktiskt fanns, och mötte upp Fritt och Mack. Vi hoffade i ett par timmar i väntan på showstart på en restaurang vid åkanten och lyssnade till två olika
trubbadurevenemang som försökte överrösta varandra i halvdan duettsång. Vi bevittnade även ett äkta alkistjafs från första bästa parkett. Alkis vs restaurangägare-tjafs när det är som bäst.
Jag och Marcus stod på restaurangägarens sida. Fritte stod på alkisens. Bara för att han hade en Schäfer. Fritte gillar schäfrar.

Vi konstaterade: Falkenberg, det är en riktig sommarstad det. Och så hade vi väl gjort den stan. Harrys i falkenberg får tre av fem mcdonalds M. Publiken var av sorten stand up-ovana. Det vill säga försiktiga men nyfikna. Börjar för övrigt tröttna på att folk är så jävla stand up-ovana överallt i detta avlånga land. Är folk inte vana vid att ha kul? I storstäderna är vi mer Sorgeovana. Vi har jämt kul och tycker att man inte kan sörja över vad som helst.

Harrys- Där människor möter människor
Människorna som mötte människorna på Harrys i Falkenberg var kanske mer inne på att snacka semesterhistorier med varandra över ett par sju åtta jäger, än att se på gratis stand up. Trots allt välvilliga. Kanske är det lite pirrigt när det kommer folk från storstan? Bara titta, inte röra. Skratta, nja. Alla komiker förutom Fritte som heddade hade det aningen tungt. Marcus gjorde ett hästjobb, ett bra och manligt hästjobb, som förste rolige ut. När sista skämtet var draget hade han arbetat fram ett rätt svettig panna. Erika Sjöwalls under skjortelkanten-skämt gick hem fint, och även jag hade ett snarlikt som drog hem en försiktig applåd. Per-Olof Fahlborg gjorde ett fint om än lite försiktigt vikariat som konferencier. Alla gjorde bra ifrån sig, men Fritte var den som fick igång dem ordentligt. Han härjade fritt(e) och klagade bl. a. på inredningen
som på alla harrysrestauranger består av sten och mur. Konstigt, tyckte Fritte då Harrys slogan är Harrys- Där människor möter människor. Det går ju inte!!! gormade han, på ett mycket roligt vis förstås. Fritte är en skicklig komiker. En allround krydda på just din och min mat.
En dam kom fram till mig och Marcus efteråt och sa att vi inte skulle vara ledsna. Hon berättade för oss att Fritte som säkert har hållit på längre än oss har lite lättare för att göra sig hörd. Han är en man som vågar ta plats, och att vi var minst lika duktiga. Men att vi kanske behövde tighta till vårt material lite. Enligt Marcus hade just den här damen suttit tyst med butter min under allas akter. Skoj att det var just hon som agerade tröstande. Kanske fick hon dåligt samvete, eller kanske blev hon spontant stand up-van på två röda?
En person vi hyllar och tackar är Harrys-Anna. Jag vill beskriva henne som en kvinna som skrattar sjukt jävla högt. Fantastisk stämningshöjare och på samma gång överjävligt dryg.
Vad hade kvällen varit utan Anna? Om jag får dela ut en guldbralla för särskilda insatser går den oavkortad till Anna.



Efteråt for vi som skott ut till Erika sjöwalls uthus/replokal/gäststuga och pimplade röd chill out och åt (hör och häpna) salta pinnar och annan skällingegötta. Mycket trevligt. För övrigt bör nämnas att Erika och hennes familj har studsmatta, pool och bigarråträd med gunga på gården. Två hundar och två barn. Inomhus. (Egentligen tre barn. Men ett förvarar hon i källaren, och tar bara fram vid specifika tillfällen. Som t.ex. vid solförmörkelse) Ett av "skyltbarnen" äter gurka med sked till frukost. Många Skällingepoäng av många möjliga. Fy fan vad bra de har det i Skällinge. Perverst vackert landskap.
Dagen därpå. Roadtrip mot nästa humorsatsning Motala stad och Källarn Comedy club. Bob hund, och annan (?) adrenalinpumpande musik såsom Rammstein skrålade ur saabhögtalarna hela vägen, och fritte körde försiktigt, men ändå inte mesigt © marcus johansson

Vi gjorde uppehåll i Ulricehamn. Ulrickehämn, som Fritte envist ville uttala det. Ullrieckehemn, ljöd Marcus. Jag var den enda som sa rätt, Ulrissehamn, och vann första pris i mitt eget huvud. Sa jag förresten att Ulricehamn verkade vara en riktigt fin sommarstad?
Vi åt en trerätters på restaurang Bryggan, (otroligt snabb service). Därefter en blöt men rafflande kanottripp vid åsundens strand följt av en kort krogrunda där krogarna Bryggan, Knyffet, Synagogan, Rasgrottan och Flaket avverkades. Ett stort tack till servitriserna och tvillingarna Ulrika & Ulrice Hamn som gjorde mötet med sommarstade till ett rent nöje. Vi vill framföra ett stort tack till alla våra sponsorer som vi fick under det synnerligen korta besöket. Friluftsfrämjandet, Sverigedemokraternas ungdomsförbund och Salta Pinnens tangoklubb mfl. Och ett ännu större tack till alla de människor som engagerade sig så att vi fick en oförglömligt stopp i Ulrickehamne. Vi är väldigt tacksamma över det stöd vi fick från alla håll i och med besöket. Tack till alla människor, tidningar och TV-kanaler som har ringt eller på annat sätt hört av sig och visat sitt stöd. Tack tack tack.

Motala - Där Människor möter gröda
Väl i slutmålet Motala möttes vi än en gång av strålande sol. Motala, en riktig sommarstad, konstaterade vi och log mot varandra. Dock inte längre med samma glöd. Vi möttes också av skaldjursbuffé, sprättiga komiker och lata pensionärer i svajande vita plaststolar. Med gårdagens gig i bakfickan anade vi lite oråd. Marcus vankade grubblande en grusväg av och an likt en filosof i arbete, och stuvade om i sitt material. Skulle det bli ännu en afton i Harrysanda? En retorisk fråga som kan besvaras väldigt enkelt i efterhand. Nej. Det blev en riktigt skön kväll. Om människor möter människor på Harrys. Möter människor människor, djur, natur mat och kultur i Bergrens källare. En Källare som t.o.m. är utomhus. Kan det bli mer nice?
Alla komiker var briljanta. Fritte inledde starkt, och Maakus fick en riktig revanch och blev
kvällens såkallade charmtroll, Emil var strålande som konferencier och Fredrik T Olsson avslutade hedervärt. Publiken flabbade så plaststolarna gnisslade och jag började ana att Motala är en farligt bra ort för comedy. Efteråt prat i kvadrat och öl med komiker i bitande sommarkyla. Fritte idkade genuspedagogik genom att ge tjejerna blå filtar och killarna rosa. Vackert, men lite mesigt?
Sent som fan rev vi stället tillsammans med the motherfucking Palle. Den 47-åriga Rockenroll-Lärarn från helvetet (Hofors). Fy fan vilket vandrande kalas han är. Han har lärt mig allt jag kan om knark och svordomar. Därefter sömn i resterna av hotellet, som för att nämna något mer hade skogsluktande pumptvål och frukostyoggi med vit choklad i. Man anser att det skall vara fint, i Motala. Fint ska det vara.
Hemresan var lugn och eftertänksam. Ja förutom att Fritte råkade köra på en svart man som höll på att lära sig cykla, och fick en extra tankeställare. Jag klev av i Jönköping som den jönshärna jag är och åkte vidare tillbaka mot Göteborg. Pojkarna åkte vidare mot Malmö. Göteborg var vackert när jag kom hem. En riktig sommarstad, tänkte jag. Äcklat. Jag tror jag flyttar till Stockholm till hösten.

Det var väl detta om detta. Tack Marcus, Fritte och alla inblandade för den här gången. Det gjorde vi bra!

Vänlig men bestämd hälsning Marja

Förresten Marcus, om du någon gång skulle få för dig att byta klubb från Oslipat till Mack kan du ju döpa om dig till Marcus Mack. Fritte Fritzon & Marcus Mack. Bara en tanke. Så tänk på det.

OKEJ! Du behöver inte.

Senaste veckan

Tilllbaks på Slottet igen. Kontoret alltså.
Den senaste veckan har jag bara ägnat mig åt att njuta av livet. Som man bör på sommaren. Mestadels har jag spelat Fallout 3. Inomhus, med neddragna persienner.

Molly Berggren guidar svenskar och tyskar.

För en vecka sen fick jag fint besök av Marja Nyberg och jag hjälpte henne att turista i Malmö. Vi åkte Rundan, och det var informativt, trevligt och lite spännande eftersom det är sällan man får en sådan närkontakt med vatten utan att ha flytväst på sig. Någon gång ska jag åka Rundan full. Det måste vara den ultimata kicken.

Senare på onsdagen åkte jag och Marja och fiskade, och fick upp en rejäl baddare som vi sedan grillade på min gård*.

Fisk och champinjoner grillas.

På torsdagskvällen såg jag Marja och många fler uppträda på På Besök. Det var en mycket fin standupkväll. Cecilia Ramstedt var rolig som konferencier och alla andra komiker var också toppen. Jag gillar klubben på På Besök som fan och ser fram emot att uppträda där nästa vecka.

Tomas Högblom kollar sin DJ-utrustning. Cecilia Ramstedt testar hur mycket snus hon tål.

I söndags berättade jag historier på Soldattorpet i Limhamn. Det kändes lite ovant att berätta historier i mikrofon. Publikens genomsnittsålder var hög, och det begränsade urvalet av vilka historier jag kunde berätta. En del historier gick bort eftersom jag gissar att moderniteter som bloggar inte finns med i deras referensramar. Andra historier gick bort eftersom gamla människor har svårt att förstå varför folk i vår generation kan vara oprovocerat taskiga mot varandra. Det slutade med en trevlig kväll i varje fall.

Skrönor i sommarnatten.

Igårkväll bjöd Fritte in mig spontant på grillkväll på hans gård. Hans kompis Jesper var också där. Och Jonatan Unge och Kringlan kom också förbi en sväng. Det kändes mycket otvunget. Only in Malmö.

*Obs! Halvsant. Vi köpte fisken i en matbutik.

Snäll

Idag har jag ägnat hela dagen åt att spela Fallout 3 på Playstation 3. Ett rollspel där man väljer mellan att vara hjälte eller buse.
Så vad väljer jag? Hur är jag när jag har chansen att leva ut mina mest sadistiska drifter?
Jag är en ängel.
Så kristen man kan bli utan att donera pengar till kyrkan (vilket man också kan i det här spelet).
Jag försökte att oprovocerat döda en osympatisk snubbe som beskyddade två tjejer mot sex. Men jag fick ont i magen av samvetskval. Backade ur.
Jag känner samtidigt att jag är dum som inte utnyttjar spelets fulla potential. Jag vet att det finns mycket jag missar när jag är snäll. Kanske kommer jag att spela om det och stålsätta mitt samvete. Tills vidare är det en viss tröst att en del av spelets upphovsmän också har en tendens att spela snällt.

Arvikafestivalen

Vi åkte till Arvikafestivalen. På fackspråk åkte vi dit för att vårda Oslipats varumärke. På vanligt lingo gjorde vi det för att genomföra två föreställningar, som båda blev mycket lyckade.
En annan anledning var att jag och Fritte ville testa om vi känner oss gamla i festivalmiljö. Det gör vi inte. Men för min egen del så reagerar jag på att det finns mycket som är obekvämt och ohygieniskt på rockfestivaler. Visst hade det varit trevligare om alla satt ner på konserterna så att alla kunde se och höra bra?

Första föreställningen. Fritte på scen. Josefin backstage.

Första föreställningen inleddes av att jag som konferencier hälsade publiken välkommen. Sedan körde Fritte en stund, och publiken blev lyckliga. Resten av föreställningen gick jättebra, trots att publiken från början hade varit lite dåsig. Sandra Ilar, Josefin Johansson och Erik Börén gjorde tillvaron roligare för publiken som hade lagt sig framför Jamobilens scen.

Jag såg lite konserter på torsdagskvällen. Detektivbyrån, Röyksopp och Nine Inch Nails. Jag var för nykter för att kunna känna att det kändes viktigt.

Workshopen ska strax börja.

På fredagseftermiddagen höll jag och Fritte i en standupworkshop. Den anordnades av scenkonstnätverket Potatopotato. Det var också hur kul som helst. Festivalens höjdpunkt. Våra spontant tillkomna elever var hur duktiga som helst och stämningen var lika uppsluppet fin som när Barna i Bullerbyn sover över på höskullen.

Erik vid Bob Hund-konserten.

Jag satsade ganska hårt på att bli full på fredagskvällen. Jag nådde aldrig bortom onykter. Jag såg Bob Hund, Depeche Mode och valde i sista stund att strunta i Fever Ray.

Kringlan: -Backstageområdet borde vara till för alla!


Kringlan: -Fast det skulle ju aldrig fungera.
Fritte: -Näe...

Tidig lördagskväll genomförde vi vår andra föreställning. "Oslipat pratar om livet". Improstandup. Publiken ställde frågor. Vi svarade. Så roligt vi kunde.
Medverkade gjorde förutom jag och Fritte även Emma Knyckare, Josefin Johansson och Kringlan Svensson. Vi bävade alla innan. Jag, Fritte och Kringlan har tidigare gjort två liknande föreställningar. Men konceptet är fortfarande nytt, och på ett experimentstadium. Den här gången valde vi dessutom att ta bort de mer säkra inslagen och köra hela halvtimmen på slak lina.
Resultatet blev långt bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Visst finns det lärdomar som vi ska ta med oss och ändra på, men på det hela taget hade publiken väldigt roligt.

Fyra öl efter föreställningen såg jag ut att lyckas fyllna till. Men jag gick till Thåströmkonserten och nyktrade till där. Fast jag måste ha haft det trevligt ändå. Hur skulle jag annars kunna ha med mig följande filmklipp från campingen:

Christiania

"Och så har de byggt saker i vattnet som man kan titta på".

Aron Flam om saker man inte får missa i Christiania.