Ditt Liv Är Här -premiär imorgon!

Imorgon är det premiär på Ditt Liv Är Här. I år gör vi betydligt fler föreställningar än förra årets tre. Ända in i augusti kan jag varje vecka se fram emot att samtala med kända gäster och få ta del av deras livshistoria. Och med ett enormt bra gäng improvisatörer vågar jag också lova många stora skratt. Ditt Liv Är Här brukar alltid ge en djupt medmänsklig och livsbejakande underhållning där man som publik får chansen att se bortom sina egna fördomar om en människa. Som bäst är stämningen rent magisk.

I måndags ringde jag och gjorde en förintervjua med premiärgästen Lars Vilks. Det var ett mycket spännande och intressant samtal. Vi pratade länge. När vi la på luren var det för att batterierna i min mobil höll på att ta slut.
Det vi pratade minst om var Muhammedteckningen och dess konsekvenser. Jag koncentrerade mig på att fråga om sånt jag inte kan hitta information om på nätet. Men samtalet gled ändå in på mod och konstnärskap. Jag kan relatera till de här frågorna. Komiker berör också ofta det tabubelagda och undersöker det som är känsligt i samtiden. Och jag har sett det som en konstnärlig plikt att inte backa undan när det jag gör innebär en risk att jag gör bort mig ordentligt. När man misslyckas och ett helt rum fullt av människor uppenbarligen inte förstått ens intentioner utan istället hatar en så går man inte därifrån oskakad.
Men i mina ögon är det oerhört viktigt att man inte låter sig stoppas av det. Risken är annars att man bara gör det som man vet att man får uppskattning för, och då är det bara en tidsfråga innan man är en dålig konstnär. Och i ett samhälle där endast på förhand uppskattade sanningar får yppas blir samtalet och mötet mellan människor inget annat än ett ytligt spektakel. Och det gör oss alla dummare. Därför är jag smått fanatisk när det gäller hur viktigt jag tycker det är att värna om det fria ordet. Och jag känner mig stolt att vår första gäst är en person som inte kan få för mycket stöd i det fria ordets namn. Morgondagens föreställning på Kallbadhuset börjar 20.00.
Till säsongens övriga föreställningar kan du förköpa biljetter här.
Vi ses!

Battle Royale

På Bastionen hölls igårkväll en Teatersportsturnering. Det var den första turneringen i stan på många år. Lagen som tävlade var Banditteatern, Bastionen, Teaterhögskolan och Oslipat -som jag var lagledare för. Eftersom mina två lagkamrater, Marja och Tomas Högblom, faktiskt aldrig varit med i en teatersportstävling innan så var det mycket som talade för en förnedrande brakförlust. Och visst förlorade vi. Men det kändes inte förnedrande. Jag är mycket stolt över mina lagkamrater och skulle gärna improvisera mer med dem i framtiden.
Banditteaterns Mario Castro Sepulveda jämförde oss på förhand med Rocky. En talangfull amatör som gör stora framtsteg men i slutändan ändå förlorar mot mästaren. Det är en bra jämförelse. Speciellt eftersom Rocky vinner i uppföljarna. See you next time.

Det vinnande laget: Banditteatern. Nora Bredefeldt, Martin Waerme och Astrid Maya.

Bastionens Jens Olsson och jag.

Publiken röstar.

Bastionens Viktoria Flodström och konferencier Amelie Nörgaard.

Två av domarna. Sissela Benn och Jonatan Unge.

Tomas Högblom och publikmedlemmen Jon Torenäs.

En svensk jul

Improteatergruppen Iscensättarna, som jag har glädjen att undervisa på söndagar, spelade igår sin julpjäs för första och sista gången. Det var ett stycke teater som aldrig någonsin kommer att spelas igen, eftersom den var helt improviserad.

Kassandra (Elsa Nilsson), Gunnell (Amanda Grus) och Karl (Erik Lilja).

Efter paus fick pjäsen sin titel av publiken. Det blev En svensk jul. En passande titel i detta skilsmässotäta land. Föreställningen kretsade kring Majsan som ville skilja sig från sin man Orvar.
Jag är oerhört imponerad av skådespelarna. Att göra långimpro är inte lätt. Alla som har försökt vet hur svårt det är att både få ihop en sammanhängande historia och se till att de enskilda scenerna också är intressanta att se på. I vanliga fall är det svårt att lyckas göra det i en halvtimme. Men Iscensättarna gör det i två timmar.
Och gårdagens föreställning blev oerhört bra. De bästa dramerna jag vet har mycket humor i sig. Och ingen av mina favoritkomedier saknar en allvarlig botten. Det var precis i detta land som skådespelarna rörde sig, och jag njöt i stora drag. Jag kom att tänka på James L Brooks filmer, och framför allt Ömhetsbevis (Terms of Endearment). När Iscensättarna spelade sin pjäs fanns det ett tonläge som påminde om just den filmens sätt använda humorn som ett sätt att bära fram en mycket mänsklig historia.

Majsan (Anja Paulsson) och Orvar (Jonas Persson)

Vad hände på Vad hände sen?

Det blev som väntat en mycket fin föreställning på Månteatern igår. I långimpron gjorde vi en uppföljare till Snövit och de sju dvärgarna.
Fem år efter att sagan slutar har Snövit skiljt sig från prinsen (som mest tafsade på henne när hon sov). Snövit jobbar som sömmerska på Ladies Nights japanturné. När Martin Stenmarck och showens producent letar efter något sensationellt kommer de att tänka på Snövits kortväxta vänner. I hopp om att vinna respekt blir dvärgarna nyfikna på erbjudandet och åker till Japan. Väl framme är det Butter som mest av allt fångas av drömmen om att omvärldens hån ska ersättas av berömmelse och självförverkling. För första gången finns det en chans att folk kan se upp till honom. Butter får en total make over där både skägg och luva försvinner. Men något inom honom går förlorat, de andra dvärgarna reagerar på att han inte längre är sig själv. Och han anar inte att han är på väg mot sitt livs största förödmjukelse. Strax innan scendebuten byts hans coola kläder ut mot blöja, och en extra stor stol ställs in för att få honom att framstå som ännu mindre. Men nu har jakten på ytlig bekräftelse blivit som ett gift hos Butter. Han stapplar ut på scen... men stoppas av Snövit! Hon har pratat med en japansk spegel. Spegeln har hjälpt henne reda ut hennes känslor för Butter. Hon förstår att det är insidan som räknas, och hon vet nu att hon älskar Butter. Tillsammans sjunger de en sång. Sen lämnar de Ladies Night-produktionen utan att se sig om. De gifter sig och flyttar in hos dvärgarna i skogen.

Ni skulle ha varit där.

Peter Nilsson, Amelie Nörgaard, Amanda Grus och Elin Hörberg.

Sista föreställningen av Ditt Liv Är Här

I söndags hade vi vår sista föreställning med Ditt Liv Är Här. Vi ar inomhus på grund av vädret, och det var fullpackat. Intresset för att veta mer om Gudrun Schymans liv kan inte överdrivas.
Föreställningarna blev väldigt bra, och nu i efterhand kan jag konstatera att jag gärna skulle ha gjort fler. Boka in oss till din nästa fest.

Det du missade om du inte var på Kallbadhuset

Kvällens föreställning av Ditt Liv Är Här blev mycket bra. Nog den bästa jag har gjort i den formen, faktiskt. Det kändes helt underbart att samtala med Kajsa Ernst och skratta åt de roliga improvisatörerna. Det är något visst med att spela ute på en en träbrygga en varm sommarkväll.
Nu får du skynda dig att handla biljett till de två återstående föreställningarna!
Nästa vecka kommer Emil Jensen (två timmar tidigarelagt så att du hinner se VM-finalen i töntboll). Och veckan därefter kommer Gudrun Schyman.
Handla biljett här och här!

Lasse Holmqvist.

Ikväll: Ditt liv är här

Ikväll är det premiär på Ditt liv är här. Improvisationsteater baserat på ett människoliv. Lite som Här är ditt liv, fast med spontant dramatiserade scener. Jag kommer att vara Lasse Holmqvist.
Föreställningen börjar klockan åtta. Den spelas på herrarnas avdelning på Kallbadhuset. Men om du går dit för att flukta könsorgan så blir du besviken. Badet kommer att ha stängt när vi kör igång. Men kom dit ändå. För hundra kronor får du två timmar varm och kärleksfull underhållning.

Kvällens huvudperson är skådespelaren Kajsa Ernst. Du ser henne i nedanstående filmklipp. Kajsa är kvinnan som har den roliga Computer-repliken.

Alla pratar svenska ikväll.

Melodifestivalen 2010

Igår hölls Melodifestivalen 2010. Inte den "riktiga". Utan den viktiga.
I post-post-ironisk anda höll No Limits en improviserad melodifestival där publiken fick föreslå låttitlar och genrer. Det blev väldigt lyckat. Improvisatörerna var skickliga, musikerna fenomenala, och även jag som konferencier var duktig.

Den Glada Trion: : Johan Stavring, Ester Claesson och Agnes Forstenberg.

Pausunderhållning: Nour El-Refai och Björn Gustafsson (Obs! På låtsas!).

Den underbara publiken. Svalde oss som en varm livmoder.

Det var verkligen en helt fantastisk afton. Som utlovat.
Bäst av allt: RÄTT LÅT VANN! Knallpulver med Den Glada Trion.

Tidsmaskin på Teaterns Dag

I lördags var det Teaterns Dag i Malmö. Jag gick och tittade på mina improelevers föreställning. De har bildat en egen grupp nu som heter Iscensättarna. Jag kände mig som en stolt förälder i publiken.
Kvällen avslutades med en fest på Kong. Jag gick mest dit för att lyssna på när Markus Karlsson sjöng egenöversatta Chet Baker-låtar. Det är alltid en fin upplevelse. Tyvärr var jag tvungen att gå hem tidigt. Som alltid på lördagar, eftersom jag måste vara pigg när jag undervisar impro dagen efter. Oftast stör det mig inte alls eftersom jag brukar tycka att det är roligare att undervisa impro än att vara ute och festa. Men den här gången kändes det lite tråkigt att inte kunna stanna kvar. Festen påminde om 2002. De stora kulturfesternas tid på Kristianstadgatan. Den var lika ambitiös och hade samma härligt flummiga stämning. Och överallt såg jag människor som var med 2002 också. Den enda skillnaden mot Kristianstadgatans dagar var att 33 cl öl kostade 40 kr istället för 15. Hans Appelquist sa "fast det är ju mer rimligt faktiskt, så slipper arrangörerna gå back". Hans har förlorat sina ideal.

De senaste dagarna: Krig, explosioner och en härlig känsla.

I onsdags sex på morgonen vaknade jag av att hela huset i Hökarängen skakade. Jag kände igen det från dagen innan. De bygger bredvid huset där Marja och Evelyn bor, och för att kunna bygga i berget måste de spränga. Hur mycket jag än hatar byggarbete på morgonen så förlät jag dem lätt för att de bjöd på finfin explosions-show. Om High Chaparall kan lova något liknande lovar jag att ta med min framtida familj dit.

Lite spill får man räkna med när man spränger.

På torsdagen såg jag Kristoffer Appelquists föreställning Krig. När Kristoffer gör en egen ståuppföreställning förväntar jag mig något riktigt bra. Jag kräver det eftersom jag vet att han kan leverera det. Och jag fick det.
Om jag hade haft en åsikt om Sveriges inblandning i kriget i Afghanistan så hade hans föreställning nog kunnat få mig att ändra åsikt. Men jag hade ingen åsikt. Och det är framför allt det som är poängen i sammanhanget. Det är just därför Kristoffer har gjort en angelägen och rolig föreställning.

På fredagen träffade jag Petra Mede. Det var länge sen vi kunde träffas och prata ordentligt, och det var förbaskat trevligt. Hon berättade att hennes samarbete med Valle Westesson, Johan Sköld och Ola Norén hade gett henne en ny syn på skåningar. Innan betraktade hon oss som dryga och ovänliga, som Edvard Persson. Men nu hade hon insett att vi var socialt kompetenta och trevliga, som Siw Malmkvist och Östen Warnebring. Jag gjorde vad jag kunde för att övertala henne att flytta ner till Malmö. Hon sa att hon funderade på att göra det ett halvår. Hoppas hon gör det, det skulle vara roligt. Om hon inte kommer så klarar vi oss nog ändå.

På väg hem stannade jag och Marja till på Slussen och lyssnade på Rebellrobert.
Rebellrobert är en sån människa som är lätt att ta för given. I 21 år har han gett folket gratis underhållning i tunnelbanan nästan varje kväll. Marja stack till mig lite mynt som jag fick gå fram och ge honom. Han såg glad ut, och smög in ett "tack" i sin sång.
När jag stod där en meter från Rebellrobert fick jag känslan av att vara ung igen. Den där känslan av att vara tonåring och upptäcka världen. En blandning av en mäktig vördnad inför livet, och en trotsig vägran att tro att man skulle uppslukas av vuxenvärldens själsdödande rutiner. Den där känslan man har när man precis har pusslat ihop sin första egna sammanhängande världsåskådning, och man enkelt kan sopa undan alla andra gamla rigida tankesystem med spridda argument. En härlig känsla. Det kan vara så enkelt som att välja att just den här kvällen stå en stund och lyssna på Rebellrobert och njuta av det.

Rebellrobert sjöng bland annat en av mina favoritlåtar av Cornelis. Den här:

På lördagen åkte jag hem. Det var ganska mysigt att åka X2000. Tåget blev inte så farligt försenat.

På söndagen var det äntligen dags att börja undervisa improvisationsteater igen. Det har jag verkligen sett fram emot.
Extra roligt är att femteterminarna nu ska göra en helaftonsföreställning. En improviserad pjäs i två timmar. Vansinnigt spännande. Mina kursdeltagare tar sig an utmaningen med liv och lust.

Igår var jag på quiz på Tröls. Kung Kobra hamnade inte på prispallen. Synd. Men vi gjorde inte bort oss. Vi är fortfarande i toppstriden i turneringen.

Improstandup

Repetition torsdag. Jesper Rönndahl och Niklas Folkegård.

I lördags höll Oslipats höstens andra experimentkväll i Tangopalatsets källare. Kvällens experiment var improstandup.

Det var fjärde försöket med improstandup. Tidigare har det gjorts på Malmöfestivalen förra året, på Potato Potatos kulturfestival i våras och i somras på Jamobilen på Arvikafestivalen. Lite olika personer har medverkat, men hittills har alltid jag, Fritte och Kringlan medverkat.

Vad är då improstandup?

Det är som det låter. Vi kör improviserad standup. Vanligtvis står vi inte ensamma på scen utan tar över ordet från varandra. Vi får mycket från publiken. Det finns olika moment. Dels en mycket fri del där vi svarar på publikens frågor, men också lite lekar med strängare regler där vi till exempel tillverkar liknelser.

Den här gången var Fritte konferencier. Medverkande improvisatörer var förutom jag och Kringlan: Niklas Folkegård, Josefin Johansson, Tomas Högblom, Jesper Rönndahl och Amelie Nörgaard.

Genrep lördag. Niklas Folkegård, Amelie Nörgaard och Tomas Högblom.

Jag tycker helt klart att den här kvällen blev den bästa improstandupkvällen hittills. Stämningen blev fantastisk, och det skrattades hela tiden. Framför allt känner jag en stor tillfredsställelse över att vi börjar hitta en form både är improviserade fullt ut, samtidigt som föreställningen känns standup. Vi hade infört en hel del nya moment den här gången, och de flesta vill jag återanvända.

Det är inte helt lätt att definiera just den där skillnaden som gör att jag vill kalla det ena för improvisationsteater och det andra improstandup. Det är just dessa skillnader vi fortfarande undersöker. Och även om mycket många skillnader är uppenbara så kommer det säkert alltid att finnas ett gränsområde där det är en smaksak vad som är vilket. Men för min egen del så vill jag att improstandup ska vara:

1. Prat. Inte scener.

2. Ingen fjärde vägg mellan scen och publik.

3. Humorn tävlar med vandlig standup i innehåll och leverans. Humorn bygger inte lika mycket på att ett svårighetsmoment övervinns.

4. Man intar inte en karaktär utan fortsätter att vara sig själv, lika mycket som när man står på en standupscen. Men det är förstås fortfarande tillåtet att ljuga lika mycket som i standup.

Skarpt läge. Jesper Rönndahl, Josefin Johansson, Fritte och Kringlan.

De senaste två gångerna har jag verkligen känt en stor press när jag har gjort improstandup. De första två gångerna gjorde jag inte det. Jag tror det beror på att vi då fortfarande behöll fler moment som var hämtade från improvisationsteaterns värld, och det fick mig att känna mig hemma. Men den här gången kände jag mig mycket nervös och hade bara bitvis något slags flyt. Jag hoppas att jag kan träna mig till att bli mer bekväm i den här formen. Men jag måste kanske också inse att improstandup alltid kommer att innebära mindre samarbete och mer individuell prestation än i improvisationsteatern. Hur som helst är jag nu väldigt sugen på att göra det fler gånger. Kanske till och med en gång i månaden. Det skulle jag gilla. Att göra improstandup en gång i månaden är som [sätt in din egen liknelse här].

Stockholm

Den senaste veckan har jag varit i Stockholm. Inte bara varit. Bott. Levt. Nästan så att jag glömde bort att jag har ett hem i Malmö.

I fem dagar gick jag och elva andra deltagare en workshop i avancerad långimpro på Stockholms Improvisationsteater. Det var en fantastiskt givande kurs. Jag har gjort mycket långimpro, men den här gången gick vi längre in i fokuserat historieberättande än vad jag någonsin har gjort i ett improvisationssammanhang.

Per Gottfredsson, kursledare.

Nu är jag så klart sugen som fan på att göra långimpro. Genast. Fast det finns det ingen möjlighet till den närmaste tiden. Det känns som ett samlag som störs och som man tvingas avbryta. Den där torrt vemodiga känslan av att man tvingas konstatera att "nu måste jag tänka på annat".

Ett dinosaurieskelett hittas. På låtsas.

Jag bodde hos nyinflyttade Marja Nyberg, och hennes ganska nonchalanta katt Fisken. De bor i Hökarängen, vilket betyder två saker.
1. Jag fick åka tillräckligt med tunnelbana.
2. Jag fick se tillräckligt med fylleslagsmål i fullt dagsljus.

Marja på ett tunnelbanetåg.

Jag har blivit beroende av pepparrotsvisp. Det har inget med min Stockholmsvistelse att göra. Men det är sant.
Kanske är det min grej. "Du vet Marcus -han med pepparrotsvispen". Det känns inte dumt alls.

Jag uppträdde fyra gånger. Första gången var på Tiny Comedy på Lasse i Parken. Det var en väldigt härlig kväll. Många komiker. Alla var bra. Tre akter är egentligen för mycket. Men den här gången funkade det hela vägen. Det kan vara vanskligt med standup utomhus, men den här kvällen var så skön att vacker att jag började sakna den redan innan den var slut.
Jag gjorde väldigt bra ifrån mig på scen, men överskuggades av Sandra Ilar som uppträdde strax innan mig. Hon var bäst.

Dagen efter snabbinkallades jag till Grönalundsteatern. Det blev också en höjdarkväll. Magnus Betnér, Janne Westerlund, Svenne Brundin och jag gav turisterna valuta för pengarna. David Druid var het som konferencier.

Lördagen var helt fri från standup. Då gick jag ut tillsammans med kurskamraterna och åt middag. Libanesisk restaurang. Smårätter. Gott. Dyrt. Inte särskilt mättande. Jag gick nöjd därifrån. Vi avslutade kvällen med att beundra utsikten från Skatteskrapan. Det var en mäktig känsla. Jag får gott självförtroende av att befinna mig på hög höjd. Det måste vara förklaringen till varför jag har åkt pariserhjulet i Folket Park så många gånger i sommar. On top of the world. Nästa gång jag åker ska jag komma ihåg att säga till mig själv "en dag ska allt det här bli ditt".

Aron och Ola.

I söndags badade jag utomhus för första gången i år. Det var badpojken Ola Söderholm som lockade i mig i vattnet. Vi badade på Långholmens familjebad. Aron Flam kom också dit och hävdade att vattnet där mest består av bajs. Jag tror han överdriver.

Efter badet åkte vi till Big Ben. Det blev en lång kväll med ovanligt lite publik, vilket i Big Bens fall betyder att det bara var överfullt med folk. Jag hade väldigt roligt på scen. Över huvud taget kändes det otroligt kul att återse klubben. Eftersom jag jobbar söndagar har jag inte varit där på långt mer än ett år. Kul och spännande att se så många nya rookies.

Kodjo Akolor. Sist ut på Big Ben.

Sista kvällen i Stockholm innebar ett återbesök på Fåfängan. Som en av mycket få komiker hade jag fått äran att uppträda där en andra gång i sommar. Det visade sig i och för sig att det berodde på ett misstag som bottnar i att jag har samma förnamn som den eftertraktade Marcus Palm. Fast jag väljer att fokusera på att jag rent faktiskt fick uppträda där en andra gång, och att det gick mycket bra. Det blev ännu en fantastisk standupkväll i Stockholm. Henrik Elmér var helt magisk. Hypnotiskt.


Soran Ismail i Fåfängans Standup-tält.

Efter Fåfängan gick jag, Marja, Petra Mede, Kodjo Akolor, Soran Ismail och Henrik Elmér till Pizza Hut. Där togs vi emot av en servitör som verkade vilja bli av med sitt jobb. Han avrådde oss från det mesta från menyn med motiveringen att det inte var prisvärt. Först kändes det som Dolda Kameran, men efter en stund resulterade hans ärlighet i att jag kände större förtroende för honom än för mina bästa vänner.
Det blev en väldigt trevlig stund, och en värdig avslutning på Stockholmsbesöket.

Augusti är Stockholms månad. Just nu är jag tillbaks i Malmö. Men jag ska snart dit igen. Om två veckor ska jag och Fritte leda Svenska Standupgalan. Därefter är det Stockholm Comedy Festival. Och dessförinnan festivalen på Norra Brunn.
Och innan dess har jag fullt upp i Malmö. Malmöfestivalen och annat. Men visst är det synd att jag inte hinner med ett stort långimproprojekt nu också...

Utsikt från Fåfängan. On top of the world.

Improviserad schlagerfestival och fullbokad ståuppkväll

Ikväll och imorgon sker två saker som jag har längtat efter att få delta i.

På Inkonst 20.00 ikväll ska vi i No Limits göra en improviserad schlagerfestival. Det finns inget roligare än att sjunga improviserat. Och formen improviserad schlagerfestival är en sjusärdeles lekfull historia.

Imorgon är det äntligen dags för I Någons Anda. Oslipats experimentkväll då vi som medverkar gör pastischer på varandra. Jag håller på att arbeta fram 3 till 5 minuter i Freja Hallbergs anda. En mycket stimulerande uppgift. Om publiken har en tiondel så roligt som vi medverkande kommer att ha så kommer alla gå väldigt lyckliga därifrån.
Tyvärr måste jag meddela att alla platser är bokade. Om du vill chansa på återbud kan du vara på Tangopalatset tio i åtta. Men gör det inte. För chansen att du kommer in är pytteliten.

N o L i m i t s

Where's Waldo?
Foto: Amanda Nordgren

No Limits sista föreställning för säsongen blev en härlig succé. Uppskattad av både publik och skådespelare. Den långimpro som vi presterade kommer att fungera som måttstock för vad vi vill uppnå i framtiden. Tajt och rolig. Jag är grymt imponerad av mina medspelare.
Själv hade jag som mest utrymme i slutet när jag hade äran att göra den sjungande bartendern. Att sjunga, hitta på text som rimmar, och samtidigt gissa vilket påhittat problem min medspelare har definierar för mig hur roligt man kan ha på en scen.