The roast of Fritte Fritzson

Fritte rappade.

I onsdags hade vi, två veckor efter vår finfina säsongsavslutning, en extra föreställning på Oslipat.
Min kollega och killkompis Fritte Fritzson fyllde ju år. Fyrtio år. Därför ställde vi till med en ordentligt roast. Kollegorna stod på kö för att få hälla skit på tvåmetersmannen, och spektaklet var inte slut förrän efter två timmar och fyrtio minuter. Oslipats längsta föreställning. Men också en av de allra roligaste. Komiken utmanade ofta gränsen vad som tål att sägas och höras, och skratten blandades med djupa inandningar där man silade luften mellan tänderna. Precis som det ska vara i en roast. För det finns något oerhört vackert med en riktigt bra roast. Det är som smått extatisk gruppterapi. Termen "befriande skratt" är aldrig mer försonande. På en bra roast älskar vi varandra som vi är, med alla fel och brister. Och det gjorde vi i onsdags.
Extra roligt var det förstås att Frittes tjej Jenny Rundby också ställde sig på scenen. Hon var fantastiskt rolig!

Fritte har skrivit om roasten här.
Johannes Finnlaugsson har skrivit om den här.

Här kan du se (i stort sett hela roasten). Tyvärr hackar det så att en hel del skämt går förlorade.

Yllätys

I fredags kysste jag Marja farväl, lunchade med Fritte på Kulturhuset och tog X2000 ner till Malmö.
Fast det var bara nästan sant. För jag åkte aldrig hem till Malmö. Istället köpte jag en present till Marja och åkte hem till Evelyn Mok.

Evelyn hade tagit ett fint initiativ och förberett överraskningsfest. Hon hade sagt till Marja att de skulle träffas och skriva skämt. Men istället dukade hon fram snacks, bål och bakade världens godaste cheesecake. Även Johannes Finnlaugsson, Niklas Larsson och Henrik Danielsson hann ansluta sig innan det var dags för Marja att komma. Som en hyllning till Marjas ursprung (på mammas sida) tog vi reda på vad det finska ordet för Överraskning var. Yllätys. Ett ord som låter ungefär precis som alla andra finska ord. Vi övade om och om igen på att kunna säga det i kör. När Evelyn öppnade sin dörr och Marja klev in hoppade vi andra fram och ropade Yllätys.
Marja såg arg ut.

Men hon var inte arg. Bara extremt överraskad. Till den grad att hon kände overklighetskänslor och hade svårt att greppa vad som hände. Inte nog med att det var människor där som inte skulle vara där. Dessutom var jag där, och jag var ju egentligen i Malmö. Och ovanpå alltsammans pratade vi finska.

Senare på kvällen anslöt sig många fler. Det blev en sån där fest där man ena stunden diskuterade comedy och andra stunden visade Petter Bristav att han kan lösa en Rubiks Kub, fast han inte kunde förklara hur han gör. Kanske är han en savant. Dialekten antyder ju det.

Kvällen avslutades med ett McDonalds-besök. På vägen dit såg vi ett tjejslagsmål. Endast i en riktig storstad ser man sånt.

35-åringen

I tisdags fyllde jag år. Nu är jag 35, i ungefär ett år framåt.
Av mor och far fick jag skor, kontorsstolar, en blomma och Playstation-spelet Singularity. Allt från listan. Förutom blomman, som jag nog kan lära mig älska ändå.

Under dagen umgicks jag med en deadline för en artikel som jag skulle skriva för Aluma. På kvällen åkte jag och Ankan och PRAO-eleven Edward till standupklubben SNACK i Hässleholm. Jag hade en mycket trevlig kväll där. Ankan körde en massa nytt som var roligt. Men mest glatt överraskad blev jag av att Micke Hallqvist var en väldigt bra konferencier. Han har ju inte stått på scenen särskilt länge, och då är det inte mycket som talar för att man ska vara så skönt avslappnad och kvick som Micke var.
Innan jag gick upp på scen sjöng hela publiken Vi gratulerar för mig. Jag tror det kom från hjärtat. De hade säkert gjort det även om inte Micke hade uppmanat dem.

På SNACK, backstage.
Foto: Petrina Karlsson