Jag är glad att vi tog ner persiennen som varit trasig sen Marja flyttade in.
Det visade sig att vi har utsikt.
söndag 6 november 2011
onsdag 2 november 2011
Vill du vara i samma rum som denne man?
Det kan du. Du kan bli underhållen av honom. Idag, onsdagen den andra november.
På Kolingsborg i Stockholm. Tillsammans med guldkornen Emma Knyckare, Tomas Högblom och Marja Nyberg. Och Fritte och jag.
Hundra spänn kostar kalaset. Det börjar 20.00 och insläpp är 19.00. Vi har sålt många biljetter på förhand, så om du vill ha sittplats är det bäst att du kommer i god tid. Du kan handla biljett i dörren, eller här: http://www.tickster.com/sv/events/71k68tt60p5bu9t
Jag känner på mig att det här kommer att bli hur underbart som helst.
tisdag 18 oktober 2011
lördag 15 oktober 2011
Viktiga saker jag har gjort istället för att blogga
Det här är saker som jag har gjort de senaste månaderna:
1. Manusarbete på SVT:s storsatsning Helt Magiskt.
Min uppgift var att skriva repliker och hitta på varför Joe Labero sticker svärd i en låda som han vet det finns en människa i. Det var en mycket rolig uppgift som jag gärna för igen.
2. Lunds humorfestival.
Jag har nämnt det här nedan på bloggen. Det som betyder mest för mig är förstås att jag gjorde min egen soloföreställning Man ska vara snäll. Men jag hade själv som roligast när jag timmen efteråt var med i Improstandupföreställningen.
Jag kommer inte skriva ett långt ingående inlägg här på bloggen om Man ska vara snäll. Jag kommer inte ifrån känslan av att det känns lite konstigt att göra det. Som att recensera sig själv. Jag konstaterar att jag är nöjd med föreställningen. Publiken skrattade som de skulle, och gensvaret som har nått fram till mig har varit bra. Ändå hade jag svårt att känna mig helnöjd när jag klev av scenen. Jag kände att vissa bitar måste bearbetas lite till innan jag helt och hållet kan säga "det här är den färdiga föreställningen som jag vill att ni ska se". Jag tror det nästan alltid är så när man gör en föreställning som man brinner för.
Men jag är inte alls missnöjd. Jag tycker att jag bjöd på en föreställning som var värd sitt biljettpris.
...se där, nu blev det ändå en recension av mig själv -fast kort.
Jag har nämnt det här nedan på bloggen. Det som betyder mest för mig är förstås att jag gjorde min egen soloföreställning Man ska vara snäll. Men jag hade själv som roligast när jag timmen efteråt var med i Improstandupföreställningen.
Jag kommer inte skriva ett långt ingående inlägg här på bloggen om Man ska vara snäll. Jag kommer inte ifrån känslan av att det känns lite konstigt att göra det. Som att recensera sig själv. Jag konstaterar att jag är nöjd med föreställningen. Publiken skrattade som de skulle, och gensvaret som har nått fram till mig har varit bra. Ändå hade jag svårt att känna mig helnöjd när jag klev av scenen. Jag kände att vissa bitar måste bearbetas lite till innan jag helt och hållet kan säga "det här är den färdiga föreställningen som jag vill att ni ska se". Jag tror det nästan alltid är så när man gör en föreställning som man brinner för.
Men jag är inte alls missnöjd. Jag tycker att jag bjöd på en föreställning som var värd sitt biljettpris.
...se där, nu blev det ändå en recension av mig själv -fast kort.
3. Oslipat Stockholm
Fritte och hans fingerdockor på premiären av Oslipat Stockholm.
Nu har vi gjort två Oslipatkvällar i Stockholm. Premiären var bra. Den andra kvällen var fantastisk.
Kolingsborg är en otroligt bra lokal för standup. Det grottlika mörkret andas subkultur.
Att starta en ny betalklubb i Stockholm är lite som att starta en betalporrsajt på internet. Det finns gott om gratisalternativ och man har oddsen mot sig. Men jag känner att vi har ett utbud som gör att vi faktiskt fyller en lucka i Stockholms humorvärld. Nu måste vi bara jobba hårt för att stockholmarna som aldrig hört talas om oss ska veta att vi finns och gå och besöka oss. Det tar en stor del av min och Frittes tid. Om vi lyckas så kommer det att vara värt allt jobb.
Nästa föreställning är den 2 november. Köp biljett här: http://www.tickster.com/sv/events/71k68tt60p5bu9t
Kolingsborg är en otroligt bra lokal för standup. Det grottlika mörkret andas subkultur.
Att starta en ny betalklubb i Stockholm är lite som att starta en betalporrsajt på internet. Det finns gott om gratisalternativ och man har oddsen mot sig. Men jag känner att vi har ett utbud som gör att vi faktiskt fyller en lucka i Stockholms humorvärld. Nu måste vi bara jobba hårt för att stockholmarna som aldrig hört talas om oss ska veta att vi finns och gå och besöka oss. Det tar en stor del av min och Frittes tid. Om vi lyckas så kommer det att vara värt allt jobb.
Nästa föreställning är den 2 november. Köp biljett här: http://www.tickster.com/sv/events/71k68tt60p5bu9t
4. Oslipat Malmö
I Malmö händer också saker med Oslipat. Vi har flyttat tillbaks till lokalen där allt började. Tidigare hette stället Jeriko, nu heter det Babel. Tack vare att lokalens arkitektur får man en väldigt förtätad stämning som är väldigt bra i standupsammanhang. Höjderna i stämningen blir högre där än på de flesta scener som sväljer lika mycket publik.
På premiären blev stämningen inte lika bra som den brukar vara på Oslipat. Det märktes att publiken kände sig obekväm i den nya lokalen. Den publiken vi har nu är ju van vid att Oslipat är på Tangopalatset. Det faktum att ventilationsarbetet på Babel inte är färdigt gjorde inte saken bättre.
Men redan nästa föreställning började vi nå tillbaks till samma stämning som det brukar på Oslipat. I andra akten var stämningen på topp. Och i onsdags infann sig stämningen ännu tidigare. Jag tror att publiken kommer att känna sig lika hemma på Babel som de gjorde på Tangopalatset redan innan säsongen är slut.
I Malmö händer också saker med Oslipat. Vi har flyttat tillbaks till lokalen där allt började. Tidigare hette stället Jeriko, nu heter det Babel. Tack vare att lokalens arkitektur får man en väldigt förtätad stämning som är väldigt bra i standupsammanhang. Höjderna i stämningen blir högre där än på de flesta scener som sväljer lika mycket publik.
På premiären blev stämningen inte lika bra som den brukar vara på Oslipat. Det märktes att publiken kände sig obekväm i den nya lokalen. Den publiken vi har nu är ju van vid att Oslipat är på Tangopalatset. Det faktum att ventilationsarbetet på Babel inte är färdigt gjorde inte saken bättre.
Men redan nästa föreställning började vi nå tillbaks till samma stämning som det brukar på Oslipat. I andra akten var stämningen på topp. Och i onsdags infann sig stämningen ännu tidigare. Jag tror att publiken kommer att känna sig lika hemma på Babel som de gjorde på Tangopalatset redan innan säsongen är slut.
Hans Christian Thulin på Oslipat Malmö den tolfte oktober.
5. Flyttat till Stockholm.
För två veckor sen körde jag upp en del av mina saker till Stockholm. Resten slängde jag, eller magasinerade i mina föräldrars villa.
Kort sagt känns det underbart att äntligen bo ihop med Marja. Det är en lyx att utgångspunkten är att vi är tillsammans, och att vi bara undantagsvis inte är tillsammans.
För två veckor sen körde jag upp en del av mina saker till Stockholm. Resten slängde jag, eller magasinerade i mina föräldrars villa.
Kort sagt känns det underbart att äntligen bo ihop med Marja. Det är en lyx att utgångspunkten är att vi är tillsammans, och att vi bara undantagsvis inte är tillsammans.
6. Agneta och Telefunken
Illustration: Marja Nyberg, så klart.
På Humorhimlen Lab i P3 har den som vill chansen att göra humorradiopiloter.
För tre veckor sen sändes Agneta och Telefunken som jag och Marja har gjort ihop. Kristoffer Appelquist gör en mycket rolig insats i programmet, och han har även bidragit värdefullt till konceptet. I övriga skådespelarinsatser hörs Lasse Nilsen och Hans Christian Thulin.
Jag är mycket nöjd med programmet och tycker att du ska lyssna på det om du inte har en bra anledning att inte göra det. Poddversionen av programmet kan du höra, eller ladda ner, här: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/3479611.mp3
Nästa Agneta och Telefunken hörs i P3 den 18:e december.
7. Skaffat Smartphone
På Humorhimlen Lab i P3 har den som vill chansen att göra humorradiopiloter.
För tre veckor sen sändes Agneta och Telefunken som jag och Marja har gjort ihop. Kristoffer Appelquist gör en mycket rolig insats i programmet, och han har även bidragit värdefullt till konceptet. I övriga skådespelarinsatser hörs Lasse Nilsen och Hans Christian Thulin.
Jag är mycket nöjd med programmet och tycker att du ska lyssna på det om du inte har en bra anledning att inte göra det. Poddversionen av programmet kan du höra, eller ladda ner, här: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/3479611.mp3
Nästa Agneta och Telefunken hörs i P3 den 18:e december.
7. Skaffat Smartphone
Äntligen känner jag mig som en fullvärdig medborgare igen.
8. Fått ny diagnos.
För en vecka sen blev jag illamående och fick helt otroligt svåra magsmärtor. Jag ringde efter en taxi och åkte till Södersjukhusets akutmottagning. Där dröjde det en och en halv timme innan jag fick träffa en läkare. Under den tiden skrek jag högt av smärta. Emellanåt kom det in sjuksköterskor som sa åt mig att försöka vara tyst och andas djupt. När jag andades djupt gjorde det bara ännu mer ont. Smärtan slet i sönder mig, ett andetag i taget. Varje minut kändes som en timme.
Doktorn som till slut kom var väldigt cool. Hon påminde om House med sitt avslappnade språkbruk och sin kunskap. Snabbt konstaterade hon två saker:
1. Jag hade fått vänta mer än en timme längre än vad deras regler säger att patienter med sån smärta ska behöva utstå. Hon tänkte högt och tipsade mig att inte uppge för personalen att jag har diagnosticerats som bipolär nästa gång jag besöker akuten. Det var visserligen spekulation, men om det finns en risk att smärta ignoreras för att det är en knäppskalle som skriker så tänker jag följa hennes råd nästa gång.
2. Jag var inte sjuk på det sättet som jag misstänkte. Den smärta jag nu kände var en starkare variant av den smärta som jag kände när jag uppsökte akuten på MAS i april 2009 (läs om det här). Då fick jag diagnosen Panikångest. Jag tyckte diagnosen stämde med min självbild som konstnär, och trodde på den. Då och då har smärtan kommit tillbaks och jag har försökt bota den med Stesolid och positivt tänkande. Efter en snabb undersökning kunde doktorn berätta att det var ytterst osannolikt att det rörde sig om panikångest. Istället talade allt för gallsten.
Det kändes som ett hårt slag mot bilden av mig själv. Jag som sett mig själv som ståupparnas svar på Broder Daniel låg närmare Lasse Lönndahl. Men snart kändes det väldigt skönt att få en ordentlig diagnos på varför jag ibland har bröstsmärtor. Det kan också vara förklaringen till varför jag ibland blir matförgiftad av mat som ingen annan blir matförgiftad av. Och gallsten kan man åtgärda enkelt genom titthålsoperation.
Jag ser fram emot att må bättre i framtiden.
Receptet på Gallsten.
8. Fått ny diagnos.
För en vecka sen blev jag illamående och fick helt otroligt svåra magsmärtor. Jag ringde efter en taxi och åkte till Södersjukhusets akutmottagning. Där dröjde det en och en halv timme innan jag fick träffa en läkare. Under den tiden skrek jag högt av smärta. Emellanåt kom det in sjuksköterskor som sa åt mig att försöka vara tyst och andas djupt. När jag andades djupt gjorde det bara ännu mer ont. Smärtan slet i sönder mig, ett andetag i taget. Varje minut kändes som en timme.
Doktorn som till slut kom var väldigt cool. Hon påminde om House med sitt avslappnade språkbruk och sin kunskap. Snabbt konstaterade hon två saker:
1. Jag hade fått vänta mer än en timme längre än vad deras regler säger att patienter med sån smärta ska behöva utstå. Hon tänkte högt och tipsade mig att inte uppge för personalen att jag har diagnosticerats som bipolär nästa gång jag besöker akuten. Det var visserligen spekulation, men om det finns en risk att smärta ignoreras för att det är en knäppskalle som skriker så tänker jag följa hennes råd nästa gång.
2. Jag var inte sjuk på det sättet som jag misstänkte. Den smärta jag nu kände var en starkare variant av den smärta som jag kände när jag uppsökte akuten på MAS i april 2009 (läs om det här). Då fick jag diagnosen Panikångest. Jag tyckte diagnosen stämde med min självbild som konstnär, och trodde på den. Då och då har smärtan kommit tillbaks och jag har försökt bota den med Stesolid och positivt tänkande. Efter en snabb undersökning kunde doktorn berätta att det var ytterst osannolikt att det rörde sig om panikångest. Istället talade allt för gallsten.
Det kändes som ett hårt slag mot bilden av mig själv. Jag som sett mig själv som ståupparnas svar på Broder Daniel låg närmare Lasse Lönndahl. Men snart kändes det väldigt skönt att få en ordentlig diagnos på varför jag ibland har bröstsmärtor. Det kan också vara förklaringen till varför jag ibland blir matförgiftad av mat som ingen annan blir matförgiftad av. Och gallsten kan man åtgärda enkelt genom titthålsoperation.
Jag ser fram emot att må bättre i framtiden.
Receptet på Gallsten.
tisdag 6 september 2011
Oslipat Stockholm
Med tanke på att jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle skriva ett långt inlägg om min föreställning Man ska vara snäll gick bra så borde jag skynda mig att göra det. Annars tror ni ju att det gick dåligt. Men sedan helgen har jag varit lite för upptagen med de sista förberedelserna inför Oslipats Stockholmspremiär.
Imorgon kör vi igång!
Kom! Det kommer att bli en kosmogonisk kväll i Stockholms standupvärld.
Alltså en helt vanlig Oslipatkväll.
Köp biljett i dörren, eller här: http://www.tickster.com/sv/events/xnbdvhdynb8bz14
fredag 2 september 2011
Jag på Lunds humorfestival
I helgen är det Lunds humorfestival. I Lund.
Det finns asmycket föreställningar som jag vill tipsa om. Nödd och tvungen av Kringlan Svensson har jag haft förmånen att få en förhandstitt på. Och jag kan lova er att ni kommer att få se en ny sida av hans komikska genialitet. Jag missar aldrig heller en chans att se Haggan och Ludret-föreställning med Emma Hansson och Sissela Benn. Också genialt. Eftersom Ryska Posten och En god lärdomshistoria (med Jesper Rönndahl och Josefin Johansson) har repat på andra sidan väggen om mitt kontor så vet jag att även dessa föreställningar inte bör missas. Jag är också dödligt nyfiken på Mer självkänsla än du kan hantera med Petra Mede och Anna Granath. Detta är bara några exempel.
Men mest av allt vill jag, av lätt själviska skäl, tipsa om de föreställningar jag själv medverkar i.
1. OSLIPAT TOLKAR DAN HYLANDER
Stadshallen
21.00, Fredag
Fem komiker tolkar essensen av fem låtar av Dan Hylander i form av fem minuters standup. Strax därefter spelar Dan själv upp originalet.
Jag har längtat efter denna föreställning där vackert vemod och livsglädje blandas med skrattets katharsis. Dan Hylander är en av de artister som har betytt allra mest för mig och jag hoppas verkligen att föreställningen blir en fin present till honom och publiken.
2. MAN SKA VARA SNÄLL
Kino
15.00 Lördag
Det här är min första soloföreställning. Självklart vill jag trycka extra på den här. Om det går bra på lördag skriver jag ett långt inlägg med så mycket falsk blygsamhet jag kan uppbringa. Om det går dåligt skriver jag ett surt litet försvarstal.
3. IMPROSTANDUP
Kino
16.30 Lördag
Direkt efter Man ska vara snäll hoppar jag upp på scenen. Den här gången i med improviserad standup. Vid det här laget har vi gjort det så många gånger att jag känner mig säker på att det kommer att bli skitkul. Dessutom är Marika Carlsson med för första gången!
4. AD LIB
Café Athén
19.30 Lördag
I förrgår blev jag tillfrågad om jag ville vara gästartist i Ad Libs improvisationsteaterföreställning. Min reaktion var en blandning av herregud-hur-ska-jag-hinna och fy-fan-vad-roligt!
Improvisationsteater är för mig bara energigivande och askul. Jag kan ta det lugnt efteråt istället.
Det finns asmycket föreställningar som jag vill tipsa om. Nödd och tvungen av Kringlan Svensson har jag haft förmånen att få en förhandstitt på. Och jag kan lova er att ni kommer att få se en ny sida av hans komikska genialitet. Jag missar aldrig heller en chans att se Haggan och Ludret-föreställning med Emma Hansson och Sissela Benn. Också genialt. Eftersom Ryska Posten och En god lärdomshistoria (med Jesper Rönndahl och Josefin Johansson) har repat på andra sidan väggen om mitt kontor så vet jag att även dessa föreställningar inte bör missas. Jag är också dödligt nyfiken på Mer självkänsla än du kan hantera med Petra Mede och Anna Granath. Detta är bara några exempel.
Men mest av allt vill jag, av lätt själviska skäl, tipsa om de föreställningar jag själv medverkar i.
1. OSLIPAT TOLKAR DAN HYLANDER
Stadshallen
21.00, Fredag
Fem komiker tolkar essensen av fem låtar av Dan Hylander i form av fem minuters standup. Strax därefter spelar Dan själv upp originalet.
Jag har längtat efter denna föreställning där vackert vemod och livsglädje blandas med skrattets katharsis. Dan Hylander är en av de artister som har betytt allra mest för mig och jag hoppas verkligen att föreställningen blir en fin present till honom och publiken.
2. MAN SKA VARA SNÄLL
Kino
15.00 Lördag
Det här är min första soloföreställning. Självklart vill jag trycka extra på den här. Om det går bra på lördag skriver jag ett långt inlägg med så mycket falsk blygsamhet jag kan uppbringa. Om det går dåligt skriver jag ett surt litet försvarstal.
3. IMPROSTANDUP
Kino
16.30 Lördag
Direkt efter Man ska vara snäll hoppar jag upp på scenen. Den här gången i med improviserad standup. Vid det här laget har vi gjort det så många gånger att jag känner mig säker på att det kommer att bli skitkul. Dessutom är Marika Carlsson med för första gången!
4. AD LIB
Café Athén
19.30 Lördag
I förrgår blev jag tillfrågad om jag ville vara gästartist i Ad Libs improvisationsteaterföreställning. Min reaktion var en blandning av herregud-hur-ska-jag-hinna och fy-fan-vad-roligt!
Improvisationsteater är för mig bara energigivande och askul. Jag kan ta det lugnt efteråt istället.
måndag 1 augusti 2011
Gräshoppan och myran
Den 30:e juni, när protesterna i Grekland var som mest omstörtande, berättade jag en moraliskt uppbygglig fabel från det landet.
Tack till Marco Padoan, som filmade med sin mobilkamera.
Tack till Marco Padoan, som filmade med sin mobilkamera.
lördag 30 juli 2011
På Begäran på På Besök
Kringlan
I torsdags rodde vi snabbt och spontant ihop en experimentkväll på På Besök. Johannes Finnlaugsson var konferencier. När han, jag och Kringlan pratade på kontoret i Västra Hamnen kom vi på att vi var sugna på att göra om experimentkvällen På Begäran.
Emma Knyckare och Tomas Högblom anslöt sig, och det gjorde även Jørund Larsen mycket spontant på plats. Ingen av oss hade några skämt med oss i bakfickan. Vi fick varsitt ämne 60 minuter innan showstart, och sen skrev vi så att pennan glödde tills det började.
Trots att vi bara var fem komiker så lyckades vi ändå fylla ut en hel förstaakt med helt nyskrivna rutiner. Det skrattades inte mindre än vad det brukar göra på en bra ståuppkväll. Innan paus fick vi nya ämnen av publiken, och nu hade vi bara en kvart på oss att skriva. Otroligt nog lyckades vi fylla ut fyrtio minuter. Och publiken skrattade ännu mer.
Vi hade kunnat sluta där, och kallat det för en hel kväll. Men eftersom publiken hade skrivit lappar med ämnen så valde vi att köra en runda med improviserad standup med hjälp av lapparna. Kringlan inledde och satte ribban högt. Han pratade länge och roligt om ett barndomsminne. Alla vi andra bestämde oss för att inte heller ta den lätta vägen ut genom att dra en ny lapp om inspirationen inte dök upp direkt. Jørund fick ämnet Franska Revolutionen och hanterade det mästerligt. Flera gånger när jag trodde att han stolt skulle tacka för sig tog han ett nytt varv och hittade en ny rolig infallsvinkel. Jag gick upp och fick ämnet amfetamin. Det kändes först läskigt att min hjärna inte verkade komma på något kul. Sen mindes jag tricket med bra humorimprovisation. Tvinga inte fram något. Så jag började prata till jag plötsligt sa fel. Ett fel som jag kunde spinna vidare på. Och sen var jag igång. Jag har aldrig sett bättre soloimproviserad standup än på På Besök i torsdags. Jag hade god lust att fortsätta länge med nya ämnen, men eftersom klockan visade att föreställningen hållit på i två timmar avslutade vi efter första rundan. Vi får fortsätta en annan gång.
Johannes och Emma.
tisdag 26 juli 2011
En del av det jag gjort de senaste veckorna
Nu är min semester slut. Det är lite svårt att prata i termer av semester när man frilansar som jag. Jag har ju stått på scen en hel del de senaste veckorna, men jag har också kunnat ta det lugnare än normalt. Marja var nere och hälsade på i Malmö ett par veckor och då gjorde jag mest kul saker med henne.
Vi grillade några kvällar, och kunde efter dessa försök med vetenskaplig noggrannhet konstatera att alla engångsgrillarna från Lidl ger slow food en ny innebörd. Efter två timmar vid grillen fick vi ändå avsluta jobbet i ugnen.
En dag åkte jag och Marja ut till Lars Vilks land Ladonien och klättrade runt i hans plockepinn-verk Nimis. Vägen ner var så brant att jag tyckte den kändes som en utmaning. Kanske skulle jag gilla den när jag var barn, tänkte jag. Och sen funderade jag över om jag verkligen var den sortens barn som skuttade omkring på det där sättet.
När vi väl kom fram till Nimis hörde jag en tioåring framför mig försöka formulera sitt första intryck:
-Tänk att han har byggt det här själv... den där tokiga gubben.
Ja. Jag blev också imponerad. Nimis är mäktigt att se i verkligheten, och jag är svag för den kaotiska estetiken.
-Den här skulle man kanske kunna göra i Minecraft, sa tioåringens kompis när de gick nerför första bryggan av virke.
Själv tänkte jag att jag skulle vilja se Nimis som Counter Strike-bana.
När vi väl kom igång och började klättra kände jag mig som ett barn på nytt. Jag vet inte om jag var den sortens barn som gillade att skutta runt. Men när jag besökte Ladonien var jag det.
Den senaste tiden har jag lärt mig att älska Angry Birds. Nu måste jag skaffa mig en Smartphone så att jag slipper låna Marjas hela tiden.
En kväll hälsade jag, Marja och Felix på Sara och Fredrik i Lund. Plus deras barn så klart. Det blev en underbar kväll. Sara och Fredrik bjussade på god mat. Vi spelade sällskapsspel och drack starkdricka. Och jag gjorde hat trick med facerape.
Jonna på Marja.
Dagen efter åkte jag och Marja till Danmark. Marja hade aldrig varit där innan. Det började rikigt bra med att vi fick se en kändis! Utanför hotellet vid Centralstationen stod ett helt gäng fans och väntade på att få ett tillfälle att se kändisen. Precis när vi gick förbi kom han ut, och en del av tjejerna började skrika. Jag missade inte tillfället att också fotografera. Jag undrar fortfarande vem kändisen är.
Sen gick vi till Nyhavn och jag fick förmånen att se Marja när hon är som mest autistisk. Hon blev helt enkelt likadan som jag brukar bli när mitt blodsocker faller. Det kändes annorlunda att vara den som var normal i den situationen.
Resten av Danmarksvistelsen åkte vi till den turistattraktion man måste se om man bara är i Danmark över en dag. Christiania.
Förra veckan tog jag och Marja bilen till Stockholm för att kunna uppträda i Söderhamn. Men med en dags varsel blev föreställningen inställd, så jag fick hitta på annat att göra.
Jag gjorde en pilgrimsresa till Knivsta där jag hittade Fritte i hans föräldrars hus.
Här började allt. Här var Fritte konferencier på en revy i årskurs tre.
Petter Bristav och Marja. Inför sista Harry Potter-filmen som vi såg på ett av Stockholms verkliga smultronställen: Herons City.
Jag tog hemvägen förbi Värmland och hälsade på Kristoffer Appelquist. Jag såg honom spela i Västanå Teaters mastodontföreställning Gösta Berlings Saga. Jag hängde också med till Liljedahl och fick träffa familjen, vilket var mycket trevligt. Men plötsligt hade nån idiot sprängt och skjutit omkring sig i Norge, och då blev det en dyster stämning. Men det kändes som en bra plats att vara på när det hände. Det kändes skönt att dela den stunden med människor man tycker om.
Vi grillade några kvällar, och kunde efter dessa försök med vetenskaplig noggrannhet konstatera att alla engångsgrillarna från Lidl ger slow food en ny innebörd. Efter två timmar vid grillen fick vi ändå avsluta jobbet i ugnen.
En dag åkte jag och Marja ut till Lars Vilks land Ladonien och klättrade runt i hans plockepinn-verk Nimis. Vägen ner var så brant att jag tyckte den kändes som en utmaning. Kanske skulle jag gilla den när jag var barn, tänkte jag. Och sen funderade jag över om jag verkligen var den sortens barn som skuttade omkring på det där sättet.
När vi väl kom fram till Nimis hörde jag en tioåring framför mig försöka formulera sitt första intryck:
-Tänk att han har byggt det här själv... den där tokiga gubben.
Ja. Jag blev också imponerad. Nimis är mäktigt att se i verkligheten, och jag är svag för den kaotiska estetiken.
-Den här skulle man kanske kunna göra i Minecraft, sa tioåringens kompis när de gick nerför första bryggan av virke.
Själv tänkte jag att jag skulle vilja se Nimis som Counter Strike-bana.
När vi väl kom igång och började klättra kände jag mig som ett barn på nytt. Jag vet inte om jag var den sortens barn som gillade att skutta runt. Men när jag besökte Ladonien var jag det.
Den senaste tiden har jag lärt mig att älska Angry Birds. Nu måste jag skaffa mig en Smartphone så att jag slipper låna Marjas hela tiden.
En kväll hälsade jag, Marja och Felix på Sara och Fredrik i Lund. Plus deras barn så klart. Det blev en underbar kväll. Sara och Fredrik bjussade på god mat. Vi spelade sällskapsspel och drack starkdricka. Och jag gjorde hat trick med facerape.
Jonna på Marja.
Dagen efter åkte jag och Marja till Danmark. Marja hade aldrig varit där innan. Det började rikigt bra med att vi fick se en kändis! Utanför hotellet vid Centralstationen stod ett helt gäng fans och väntade på att få ett tillfälle att se kändisen. Precis när vi gick förbi kom han ut, och en del av tjejerna började skrika. Jag missade inte tillfället att också fotografera. Jag undrar fortfarande vem kändisen är.
Sen gick vi till Nyhavn och jag fick förmånen att se Marja när hon är som mest autistisk. Hon blev helt enkelt likadan som jag brukar bli när mitt blodsocker faller. Det kändes annorlunda att vara den som var normal i den situationen.
Resten av Danmarksvistelsen åkte vi till den turistattraktion man måste se om man bara är i Danmark över en dag. Christiania.
Förra veckan tog jag och Marja bilen till Stockholm för att kunna uppträda i Söderhamn. Men med en dags varsel blev föreställningen inställd, så jag fick hitta på annat att göra.
Jag gjorde en pilgrimsresa till Knivsta där jag hittade Fritte i hans föräldrars hus.
Här började allt. Här var Fritte konferencier på en revy i årskurs tre.
Petter Bristav och Marja. Inför sista Harry Potter-filmen som vi såg på ett av Stockholms verkliga smultronställen: Herons City.
Jag tog hemvägen förbi Värmland och hälsade på Kristoffer Appelquist. Jag såg honom spela i Västanå Teaters mastodontföreställning Gösta Berlings Saga. Jag hängde också med till Liljedahl och fick träffa familjen, vilket var mycket trevligt. Men plötsligt hade nån idiot sprängt och skjutit omkring sig i Norge, och då blev det en dyster stämning. Men det kändes som en bra plats att vara på när det hände. Det kändes skönt att dela den stunden med människor man tycker om.
måndag 25 juli 2011
Dagens mest framhävda icke-nyhet
Till er som inte bor i Öresundsområdet kan jag förklara att man aldrig får blåsa fram över bron i valfri hastighet. Det är alltid begränsad hastighet.
måndag 11 juli 2011
Ditt Liv Är Här med Sissela Benn
Igårkväll gjorde vi andra föreställningen av Ditt Liv Är Här. Huvudpersonen var Sissela Benn. Det kändes annorlunda att ha en person som jag faktiskt känner som gäst. Men också helt naturligt eftersom jag beundrar Sissela så mycket.
Det var en ljuvlig kväll på Kallbadhusets herravdelning och föreställningen var toppen. Improvisatörerna var roliga och alerta, och samtalet flöt på som en porlande bäck i en naturromantisk tavla från 1800-talet.
Backstage innan föreställningen. Martin Waerme, Sissela Benn, Mario Castro Sepulveda och Oskar Stenström.
Det var en ljuvlig kväll på Kallbadhusets herravdelning och föreställningen var toppen. Improvisatörerna var roliga och alerta, och samtalet flöt på som en porlande bäck i en naturromantisk tavla från 1800-talet.
Backstage innan föreställningen. Martin Waerme, Sissela Benn, Mario Castro Sepulveda och Oskar Stenström.
lördag 2 juli 2011
Ditt Liv Är Här -premiär imorgon!
Imorgon är det premiär på Ditt Liv Är Här. I år gör vi betydligt fler föreställningar än förra årets tre. Ända in i augusti kan jag varje vecka se fram emot att samtala med kända gäster och få ta del av deras livshistoria. Och med ett enormt bra gäng improvisatörer vågar jag också lova många stora skratt. Ditt Liv Är Här brukar alltid ge en djupt medmänsklig och livsbejakande underhållning där man som publik får chansen att se bortom sina egna fördomar om en människa. Som bäst är stämningen rent magisk.
I måndags ringde jag och gjorde en förintervjua med premiärgästen Lars Vilks. Det var ett mycket spännande och intressant samtal. Vi pratade länge. När vi la på luren var det för att batterierna i min mobil höll på att ta slut.
Det vi pratade minst om var Muhammedteckningen och dess konsekvenser. Jag koncentrerade mig på att fråga om sånt jag inte kan hitta information om på nätet. Men samtalet gled ändå in på mod och konstnärskap. Jag kan relatera till de här frågorna. Komiker berör också ofta det tabubelagda och undersöker det som är känsligt i samtiden. Och jag har sett det som en konstnärlig plikt att inte backa undan när det jag gör innebär en risk att jag gör bort mig ordentligt. När man misslyckas och ett helt rum fullt av människor uppenbarligen inte förstått ens intentioner utan istället hatar en så går man inte därifrån oskakad.
Men i mina ögon är det oerhört viktigt att man inte låter sig stoppas av det. Risken är annars att man bara gör det som man vet att man får uppskattning för, och då är det bara en tidsfråga innan man är en dålig konstnär. Och i ett samhälle där endast på förhand uppskattade sanningar får yppas blir samtalet och mötet mellan människor inget annat än ett ytligt spektakel. Och det gör oss alla dummare. Därför är jag smått fanatisk när det gäller hur viktigt jag tycker det är att värna om det fria ordet. Och jag känner mig stolt att vår första gäst är en person som inte kan få för mycket stöd i det fria ordets namn. Morgondagens föreställning på Kallbadhuset börjar 20.00.
Till säsongens övriga föreställningar kan du förköpa biljetter här.
Vi ses!
torsdag 16 juni 2011
Ikväll var det standup på På Besök...
...och konferenciern Johannes Finnlaugsson gjorde verkligen sitt yttersta för att de som uppträdde skulle förbli anonyma.
söndag 12 juni 2011
Anonyma Narkomaner
Igår uppträdde jag på ett Anonyma Narkomaner-konvent som hölls på Gullbrannagården utanför Halmstad. Jag fick giget tack vare att Fritte rekommenderade mig. Fritte har själv uppträtt där för två år sen och han sa att det var underbar publik och skön stämning.
Jag var nervös under dagen. Arrangören hade sagt till mig att uppträda 60 minuter. Jag hade aldrig uppträtt så länge innan, även om jag har varit och snuddat vid det någon gång.
När jag kom fram till Gullbrannagårdens camping fick jag kaffe och leddes sen bort till den stora dansbanan som utgjorde scenen. Det var större än vad jag trodde. Och det krävdes för att svälja publiken som bestod av 600 människor. Ändå försvann min nervositet när jag kom dit. Det var något med stämningen som sa mig att det skulle gå fint. Alla människor jag mötte kändes så fantastiskt sköna. Det var folk i alla åldrar, allt från tonåringar till pensionärer och barnfamiljer. Genomsnittsåldern var rätt ung. Det kändes som att merparten var ungefär i min ålder. Jag fick tipset att publiken gillade när man skojade om knark, och att jag inte behövde vara rädd för att folk skulle ta anstöt. Det var tydligt att det här var en publik som var van vid att rädda sin själ med galghumor.
Strax innan jag skulle uppträda hade de en countdown. En countdown är när de gemensamt hyllar varandra genom att berätta hur länge de varit drogfria. Konferenciern började med att ropa ut "Är det någon här som varit drogfri i 30 år?". Sedan 29. Och så vidare tills de kom in på månader, veckor och dagar. Processen höll på i en halvtimme och till slut nådde de fram till de som ville bli drogfria den här dagen. Jag måste säga att jag blev djupt berörd när jag såg det extatiska jublet när folk gav sig till känna. Jag har aldrig upplevt en så varm och samtidigt så extatisk känsla. Det var tydligt att deras gemenskap bygger på sann medmänsklighet, i sin allra vackraste form. Respekt och medkänsla är ord som inte räcker till. Jag fick lust att börja knarka för att sen kunna sluta och bli medlem i klubben. I bilen på vägen hem kom jag att tänka på Fight Club. Edward Nortons karaktär låtsas vara sjuk för att få gå med i stödgrupper. Där får han tröst och det bemötande som alla människor behöver. Han får vara människa helt enkelt. På Anonyma Narkomaners konvent fick jag uppleva det i verkligheten.
Efter countdownen var det paus i tio minuter. Sen presenterades jag. Jag inledde med orden "Jag heter Marcus Johansson, och jag har varit drogfri i två minuter. Det hör till saken att jag räknar onani som en drog". Publiken skrattade och jag kände att jag var hemma. Allt gick som en dans. Publiken var oerhört generös. Stämningen var ju på topp redan innan jag klev på scenen tack vare countdownen. Jag kunde ta det lugnt och prata mycket med publiken och improvisera. Det stämde att publiken uppskattade att man skojade om missbruk och knark. När Fritte sa att publiken var underbar överdrev han inte. Tvärtom, nästan. Det var världens bästa publik. Ibland glömmer man vilken fördel det är med nykter publik. Och här var publiken så nykter den kan bli. Jag är oerhört glad och tacksam för att jag fick göra det här giget. Det var mitt livs hittills roligaste gig.
Jag var nervös under dagen. Arrangören hade sagt till mig att uppträda 60 minuter. Jag hade aldrig uppträtt så länge innan, även om jag har varit och snuddat vid det någon gång.
När jag kom fram till Gullbrannagårdens camping fick jag kaffe och leddes sen bort till den stora dansbanan som utgjorde scenen. Det var större än vad jag trodde. Och det krävdes för att svälja publiken som bestod av 600 människor. Ändå försvann min nervositet när jag kom dit. Det var något med stämningen som sa mig att det skulle gå fint. Alla människor jag mötte kändes så fantastiskt sköna. Det var folk i alla åldrar, allt från tonåringar till pensionärer och barnfamiljer. Genomsnittsåldern var rätt ung. Det kändes som att merparten var ungefär i min ålder. Jag fick tipset att publiken gillade när man skojade om knark, och att jag inte behövde vara rädd för att folk skulle ta anstöt. Det var tydligt att det här var en publik som var van vid att rädda sin själ med galghumor.
Strax innan jag skulle uppträda hade de en countdown. En countdown är när de gemensamt hyllar varandra genom att berätta hur länge de varit drogfria. Konferenciern började med att ropa ut "Är det någon här som varit drogfri i 30 år?". Sedan 29. Och så vidare tills de kom in på månader, veckor och dagar. Processen höll på i en halvtimme och till slut nådde de fram till de som ville bli drogfria den här dagen. Jag måste säga att jag blev djupt berörd när jag såg det extatiska jublet när folk gav sig till känna. Jag har aldrig upplevt en så varm och samtidigt så extatisk känsla. Det var tydligt att deras gemenskap bygger på sann medmänsklighet, i sin allra vackraste form. Respekt och medkänsla är ord som inte räcker till. Jag fick lust att börja knarka för att sen kunna sluta och bli medlem i klubben. I bilen på vägen hem kom jag att tänka på Fight Club. Edward Nortons karaktär låtsas vara sjuk för att få gå med i stödgrupper. Där får han tröst och det bemötande som alla människor behöver. Han får vara människa helt enkelt. På Anonyma Narkomaners konvent fick jag uppleva det i verkligheten.
Efter countdownen var det paus i tio minuter. Sen presenterades jag. Jag inledde med orden "Jag heter Marcus Johansson, och jag har varit drogfri i två minuter. Det hör till saken att jag räknar onani som en drog". Publiken skrattade och jag kände att jag var hemma. Allt gick som en dans. Publiken var oerhört generös. Stämningen var ju på topp redan innan jag klev på scenen tack vare countdownen. Jag kunde ta det lugnt och prata mycket med publiken och improvisera. Det stämde att publiken uppskattade att man skojade om missbruk och knark. När Fritte sa att publiken var underbar överdrev han inte. Tvärtom, nästan. Det var världens bästa publik. Ibland glömmer man vilken fördel det är med nykter publik. Och här var publiken så nykter den kan bli. Jag är oerhört glad och tacksam för att jag fick göra det här giget. Det var mitt livs hittills roligaste gig.
torsdag 9 juni 2011
Marja bloggar!
Nu har Marja börjat blogga! Endast två år efter att hon skapade sin fina bloggsida. Nu känns det bra att jag la till den i Favoriter och har tittat till sidan då och då.
Stanna inte kvar här. Gå in och titta på http://marjanyberg.blogg.se/
Stanna inte kvar här. Gå in och titta på http://marjanyberg.blogg.se/
tisdag 7 juni 2011
Allt kött är hö
En morgon för några dagar ställde Marja en fråga till mig:
-Varför sjunger man "Allt kött är hö"?
-Va?
-Allt kött är hö. Varför sjunger man så?
-Gör man?
-I den där sommarpsalmen.
-Vilken?
-Den. Där man sjunger "Allt kött är hö...".
-Ingen aning. Det visste jag inte att man gjorde.
Jag har dålig koll på våra psalmer. Men jag kände igen melodin Marja sjöng på. Hennes fråga var lika ärlig som hundägarens fråga till Hasse Andersson i låten Änglahund. Så jag hjälpte Marja på det sättet man brukar hjälpa folk nuförtiden. Genom att uppmana henne att googla.
Det tog inte lång förrän vi fick ett svar. En bloggkommentar gjorde gällande att det rörde sig om en felöversättning. Min inre ateist triumferade över dumma kristna som uppenbarligen hade förlitat sig på en befängd felöversättning. Med samma överdrivna vördnad inför källan som Sveriges kulturjournalister kände när de recenserade Tomas Tranströmer efter stroken.
Men tyvärr var sanningen inte så enkel. Vid närmare efterforskning verkar det som att "allt kött är hö" är det som profeten Jesaja skrev. Tydligen är det en metafor för att vi människor är förgängliga.
Tomas Tranströmer skulle inte kunnat uttrycka det bättre.
Att den amerikanska barnkören här nedan dessutom sjunger psalmen på engelska utan att begripa ett enda av orden ger det hela ytterligare en vacker dimension...
fredag 3 juni 2011
Intervju med Erik Wolpaw
Jag vet oerhört lite om dataspelsvärlden. Inom filmens värld kan jag namnen på mina favoritregissörer och författare. Plus namnen på dem som gör mig likgiltig och på dem som jag hatar. Men inom dataspelsvärlden är skaparna mer eller mindre helt anonyma för mig. Till och med de som jag beundrar allra mest kan jag inte ens namnen på. Jag gissar att de är heterosexuella vita män. Men jag kan ha fel. För jag har faktiskt ingen jävla aning.
Nu har jag lite slumpmässigt fått veta att huvudförfattaren till Portal, och Portal 2, heter Erik Wolpaw. Hans har också bidragit till dialogen i ett annat av mina favoritspel: Psychonauts.
Här är en intervju med honom. I den får man bland annat vilken irriterande svensk musikgrupp han lyssnade på när han skrev Portal 2.
Nu har jag lite slumpmässigt fått veta att huvudförfattaren till Portal, och Portal 2, heter Erik Wolpaw. Hans har också bidragit till dialogen i ett annat av mina favoritspel: Psychonauts.
Här är en intervju med honom. I den får man bland annat vilken irriterande svensk musikgrupp han lyssnade på när han skrev Portal 2.
onsdag 1 juni 2011
En fantasi jag hade nyss
Jag är bättre, men fortfarande inte frisk. Jag håller mig inomhus. I dessa moderna tider med TV, poddradio och internet behöver man inte bli lika uttråkad som förr i tiden. Man kan stimulera sig lite lagom utan att det känns alltför ansträngande.
Men ibland uppstår det saker i mitt huvud som får mig att undra om jag verkligen hanterar isoleringen på bästa sätt. Nyligen läste jag rubrikerna till en artikel på Sydsvenskans hemsida om att Skånetrafiken nu har infört ett helt kontantlöst system (igen, denna gång permanent).
Den småsinta konsumenten inom mig vaknade och följande fantasi utspelade sig i mitt inre:
Jag är på väg att kliva ombord på bussen. Då inser jag att jag har glömt mitt Jojo-kort hemma. Jag har också slut på pengarna på min mobils kontantkort. Irriterad kliver jag ombord på bussen och anstränger mig för att le mot busschauffören. Han sitter med svarta solglasögon, och verkar inte vara intresserad av mänsklig kontakt över huvud taget. Att arbeta med människor var aldrig något han varit intresserad av. Och att sluta sitt liv som busschaufför var ännu lägre ner på prioriteringslistan. Jag förklarar min belägenhet. Överdriver lite när jag säger att jag är "hemskt ledsen". Jag hoppas i ärlighetens namn att han bara okommenterat ska vinka in mig, på det sätt som jag ofta har fått åka buss när Jojo-maskinen eller kassan har krånglat. Men nej. Inte den här gången. Busschauffören tänker inte låta mig åka. Jag blir arg och halar upp en tjugokronorssedel. Mer än en krona mer än vad en kontantbiljett kostade när den var som dyrast. Jag lägger den där och går in på bussen. Nu får fanskapet tillkalla polisen om han vill. Jag har gjort vad jag kan för att betala, och jag tänker fan inte lämna bussen utan motstånd.
Hela fantasin var över på tjugo sekunder.
Är det bara jag som fantiserar på det här sättet?
Behöver jag mer KBT?
Men ibland uppstår det saker i mitt huvud som får mig att undra om jag verkligen hanterar isoleringen på bästa sätt. Nyligen läste jag rubrikerna till en artikel på Sydsvenskans hemsida om att Skånetrafiken nu har infört ett helt kontantlöst system (igen, denna gång permanent).
Den småsinta konsumenten inom mig vaknade och följande fantasi utspelade sig i mitt inre:
Jag är på väg att kliva ombord på bussen. Då inser jag att jag har glömt mitt Jojo-kort hemma. Jag har också slut på pengarna på min mobils kontantkort. Irriterad kliver jag ombord på bussen och anstränger mig för att le mot busschauffören. Han sitter med svarta solglasögon, och verkar inte vara intresserad av mänsklig kontakt över huvud taget. Att arbeta med människor var aldrig något han varit intresserad av. Och att sluta sitt liv som busschaufför var ännu lägre ner på prioriteringslistan. Jag förklarar min belägenhet. Överdriver lite när jag säger att jag är "hemskt ledsen". Jag hoppas i ärlighetens namn att han bara okommenterat ska vinka in mig, på det sätt som jag ofta har fått åka buss när Jojo-maskinen eller kassan har krånglat. Men nej. Inte den här gången. Busschauffören tänker inte låta mig åka. Jag blir arg och halar upp en tjugokronorssedel. Mer än en krona mer än vad en kontantbiljett kostade när den var som dyrast. Jag lägger den där och går in på bussen. Nu får fanskapet tillkalla polisen om han vill. Jag har gjort vad jag kan för att betala, och jag tänker fan inte lämna bussen utan motstånd.
Hela fantasin var över på tjugo sekunder.
Är det bara jag som fantiserar på det här sättet?
Behöver jag mer KBT?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)