På lasarettet

Klockan kvart i fyra på natten till fredag gav jag upp. Då hade jag legat i en timme och känt ett tryck över bröstet. Jag hade väntat på att det skulle försvinna, men det gjorde det inte. Min andhämtning kändes mer och mer ansträngd. Jag har, som alla andra svenskar, ett starkt inre motstånd mot att besöka Akuten i onödan. Men nu började jag tänka på Ruben Östlunds De Ofrivilliga, och på historien om mannen som vägrar ta sig till sjukhuset eftersom han är rädd för att förlora sin sociala status. Jag tänkte att det vore himla dumt om jag lyckades somna om, bara för att sen inte lyckas vakna igen.
Alltså gick jag bort till MAS, som ligger fem minuter från där jag bor. Jag förklarade mitt problem och blev prioriterad som jag aldrig blivit prioriterad förr. De tog genast in mig. Tog EKG, blodtryck och bloprov, och lät den smärtande lilla plastslangen sitta kvar i mitt armveck. Jag berättade så exakt jag kunde hur jag kände mig.
Efter ungefär tio-tjugo minuter märkte jag att mina symptom hade gått över. Då började det kännas löjligt att ligga kvar. Jag hade gärna tackat för mig och gått hem igen. Men läkarna, som förstår sånt här bättre än jag, tyckte att det var bäst att behålla mig över natten för att sex timmar senare ta om samma prover.
Jag brukar känna mig hemma på sjukhus. Jag har tillbringat mycket tid i den miljön, och jag trivs med att bli ompysslad i steril omgivning. Men den här gången kändes det lite obekvämt. Som att upptäcka att jag aldrig egentligen blivit inbjuden på en fest med gratismat. Alla runt omkring serverade gratismat och tog fint hand om mig, men jag kände inte riktigt att jag förtjänade det. Men sen tänkte jag om. Visst, allt pekade mot att jag drabbats av något tillfälligt som inte var farligt. Men det kunde jag ju inte veta. Så därför var jag ju tvungen att kolla det. Och nu när jag ändå var där kunde jag ju lika gärna njuta av det.
Allt är inte kul med sjukhusbesök. Men det finns höjdpunkter.
Jag gillar att ta blodtryck. Jag gillar den taktila känslan av remmen som klämmer åt, och jag gillar när den släpper.
Jag diggar den nya formen av EKG-ploppar, med sugförmåga. Det är inte lika skönt som att få sugmärken av en tjej, men det är skönare än att inte få sugmärken alls.
Jag fnittrade nästan när jag blev omkringkörd i en rullstol -trots att gåendet aldrig varit själva problemet. Det kändes lyxigt. Jag vill uppleva det oftare.
På det hela taget var det också ganska mysigt att ha en lång sovmorgon samtidigt som en massa människor jobbade runtomkring mig. Man känner sig som en kung då.
Men när jag var som piggast kändes det lite tråkigt att ligga kvar i sängen. Jag låg ofta och stirrade på monitorn som visade min puls. Min vilopaus verkar oftast ligga på 75-80 slag per minut. Jag experimenterade en hel del med att försöka få upp min vilopuls genom att tänka på sex. Jag misslyckades. Jag blev bara kåt istället.
Det finns ett par saker som gör att jag helst inte besöker akuten igen i onödan; det redan omnämnda lilla satans plaströret som hela tiden gjorde ont i mitt armveck, och arbetsprovet som jag fick göra kvart över två på eftermiddagen. Efter att ha degat hela förmiddagen fick jag sätta mig på en motionscykel och trampa på så hårt jag kunde. En postiv sak var att det visade sig att jag faktiskt var i bättre kondition nu än vad jag var när jag senast gjorde ett sånt prov (2001).
Vid femtiden blev jag utskriven. Doktorn kunde konstatera att jag inte hade varit med om något som liknade en hjärtinfarkt. Men vad som hänt var omöjligt att säga. Kanske stress. Eller nåt. "Okej" sa jag. "Du kan nöja dig med det?" frågade doktorn. "Ja", sa jag. Det var tydligt att han mestadels träffade patienter som har en gammeldags föreställning om att modern läkekonst är allvetande och exakt, och att de skattepengar man har betalt till sjukvården gör att man kan kräva att bli botad direkt. Själv hade jag ju friskförklarat mig själv tio timmar tidigare, och såg nu bara fram emot att få gå hem.