Agneta och Telefunken II

Måns Ortner och Marja på Beppo.

Idag sänds andra avsnittet av Agneta & Telefunken. Missa inte detta humorprogram förklätt till barnkultur som jag och Marja har skrivit! De senaste veckorna har vi suttit på produktionsbolaget Beppo och gjort programmet. Det har varit väldigt kul att jobba med så proffsiga och roliga människor.
Kristoffer Appelquist har även denna gång gjort ett eget inslag i programmet. Och så har vi lånat röster i vårt kontaktnät från radio och TV till programmet. För att det ska bli så där extra bra.

Klockan 17 börjar det. I P3.

Önskelista 2011

Den lövtunnaste Mac-datorn man kan tänka sig. Idealvikt: 0,01 hg.
En äkta Tori Amos-docka av Pat Kochie.
Skrivare, som inte är dum i huvudet. Alltså som inte slösar färg när man bara skriver ut svartvitt.
Svarta jeans som passar bättre ihop med min nya trivselvikt
Squash-racket och boll, som kan motivera mig att få bort min nya trivselvikt
Att alla Janne Halldoffs filmer släpps på dvd, eller att de åtminstone visas på SVT någon gång.
Att folk jag känner blir medlemmar (gratis) på chess.com, laddar ner appen, och börjar spela med mig. Mitt nickname är Ungdomligast.

Playstation 3-spel:
The Elder Scrolls V: Skyrim
Deus Ex Human ( R ) evolution
Ico & Shadow of the colussos (två på samma skiva)
Rage
Ghost busters: the video game
Uncharted 1-3

Sällskapsspel:
Orangino
Något frågesportsspel
Vilket som helst som du själv tycker är roligt.

Böcker:
The eight characters of comedy
Satiristas! - Paul Provenzas
Människor som har haft fel - Kalle Lind
The Space Merchants - Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth
Bedwetter – Sarah Silverman
The funny thing is – Ellen DeGeneres
My point…And I do have one – Ellen DeGeneres
Fotobok med fotografier av PeeWee

CD-Skivor:
Tori Amos – A Piano: the collection (box)
Tori Amos – Night of hunters
Kate Bush – 50 words for snow
Abre los ojos (soundtrack)
Regina Spektor - Far
Terry Hall & Mushtaq: The Hour of Two Lights
Kraftwerk: Techno Pop
Raising Arizona / Blood Simple: Original Motion Picture Soundtracks
Sigur Rós: Takk
Sigur Rós: untitled singel (med DVD)
Sigur Rós: Agætis byrjun

Blueray:
Punishment Park – Peter Watkins
Labyrinth
Total Recall
Solaris – Andrej Tarkovskij
Ghostbusters
De ofrivilliga - Ruben Östlund
Office Space –special edition with flair
9
Bored to death –säsong ett och två

Dvd:Mr Show säsong 1-4 Gitarrmongot - Ruben Östlund
Lars Norén Tre Pjäser (Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud, Modet att döda)
Duckman säsong ett och två
The War Game – Peter Watkins
Culloden – Peter Watkins

Seriealbum:
Broderier - Marjane Satrapi
Kyckling med plommon - Marjane Satrapi
Lost Girls S&N Edition – Alan Moore
Prins Charles känsla - Liv Strömqvist
Top Ten: Beyond the Farthest Precinct - Paul Di Filippo
Ex Machina (album 1 och framåt) - Brian K. Vaughan
Batman: The killing joke - Alan Moore
Marvel 1602 – Neil Gaiman et al
Slow Chocolate Autopsy - Ian Sinclair, Dave McKean
In the Shadow of No Towers - Art Spiegelman
Another Suburban Romance - Alan Moore
Orgy Bound - Daniel Clowes
Alla Tom Strong-böcker – Alan Moore

Säsongsavslutning Oslipat Stockholm

Kringlan

I onsdags hade Oslipat sin säsongsavslutning i Stockholm. Trots lite teknikstrul blev det en väldigt bra kväll. På scen kunde man njuta av Soran Ismail, Kringlan Svensson, Sara Andersson, Ryska Posten och mig och Fritte. Jag passade också på att visa min julfilm.
Jag och Fritte känner oss kort och gott skitnöjda med vår första säsong i Stockholm. Det har kommit mycket folk. Och redan nu har vi börjat bygga upp en återkommande publik. Det var mer än vad jag vågade hoppas på efter endast fyra föreställningar. Jag älskar Kolingsborgs lokaler. Det är intimt och mörkt. Underground och sexigt. En bra inramning för konstformen. Vi kör igång igen den sjunde februari. Då varannan vecka.

På onsdag har vi säsongsavslutning i Malmö. Vi gör föreställningen På Begäran. Turbostandup där publiken bestämmer vad vi ska prata om. Handla din biljett här.

Armen och En Makroekonomisk Kärlekshistoria

I lördags var jag på två teaterföreställningar. Armen och En Makroekonomisk Kärlekshistora.

Armen är skriven och regisserad av Niklas Hansson. Jag är alltid nyfiken på vad han tar sig för. Hans förra uppsättning, Ett skräckscenario, var ett mästerverk. Den skulle jag vilja se igen. Ni som inte bor i Malmö kan njuta av Niklas Hansson i Kobra. I små doser.

För andra året i rad satte Niklas upp en pjäs i Slottsträdgården på hösten. Utomhusteater när termometern närmar sig nollan är en utmaning. För publiken, och säkerligen också för skådespelarna.
Jag ska inte sticka under stol med att det var en prövning att sitta där och försöka koncentrera sig på texten. Mycket av det som Niklas Hansson skriver kräver noggrann lyssning. Och det var inte helt lätt när kroppen ville rikta sin energi på att hjälpa den hårt arbetande blodcirkulationen. Efter första akten kände jag mig matt.
Men efter pausen började en scen som nästan helt saknade ord. Det var inte bara otypiskt Niklas. Det var rent av oerhört behagligt.  Det som stumt utspelade sig framför mina ögon korrelerade med vad som sagts innan. Jag upplevde det som att jag kom ikapp föreställningen där.
Den avslutande scenen var dessutom rolig. Och förtydligande. Jag kände något som liknade slutning.
Niklas själv nämner Kafka i sin beskrivning av Armen, och det är lätt att se varför. Men där Kafka beskriver en omänsklig byråkrati skildras här istället en kanske alltför mänsklig statsapparat. Tramsig och nyckfull. Utan regler. Det är istället den enskilde medborgaren som förtvivlat försöker avkräva tillvaron en ordning. Jag gick därifrån och funderade på om inte detta är en mycket svensk absurdistisk pjäs. Det kändes som en bra gestaltning av hur många av oss saknar den ansvarstagande staten. Vi hade en bild av samhället. Institutioner betydde trygghet. Plötsligt vaknade vi av ett gapskratt i mörkret. Och vi kramar fortfarande blanketterna som om de kunde rädda oss.

Jag i Teater 23:s foajé.



En Makroekonomisk Kärlekshistoria sätts upp av Teaterrepubliken. Den spelas i Teater 23:s kafédel. Pjäsen är skriven och regisserad av Jens Peter Karlsson. Han skrev även Ayn, som också Teaterrepubliken satte upp. När jag såg Ayn blev jag stormförtjust. Hur ofta sitter man på en teater och verkligen undrar hur pjäsen ska sluta? Inte ofta. Tyvärr. För den sortens effektiva berättarmotor gör faktiskt åskådaren engagerad. Det finns de som hävdar att den gör åskådaren duperad. Men inte jag. Att försöka undvika berättelsens kraft brukar mest tråka ut, istället för att ge verktyg till kritiskt tänkande. När jag såg Ayn, blev jag indragen i handlingen, och fick därför med mig föreställningen hem. Den släppte mig inte.

Jag hade därför höga förväntningar på En Makroekonomisk Kärlekshistoria. Och jag måste säga att jag inte alls blev besviken. Fast den här föreställningen var olik Ayn. Narrationen stod inte lika mycket i centrum. Men det fanns ändå ett driv, och jag var aldrig uttråkad. Övergångarna mellan olika berättarplan löstes ovanligt bra. Utan att de kändes märkvärdiga.

Det verkar som att Teaterrepubliken har en mycket uppriktig ambition att göra politisk teater som kan uppskattas av folk som inte redan är frälsta -eller ens så värst intresserade av politik. Jag älskar den ambitionen. Eftersom jag alltid har tyckt att makroekonomi är ett intressant ämne har jag svårt att uttala mig om hur väl Teaterrepubliken lyckas nå fram till en publik som från början inte är lika nyfiken som jag. Jag kan bara gissa. Och jag gissar att de lyckas bättre än de flesta andra som spelar politisk teater. Frågan är väl bara om en titel med ordet "makroekonomisk" i sig lockar andra än såna som mig.
Det vore synd om inte fler såg föreställningen. Den var sevärd. Och det var den även om man bara vill ha förströelse för stunden. Jag var konstant underhållen. Skådespelarna Torbjörn Lindberg och Anna Rydén var suveräna. De fick mig att gapskratta gång på gång. Dessutom kändes det ganska sexigt emellanåt. Jodå.
Det enda jag vill invända är en sak som min vän Felix Holmgren pekade ut för mig. Sättet som bankernas utlåning förklarades gjorde att man som publik lätt fick intrycket att all tillväxt nuförtiden skulle vara uppblåst spekulation. Jag tror inte att Teaterrepubliken vill vara oärlig i sin argumentation, men det skulle vara bra med lite större tydlighet där. Annars kan meningsmotståndare få en lätt invändning.

Kort sagt: Hatar du tråkig teater och vill unna dig en riktigt kul kväll så tycker jag att du ska se En Makroekonomisk Kärlekshistoria. Biljetter hittar du här.

Världens bästa serie

Privat, eller personlig, läkare

Igår röntgades jag och det kunde konstateras att jag har gallsten. "Ganska många", enligt den unga läkaren. Bollen ligger nu hos akutläkaren som tog emot mig i början av oktober. Men eftersom hon inte har en mottagning så kommer hon nog bara be mig att ta kontakt med en vårdcentral.

Ordet vårdcentral väcker en känsla av irriterad uppgivenhet hos mig. Min erfarenhet av vårdcentraler är att de är en slags uthållighetstest. Om du orkar stå i kö tillräckligt länge, och komma tillbaks en gång till och göra om hela proceduren från början, då har du visat dig värdig för sjukvård. Jag förstår att läget är annorlunda när man kan vifta med färdiga röntgenbilder. Men likväl. Mitt förtroende för vårdcentraler är på samma nivå som mitt förtroende för kvällstidningar. Och efter min skräckupplevelse när jag akut åkte in på Södersjukhuset förra gången måste jag erkänna att jag känner mig lite tveksam till att låta dessa människor närma sig min kropp med en kniv.
Idag har Marja suttit i telefonkö till vårdcentralen. De sa att de skulle ringa upp tjugo över elva. Men ringde inte förrän tio över ett. Under den tiden började jag söka privata sjukvårdsalternativ på internet.
"Jaha, nu har jag alltså närmat mig borgerligheten ännu mer", tänkte jag. "Det är väl typiskt att man steg för steg gör det när man har lämnat ungdomen bakom sig". Men vafan. Om Lars Ohly kan använda sig av privat sjukvård så kan väl jag göra det? Jag är ju inte ens vänsterpartist. Mitt ideologiska motstånd mot privat sjukvård kan till hälften betecknas som "gammal vana". Andra hälften kan beskrivas som en diffus tanke om att man förtjänar lika bra sjukvård oavsett vilken inkomst man har. Men om man nu ändå har samma högkostnadsskydd och ungefär samma patientavgifter så är väl det argumentet lika bräckligt som Jan Myrdals lårbenshals?

Den första hemsidan jag kom till efter att ha googlat "Privat Sjukvård Stockholm" var Bo Kurtizéns hemsida. Eftersom hans specialitet var internmedicin, med fokus på bl a galla, kändes det som jackpot direkt. Med vidöppna ögon klickade jag vidare på hans andra flikar. Under "Debatt och opinion" hittar man debattartiklar som Bo själv har skrivit. 

Och efter att ha skummat igenom dessa artiklar ser man den privata sjukvårdens främsta fördel. Läkarna känner att de måste marknadsföra sig. Ingen har bett Bo om hans tankar om "nyvänsterns moraliska haveri". Det är inte helt uppenbart vilken koppling det har till Bos förmåga att skriva ut penicillin. Men visst ger det ett mervärde?
Och om du letar efter en doktor som så nyligen som 1995 slog ett slag för att biljettpriserna till Operan och Dramaten skulle höjas, då kan du tryggt veta att Bo är din doktor.
Bos resonemang i korthet: Med högre biljettpriser kan även "vanligt folk" köpa biljetter. Med biljettpriser på bara några hundralappar ockuperar arbetslösa, sjukskrivna och andra slashasar biljettkassan i ren brist på annat vettigt att företa sig. Operahuset fylls ut av obildade människor som knappast på djupet kan uppskatta det de ser.

För min egen del känner jag mer att Bo hade mig vid "galla". Och att han tappade mig vid "Dramatenbiljetter borde kosta skjortan".
Och sen fick han mig igen med inlägget om illegala flyktingars rätt till läkarvård.

Spira

I helgen var det invigning av Jönköpings nya kulturhus, Spira.
Jag fick äran att göra en liten film till arrangemanget.

Kamera och Redigering: Anders Blomqvist
Kuriosa: Skådespelaren till vänster är Mathias Lithner, från min gamla improgrupp Ultimate Games.
Kuriosa 2: Kvinnan som kastar pappersflygplan är Louise Ekdahl Fritzson. Som producerade Klubb Extra Allt, och som varit gift med Fritte.

Smärtan

Jag har aldrig spelat Star wars Galaxies. Eller något annat rollspel online. Men visst kan man inte låta bli att bli berörd av smärtan som spelaren känner när hon får veta att Sony rycker ifrån henne en så stor bit av hennes verklighet?

Hötorgskonst

Jag har skrivit om att investera i konst tidigare. Jysk Bäddlager har billiga handmålade tavlor.

Men de kan inte konkurrera med andrahandsmarknaden.

På Hötorget i Stockholm finns handmålade som dessutom är färdiginramade. Medianpriset ligger på 40 kronor. Det är ca tjugo procent av kostnaden på Jysk! Och man kan se vad alla tavlor föreställer!
Andrahandsmarknaden kommer att bli konstens död. Vem kommer att vilja köpa en ny Cecilia Edelfalk när man kan få motsvarande produkt för 0,0007 procent av priset?

Här hittar du allt mellan schäfer och barrskog.

11 11 11

Det finns filmer som har sitt Bäst Före-datum inskrivet i titeln.

2012 är inte lika bra om två år. Och då ska man betänka att den redan på idéstadiet luktade skumt.

Igår snubblade jag över en amerikansk färgfilm som heter 11 11 11. När jag och Marja sent igår började titta på den visste ingen av oss något om filmen mer än att den snart skulle vara rykande inaktuell. Därför, och bara därför, skyndade vi oss att titta.

Filmen visade sig vara en skräckis som var lika förutsägbar som Fredagen den trettonde del 5. Om man har sett Fredagen den trettonde del 5 innan.

Siffrorna 11 11 bär oroväckande varsel genom filmen, och utan att säga för mycket kan jag avslöja att filmens klimax utspelar sig den elfte november 2011, klockan elva minuter över elva på kvällen.

När jag vaknade i morse och tog en titt på klockan kände jag mig tvungen att visa Marja. Den var elva minuter över elva.

Och när Marja en stund senare skulle se hur länge till brödet skulle hålla sig såg hon det här:

Nu sätter vi oss ner och väntar på att helvetet bryter loss.

Renovering

Jag är glad att vi tog ner persiennen som varit trasig sen Marja flyttade in.

Det visade sig att vi har utsikt.

Vill du vara i samma rum som denne man?

Det kan du. Du kan bli underhållen av honom. Idag, onsdagen den andra november.
På Kolingsborg i Stockholm. Tillsammans med guldkornen Emma Knyckare, Tomas Högblom och Marja Nyberg. Och Fritte och jag.
Hundra spänn kostar kalaset. Det börjar 20.00 och insläpp är 19.00. Vi har sålt många biljetter på förhand, så om du vill ha sittplats är det bäst att du kommer i god tid. Du kan handla biljett i dörren, eller här: http://www.tickster.com/sv/events/71k68tt60p5bu9t

Jag känner på mig att det här kommer att bli hur underbart som helst.

Kul att Robyn verkar så mycket gladare nuförtiden

Emma Hansson Löfgrens pappa på Bauhaus

Viktiga saker jag har gjort istället för att blogga

Det här är saker som jag har gjort de senaste månaderna:

1. Manusarbete på SVT:s storsatsning Helt Magiskt.

Min uppgift var att skriva repliker och hitta på varför Joe Labero sticker svärd i en låda som han vet det finns en människa i. Det var en mycket rolig uppgift som jag gärna för igen.

2. Lunds humorfestival.
Jag har nämnt det här nedan på bloggen. Det som betyder mest för mig är förstås att jag gjorde min egen soloföreställning Man ska vara snäll. Men jag hade själv som roligast när jag timmen efteråt var med i Improstandupföreställningen.
Jag kommer inte skriva ett långt ingående inlägg här på bloggen om Man ska vara snäll. Jag kommer inte ifrån känslan av att det känns lite konstigt att göra det. Som att recensera sig själv. Jag konstaterar att jag är nöjd med föreställningen. Publiken skrattade som de skulle, och gensvaret som har nått fram till mig har varit bra. Ändå hade jag svårt att känna mig helnöjd när jag klev av scenen. Jag kände att vissa bitar måste bearbetas lite till innan jag helt och hållet kan säga "det här är den färdiga föreställningen som jag vill att ni ska se". Jag tror det nästan alltid är så när man gör en föreställning som man brinner för.
Men jag är inte alls missnöjd. Jag tycker att jag bjöd på en föreställning som var värd sitt biljettpris.
...se där, nu blev det ändå en recension av mig själv -fast kort.

3. Oslipat Stockholm

Fritte och hans fingerdockor på premiären av Oslipat Stockholm.

Nu har vi gjort två Oslipatkvällar i Stockholm. Premiären var bra. Den andra kvällen var fantastisk.
Kolingsborg är en otroligt bra lokal för standup. Det grottlika mörkret andas subkultur.
Att starta en ny betalklubb i Stockholm är lite som att starta en betalporrsajt på internet. Det finns gott om gratisalternativ och man har oddsen mot sig. Men jag känner att vi har ett utbud som gör att vi faktiskt fyller en lucka i Stockholms humorvärld. Nu måste vi bara jobba hårt för att stockholmarna som aldrig hört talas om oss ska veta att vi finns och gå och besöka oss. Det tar en stor del av min och Frittes tid. Om vi lyckas så kommer det att vara värt allt jobb.
Nästa föreställning är den 2 november. Köp biljett här: http://www.tickster.com/sv/events/71k68tt60p5bu9t

4. Oslipat Malmö
I Malmö händer också saker med Oslipat. Vi har flyttat tillbaks till lokalen där allt började. Tidigare hette stället Jeriko, nu heter det Babel. Tack vare att lokalens arkitektur får man en väldigt förtätad stämning som är väldigt bra i standupsammanhang. Höjderna i stämningen blir högre där än på de flesta scener som sväljer lika mycket publik.
På premiären blev stämningen inte lika bra som den brukar vara på Oslipat. Det märktes att publiken kände sig obekväm i den nya lokalen. Den publiken vi har nu är ju van vid att Oslipat är på Tangopalatset. Det faktum att ventilationsarbetet på Babel inte är färdigt gjorde inte saken bättre.
Men redan nästa föreställning började vi nå tillbaks till samma stämning som det brukar på Oslipat. I andra akten var stämningen på topp. Och i onsdags infann sig stämningen ännu tidigare. Jag tror att publiken kommer att känna sig lika hemma på Babel som de gjorde på Tangopalatset redan innan säsongen är slut.

Hans Christian Thulin på Oslipat Malmö den tolfte oktober.

5. Flyttat till Stockholm.
För två veckor sen körde jag upp en del av mina saker till Stockholm. Resten slängde jag, eller magasinerade i mina föräldrars villa.
Kort sagt känns det underbart att äntligen bo ihop med Marja. Det är en lyx att utgångspunkten är att vi är tillsammans, och att vi bara undantagsvis inte är tillsammans.

6. Agneta och Telefunken

Illustration: Marja Nyberg, så klart.

På Humorhimlen Lab i P3 har den som vill chansen att göra humorradiopiloter.
För tre veckor sen sändes Agneta och Telefunken som jag och Marja har gjort ihop. Kristoffer Appelquist gör en mycket rolig insats i programmet, och han har även bidragit värdefullt till konceptet. I övriga skådespelarinsatser hörs Lasse Nilsen och Hans Christian Thulin.
Jag är mycket nöjd med programmet och tycker att du ska lyssna på det om du inte har en bra anledning att inte göra det. Poddversionen av programmet kan du höra, eller ladda ner, här: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/3479611.mp3
Nästa Agneta och Telefunken hörs i P3 den 18:e december.

7. Skaffat Smartphone

Äntligen känner jag mig som en fullvärdig medborgare igen.

8. Fått ny diagnos.
För en vecka sen blev jag illamående och fick helt otroligt svåra magsmärtor. Jag ringde efter en taxi och åkte till Södersjukhusets akutmottagning. Där dröjde det en och en halv timme innan jag fick träffa en läkare. Under den tiden skrek jag högt av smärta. Emellanåt kom det in sjuksköterskor som sa åt mig att försöka vara tyst och andas djupt. När jag andades djupt gjorde det bara ännu mer ont. Smärtan slet i sönder mig, ett andetag i taget. Varje minut kändes som en timme.
Doktorn som till slut kom var väldigt cool. Hon påminde om House med sitt avslappnade språkbruk och sin kunskap. Snabbt konstaterade hon två saker:
1. Jag hade fått vänta mer än en timme längre än vad deras regler säger att patienter med sån smärta ska behöva utstå. Hon tänkte högt och tipsade mig att inte uppge för personalen att jag har diagnosticerats som bipolär nästa gång jag besöker akuten. Det var visserligen spekulation, men om det finns en risk att smärta ignoreras för att det är en knäppskalle som skriker så tänker jag följa hennes råd nästa gång.
2. Jag var inte sjuk på det sättet som jag misstänkte. Den smärta jag nu kände var en starkare variant av den smärta som jag kände när jag uppsökte akuten på MAS i april 2009 (läs om det här). Då fick jag diagnosen Panikångest. Jag tyckte diagnosen stämde med min självbild som konstnär, och trodde på den. Då och då har smärtan kommit tillbaks och jag har försökt bota den med Stesolid och positivt tänkande. Efter en snabb undersökning kunde doktorn berätta att det var ytterst osannolikt att det rörde sig om panikångest. Istället talade allt för gallsten.
Det kändes som ett hårt slag mot bilden av mig själv. Jag som sett mig själv som ståupparnas svar på Broder Daniel låg närmare Lasse Lönndahl. Men snart kändes det väldigt skönt att få en ordentlig diagnos på varför jag ibland har bröstsmärtor. Det kan också vara förklaringen till varför jag ibland blir matförgiftad av mat som ingen annan blir matförgiftad av. Och gallsten kan man åtgärda enkelt genom titthålsoperation.
Jag ser fram emot att må bättre i framtiden.

Receptet på Gallsten.

Oslipat Stockholm

Med tanke på att jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle skriva ett långt inlägg om min föreställning Man ska vara snäll gick bra så borde jag skynda mig att göra det. Annars tror ni ju att det gick dåligt. Men sedan helgen har jag varit lite för upptagen med de sista förberedelserna inför Oslipats Stockholmspremiär.

Imorgon kör vi igång!
Kom! Det kommer att bli en kosmogonisk kväll i Stockholms standupvärld.
Alltså en helt vanlig Oslipatkväll.

Köp biljett i dörren, eller här: http://www.tickster.com/sv/events/xnbdvhdynb8bz14

Jag på Lunds humorfestival

I helgen är det Lunds humorfestival. I Lund.
Det finns asmycket föreställningar som jag vill tipsa om. Nödd och tvungen av Kringlan Svensson har jag haft förmånen att få en förhandstitt på. Och jag kan lova er att ni kommer att få se en ny sida av hans komikska genialitet. Jag missar aldrig heller en chans att se Haggan och Ludret-föreställning med Emma Hansson och Sissela Benn. Också genialt. Eftersom Ryska Posten och En god lärdomshistoria (med Jesper Rönndahl och Josefin Johansson) har repat på andra sidan väggen om mitt kontor så vet jag att även dessa föreställningar inte bör missas. Jag är också dödligt nyfiken på Mer självkänsla än du kan hantera med Petra Mede och Anna Granath. Detta är bara några exempel.

Men mest av allt vill jag, av lätt själviska skäl, tipsa om de föreställningar jag själv medverkar i.

1. OSLIPAT TOLKAR DAN HYLANDER
Stadshallen
21.00, Fredag

Fem komiker tolkar essensen av fem låtar av Dan Hylander i form av fem minuters standup. Strax därefter spelar Dan själv upp originalet.
Jag har längtat efter denna föreställning där vackert vemod och livsglädje blandas med skrattets katharsis. Dan Hylander är en av de artister som har betytt allra mest för mig och jag hoppas verkligen att föreställningen blir en fin present till honom och publiken.

2. MAN SKA VARA SNÄLL
Kino
15.00 Lördag

Det här är min första soloföreställning. Självklart vill jag trycka extra på den här. Om det går bra på lördag skriver jag ett långt inlägg med så mycket falsk blygsamhet jag kan uppbringa. Om det går dåligt skriver jag ett surt litet försvarstal.

3. IMPROSTANDUP
Kino
16.30 Lördag

Direkt efter Man ska vara snäll hoppar jag upp på scenen. Den här gången i med improviserad standup. Vid det här laget har vi gjort det så många gånger att jag känner mig säker på att det kommer att bli skitkul. Dessutom är Marika Carlsson med för första gången!

4. AD LIB
Café Athén
19.30 Lördag

I förrgår blev jag tillfrågad om jag ville vara gästartist i Ad Libs improvisationsteaterföreställning. Min reaktion var en blandning av herregud-hur-ska-jag-hinna och fy-fan-vad-roligt!
Improvisationsteater är för mig bara energigivande och askul. Jag kan ta det lugnt efteråt istället.

Gräshoppan och myran

Den 30:e juni, när protesterna i Grekland var som mest omstörtande, berättade jag en moraliskt uppbygglig fabel från det landet.
Tack till Marco Padoan, som filmade med sin mobilkamera.

På Begäran på På Besök

Kringlan

I torsdags rodde vi snabbt och spontant ihop en experimentkväll på På Besök. Johannes Finnlaugsson var konferencier. När han, jag och Kringlan pratade på kontoret i Västra Hamnen kom vi på att vi var sugna på att göra om experimentkvällen På Begäran.
Emma Knyckare och Tomas Högblom anslöt sig, och det gjorde även Jørund Larsen mycket spontant på plats. Ingen av oss hade några skämt med oss i bakfickan. Vi fick varsitt ämne 60 minuter innan showstart, och sen skrev vi så att pennan glödde tills det började.
Trots att vi bara var fem komiker så lyckades vi ändå fylla ut en hel förstaakt med helt nyskrivna rutiner. Det skrattades inte mindre än vad det brukar göra på en bra ståuppkväll. Innan paus fick vi nya ämnen av publiken, och nu hade vi bara en kvart på oss att skriva. Otroligt nog lyckades vi fylla ut fyrtio minuter. Och publiken skrattade ännu mer.
Vi hade kunnat sluta där, och kallat det för en hel kväll. Men eftersom publiken hade skrivit lappar med ämnen så valde vi att köra en runda med improviserad standup med hjälp av lapparna. Kringlan inledde och satte ribban högt. Han pratade länge och roligt om ett barndomsminne. Alla vi andra bestämde oss för att inte heller ta den lätta vägen ut genom att dra en ny lapp om inspirationen inte dök upp direkt. Jørund fick ämnet Franska Revolutionen och hanterade det mästerligt. Flera gånger när jag trodde att han stolt skulle tacka för sig tog han ett nytt varv och hittade en ny rolig infallsvinkel. Jag gick upp och fick ämnet amfetamin. Det kändes först läskigt att min hjärna inte verkade komma på något kul. Sen mindes jag tricket med bra humorimprovisation. Tvinga inte fram något. Så jag började prata till jag plötsligt sa fel. Ett fel som jag kunde spinna vidare på. Och sen var jag igång. Jag har aldrig sett bättre soloimproviserad standup än på På Besök i torsdags. Jag hade god lust att fortsätta länge med nya ämnen, men eftersom klockan visade att föreställningen hållit på i två timmar avslutade vi efter första rundan. Vi får fortsätta en annan gång.

Johannes och Emma.

En del av det jag gjort de senaste veckorna

Nu är min semester slut. Det är lite svårt att prata i termer av semester när man frilansar som jag. Jag har ju stått på scen en hel del de senaste veckorna, men jag har också kunnat ta det lugnare än normalt. Marja var nere och hälsade på i Malmö ett par veckor och då gjorde jag mest kul saker med henne.
Vi grillade några kvällar, och kunde efter dessa försök med vetenskaplig noggrannhet konstatera att alla engångsgrillarna från Lidl ger slow food en ny innebörd. Efter två timmar vid grillen fick vi ändå avsluta jobbet i ugnen.

En dag åkte jag och Marja ut till Lars Vilks land Ladonien och klättrade runt i hans plockepinn-verk Nimis. Vägen ner var så brant att jag tyckte den kändes som en utmaning. Kanske skulle jag gilla den när jag var barn, tänkte jag. Och sen funderade jag över om jag verkligen var den sortens barn som skuttade omkring på det där sättet.
När vi väl kom fram till Nimis hörde jag en tioåring framför mig försöka formulera sitt första intryck:
-Tänk att han har byggt det här själv... den där tokiga gubben.
Ja. Jag blev också imponerad. Nimis är mäktigt att se i verkligheten, och jag är svag för den kaotiska estetiken.
-Den här skulle man kanske kunna göra i Minecraft, sa tioåringens kompis när de gick nerför första bryggan av virke.
Själv tänkte jag att jag skulle vilja se Nimis som Counter Strike-bana.
När vi väl kom igång och började klättra kände jag mig som ett barn på nytt. Jag vet inte om jag var den sortens barn som gillade att skutta runt. Men när jag besökte Ladonien var jag det.

Den senaste tiden har jag lärt mig att älska Angry Birds. Nu måste jag skaffa mig en Smartphone så att jag slipper låna Marjas hela tiden.

En kväll hälsade jag, Marja och Felix på Sara och Fredrik i Lund. Plus deras barn så klart. Det blev en underbar kväll. Sara och Fredrik bjussade på god mat. Vi spelade sällskapsspel och drack starkdricka. Och jag gjorde hat trick med facerape.

Jonna på Marja.

Dagen efter åkte jag och Marja till Danmark. Marja hade aldrig varit där innan. Det började rikigt bra med att vi fick se en kändis! Utanför hotellet vid Centralstationen stod ett helt gäng fans och väntade på att få ett tillfälle att se kändisen. Precis när vi gick förbi kom han ut, och en del av tjejerna började skrika. Jag missade inte tillfället att också fotografera. Jag undrar fortfarande vem kändisen är.
Sen gick vi till Nyhavn och jag fick förmånen att se Marja när hon är som mest autistisk. Hon blev helt enkelt likadan som jag brukar bli när mitt blodsocker faller. Det kändes annorlunda att vara den som var normal i den situationen.
Resten av Danmarksvistelsen åkte vi till den turistattraktion man måste se om man bara är i Danmark över en dag. Christiania.

Förra veckan tog jag och Marja bilen till Stockholm för att kunna uppträda i Söderhamn. Men med en dags varsel blev föreställningen inställd, så jag fick hitta på annat att göra.
Jag gjorde en pilgrimsresa till Knivsta där jag hittade Fritte i hans föräldrars hus.

Här började allt. Här var Fritte konferencier på en revy i årskurs tre.


Petter Bristav och Marja. Inför sista Harry Potter-filmen som vi såg på ett av Stockholms verkliga smultronställen: Herons City.

Jag tog hemvägen förbi Värmland och hälsade på Kristoffer Appelquist. Jag såg honom spela i Västanå Teaters mastodontföreställning Gösta Berlings Saga. Jag hängde också med till Liljedahl och fick träffa familjen, vilket var mycket trevligt. Men plötsligt hade nån idiot sprängt och skjutit omkring sig i Norge, och då blev det en dyster stämning. Men det kändes som en bra plats att vara på när det hände. Det kändes skönt att dela den stunden med människor man tycker om.

Dagens mest framhävda icke-nyhet

Till er som inte bor i Öresundsområdet kan jag förklara att man aldrig får blåsa fram över bron i valfri hastighet. Det är alltid begränsad hastighet.

Ditt Liv Är Här med Sissela Benn

Igårkväll gjorde vi andra föreställningen av Ditt Liv Är Här. Huvudpersonen var Sissela Benn. Det kändes annorlunda att ha en person som jag faktiskt känner som gäst. Men också helt naturligt eftersom jag beundrar Sissela så mycket.
Det var en ljuvlig kväll på Kallbadhusets herravdelning och föreställningen var toppen. Improvisatörerna var roliga och alerta, och samtalet flöt på som en porlande bäck i en naturromantisk tavla från 1800-talet.

Backstage innan föreställningen. Martin Waerme, Sissela Benn, Mario Castro Sepulveda och Oskar Stenström.

Ditt Liv Är Här -premiär imorgon!

Imorgon är det premiär på Ditt Liv Är Här. I år gör vi betydligt fler föreställningar än förra årets tre. Ända in i augusti kan jag varje vecka se fram emot att samtala med kända gäster och få ta del av deras livshistoria. Och med ett enormt bra gäng improvisatörer vågar jag också lova många stora skratt. Ditt Liv Är Här brukar alltid ge en djupt medmänsklig och livsbejakande underhållning där man som publik får chansen att se bortom sina egna fördomar om en människa. Som bäst är stämningen rent magisk.

I måndags ringde jag och gjorde en förintervjua med premiärgästen Lars Vilks. Det var ett mycket spännande och intressant samtal. Vi pratade länge. När vi la på luren var det för att batterierna i min mobil höll på att ta slut.
Det vi pratade minst om var Muhammedteckningen och dess konsekvenser. Jag koncentrerade mig på att fråga om sånt jag inte kan hitta information om på nätet. Men samtalet gled ändå in på mod och konstnärskap. Jag kan relatera till de här frågorna. Komiker berör också ofta det tabubelagda och undersöker det som är känsligt i samtiden. Och jag har sett det som en konstnärlig plikt att inte backa undan när det jag gör innebär en risk att jag gör bort mig ordentligt. När man misslyckas och ett helt rum fullt av människor uppenbarligen inte förstått ens intentioner utan istället hatar en så går man inte därifrån oskakad.
Men i mina ögon är det oerhört viktigt att man inte låter sig stoppas av det. Risken är annars att man bara gör det som man vet att man får uppskattning för, och då är det bara en tidsfråga innan man är en dålig konstnär. Och i ett samhälle där endast på förhand uppskattade sanningar får yppas blir samtalet och mötet mellan människor inget annat än ett ytligt spektakel. Och det gör oss alla dummare. Därför är jag smått fanatisk när det gäller hur viktigt jag tycker det är att värna om det fria ordet. Och jag känner mig stolt att vår första gäst är en person som inte kan få för mycket stöd i det fria ordets namn. Morgondagens föreställning på Kallbadhuset börjar 20.00.
Till säsongens övriga föreställningar kan du förköpa biljetter här.
Vi ses!

Jag har valt sida, Johannes

Det här är ett svar på detta inlägget.

Ikväll var det standup på På Besök...

...och konferenciern Johannes Finnlaugsson gjorde verkligen sitt yttersta för att de som uppträdde skulle förbli anonyma.

Anonyma Narkomaner

Igår uppträdde jag på ett Anonyma Narkomaner-konvent som hölls på Gullbrannagården utanför Halmstad. Jag fick giget tack vare att Fritte rekommenderade mig. Fritte har själv uppträtt där för två år sen och han sa att det var underbar publik och skön stämning.
Jag var nervös under dagen. Arrangören hade sagt till mig att uppträda 60 minuter. Jag hade aldrig uppträtt så länge innan, även om jag har varit och snuddat vid det någon gång.

När jag kom fram till Gullbrannagårdens camping fick jag kaffe och leddes sen bort till den stora dansbanan som utgjorde scenen. Det var större än vad jag trodde. Och det krävdes för att svälja publiken som bestod av 600 människor. Ändå försvann min nervositet när jag kom dit. Det var något med stämningen som sa mig att det skulle gå fint. Alla människor jag mötte kändes så fantastiskt sköna. Det var folk i alla åldrar, allt från tonåringar till pensionärer och barnfamiljer. Genomsnittsåldern var rätt ung. Det kändes som att merparten var ungefär i min ålder. Jag fick tipset att publiken gillade när man skojade om knark, och att jag inte behövde vara rädd för att folk skulle ta anstöt. Det var tydligt att det här var en publik som var van vid att rädda sin själ med galghumor.

Strax innan jag skulle uppträda hade de en countdown. En countdown är när de gemensamt hyllar varandra genom att berätta hur länge de varit drogfria. Konferenciern började med att ropa ut "Är det någon här som varit drogfri i 30 år?". Sedan 29. Och så vidare tills de kom in på månader, veckor och dagar. Processen höll på i en halvtimme och till slut nådde de fram till de som ville bli drogfria den här dagen. Jag måste säga att jag blev djupt berörd när jag såg det extatiska jublet när folk gav sig till känna. Jag har aldrig upplevt en så varm och samtidigt så extatisk känsla. Det var tydligt att deras gemenskap bygger på sann medmänsklighet, i sin allra vackraste form. Respekt och medkänsla är ord som inte räcker till. Jag fick lust att börja knarka för att sen kunna sluta och bli medlem i klubben. I bilen på vägen hem kom jag att tänka på Fight Club. Edward Nortons karaktär låtsas vara sjuk för att få gå med i stödgrupper. Där får han tröst och det bemötande som alla människor behöver. Han får vara människa helt enkelt. På Anonyma Narkomaners konvent fick jag uppleva det i verkligheten.

Efter countdownen var det paus i tio minuter. Sen presenterades jag. Jag inledde med orden "Jag heter Marcus Johansson, och jag har varit drogfri i två minuter. Det hör till saken att jag räknar onani som en drog". Publiken skrattade och jag kände att jag var hemma. Allt gick som en dans. Publiken var oerhört generös. Stämningen var ju på topp redan innan jag klev på scenen tack vare countdownen. Jag kunde ta det lugnt och prata mycket med publiken och improvisera. Det stämde att publiken uppskattade att man skojade om missbruk och knark. När Fritte sa att publiken var underbar överdrev han inte. Tvärtom, nästan. Det var världens bästa publik. Ibland glömmer man vilken fördel det är med nykter publik. Och här var publiken så nykter den kan bli. Jag är oerhört glad och tacksam för att jag fick göra det här giget. Det var mitt livs hittills roligaste gig.

Marja bloggar!

Nu har Marja börjat blogga! Endast två år efter att hon skapade sin fina bloggsida. Nu känns det bra att jag la till den i Favoriter och har tittat till sidan då och då.

Stanna inte kvar här. Gå in och titta på http://marjanyberg.blogg.se/

Allt kött är hö

En morgon för några dagar ställde Marja en fråga till mig:
-Varför sjunger man "Allt kött är hö"?
-Va?
-Allt kött är hö. Varför sjunger man så?
-Gör man?
-I den där sommarpsalmen.
-Vilken?
-Den. Där man sjunger "Allt kött är hö...".
-Ingen aning. Det visste jag inte att man gjorde.

Jag har dålig koll på våra psalmer. Men jag kände igen melodin Marja sjöng på. Hennes fråga var lika ärlig som hundägarens fråga till Hasse Andersson i låten Änglahund. Så jag hjälpte Marja på det sättet man brukar hjälpa folk nuförtiden. Genom att uppmana henne att googla.

Det tog inte lång förrän vi fick ett svar. En bloggkommentar gjorde gällande att det rörde sig om en felöversättning. Min inre ateist triumferade över dumma kristna som uppenbarligen hade förlitat sig på en befängd felöversättning. Med samma överdrivna vördnad inför källan som Sveriges kulturjournalister kände när de recenserade Tomas Tranströmer efter stroken.
Men tyvärr var sanningen inte så enkel. Vid närmare efterforskning verkar det som att "allt kött är hö" är det som profeten Jesaja skrev. Tydligen är det en metafor för att vi människor är förgängliga.
Tomas Tranströmer skulle inte kunnat uttrycka det bättre.

Att den amerikanska barnkören här nedan dessutom sjunger psalmen på engelska utan att begripa ett enda av orden ger det hela ytterligare en vacker dimension...

Intervju med Erik Wolpaw

Jag vet oerhört lite om dataspelsvärlden. Inom filmens värld kan jag namnen på mina favoritregissörer och författare. Plus namnen på dem som gör mig likgiltig och på dem som jag hatar. Men inom dataspelsvärlden är skaparna mer eller mindre helt anonyma för mig. Till och med de som jag beundrar allra mest kan jag inte ens namnen på. Jag gissar att de är heterosexuella vita män. Men jag kan ha fel. För jag har faktiskt ingen jävla aning.
Nu har jag lite slumpmässigt fått veta att huvudförfattaren till Portal, och Portal 2, heter Erik Wolpaw. Hans har också bidragit till dialogen i ett annat av mina favoritspel: Psychonauts.
Här är en intervju med honom. I den får man bland annat vilken irriterande svensk musikgrupp han lyssnade på när han skrev Portal 2.

En fantasi jag hade nyss

Jag är bättre, men fortfarande inte frisk. Jag håller mig inomhus. I dessa moderna tider med TV, poddradio och internet behöver man inte bli lika uttråkad som förr i tiden. Man kan stimulera sig lite lagom utan att det känns alltför ansträngande.
Men ibland uppstår det saker i mitt huvud som får mig att undra om jag verkligen hanterar isoleringen på bästa sätt. Nyligen läste jag rubrikerna till en artikel på Sydsvenskans hemsida om att Skånetrafiken nu har infört ett helt kontantlöst system (igen, denna gång permanent).
Den småsinta konsumenten inom mig vaknade och följande fantasi utspelade sig i mitt inre:

Jag är på väg att kliva ombord på bussen. Då inser jag att jag har glömt mitt Jojo-kort hemma. Jag har också slut på pengarna på min mobils kontantkort. Irriterad kliver jag ombord på bussen och anstränger mig för att le mot busschauffören. Han sitter med svarta solglasögon, och verkar inte vara intresserad av mänsklig kontakt över huvud taget. Att arbeta med människor var aldrig något han varit intresserad av. Och att sluta sitt liv som busschaufför var ännu lägre ner på prioriteringslistan. Jag förklarar min belägenhet. Överdriver lite när jag säger att jag är "hemskt ledsen". Jag hoppas i ärlighetens namn att han bara okommenterat ska vinka in mig, på det sätt som jag ofta har fått åka buss när Jojo-maskinen eller kassan har krånglat. Men nej. Inte den här gången. Busschauffören tänker inte låta mig åka. Jag blir arg och halar upp en tjugokronorssedel. Mer än en krona mer än vad en kontantbiljett kostade när den var som dyrast. Jag lägger den där och går in på bussen. Nu får fanskapet tillkalla polisen om han vill. Jag har gjort vad jag kan för att betala, och jag tänker fan inte lämna bussen utan motstånd.

Hela fantasin var över på tjugo sekunder.

Är det bara jag som fantiserar på det här sättet?
Behöver jag mer KBT?

Feber är naturens egen opium

Det finns ingen drog som lockar mig så mycket som opium. Min föreställning om opium grundar sig på Tintin-albumet Blå Lotus. Bara ligga och drömma hela dagen. Verkar hur mysigt som helst.

Just nu är jag sjuk. En rejäl förkylning. Igår kom febern. I stort sett hela dagen var jag sängliggande. Gled ut och in i drömvärlden. Hur mysigt som helst. Plus huvudvärk, snor, hosta och halsont som jag gärna hade varit utan.

Och i morse kom den verkliga baksmällan. Strax innan jag vaknade drömde jag att det var början på maj. När jag vaknade fick jag panik för att jag inte skulle hinna lämna in deklarationen.

Don't do drugs. Varken artificiella eller naturliga.

Mors dag och min dag

Dagen började med frukost framför TV:n. Marja har förlorat sina hundra TV-kanaler och har nu färre än jag. Vi såg först lite på Öppna Kanalen någon från Kongo pratade om någonting. Det var lite svårt att följa eftersom programmet inte var textat. Jag utgår från att det var något om Gud. Det brukar det vara på Öppna Kanalen. Speciellt på Öppna Kanalen i Stockholm. Vi slog ganska snart över till ett progam på TV 4 som höll samma kvalitet, fast var mer påkostat. Martin Stenmark lät vanliga människor uppfylla sina drömmar. Det kändes som ett viktigt program för mig, eftersom det fick mig att lova mig själv att aldrig aldrig mer blanda ihop Martin Stenmark och Andreas Lundstedt. Jag gillar ju Andreas. Han är rolig och förbannat trevlig. När jag tittade på Martin Stenmark i Kvällen är din kände jag stor skam att jag ibland har haft svårt att skilja dem åt. Ett av inslagen i programmet gick ut på att en kvinna fick spela fyrhändigt med Robert Welles. Boogie woogie. Jag tror att boogie woogie-fantaster i Sverige ska göra vad de kan för att hålla Robert Welles vid liv. Jag är rädd att genren kan ha svårt att överleva om Robert försvinner. Kvinnan bredvid honom i Kvällen är din var ingen arvtagerska. Hon flyttade aldrig händerna över tangenterna. Om man ska vara ärlig såg hon lite skamsen ut. I reportaget var det ingen av hennes närstående som sa att hon gillade Robert Welles. Bara att hon älskade att spela piano. Och istället för att låta henne briljera på Für Elise eller nåt annat stycke som hon säkert kunde utantill fick hon äran att sitta och se dålig ut bredvid Robert Welles. Jag undrar så om detta var hennes dröm.

Eftersom det var Mors dag tyckte jag och Marja att det kändes lämpligt att ringa våra mödrar. Men vi bytte uppdrag. Jag ringde Marjas mamma Raija och tackade henne för att hon fött fram Marja, och Marja ringde min mamma och tackade för att jag fanns. Det kändes ärligare att tacka för Marja finns än för att jag finns. Min mamma uppskattade gesten, men sa också åt Marja att jag också borde ringa henne.
Det tänkte jag fan inte göra. Inte nu när jag ringt Raija. Det vore ju som att kränka vår överenskommelse, och hela idén med den.

Vid tretiden började jag och Marja bli hungriga. Lite hårddraget kan man säga att vi hade två alternativ att välja mellan: diska, handla mat, laga maten och äta upp den. Eller, gå till den dåliga kvarterskrogen med kolgrillstema.
På kolgrillskrogen var stämningen hög. Medelålders människor hade nära till sina känslor. De var berusade på livet och på alkohol. Mest på alkohol, om man ska vara ärlig. Det skrattades mycket och man tjuvlyssnade fick man höra många intressanta fakta om vitt skilda ämnen. Människor bär sitt foster i nio månader. Kaniner bär sitt foster i nio veckor. Varför detta fakta upprepades tre gånger vet jag inte. Men jag antar att det har att göra med att det är riktigt jävla sant. Någon borde forska på varför de som sitter på krogar hela dagarna vet så himla mycket om allting. Blir man allmänbildad av att dricka öl? Eller måste överintelligenta människor kyla ner sin överhettade hjärna med alkohol för att den inte ska koka sönder av insikt? Kanske får vi aldrig veta svaret på dessa frågor. Men vi kan skörda frukterna av det på så sätt att det finns en naturlig miljö att anordna quiz i.
-En bra sak med att bo i Hökarängen är att om man blir alkoholist så behöver man aldrig vara ensam, sa Marja.
Det är sant. De flesta på kolgrillskrogen var kompisar, och jag skulle tippa att det här var en dag som alla andra där de njöt av att "bara vara" och pendla mellan gränslös glädje och aggression. Men där fanns också öldrickande människor som hamnar i kategorin "kontaktsökande". Den rökande gubben bakom mig satt som en panelhöna och stirrade framför sig. Efter en halvtimme fick han napp. En reslig man frågade om det var ledigt bredvid honom. Den nyanlända hade en hund med sig. Världens bästa trick för kontaktsökande människor. Han helgarderade också med en färgglad papegoja på axeln. Om onyktert folk inte lutar sig fram för att klappa hunden kan du lugnt räkna med att de säger hej till papegojan. Inte bara en gång.
Papegojan sa aldrig något. Kanske var den blyg. Kanske var den stum.
Jag lärde mig en viktig läxa om papegojor, dock. Om du har papegojan på axeln så bör ryggen på din jacka vara lätt att tvätta ren.

Efter supén gick jag och Marja vidare ner mot Hökarängens centrum för att dricka kaffe. Amandas hade söndagsstängt. Vi drack kaffet i kaffebutiken som har gått kaffe men inte mycket till inredning att sitta i. När vi gick ut därifrån var det femtio minuter tills bussen mot Marjas jobb skulle gå.
Det är svårt att slå ihjäl femtio minuter i Hökarängens centrum en söndag.
Vi vankade av och an. Lekte med tanken att gå in i butiken som bara har fula kläder, men insåg att det skulle kännas för pinsamt. Vi tittade på foton i ett skyltfönster och studerade en skylt som visade vandringsleden Hälsans Väg. Vi satte oss på en bänk och såg fulla människor som uppenbarligen hatade varandra men ändå var ihop. En plastpåse gick sönder och båda skyllde på varandra. Det var en stor sak i deras liv.
Jag och Marja pratade om att Flytten. I dagarna har jag i princip helt bestämt mig för att flytta till Stockholm. Om jag flyttar in hos Marja så lämnar jag Dalaplan bakom mig. Skönt. Jag är trött på att bo i ett betongområde där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker. Känns skönt att få en nystart i ett grönare område där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker.

När Marja gett sig av gick jag bort till Gubbängen. För att se vad Gubbängen har att erbjuda. Det visade sig vara en T-banestation utan spärr. Om du är i Gubbängen kostar det inget att åka Tunnelbana.
Jag satte mig på tåget, och ringde mamma.

Tåget tog mig till Medborgarplatsen. Jag hälsade på Ola Söderholm. Han bjöd på kaffe. Sen gick vi till Fåfängan och drack varsin folkis. När solen gick i moln gick vi tillbaks mot Folkungagatan, och då kände Ola att han var hungrig. Han åt indisk mat och bjöd mig på ännu en öl. Den här gången en starkis. Vi pratade mycket om standup och om karriärsval. Det var trevligt. Men inte trevligt på det där sättet där man pendlar mellan intensiva glädjeuttryck och aggressivitet.

The roast of Fritte Fritzson

Fritte rappade.

I onsdags hade vi, två veckor efter vår finfina säsongsavslutning, en extra föreställning på Oslipat.
Min kollega och killkompis Fritte Fritzson fyllde ju år. Fyrtio år. Därför ställde vi till med en ordentligt roast. Kollegorna stod på kö för att få hälla skit på tvåmetersmannen, och spektaklet var inte slut förrän efter två timmar och fyrtio minuter. Oslipats längsta föreställning. Men också en av de allra roligaste. Komiken utmanade ofta gränsen vad som tål att sägas och höras, och skratten blandades med djupa inandningar där man silade luften mellan tänderna. Precis som det ska vara i en roast. För det finns något oerhört vackert med en riktigt bra roast. Det är som smått extatisk gruppterapi. Termen "befriande skratt" är aldrig mer försonande. På en bra roast älskar vi varandra som vi är, med alla fel och brister. Och det gjorde vi i onsdags.
Extra roligt var det förstås att Frittes tjej Jenny Rundby också ställde sig på scenen. Hon var fantastiskt rolig!

Fritte har skrivit om roasten här.
Johannes Finnlaugsson har skrivit om den här.

Här kan du se (i stort sett hela roasten). Tyvärr hackar det så att en hel del skämt går förlorade.

Yllätys

I fredags kysste jag Marja farväl, lunchade med Fritte på Kulturhuset och tog X2000 ner till Malmö.
Fast det var bara nästan sant. För jag åkte aldrig hem till Malmö. Istället köpte jag en present till Marja och åkte hem till Evelyn Mok.

Evelyn hade tagit ett fint initiativ och förberett överraskningsfest. Hon hade sagt till Marja att de skulle träffas och skriva skämt. Men istället dukade hon fram snacks, bål och bakade världens godaste cheesecake. Även Johannes Finnlaugsson, Niklas Larsson och Henrik Danielsson hann ansluta sig innan det var dags för Marja att komma. Som en hyllning till Marjas ursprung (på mammas sida) tog vi reda på vad det finska ordet för Överraskning var. Yllätys. Ett ord som låter ungefär precis som alla andra finska ord. Vi övade om och om igen på att kunna säga det i kör. När Evelyn öppnade sin dörr och Marja klev in hoppade vi andra fram och ropade Yllätys.
Marja såg arg ut.

Men hon var inte arg. Bara extremt överraskad. Till den grad att hon kände overklighetskänslor och hade svårt att greppa vad som hände. Inte nog med att det var människor där som inte skulle vara där. Dessutom var jag där, och jag var ju egentligen i Malmö. Och ovanpå alltsammans pratade vi finska.

Senare på kvällen anslöt sig många fler. Det blev en sån där fest där man ena stunden diskuterade comedy och andra stunden visade Petter Bristav att han kan lösa en Rubiks Kub, fast han inte kunde förklara hur han gör. Kanske är han en savant. Dialekten antyder ju det.

Kvällen avslutades med ett McDonalds-besök. På vägen dit såg vi ett tjejslagsmål. Endast i en riktig storstad ser man sånt.

Heron City

I torsdags bestämde jag och Marja mig för att se den amerikanska färgfilmen Pirates of the Caribbean 4 -on stranger tides. Vi fattade det mycket vuxna beslutet att strunta i att se den i 3D. Dagens 3D teknik ger ingen realistisk känsla av spatiala förhållanden. Istället vill 3D-effekterna ständigt påkalla sin egen uppmärksamhet. Det är som att se en färgfilm med felaktiga, men extra skrikiga, färger för att det är så himla fräckt med färg. Jag tar nog lite paus från 3D-filmerna nu, och väntar tills tekniken är bättre utvecklad, och filmmakarna vet hur de ska använda den.
Marja och jag bestämde oss för att se filmen på den biograf där vi kunde få de bästa platserna. Det blev på Heron City -ett köpcentrum som har allt man kan önska.

En mäktig skylt välkomnar.

Heron City är stort. OBS! Detta är bara en liten del av helheten.

Häftig arkitektur. Som hämtat från en Michael Mann-produktion.

O'Learys bjöd på många rum med olika nöjesmaskiner.

Fontän. Inomhus. Dekonstruktionism för lägre medelklass.

För endast 40 kronor fick man en upplevelse som kan liknas vid att titta på när någon spelar ett dataspel inuti en låda, mitt under en långsam jordbävning.