Anonyma Narkomaner

Igår uppträdde jag på ett Anonyma Narkomaner-konvent som hölls på Gullbrannagården utanför Halmstad. Jag fick giget tack vare att Fritte rekommenderade mig. Fritte har själv uppträtt där för två år sen och han sa att det var underbar publik och skön stämning.
Jag var nervös under dagen. Arrangören hade sagt till mig att uppträda 60 minuter. Jag hade aldrig uppträtt så länge innan, även om jag har varit och snuddat vid det någon gång.

När jag kom fram till Gullbrannagårdens camping fick jag kaffe och leddes sen bort till den stora dansbanan som utgjorde scenen. Det var större än vad jag trodde. Och det krävdes för att svälja publiken som bestod av 600 människor. Ändå försvann min nervositet när jag kom dit. Det var något med stämningen som sa mig att det skulle gå fint. Alla människor jag mötte kändes så fantastiskt sköna. Det var folk i alla åldrar, allt från tonåringar till pensionärer och barnfamiljer. Genomsnittsåldern var rätt ung. Det kändes som att merparten var ungefär i min ålder. Jag fick tipset att publiken gillade när man skojade om knark, och att jag inte behövde vara rädd för att folk skulle ta anstöt. Det var tydligt att det här var en publik som var van vid att rädda sin själ med galghumor.

Strax innan jag skulle uppträda hade de en countdown. En countdown är när de gemensamt hyllar varandra genom att berätta hur länge de varit drogfria. Konferenciern började med att ropa ut "Är det någon här som varit drogfri i 30 år?". Sedan 29. Och så vidare tills de kom in på månader, veckor och dagar. Processen höll på i en halvtimme och till slut nådde de fram till de som ville bli drogfria den här dagen. Jag måste säga att jag blev djupt berörd när jag såg det extatiska jublet när folk gav sig till känna. Jag har aldrig upplevt en så varm och samtidigt så extatisk känsla. Det var tydligt att deras gemenskap bygger på sann medmänsklighet, i sin allra vackraste form. Respekt och medkänsla är ord som inte räcker till. Jag fick lust att börja knarka för att sen kunna sluta och bli medlem i klubben. I bilen på vägen hem kom jag att tänka på Fight Club. Edward Nortons karaktär låtsas vara sjuk för att få gå med i stödgrupper. Där får han tröst och det bemötande som alla människor behöver. Han får vara människa helt enkelt. På Anonyma Narkomaners konvent fick jag uppleva det i verkligheten.

Efter countdownen var det paus i tio minuter. Sen presenterades jag. Jag inledde med orden "Jag heter Marcus Johansson, och jag har varit drogfri i två minuter. Det hör till saken att jag räknar onani som en drog". Publiken skrattade och jag kände att jag var hemma. Allt gick som en dans. Publiken var oerhört generös. Stämningen var ju på topp redan innan jag klev på scenen tack vare countdownen. Jag kunde ta det lugnt och prata mycket med publiken och improvisera. Det stämde att publiken uppskattade att man skojade om missbruk och knark. När Fritte sa att publiken var underbar överdrev han inte. Tvärtom, nästan. Det var världens bästa publik. Ibland glömmer man vilken fördel det är med nykter publik. Och här var publiken så nykter den kan bli. Jag är oerhört glad och tacksam för att jag fick göra det här giget. Det var mitt livs hittills roligaste gig.