Mors dag och min dag

Dagen började med frukost framför TV:n. Marja har förlorat sina hundra TV-kanaler och har nu färre än jag. Vi såg först lite på Öppna Kanalen någon från Kongo pratade om någonting. Det var lite svårt att följa eftersom programmet inte var textat. Jag utgår från att det var något om Gud. Det brukar det vara på Öppna Kanalen. Speciellt på Öppna Kanalen i Stockholm. Vi slog ganska snart över till ett progam på TV 4 som höll samma kvalitet, fast var mer påkostat. Martin Stenmark lät vanliga människor uppfylla sina drömmar. Det kändes som ett viktigt program för mig, eftersom det fick mig att lova mig själv att aldrig aldrig mer blanda ihop Martin Stenmark och Andreas Lundstedt. Jag gillar ju Andreas. Han är rolig och förbannat trevlig. När jag tittade på Martin Stenmark i Kvällen är din kände jag stor skam att jag ibland har haft svårt att skilja dem åt. Ett av inslagen i programmet gick ut på att en kvinna fick spela fyrhändigt med Robert Welles. Boogie woogie. Jag tror att boogie woogie-fantaster i Sverige ska göra vad de kan för att hålla Robert Welles vid liv. Jag är rädd att genren kan ha svårt att överleva om Robert försvinner. Kvinnan bredvid honom i Kvällen är din var ingen arvtagerska. Hon flyttade aldrig händerna över tangenterna. Om man ska vara ärlig såg hon lite skamsen ut. I reportaget var det ingen av hennes närstående som sa att hon gillade Robert Welles. Bara att hon älskade att spela piano. Och istället för att låta henne briljera på Für Elise eller nåt annat stycke som hon säkert kunde utantill fick hon äran att sitta och se dålig ut bredvid Robert Welles. Jag undrar så om detta var hennes dröm.

Eftersom det var Mors dag tyckte jag och Marja att det kändes lämpligt att ringa våra mödrar. Men vi bytte uppdrag. Jag ringde Marjas mamma Raija och tackade henne för att hon fött fram Marja, och Marja ringde min mamma och tackade för att jag fanns. Det kändes ärligare att tacka för Marja finns än för att jag finns. Min mamma uppskattade gesten, men sa också åt Marja att jag också borde ringa henne.
Det tänkte jag fan inte göra. Inte nu när jag ringt Raija. Det vore ju som att kränka vår överenskommelse, och hela idén med den.

Vid tretiden började jag och Marja bli hungriga. Lite hårddraget kan man säga att vi hade två alternativ att välja mellan: diska, handla mat, laga maten och äta upp den. Eller, gå till den dåliga kvarterskrogen med kolgrillstema.
På kolgrillskrogen var stämningen hög. Medelålders människor hade nära till sina känslor. De var berusade på livet och på alkohol. Mest på alkohol, om man ska vara ärlig. Det skrattades mycket och man tjuvlyssnade fick man höra många intressanta fakta om vitt skilda ämnen. Människor bär sitt foster i nio månader. Kaniner bär sitt foster i nio veckor. Varför detta fakta upprepades tre gånger vet jag inte. Men jag antar att det har att göra med att det är riktigt jävla sant. Någon borde forska på varför de som sitter på krogar hela dagarna vet så himla mycket om allting. Blir man allmänbildad av att dricka öl? Eller måste överintelligenta människor kyla ner sin överhettade hjärna med alkohol för att den inte ska koka sönder av insikt? Kanske får vi aldrig veta svaret på dessa frågor. Men vi kan skörda frukterna av det på så sätt att det finns en naturlig miljö att anordna quiz i.
-En bra sak med att bo i Hökarängen är att om man blir alkoholist så behöver man aldrig vara ensam, sa Marja.
Det är sant. De flesta på kolgrillskrogen var kompisar, och jag skulle tippa att det här var en dag som alla andra där de njöt av att "bara vara" och pendla mellan gränslös glädje och aggression. Men där fanns också öldrickande människor som hamnar i kategorin "kontaktsökande". Den rökande gubben bakom mig satt som en panelhöna och stirrade framför sig. Efter en halvtimme fick han napp. En reslig man frågade om det var ledigt bredvid honom. Den nyanlända hade en hund med sig. Världens bästa trick för kontaktsökande människor. Han helgarderade också med en färgglad papegoja på axeln. Om onyktert folk inte lutar sig fram för att klappa hunden kan du lugnt räkna med att de säger hej till papegojan. Inte bara en gång.
Papegojan sa aldrig något. Kanske var den blyg. Kanske var den stum.
Jag lärde mig en viktig läxa om papegojor, dock. Om du har papegojan på axeln så bör ryggen på din jacka vara lätt att tvätta ren.

Efter supén gick jag och Marja vidare ner mot Hökarängens centrum för att dricka kaffe. Amandas hade söndagsstängt. Vi drack kaffet i kaffebutiken som har gått kaffe men inte mycket till inredning att sitta i. När vi gick ut därifrån var det femtio minuter tills bussen mot Marjas jobb skulle gå.
Det är svårt att slå ihjäl femtio minuter i Hökarängens centrum en söndag.
Vi vankade av och an. Lekte med tanken att gå in i butiken som bara har fula kläder, men insåg att det skulle kännas för pinsamt. Vi tittade på foton i ett skyltfönster och studerade en skylt som visade vandringsleden Hälsans Väg. Vi satte oss på en bänk och såg fulla människor som uppenbarligen hatade varandra men ändå var ihop. En plastpåse gick sönder och båda skyllde på varandra. Det var en stor sak i deras liv.
Jag och Marja pratade om att Flytten. I dagarna har jag i princip helt bestämt mig för att flytta till Stockholm. Om jag flyttar in hos Marja så lämnar jag Dalaplan bakom mig. Skönt. Jag är trött på att bo i ett betongområde där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker. Känns skönt att få en nystart i ett grönare område där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker.

När Marja gett sig av gick jag bort till Gubbängen. För att se vad Gubbängen har att erbjuda. Det visade sig vara en T-banestation utan spärr. Om du är i Gubbängen kostar det inget att åka Tunnelbana.
Jag satte mig på tåget, och ringde mamma.

Tåget tog mig till Medborgarplatsen. Jag hälsade på Ola Söderholm. Han bjöd på kaffe. Sen gick vi till Fåfängan och drack varsin folkis. När solen gick i moln gick vi tillbaks mot Folkungagatan, och då kände Ola att han var hungrig. Han åt indisk mat och bjöd mig på ännu en öl. Den här gången en starkis. Vi pratade mycket om standup och om karriärsval. Det var trevligt. Men inte trevligt på det där sättet där man pendlar mellan intensiva glädjeuttryck och aggressivitet.