måndag 28 december 2009

Bra bjudmat

Igår var jag på Cecilia Ramstedts födelsedagskalas.
Cecilia bjöd på fin mat. Framför allt gillade jag att man kunde förse sig med deg. De flesta värdar väljer att bara servera denna delikatess i bakat tillstånd. Det tycker jag är synd. Deg är en lätt ölsmakande smårätt som ligger någonstans mellan röra och fast föda i konsistens. Den är mer mättande än vad man kan tro, så man bör se upp och inte äta för mycket. Men rätt doserad är den en försummad läckerhet i vår svenska matkultur.


Recept:
25 gram jäst
2½ dl vatten
2 msk olja
½ tsk salt
ca 5-6½ dl vetemjöl.
Blanda ihop alla ingredienser tills konsistensen känns som brösten på en delvis ruttnande drunknad kvinna.

OBS! Detta är ingen bra mat för glutenallergiker.

Deg, gröna linser, morotssallad och hommous.

fredag 25 december 2009

Recension av Rambo III

Rambo III
är ett måste för alla som älskar pyroteknik. En mer explosionstät film får man leta efter.
Filmen är amerikansk och i färg. Den är producerad 1988. Rambo III handlar om den före detta elitsoldaten John Rambo som dras in i det afghanska folkets frihetskamp mot det imperialistiska Sovjetunionen när han åker dit för att rädda sin kompis Överste Trautman.
Just denne Trautman står också för ett av de mer minnesvärda uttalandena i filmen. När han pratar med den sovjetiska militären säger han "Om ni hade kunnat er historia skulle ni veta att det här folket aldrig har gett upp inför någon. De dör hellre än underkastar sig en invaderande armé. Man kan inte besegra ett sånt folk. Vi har försökt. Vi har haft vårt Vietnam. Nu får ni ert".
I jämförelse med många andra amerikanska färgfilmer så porträtteras muslimska krigare på ett anmärkningsvärt sympatiskt sätt. Visst är deras kultur annorlunda, men deras karga exotiska grovhuggenhet är inte utan charm. Det är lite som om Rambo hade besökt Norrland, fast med ännu färre synliga kvinnor. En av filmens stora förtjänster är att man får en djupare förståelse för det Heliga Kriget, när en av de äldre mujaheddinmännen gripande berättar om frihetskampen.
Slutligen innehåller också filmen ett tankeväckande budskap mot användandet av barnsoldater. I en viktig sekvens ser man tydligt att deras entusiasm inte väger upp deras klumpighet, och de är i slutändan mer en belastning än en tillgång.

tisdag 22 december 2009

Ledsamt dödsfall

Det finns vissa saker min hjärna aldrig glömmer. I ett nummer av OKEJ från 80-talet berättade Christer Sandelin att han alltid sätter på sig strumporna först när han kliver ur sängen. Ett exempel på saker som min hjärna väljer att komma ihåg. Samtidigt pluggade jag tyska i sex år, och kommer knappt ihåg tillräckligt många ord för att beställa in sauerfleisch.

På något sätt tycker jag att detta gör att allting blir extra sorgligt när jag nu läser nyheten att Kim Peek har avlidit, vid 58 års ålder.
Kim Peek hade förmodligen jordklotets bästa minnesförmåga. Han läste en bok. Han kunde den sen utantill. "Rain Man" baserades på hans liv, och filmen medförde faktiskt starten på en process där han öppnade upp sig socialt och bröt sina autistiska slutenhet på ett sätt som överträffade filmens historia många gånger om.
Vila i frid, Kim. Jag kommer aldrig att glömma dig.
...eller fan, det gör jag nog.

söndag 20 december 2009

Oslipats säsongsavslutning, bonuskväll och däremellan Prickprick


Tomas Högblom, finklädd.
Oslipats säsongsavslutning blev inte riktigt som den var tänkt. Både Aron Flam och Petra Mede var tvungna att ställa in. Och därför slängde vi in med kort varsel Paul Tilly, Anders Johansson och Tomas Högblom som gästkonferencier.

Nour El-Refai.
Det är alltid knivigt att genomföra en föreställningar med betydande ändringar. Risken att publiken förblindas av sina tidigare förväntningar är stor. Vi hade gjort allt vi kunnat för att sprida nyheten om de inställda besöken, men visste inte riktigt i vilken stor utsträckning informationen hade gått fram. Men det visade sig snart att publiken i den slutsålda lokalen var på gott humör redan från början. Det blev en höjdarföreställning som säkert inte hade överträffats ens om allt hade gått som planerat.
Men en kvinna bad faktiskt om pengarna tillbaka.
-Jag kom hit för Petras och Arons skull, sa hon i pausen.
-Tråkigt att höra, sa jag. Vi är verkligen ledsna. Om du går hem nu så ska du självklart få dina pengar tillbaka.
-Jag vill inte gå hem.
-Men..?
Och så tittade hon på mig med en blick som sa "jag vill bara ha mina pengar tillbaka, men eftersom det är en härlig kväll här så vill jag också stanna kvar".
Hon stannade kvar. Och hennes pengar fick ligga kvar i vår kassa.

Anders Johansson visar semesterbilder.
Tomas var fantastisk som konferencier, och alla andra komiker gjorde också toppenframträdande: Fritte, Embla Löw-Larsen, Paul Tilly, Nour El-Refai, Emma Knyckare och Anders Johansson. Jag fick chansen att visa min nya film, och den här gången funkade tekniken som den skulle. Skönt som fan.
Full sån tur hade jag inte på Prickprick dagen efter. VGA-sladden som jag hade med mig till Fritte projektor funkade inte ihop med två honändar. Snälla människor på Af-borgen hjälpte mig leta efter en som funkade, eller en S-video-sladd som kompensation. Förgäves.
Det spelade inte så stor roll. Jag hade räknat med att något skulle gå åt helvete så när det var dags för insläpp gick jag över till plan B istället.
Jag hade väldigt roligt på scen. Publiken var fantastisk i den slutsålda salen. Embla, Emma, Nour uppträdde också här. Erik Börén och Cecilia Ramstedt delade på konferencierskapet. Dessutom fick publiken se Valle Westesson, Måns Nilssson och en rejäl dos Kristoffer Appelquist. En lika härlig kväll som på Oslipat kvällen före.
Kristoffer Appelquist hade sin kameraman Emil med sig. Den senaste veckan har han åkt runt på olika ställen och spelat in material till en turné-dvd.
Bara därför slängde vi faktiskt också ihop en extrakväll i Tangopalatsets källare. Eftersom vi var sent ute med PR så var lokalen faktiskt inte fullsatt den här gången, men det var tillräckligt många för att det skulle bli en väldigt skön kväll. Huvudsyftet var som sagt att Appelquist skulle spela in sin dvd, men jag, Fritte, Tomas och Nils Lind hann också med att skoja.

Kristoffer Appelquist i källaren.
Det blev en väldigt bra kväll. Jag skulle nog påstå att kvällen i sig hade räckt till en hel dvd. Precis som Prickprick-kvällen hade gjort. Men det där är Appelquists angenäma problem att klippa ut godbitarna ur dessa fulländade smörgåsbord av humor.
Efteråt splittrades komikerna på ett sätt som är ganska ovanligt för ett Oslipatarrangemang. Själv umgicks jag med mina vänner Henrik, Jaana och Erika. Jag har fina bilder på Henrik. Men eftersom jag glömde att fråga honom om det var okej att publicera dem så lägger jag ut en av ovanstående bilder en gång till istället...

tisdag 15 december 2009

Succéduon, premiär


Igår var det fin galapremiär med röda mattan. Anders & Måns visade de första två avsnitten av sin nya TV-serie Succéduon. De höga förväntningarna infriades, måste jag säga.
Jag är ivrig att se mer. Extra nyfiken är jag förstås på avsnittet som jag själv är med i, som jag tyckte var väldigt bra redan på manusstadiet.
14:e januari har serien premiär. På SVT.

Auto tunes

På mitt besök i Bräkne-Hoby la jag märke till att studion var utrustad med programmet Auto Tunes. Jag blev genast mycket nyfiken.
-Stämmer det att programmet kan pricka in exakt rätt toner när man sjunger, frågade jag.
-Ja. Bara man sjunger någorlunda rätt själv, svarade Lars.
Det kan jag ju inte hålla med om.

För att testa programmet sjöng jag in en låt. Jag valde omsorgsfullt en låt som jag brukar REGERA med på Singstar. När vi stoppade in inspelningen i Auto Tunes var jag beredd på ett litet underverk av perfekt skönsång. Istället lät jag som Cher:

Efter ett par omtagningar, och efter att lite instrument hade lagts på lät det riktigt bra. Men det var ju knappast Auto Tunes förtjänst.

måndag 14 december 2009

Bräkne-Hoby by night


Lars och Gustav framför musikföreningens scen.


Det är lördagskväll. På väg hem från ett gig i Ronneby stannar jag till i Bräkne-Hoby. Det här är Billie the Vision and the Dancers hemtrakter. Just nu spelar de in sin nya skiva där. Det är deras femte fullängdsplatta, men den första som spelas in i Bräkne-Hoby.
Just idag är deras första lediga dag på länge. Lars Lindquist och Gustav Kronkvist tar emot mig på the Middleway Street. Men Lily är för närvarande inte hemma. Pojkarna tittar på fotboll. Pizzakartongerna ligger på bordet framför dem. Det är en oviktig match. Zlatan har precis blivit utbytt, och därför kan vi stänga av TV:n.
Pizzakartongerna bränns i den öppna vedstaden nere i vardagsrummet. Vi tar på oss våra ytterkläder och ger oss iväg till musikföreningen där skivan spelas in. På vägen underhåller Lars genom att berätta om äventyr från ungdomsåren. Ett äventyr som finns redovisat i en låt, om man vet hur man ska tolka texten.

I musikföreningens trapphus.
I Bräkne-Hoby jobbade alla på fabriken. När den slog igen i början av nittiotalet var det ett hårt slag mot orten. Gustav berättar att den mest kända händelsen rånet 2003, när en rånare sköts till döds. Innan dess var orten mest känd för att det var här tåget lutade vid stationen. Men spåret är fixat nu.
Det märks tydligt att Gustav och Lars har starka känslor för sin hemort. Det verkar som att många har det. Kanske vet man inte vad ens rötter betyder förrän de börjar förtvina.


Studion.
"Det här är sån nostalgi" säger Gustav när vi går musikföreningens lokaler.
Jag kan smittas av nostalgin även om jag aldrig har varit här. Byggnaden och dess interiör har en tung och gedigen atmosfär. Den är ett exempel på motsatsen till lyxrenovering. För länge sedan var konsertrummet en luftgevärsklubb, och skotthålen finns fortfarande i taket.

Rekreation.
Vi spelar pingis. Först till fem. Vinnaren får stå kvar och gå en match till.
I en rökpaus berättar Lars att Bräkne-Hoby var tidigt ute med att lansera sig på internet. På den tiden då orten kände en nyvaken press att profilera sig efter att industrin var borta. Det var också på den här tiden hemsideadresser mest bestod av kolon, siffror och andra udda tecken. Men det fanns en hemsida om orten.
Fast till slut var de tvugna att stänga ner den, berättar Gustav. Någon la in en helvetes massa porr på den, och ingen på kommunen visste hur de skulle plocka bort det.
E-postadresserna skapades genom att man tog de tre första bokstäverna i för- och efternamnet. Gustavs pappa som heter Rune Kronkvist blev "runkro".
Vi spelar pingis, leker i studion, och spelar pingis igen.
Lars berättar hur skönt det är att vara här. Samlade. Där de kan arbeta i fred och ha stormöte.
I planeringen på tavlan står "Borry" den tionde januari. Det är arbetsnamnet på Lars och Mias bebis som ska födas då. Fast det lär ändras. Mia vill hellre att barnet ska heta Hank, och Lars har börjat vänja sig vid det.
Ett hus i Bräkne-Hoby kostar en miljon. Men Lars säger att det inte är aktuellt just nu.

lördag 12 december 2009

Ur, ironisk synvinkel

I födelsedagspresent av mina föräldrar fick jag ett fint armbandsur. Den kändes lite tung i jämförelse med vad jag är van vid. Så när jag igår var i urbutiken för att få spännet justerat passade jag på att fråga om det fanns lättare modeller:
-Finns det andra modeller som är lättare? Jag är ganska svag, så nu är jag rädd att min vänsterarm ska bli oproportionerligt muskulös i jämförelse med högerarmen.
-Nej, svarade expediten, det ska inte kunna hända.

Kommentaren "det ska inte kunna hända" kan bara betyda en sak. Hon har tidigare jobbat med att sälja dvd-spelare, kameror, datorer eller annan modern teknisk hemutrustning. Och efter dessa år hoppar hennes standardsvar fram ur munnen på sig själv.

Om expediten hade läst MAD när hon var liten hade hon kunnat svara avsnoppande på min dumma kommentar, enligt Al Jafees modell. Här är några förslag på vad hon hade kunnat säga:
1. -Om du klipper av dig näsan kommer ingen reagera på att dina armar är olika stora.
2. .-Det löser du genom att stå med höger sida framåt, centralperspektivet gör att båda armarna ser lika stora ut.
3. -Om din vänsterarm blir mer muskulös blir det ju mer balans i förhållande till högerarmen. För du runkar väl med höger hand?

Jag behöll klockan. Den är fin.

The Christmas Experience


Tomas Högblom, Erik Börén och Nils Lind.


Slutet på mitt blogginlägg i tisdags känns nästan profetiskt. Fast å andra sidan, om man förutspår att teknik kommer att krångla så är det väl en lika säker gissning som att säga att "det kommer att regna en del på semestern" eller "Mia Thörnblom kommer en dag bryta samman".
I torsdags var det dags för julshowen The Christmas Experience på Babel. Förutom att sjunga en improviserad julshow så skulle jag också visa min film som jag ägnat mycket tid åt att göra dagarna innan. Det kändes väldigt spännande att se hur den skulle tas emot. Jag kände mig övertänd och samlad. Jag hade suttit uppe fram till klockan sex på morgonen och redigerat filmen. I Windows Movie Maker. Lite som att skriva en roman med Etch-n-sketch.
När jag kom till Babel klockan fyra hade det uppstått ett litet problem. Om projektorn var påslagen blev det ett starkt brummande ljud om man försökte få ut ljud från datorn som projektorn var kopplad till. Det hade funkat tidigare på dagen, men nu hade något oförklarligt fel uppstått. De närmsta tre timmarna bestod av frenetisk felsökning. Framför allt Nils Lind slet som ett djur för att få det att funka. Husteknikern som vi pratade med på telefon hade bara två tips: byt dator eller koppla in apparat som fanns på plats, men som inte kunde kopplas in eftersom en sladd saknades. Jag åkte hem och hämtade min dator. Det funkade inte. Jag gick iväg och handlade en adapter på Kjell & Co. så att vi kunde koppla in apparaten samtidigt som portarna öppnades... Och... det funkade fortfarande inte.
Otroligt. Jag har inte varit med om det. Att teknik krånglar kan man lugnt räkna med. Men så länge man inte ger upp så löser det sig alltid. Kanske inte på bästa sätt. Men tillräckligt bra för att man ska kunna genomföra det man vill. Fast inte den här gången. Det kändes unikt. På världens tråkigaste sätt.
Extra trist på sätt och vis eftersom detta var sista inspelningsdagen för dokumentärfilmarna. Ett tråkigt slut på filmen som handlar om en arbetsprocess: man tvingas ge upp. Vilket jag ju aldrig har varit med om innan.
En halvtimme innan showstart intervjuades jag av dokumentärfilmarna. Jag beklagade mig och försökte förklara att det var konstigt. Eftersom såna här saker ju alltid annars löser sig. Om än i sista stund. Samtidigt som jag sa det insåg jag att just dessa ord verkligen gav dem möjligheter att främställa mig som en sorglig bortförklarande inkompetent idiot om de ville.
Men de ville de inte. En sekund efter att intervjun var över sa intervjuaren:
-Har ni testat att hålla en mikrofon direkt till datorns högtalare?
Nej. Det hade vi inte.
Det var ett Alexanderhugg.
Det funkade. Tillräckligt bra. Happy ending.
Julshowen var rolig. Jag rekommenderar alla att se den ikväll. Då är det andra hemliga gästartister än vi som var med i torsdags.
Filmen blev så väl emottagen att jag ska visa den på Oslipat på onsdag. Kom dit om du vill se en projektor som krånglar.

torsdag 10 december 2009

Bettysagorna

Igår var jag på teater tillsammans med Nils Lind. Det var inte en vanlig teaterupplevelse. Jag och Nils hade bjudits in för att tolka föreställningen vi såg. Samma kväll.
Det var ett alldeles för knäppt och roligt experiment för att jag skulle kunna tacka nej.
Föreställningen ingår i projektet "Lite Billigare - Lite sämre". Och det tog vi fasta på. Alla som dök upp efter föreställningen kunde se mig och Nils göra vår snabbtolkning för noll kronor i inträde. Alla som såg teatern, och dröjde sig kvar, fick oss på köpet.
Jag hade medvetet låtit bli att informera mig om pjäsen. För att turboskapandet skulle bli en riktigt utmaning. Pjäsen var längre än vad jag trodde, en timme och femtio minuter utan paus. Och det gjorde att mina anteckningar blev längre och längre när jag satt i publiken.
Jag gillade föreställningen. Man ser teater med lite andra ögon när man vet att man ska gå upp och göra en standuptranskription fyrtio minuter senare.
Pjäsen var uppgyggd av fristående scener som byggde på (så vitt jag kunde se) moderniserade sagor och myter. I slutet fanns Henrik Schyfferts avhuggna huvud under en arm. Muminflickan sa "Jag kan inte tänka några egna tankar. Allt jag tänker är reproduktioner av sitcoms jag sett på TV". Antingen var det en träffande bild av humorsverige. Eller så var det bara ett livstecken från postmodernismen i allmänhet.

Jag och sprang iväg bakom scen för att skynda oss att skrida till verket. Det visade sig att vi hade samma grundidé: att skämta utifrån varje scen, i kronologisk ordning. Vi gick igenom scenerna, nämnde våra idéer, kunde i enstaka fall formulera färdigt vissa skämt. Ett par scener avhandlade tematik som jag och Nils råkade ha färdigt material om, och då kunde vi använda det. Vips så var vår förberedelsetid slut, och det var dags att gå upp på scen. Det var de snabbaste fyrtio minuterna i mitt liv.

Vi gick upp tillsammans och gjorde vår standuptolkning av pjäsen.
Billigare. Sämre.
Jag skulle gärna göra det igen.

tisdag 8 december 2009

Teknik

Idag var en sån där dag som fick mig att minnas varför jag övergav mitt liv som videoredigerare.
Min erfarenhet är att teknik är 40 % pålitlig. Om jag köper en teknisk pryl så är chansen 40% att den helt och hållet funkar som den ska. I 60% av fallen är något fel. Om jag ska göra något utöver det vanliga som involverar teknik så är chansen 40% att det går smärtfritt.
Idag var mina odds nere på noll procent.
På torsdag ska jag visa en film. På julshowen The Christmas Experience på Babel. Därför skulle jag överföra VHS till min hårddisk, och det snabbaste sättet som fanns tillgängligt för mig var via en omväg på DVD, som min snällaste kompis Linus Lindell hjälpte mig med.
Ingengting. Absolut INGENTING gick smärtfritt idag.
-När jag kollade igenom VHS-banden fastnade ett band i videon så att jag var tvungen att skruva isär den.
-När jag skulle föra över banden till DVD, så visade sig att just den här apparaten inte kunde bränna till någon av de tre sorters DVD-skivor jag hade med mig. Som tur var kunde Linus låna mig en som funkade.
-När jag skulle föra över filmen från DVD till hårddisk ägnade jag timmar åt att få det att funka. Trots att det gick helt utan problem när jag testade på samma sätt igårkväll. Nu gick inget att överföra till hårddisken. Det slutade det med att jag fick ladda ner ett demoprogram som kunde rippa filmerna.
-Filen som rippades gick inte att se på min dator. Efter att jag hittat konverteringsinställningarna i demoprogrammet fick jag till slut in filmerna i sebart skick.
Kom gärna och titta på torsdag. Om du gillar att se en projektor som krånglar.

måndag 7 december 2009

Filmarna

Idag fyller jag 34 år. Från och med idag och till och med torsdag besöks jag av ett litet gäng dokumentärfilmare från en filmskola i Malmö. De skildrar min arbetsprocess.
Det gör underverk för min arbetsmoral.
Jag vill aldrig att de försvinner.

söndag 6 december 2009

A foreign affair

A foreign affair
är en pärla.
Filmen kom ut 1948, och är regisserad av Billy Wilder. Marlene Dietrich och Jean Arthur har de två kvinnliga huvudrollerna.
I intervjuboken Conversations with Wilder kallar Cameron Crowe filmen för "en oupptäckt klassiker", och efter att äntligen ha sett den så kan jag inte annat än hålla med.

Jag borde inte bli förvånad över hur bra den är. Billy Wilder gjorde filmen endast två år före mästerverket Sunset Blvrd, och fyra år efter mästerverket Double Indemnity.
Men ändå är det svårt att tro att filmer som det talas så lite om kan vara i klass med hans allra bästa. Tematiskt är den besläktad med The third man på det sättet att den behandlar det moraliska och existensiella tomrum som uppstod i det före detta nazistriket direkt efter andra världskrigets slut. Men känslan är en helt annan. Det här är en komedi som är gjord med en känsla av lätthet (ej att förväxlas med lättsam komedi).
Typiska kännetecken för Wilder känns igen från efterkommande filmer. Huvudkaraktärer som är långt ifrån några änglar. Rapp dialog med njutbara cynismer. Teman om makt och sexualitet gestaltas på ett sätt som är komplext, istället för enkelt moralistiskt.

Billy Wilder och Marlene Dietrich.
Filmen blev aldrig någon succé. Jag ser på Youtube en trailer som visar att den marknadsfördes som en romantisk komedi. Om man gick och såg den med de förväntningarna så förstår jag att man blev besviken. Visst, det är ett triangeldrama, och det är en komedi. Men särskilt romantisk är den inte. Det sägs att skådespelarna hatade varandra, och Jean Arthur struntade i att se den. Hon såg den inte förrän efter fyrtio år. Då ringde hon upp Billy Wilder och sa "den där var ju riktigt bra, jag är ledsen att jag betedde mig så dumt under inspelningen".*
Marlene Dietrichs roll är fascinerande. Hon spelar en nattklubbssångerska som skulle kunna vara Sally Bowles från Cabaret. Den manliga huvudrollen, spelad av John Lund, är nätt och jämnt tillräckligt sympatisk för att man ska kunna vara engagerad i hans öde. Och eftersom historien är så bra berättad räcker det alldeles tillräckligt. Berättarperspektivet skiftar mjukt och man är lika engagerad i alla tre karaktärer, och sympatierna förflyttas med fokus.
Det mesta av filmen filmades på plats i ett sönderbombat Berlin. Och bara miljöbilderna kan räcka för att göra filmen sevärd. A foreign affair är ett intressant historiskt dokument, men också en tidlös historia om hur lätt människors etiska kompass kan börja snurra utefter rådande desperata omständigheter.


*källa: Billy Wilder i Conversations with Wilder.

lördag 5 december 2009

Mina presenter

Igår hade jag födelsedagsfest. För varje år som går blir det en högre andel av presenterna som är hämtade från min officiella önskelista. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att mina vänners kärlek till mig växer sig starkare. Många kom med ost från Möllans Ost, Molly bidrog med dvd-filmerna A foreign affair och Millers Crossing. Jofi gav mig Steve Martins bok Born standing up. Kringlan gav mig skivan Markusevangeliet. Tomas och Sara gav mig Singstar 80's (som vi sedan hade mycket skoj med på natten).
Sammantaget är jag rörd.

Därför blir jag också desto mer sårad när min egen flickvän, tillsammans med horhäxan Sandra Ilar medvetet försöker lura mig. Det finns saker här i världen som är äkta. Och det finns saker som är falska.
Jag har i mer än ett decennium önskat mig en äkta Tori Amos-docka av konstnären Pat Kochie. Visst, en sån docka kostar kanske bortemot tiotusen svenska kronor. Men det är det värt, eftersom det finns inte många andra objekt som kan uttrycka vilken vördnad jag känner för artisten Tori Amos.
Fritte har berättat att Marja och Sandra ett tag funderade på att ta ett sms-lån och köpa en äkta docka till mig. Det hade jag uppskattat jättemycket. Istället valde de den enkla vägen. Sveket. De tänkte att om de själva med spritpenna skriver Tori Amos på kartongen så skulle jag inte genomskåda bluffen. Som om man skulle kunna klottra "Rolex" på en Swatch och inbilla sig att man kommer att hålla tiden lika bra.

Äkta Tori Amos-docka.

Oäkta Tori Amos-docka.

fredag 4 december 2009

Tjejsnack

De senaste dagarna har både Marja och Sandra bott hos mig. Det blir mycket tjejsnack.
"Den kvällen bestod publiken till hälften av människor som aldrig hade varit på standup"
"Hur många jobbar på redaktionen på The Daily Show?"
"Vad vill hon med sin standup egentligen?"
Så där håller de på...

onsdag 2 december 2009

Vad ordet "beivras" kanske betyder


Lidl:s parkering är endast till för affärens kunder. Överträdelse beivras.

tisdag 1 december 2009

Lund Lyser


Till alla er som inte var i standuptältet på Lund Lyser igår (och ni är många) kommer här lite bilder på evenemanget.

Marja Nyberg. Hade åkt ända ifrån Stockholm.
I efterhand kan man konstatera att det var nog lite optimistiskt att låta första föreställningen sätta igång redan klockan fem. Det var inte många som kom dit. Men resten av föreställningarna hade tvåsiffrigt publikantal.

Moa Lundqvist rockade loss. Kan ses på Oslipat på onsdag.
Trots att det inte var så mycket publik så var det god stämning i tältet. Jag hade riktigt kul på scen. Publiken var vänligt inställd. När Valle Westesson frågade dem om de också hatade Bengt af Klintberg blev pensionärerna aningen fundersamma. Men efter att ha Valle berättat att han glömt ta ut tandborstarna ur sin röv skrattade de gott igen.

Kvällens obesjungne hjälte: Jonas Siostrom, tekniker och tf DJ.
Det applåderades ganska mycket under kvällen. Det var ett bra sätt att hålla värmen.



Kringlan sjunger en rolig sång om Sverigedemokraterna. Tomas Högblom är inte för fin för att vara notställ.

måndag 30 november 2009

Grattis Lund

Kvällens nationalistiska tokdemonstrationer i Lund är inställda. Istället händer en massa balla saker på gator och torg, i ett evenemang som kallas Lund Lyser.
Om du vill se gratis bra standup ska du ta dig till Lundagård. Jag är konferencier och presenterar några av Skånes roligaste komiker. Det är gratis, och hålltiderna är 17.00, 18.00, 19.00 och 20.00. Uppträder gör:
Kristoffer "Kringlan" Svensson
Valle Westesson
Tomas Högblom
Elin Nordén
Cecilia Ramstedt
Nils Lind
Jørund Larsen
Marja Nyberg
Johannes Finnlaugsson
Tora Larsson
Petrina Karlsson
Moa Lundqvist
Du hittar oss i tältet.

torsdag 26 november 2009

Tuffing på buss


Nils Lind må se ut som en tuff snut från en svensk sjuttiotalsdeckare, men han är ändå inte så dumdristig att han åker regionsbuss utan bälte.
-Jag är Pro Life, säger Nils.

tisdag 24 november 2009

Mr Brons goes to sleep

I lördags hade vi ännu en av Oslipats energigivande experimentkvällar.
Kvällen kallade vi för Snäll Humor och du kan läsa mer om den här. Och här. Och här.
Jag skulle gärna själv skriva en lång artikel om kvällen som jag brukar när vi haft experimentkväll. Det är alltid värt att lägga ut orden. Så även denna gång. Men jag orkar inte. Det enda jag vill lägga till är att själva tävlingsmomentet inte var på något större allvar, om nu någon som inte var där skulle tro det. Jag kom på en tredjeplats som lika gärna hade kunnat vara sistaplats om jag hade varit placerad först i startfältet. Det blev med tiden inflation i poänggivningen från juryn, ett känt fenomen från Poetry Slam-världen.
Alla komiker var faktiskt svinbra. Och det hade kunnat sluta hur som helst.
Mer än så orkar jag inte skriva. För jag är för jävla trött.
Allt började med att jag stod i mitt livs längsta kö igår. Den var så lång som jag föreställer mig att köerna är på Disneyland. Jag stod där och mindes alla olika skildringar av nazitysklands koncentrationsläger och tänkte "jag skulle aldrig stå ut med att vara fånge där, jag som hatar att stå i kö".
Sen kom jag in i ett rum där en tant stack in en spruta i min arm under uppsluppna former. Det kändes som att vara med om ett folknöje.
Sen gick jag hem. Och blev tröttare och tröttare.
Idag har jag varit lika trött som när jag är som arbetslösast. Som att försöka begå självmord med sömntabletter, men ångra sig halvvägs och istället stapplade runt sen och försökte hålla sig vaken.
Egentligen hade jag velat sitta och skriva oneliners idag. Garva hade en onelinertävling. Och jag ville ta tillfället att träna mig på att skriva nya sådana. Istället slumrade jag ihjäl dagen och gick dit med mina gamla beprövade. Jag kände inte att jag fick med mig publiken som jag brukar med dem. Men juryn var tydligen väldigt självständig gentemot publiken och gav mig en tredjeplacering för skämtet "jag är väldigt rädd för att få adhd och därför äter jag amfetamin i förebyggande syfte".
Nils Lind vann välförtjänt andrapris och Johannes Finnlaugsson vann välförtjänt förstapris.
Bernie på soffan.
Bernie på Garva.
Bernie efter tävlingen.

måndag 23 november 2009

Önskelista 2009

Armbandsur
Något gott från Möllans Ost, t ex Gruyere Reserve eller någon hårdost på getmjölk. Eller något annat.
En äkta Tori Amos-docka av Pat Kochie
Att någon klipper bort den sista störiga delen av Beatleslåten A Day In The Life
Playstation 2-spel
-Buzz! Svenska Genier (utan knappar, dessa har jag redan)
Olika singstarspel (utan mikrofoner, dessa har jag redan):
-Singstar 90's.
-Singstar 80's (helst utgåvan där även svenska låtar ingår)
-Singstar Party

Playstation 3-spel:
-Fallout 3 Game of the year edition med alla expansioner
-Little big planet
-The Elder Scrolls IV: Oblivion
-Flower
-Ghost busters: the video game
-Civilisation Revolution

Sällskapsspel:
-Ett normalstort schackbräde
-Ticket to ride (vilken utgåva som helst)
-Orangino
-Något frågesportsspel
Böcker:
I killed, True Stories of the Road from America's Top Comics - Ritch Shydner, Mark Schiff
Born standing up - Steve Martin
How to improvise a full length play - Kenn Adams
The funny thing is – Ellen DeGeneres
My point…And I do have one – Ellen DeGeneres
The Space Merchants - Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth
Fotobok med fotografier av PeeWee
CD-Skivor:
Tori Amos – A Piano: the collection (box)
Abre los ojos (soundtrack)
Regina Spektor - Far
Markus Krunegård – Markusevangeliet
Terry Hall & Mushtaq: The Hour of Two Lights
Kraftwerk: Techno Pop
Kristian Anttila – Lille Napoleon
Hello Saferide: More modern stories from Hello Saferide
Art Brut: Bang bang rock and roll
Raising Arizona / Blood Simple: Original Motion Picture Soundtracks
Kate Bush: The kick inside
Sigur Rós: Takk
Sigur Rós: untitled singel (med DVD)
Sigur Rós: Agætis byrjun
Brian Eno: Taking Tiger Mountain (By Strategy)
Bob Dylan: The Bootleg series vol. 5, Live 1975, The Rolling Thunder Revue (med DVD)
Yann Thiesen (soundtrack) – Le Fabuleux Destin D'Amélie Poulain
Four Tet - Rounds
DVD-Filmer (eller blue ray, spelar ingen större roll):
Just Shoot Me, the complete third season
Come te nessuno mai (But forever in my mind, end. Reg. 1)
The War Game – Peter Watkins
Punishment Park – Peter Watkins
Culloden – Peter Watkins
Let Me Put My Thoughts In You: Dana Gould
The Comedians of Comedy / Live at the El Rey
Defending your life – Albert Brooks (end. Reg 1)
Important Things with Demetri Martin: Season One
Metropolitan –Criterion Edition, Whit Stillmann
Barcelona, Whit Stillman
A foreign affair – Billy Wilder
The lost weekend – Billy Wilder (fr 1945)
Stalag 17 – Billy Wilder
Tierra, Julio Medem (helst den spanska utgåvan)
Vacas, Julio Medem (helst den spanska utgåvan)
Office Space - Special Edition with Flair – Mike Judge
Ivans barndom – Andrej Tarkovsky
Ricky Gervais: Animals Live – DVD
Duckman säsong ett och två
Gitarrmongot - Ruben Nilsson
Total Recall (3 disc edition, Sandrew Metronome) – Paul Verhoeven
Lars Norén Tre Pjäser (Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud, Modet att döda)
Solaris - Andrej Tarkovsky
Storstadsjungel (The Harder They Fall) – Mark Robson
McCabe and Mrs Miller, Robert Altman
The works of Michel Gondry
The Work Of Director Mark Romanek
The Works of Spike Jonze
3 women -Criterion edition -Robert Altman
La Jetée – Chris Marker
Broadway Danny Rose – Woody Allen
Millers Crossing – Bröderna Coen
Shaun of the dead - Edgar Wright
Performance, Nicholas Roeg
…de flesta av de här filmerna hittar man billigast på Kvarn Video som ligger på Stora Kvarngatan

Följande finns ännu inte på DVD, men kan kanske dyka upp:
Speak like a child, John Akomfrah
Du gamla du fria, Öyvind Fahlström
Seriealbum:
Top Ten: Beyond the Farthest Precinct - Paul Di Filippo
Broderier - Marjane Satrapi
Kyckling med plommon - Marjane Satrapi
Lost Girls S&N Edition – Alan Moore
Ex Machina (album 1 och framåt) - Brian K. Vaughan
Batman: The killing joke - Alan Moore
Marvel 1602 – Neil Gaiman et al
Slow Chocolate Autopsy - Ian Sinclair, Dave McKean
In the Shadow of No Towers - Art Spiegelman
Another Suburban Romance Alan Moore
Orgy Bound Daniel Clowes

lördag 21 november 2009

Ellen

Du som har lånat mina dvd-skivor med Ellen DeGeneres: lämna tillbaks dem är du snäll.

fredag 20 november 2009

Linköping tur och retur

Igår åkte jag, Nils Lind, Malin Nanhed och Tora Larsson till Linköping för att uppträda på den mycket trevliga klubben LKPG HA HA. Efter en sleep over hos arrangören Ben Kersley åkte vi hem idag.

Vad får man om man blandar två tredjedelar Tomas Högblom, en tredjedel Peter Wahlbeck och noll delar Mia Thörnblom? Svar: Palle Strömberg.

Malin Nanhed har en last. Polkagrisar. Det blev självklart ett stopp i Gränna. Tolv till priset av tio.

På bensinmackarna längs E4:an hittar man riktigt billig skräpkultur. Klicka på bilden och studera sortimentet!

torsdag 19 november 2009

Oslipat Svart 6

Det var ingen vanlig kväll på Oslipat igår. Det var radioinspelning. Om du tillhör den majoritet av svenska folket som inte var där så får du en chans att lyssna på föreställningen den 8:e januari mellan 18.03 och 20.00.
Tora Larsson.
Publiksiffran nosade på fullsatt. Stämningen var präglad av kärlek och full av förväntan redan från början. Jag var konferencier och bredde ut mig lite mer än vanligt. Fritte gick också upp och körde lite oannonserat. Sen hade vi glädjen att presentera Tora Larsson. En väldigt ny rookie med stor talang som gjorde det lätt för publiken att gilla vad de såg. Kalle Lind pratade bland annat om Jaques Werup, Marie Göranzon och Jan Malmsjö. Förtjusande personporträtt i ett meningsfullt sammanhang, på just det sätt som Kalle Lind brukar skämma bort oss med. Därefter fick ännu en P3-komiker ta över. Josefin Johansson som pratade vad det är med saker. Hennes avslutande rutin om köttstorlekt och matematik framkallade stora skrattsalvor. Dominik Henzel levererade tio tajta och säkra minuter om snatteri och resor. Första akten avlutades av Jonatan Unge, som med helig dårskap pratade om dvärgar och om vilken roll han hade i skolan.
Fredrik Andersson var i publiken tillsammans med sin flickvän.

Pausen var riktigt jävla bra.
Elina du Rietz inledde andra akten jättebra med nio minuter rolig standup comedy. Hon skulle egentligen ha kört tio minuter. Hon får vara skyldig Oslipat den minuten.
Elina du Rietz.
Kvällen avslutades fenomenalt av André Wickström. Han var hos oss på Tangopalatset för ett år sen och körde ett långt set. Nu körde han ungefär en halvtimme, och jag hade inte hört mer än ungefär sammanlagt en minut tidigare. Men det var oavbrutet jätteroligt, och hans återkoppling till Toras pojkvän var kvällens höjdpunkt.
André Wickström.
Efteråt hjälpte Jonatan Unge självmant till att räkna pengarna från kassan. En fördomsfull människa skulle ha tänkt "typiskt judar att vilja fingra på pengar". Men jag säger så här: Det är modigt av Jonatan att våga erkänna att han gillar att fingra på pengar även om det så klart förstärker fördomarna mot hans folk.
Sen gick vi förstås till Tröls och drack öl och sög varandras kukar och snackade skit om alla som inte råkade vara på plats. Härligt så.

Haiku

Den belgiske premiärministern Herman Van Rumpuy är just nu den hetaste kandidaten att få jobbet som EU:s president. Han sägs vara en rolig karl, som har som hobby att skriva haiku-dikter. När han hörde att han kunde bli EU:s president skrev han denna:
En belgisk höstsol
samlar länder i EU
som Adolf fordom

måndag 16 november 2009

Gästbloggare: Jonatan Unge


Fritte Fritzson och Jonatan Unge i Jakriborg.
Hej,
Jag heter Jonatan Unge och blev för en tid sedan erbjuden av Marcus att skriva ett gästinlägg på hans blogg.
Självfallet vill jag det, sa jag.
Sommaren tog slut, hösten kom och blev till vinter.
Men hade jag skrivit något?
Nej, det hade jag inte.
Till slut beslöt sig Marcus, som är en rådig och handlingskraftig karl, att tillämpa det uråldriga judiska knepet skuldbeläggning.
Vilket som synes fungerade utmärkt.
Så:

I somras fick jag mitt första riktiga jobb.
Vilket inte är helt sant då det bara var ett sommarvikariat samt att jag har haft jobb tidigare, vilka i alla fall mina dåvarande arbetsgivare ansåg vara riktiga sådana.
Hur som helst, för mig kändes det som om jag för första gången gjorde något vettigt med mitt liv.
Det kan låta underligt då min uppgift var att 4 gånger varje vardag mellan 06.30 och 10.00 gå in i en studio och skrika dumheter i en mikrofon.
Denna sommar var också första gången som jag under en längre tid skulle bo på en annan plats än min födelsestad Stockholm.
Staden där jag skulle bo och arbeta var Malmö även känd som söderns pärla.
Malmö visade sig var en mycket trevlig stad som påminde i utseende och atmosfär om de alkiskrogar som ligger längs Ringvägen i Stockholm.
Staden är liten och behändig och man tar sig lätt runt i den på cykel.
Tyvärr ser den likadan ut överallt vilket göra att det är svårt att orientera sig i den.
Malmöiterna är inte heller till någon större hjälp då de bara kan beskriva vägen till Zlatans hus och dessutom har de ingen som helst uppfattning om tid och avstånd.
Om du frågar en av infödingarna om det är långt till den plats du ska så får du alltid ett ja till svar.
Vilket är en förbannad lögn då det inte är långt till något i Malmö.

Jesper Rönndahls mor pratar med Jonatan.
För att göra en lång historia kort av min tid i denna sunkiga förort till Köpenhamn så kommer här en liten summering:
Jag söp, åt fantastik god glass på drottningtorget, drack sprit, klappade får, besökte Mölle, klättrade runt på Nimis, hällde i mig öl, sjöng allsång, såg Timbuktu, badade, gick till en doktor i Lund, såg Timbuktu, käkade falafel, krökade, såg Skanör och Falsterbo, såg Timbuktu, cyklade snabbt igenom Rosengård, blev förälskad och avslutade allt med att ta mig en ordentlig bläcka.
Sen packade jag mina väskor och åkte hem till huvudstaden, mälarens drottning, Stockholm.
Nu är ju jag en lite av, hur ska jag säga, lite av en sentimental fitta.
När jag kommer hem full sent en kall stockholmsnatt, så sätter jag på en Björns vänner låt och gråter mig sen till sömns.
För teatraliskt må så vara men min tid i Malmö var ett stort hopp i min personliga evolution.
Den tiden var utan att överdriva den bästa jag hittills upplevt i mitt liv.
Aldrig tidigare har jag haft så roligt, känt ett sådant självförtroende, druckit så mycket utan att någon tittat snett på mig, eller blivit så kär.
Så är det bara.
Nu vet jag ju att det är viktigt att inte låta sig sjunka ner i nostalgi då den per definition både är förgänglig och falskt rosaskimrande.
Det är dags att ta nya tag och se fram emot en strålande framtid med nya okända glädjeämnen.
Samt ond bråd död så klart.
Men ni ska veta att jag kramar mina minnen av Malmö så som om det vore en lyckosten.

Vänligen,
Jonatan

lördag 14 november 2009

"Aldrig"

Jag fyller 34 om ungefär en månad. Jag besöker mina föräldrar i genomsnitt en gång i veckan. Enligt mina föräldrar kan denna statistik lite slarvigt översättas till "aldrig".
Själv lutar jag åt att det i det närmaste kan beskrivas som "rätt ofta".
Hjälp mig kära läsare. Är det jag eller mina föräldrar som har problem med verklighetsuppfattningen?

fredag 13 november 2009

Rädd för det okända

Jag är rädd för det främmande. Det jag inte förstår.
Just nu är jag rädd för Google Wave.

tisdag 10 november 2009

Drömde

Idag är det Mårten Gås, och kanske är det därför jag drömde om Mårten Andersson inatt.
I drömmen träffade jag Mårten av en slump, och vi kom att pratas vid en stund. Det var riktigt trevligt. Mårten var så där gulligt pojkaktigt charmig som han är. Men plötsligt såg han aningen fundersam ut, och det märktes att han letade i sitt minne. Sen sa han med ett aningen förläget tonfall:
-Jag ligger med dig, va?
Det kändes enklast att bara svara ja.

torsdag 5 november 2009

Blod

Jag har en extremt ovanlig blodsjukdom som jag aldrig kommer lära mig namnet på. En doktor har sagt till mig att det snarare är en blodanomali än en sjukdom. Men eftersom den på sikt är ohälsosam för mig om den ignoreras så väljer jag att kalla den för en sjukdom så att även folk utan gymnasiebetyg ska kunna fatta. Sjukdomen går ut på att järnet i blodet inte försvinner med tiden som på andra människor. För mycket järn i blodet gör att organen tar stryk. Det har inte hänt. Men för ett par år sen gjorde läkarna bedömningen att det var dags för mig att tappa blod var tredje månad. Detta innebär att jag inom några år ska ha normala värden. Jag antar att jag måste göra om processen om trettio år. Framtiden känns mindre oviss när man har något inplanerat 2039.
Idag var det dags igen att tappa mig på blod. Igår var det Oslipat. Som vanligt en toppenkväll, och det firade vi som vi alltid gör genom att gå till Nya Tröls. Den här kvällen hängde jag även med till Debaser. Vilket inte är helt ovanligt. Jag drack öl. Idag var jag bakfull. Jag har varit med om värre, men jag kände mig så pass dålig att även Rickard Palm skulle ha låtit bilen stå om han mådde likadant.
En gång slarvade jag med att äta frukost innan jag tappades på blod. Det resulterade i att jag fick känna mig så där härligt svimfärdig som jag annars bara gör när jag röker tobak. Idag var jag noga med att äta frukost. Men jag var yr ändå. Redan på förhand. Lite skamsen sa jag till sköterskan:
-Jag vet inte om det är så lämpligt att tappa mitt blod idag. Jag mår inte så bra.
-Hur då?
-Jag känner mig yr. Har ont i huvudet... Jag festade igår.
Sköterskan sken upp:
-Jaja, men då är det ingen fara! Du kommer att må bättre efteråt!
Jag hoppade upp på britsen. Sköterskan stack in nålen i mitt armveck. Det gjorde för jävla ont som vanligt. Nålen som används till åderlåtning är tjock som en blyertspenna. Oftast rinner inte mitt blod så värst snabbt. Jag måste krama handen för att pressa ut det. Det tar lång tid. Som när Ingvar Oldsberg kissar på natten. Idag sprutade jag ur mig mitt blod på nolltid. Sköterskan förklarade att det var tack vare att jag hade druckit så mycket igårkväll. Mitt blod hade blivit tunnare. Dagens tips alltså: om du ska lämna blod så går det lättare om du super kvällen innan. Kan funka med annan vätska också.
När vi nästan var klara berättade sköterskan att det finns bedövningsplåster som man kan sätta i armvecket för att sticket inte ska göra så in i helvetes ont. Hur tacksam jag än är för informationen nu så undrar jag varför ingen berättade det här för mig för flera år sen. Om teorin är att de flesta patienter gärna känner ordentlig smärta så tror jag de har fel.
När nålen tagits ut och bandaget var på så försökte jag glatt känna efter ifall jag mådde bättre som utlovat.
Nej. Det gjorde jag inte. Jag kände mig verkligen inte bättre alls. Om sköterskan trodde hon kunde lura på mig lite placeboeffekt så trodde hon fel. Det måste man vara läkare för att klara. Slutsatsen är därför denna: om du är bakfull ska du inte skära upp en blodåder. Det är inte den mirakelkur som man instinktivt tror att det ska vara.

måndag 2 november 2009

På engelska

Jag körde standup på engelska igår. På klubben Wisecrackers på Fagans i Malmö.
Jag har ståuppat på engelska två gånger innan. Läs om det här och här. Erfarenheter som inte gav blodad tand -annat än på det sättet att jag tuggade sönder mina kinder i ren frustration. Men nu, ett år och nio månader efter senaste försöket, satte jag mig på hästen igen.
Och det gick faktiskt bra! Jättebra. Extra kul eftersom jag var beredd på att kraschlanda. Nu är tiden mogen. Nu ska jag också odla mina planer för världsherravälde precis som Magnus Betnér, Henrik Elmér och Mårten Andersson.



Jørund Larsen. Riktigt rolig nu när man fattade vad han sa.

lördag 31 oktober 2009

Beatles

Jag är nu inne på min fjärde vecka av min Beatlesperiod.
Varje decennium upptäcker jag plötsligt att "Beatles är ju faktiskt riktigt bra!". Och sen lyssnar jag lite på deras skivor i några veckor. Och sen återgår allt till det normala. De återfår sin ikonstatus, och får vila bland Marilyn Monroe och Elvis Presley.
Skillnaden på Beatles högstanivå och lägstanivå är lika stor som skillnaden mellan Mats Wilanders tennisspel och hans poesi. Mästerverk ligger bredvid sånger som låter som outtakes från Mora Träsks mindre kända skivor. Jag tolkar det som att den kreativa miljön var mycket tillåtande. Att man hellre sa "vi försöker" än "det går inte". Resultatet blev populärmusik som är en milstolpe i musikhistorien.
Tomorrow never knows, For no one och While my guitar gently weeps är låtar som får mig att hoppas att min Beatlesperiod aldrig tar slut. When I'm sixty-four, Michelle och Don't pass me by är låtar som får mig att känna sekundärskam. Det var säkert bra för gruppdynamiken att Ringo Starr också fick sjunga på en och annan låt. Men det var inte så omtänksamt mot övriga världen.
Men det är inte de dåliga låtarna som får mig att bli trött på Beatles. De kan man hoppa över. Det jag verkligen blir less på är det där som skulle kunna ha blivit helt underbart, men som de antingen har experimenterat sönder eller inte orkat färdigställa. Större delen av Abbey Road flyter samman, och Beatlesanhängarna kan snacka hur mycket de vill om att skivan var banbrytande på det sättet. För min egen del gör det bara att jag inte orkar lyssna på den. Trots att det finns väldigt bra låtar där. A day in the life är en av Beatles bästa låtar. Men jag drar mig för att lyssna på den eftersom den avslutas med något som låter som en väckarklocka från helvetet.
En sak som jag tycker är intressant med Beatles är att de, så vitt jag kan se, inte blev riktigt konstnärligt intressanta förrän de redan var världsstjärnor. Det är mycket möjligt att jag inte förstår tillräckligt om harmonier, och att jag inte har koll på den kontemporära kontexten, men jag har svårt att se något riktigt nyskapande förrän tidigast på Rubber Soul-plattan. Har jag fel?
För om jag har rätt så kan man ju undra vad det var som hände. Varför började de plötsligt skriva nyskapande musik? Var det bara en slump att tre så framstående låtskrivare råkade befinna sig i samma band. Eller var det något i den kreativa miljön som lockade fram det allra bästa i var och en av dem? Och varför smittades då inte Ringo Starr?
Det här är tankar som jag får varje decennium när jag faller in i min Beatlesperiod. Jag känner att jag vill hinna klottra ner dem. För snart känner jag att perioden är över. Det är lite samma känsla som när man håller på att vakna, och man kämpar för att få stanna kvar i drömmen.
Always know sometimes think it's me, but you know I know and it's a dream. I think I know of thee, ah yes, but it's all wrong. That is I think I disagree.

torsdag 29 oktober 2009

Finkulturens värde

Jag såg om Tarkovskijs film Stalker ikväll. Filmen gjordes i Sovjetunionen 1979.
Den är ett mästerverk. Den har gett mig många upplevelserika timmar även om jag bara har sett den tre gånger. Jag har full respekt för om den inte är allas kopp , men för mig är den en ren njutning.
Filmen är fantastisk i sig själv, och jag känner inte att jag behöver motivera dess existensberättigande. Men nu när jag ser om den så slår det mig att den är ett mycket tydligt exempel på ett av mina försvarstal för finkulturen. De som tycker att finkultur är onödig har ofta dålig koll på hur vägröjande avantgardistisk kultur är. Inte all, förstås. Men inom icke-kommersiell kultur experimenteras det på ett sätt som inspirerar, och i slutändan gagnar den kommersiella kulturen.
Miljöerna i Stalker var helt och hållet nyskapande 1979. Numera ser vi dessa miljöer i vart och vartannat dataspel. Filmen har till och med på ett mycket direkt sätt varit inspiration till två dataspel (S.T.A.L.K.E.R. 1 & 2). Jag har inte spelat dem, men jag gissar att de har ett annat tempo än filmen.
Man kan naturligtvis fortfarande diskutera hur mycket skattebidrag finkultur ska få. Nyskapande kultur har en tendens att alltid vilja finnas, även när den inte får bidrag. Men jag kan tycka att det är rätt schysst om dess utövare kan försörja sin familj och slippa dö i förtid som Kafka, van Gogh och Micke Dubois.

Konstfilm

Dataspel

Konstfilm

Dataspel

Konstfilm

Dataspel

Konstfilm

tisdag 27 oktober 2009

Improstandup

Repetition torsdag. Jesper Rönndahl och Niklas Folkegård.
I lördags höll Oslipats höstens andra experimentkväll i Tangopalatsets källare. Kvällens experiment var improstandup.
Det var fjärde försöket med improstandup. Tidigare har det gjorts på Malmöfestivalen förra året, på Potato Potatos kulturfestival i våras och i somras på Jamobilen på Arvikafestivalen. Lite olika personer har medverkat, men hittills har alltid jag, Fritte och Kringlan medverkat.
Vad är då improstandup?
Det är som det låter. Vi kör improviserad standup. Vanligtvis står vi inte ensamma på scen utan tar över ordet från varandra. Vi får mycket från publiken. Det finns olika moment. Dels en mycket fri del där vi svarar på publikens frågor, men också lite lekar med strängare regler där vi till exempel tillverkar liknelser.
Den här gången var Fritte konferencier. Medverkande improvisatörer var förutom jag och Kringlan: Niklas Folkegård, Josefin Johansson, Tomas Högblom, Jesper Rönndahl och Amelie Nörgaard.
Genrep lördag. Niklas Folkegård, Amelie Nörgaard och Tomas Högblom.
Jag tycker helt klart att den här kvällen blev den bästa improstandupkvällen hittills. Stämningen blev fantastisk, och det skrattades hela tiden. Framför allt känner jag en stor tillfredsställelse över att vi börjar hitta en form både är improviserade fullt ut, samtidigt som föreställningen känns standup. Vi hade infört en hel del nya moment den här gången, och de flesta vill jag återanvända.
Det är inte helt lätt att definiera just den där skillnaden som gör att jag vill kalla det ena för improvisationsteater och det andra improstandup. Det är just dessa skillnader vi fortfarande undersöker. Och även om mycket många skillnader är uppenbara så kommer det säkert alltid att finnas ett gränsområde där det är en smaksak vad som är vilket. Men för min egen del så vill jag att improstandup ska vara:
1. Prat. Inte scener.
2. Ingen fjärde vägg mellan scen och publik.
3. Humorn tävlar med vandlig standup i innehåll och leverans. Humorn bygger inte lika mycket på att ett svårighetsmoment övervinns.
4. Man intar inte en karaktär utan fortsätter att vara sig själv, lika mycket som när man står på en standupscen. Men det är förstås fortfarande tillåtet att ljuga lika mycket som i standup.

Skarpt läge. Jesper Rönndahl, Josefin Johansson, Fritte och Kringlan.
De senaste två gångerna har jag verkligen känt en stor press när jag har gjort improstandup. De första två gångerna gjorde jag inte det. Jag tror det beror på att vi då fortfarande behöll fler moment som var hämtade från improvisationsteaterns värld, och det fick mig att känna mig hemma. Men den här gången kände jag mig mycket nervös och hade bara bitvis något slags flyt. Jag hoppas att jag kan träna mig till att bli mer bekväm i den här formen. Men jag måste kanske också inse att improstandup alltid kommer att innebära mindre samarbete och mer individuell prestation än i improvisationsteatern. Hur som helst är jag nu väldigt sugen på att göra det fler gånger. Kanske till och med en gång i månaden. Det skulle jag gilla. Att göra improstandup en gång i månaden är som [sätt in din egen liknelse här].