tisdag 31 maj 2011

Feber är naturens egen opium


Det finns ingen drog som lockar mig så mycket som opium. Min föreställning om opium grundar sig på Tintin-albumet Blå Lotus. Bara ligga och drömma hela dagen. Verkar hur mysigt som helst.

Just nu är jag sjuk. En rejäl förkylning. Igår kom febern. I stort sett hela dagen var jag sängliggande. Gled ut och in i drömvärlden. Hur mysigt som helst. Plus huvudvärk, snor, hosta och halsont som jag gärna hade varit utan.

Och i morse kom den verkliga baksmällan. Strax innan jag vaknade drömde jag att det var början på maj. När jag vaknade fick jag panik för att jag inte skulle hinna lämna in deklarationen.

Don't do drugs. Varken artificiella eller naturliga.

söndag 29 maj 2011

Mors dag och min dag

Dagen började med frukost framför TV:n. Marja har förlorat sina hundra TV-kanaler och har nu färre än jag. Vi såg först lite på Öppna Kanalen någon från Kongo pratade om någonting. Det var lite svårt att följa eftersom programmet inte var textat. Jag utgår från att det var något om Gud. Det brukar det vara på Öppna Kanalen. Speciellt på Öppna Kanalen i Stockholm. Vi slog ganska snart över till ett progam på TV 4 som höll samma kvalitet, fast var mer påkostat. Martin Stenmark lät vanliga människor uppfylla sina drömmar. Det kändes som ett viktigt program för mig, eftersom det fick mig att lova mig själv att aldrig aldrig mer blanda ihop Martin Stenmark och Andreas Lundstedt. Jag gillar ju Andreas. Han är rolig och förbannat trevlig. När jag tittade på Martin Stenmark i Kvällen är din kände jag stor skam att jag ibland har haft svårt att skilja dem åt. Ett av inslagen i programmet gick ut på att en kvinna fick spela fyrhändigt med Robert Welles. Boogie woogie. Jag tror att boogie woogie-fantaster i Sverige ska göra vad de kan för att hålla Robert Welles vid liv. Jag är rädd att genren kan ha svårt att överleva om Robert försvinner. Kvinnan bredvid honom i Kvällen är din var ingen arvtagerska. Hon flyttade aldrig händerna över tangenterna. Om man ska vara ärlig såg hon lite skamsen ut. I reportaget var det ingen av hennes närstående som sa att hon gillade Robert Welles. Bara att hon älskade att spela piano. Och istället för att låta henne briljera på Für Elise eller nåt annat stycke som hon säkert kunde utantill fick hon äran att sitta och se dålig ut bredvid Robert Welles. Jag undrar så om detta var hennes dröm.
Eftersom det var Mors dag tyckte jag och Marja att det kändes lämpligt att ringa våra mödrar. Men vi bytte uppdrag. Jag ringde Marjas mamma Raija och tackade henne för att hon fött fram Marja, och Marja ringde min mamma och tackade för att jag fanns. Det kändes ärligare att tacka för Marja finns än för att jag finns. Min mamma uppskattade gesten, men sa också åt Marja att jag också borde ringa henne.
Det tänkte jag fan inte göra. Inte nu när jag ringt Raija. Det vore ju som att kränka vår överenskommelse, och hela idén med den.
Vid tretiden började jag och Marja bli hungriga. Lite hårddraget kan man säga att vi hade två alternativ att välja mellan: diska, handla mat, laga maten och äta upp den. Eller, gå till den dåliga kvarterskrogen med kolgrillstema.
På kolgrillskrogen var stämningen hög. Medelålders människor hade nära till sina känslor. De var berusade på livet och på alkohol. Mest på alkohol, om man ska vara ärlig. Det skrattades mycket och man tjuvlyssnade fick man höra många intressanta fakta om vitt skilda ämnen. Människor bär sitt foster i nio månader. Kaniner bär sitt foster i nio veckor. Varför detta fakta upprepades tre gånger vet jag inte. Men jag antar att det har att göra med att det är riktigt jävla sant. Någon borde forska på varför de som sitter på krogar hela dagarna vet så himla mycket om allting. Blir man allmänbildad av att dricka öl? Eller måste överintelligenta människor kyla ner sin överhettade hjärna med alkohol för att den inte ska koka sönder av insikt? Kanske får vi aldrig veta svaret på dessa frågor. Men vi kan skörda frukterna av det på så sätt att det finns en naturlig miljö att anordna quiz i.
-En bra sak med att bo i Hökarängen är att om man blir alkoholist så behöver man aldrig vara ensam, sa Marja.
Det är sant. De flesta på kolgrillskrogen var kompisar, och jag skulle tippa att det här var en dag som alla andra där de njöt av att "bara vara" och pendla mellan gränslös glädje och aggression. Men där fanns också öldrickande människor som hamnar i kategorin "kontaktsökande". Den rökande gubben bakom mig satt som en panelhöna och stirrade framför sig. Efter en halvtimme fick han napp. En reslig man frågade om det var ledigt bredvid honom. Den nyanlända hade en hund med sig. Världens bästa trick för kontaktsökande människor. Han helgarderade också med en färgglad papegoja på axeln. Om onyktert folk inte lutar sig fram för att klappa hunden kan du lugnt räkna med att de säger hej till papegojan. Inte bara en gång.
Papegojan sa aldrig något. Kanske var den blyg. Kanske var den stum.
Jag lärde mig en viktig läxa om papegojor, dock. Om du har papegojan på axeln så bör ryggen på din jacka vara lätt att tvätta ren.



Efter supén gick jag och Marja vidare ner mot Hökarängens centrum för att dricka kaffe. Amandas hade söndagsstängt. Vi drack kaffet i kaffebutiken som har gått kaffe men inte mycket till inredning att sitta i. När vi gick ut därifrån var det femtio minuter tills bussen mot Marjas jobb skulle gå.
Det är svårt att slå ihjäl femtio minuter i Hökarängens centrum en söndag.
Vi vankade av och an. Lekte med tanken att gå in i butiken som bara har fula kläder, men insåg att det skulle kännas för pinsamt. Vi tittade på foton i ett skyltfönster och studerade en skylt som visade vandringsleden Hälsans Väg. Vi satte oss på en bänk och såg fulla människor som uppenbarligen hatade varandra men ändå var ihop. En plastpåse gick sönder och båda skyllde på varandra. Det var en stor sak i deras liv.
Jag och Marja pratade om att Flytten. I dagarna har jag i princip helt bestämt mig för att flytta till Stockholm. Om jag flyttar in hos Marja så lämnar jag Dalaplan bakom mig. Skönt. Jag är trött på att bo i ett betongområde där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker. Känns skönt att få en nystart i ett grönare område där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker.

När Marja gett sig av gick jag bort till Gubbängen. För att se vad Gubbängen har att erbjuda. Det visade sig vara en T-banestation utan spärr. Om du är i Gubbängen kostar det inget att åka Tunnelbana.
Jag satte mig på tåget, och ringde mamma.
Tåget tog mig till Medborgarplatsen. Jag hälsade på Ola Söderholm. Han bjöd på kaffe. Sen gick vi till Fåfängan och drack varsin folkis. När solen gick i moln gick vi tillbaks mot Folkungagatan, och då kände Ola att han var hungrig. Han åt indisk mat och bjöd mig på ännu en öl. Den här gången en starkis. Vi pratade mycket om standup och om karriärsval. Det var trevligt. Men inte trevligt på det där sättet där man pendlar mellan intensiva glädjeuttryck och aggressivitet.



fredag 27 maj 2011

The roast of Fritte Fritzson


Fritte rappade.

I onsdags hade vi, två veckor efter vår finfina säsongsavslutning, en extra föreställning på Oslipat.
Min kollega och killkompis Fritte Fritzson fyllde ju år. Fyrtio år. Därför ställde vi till med en ordentligt roast. Kollegorna stod på kö för att få hälla skit på tvåmetersmannen, och spektaklet var inte slut förrän efter två timmar och fyrtio minuter. Oslipats längsta föreställning. Men också en av de allra roligaste. Komiken utmanade ofta gränsen vad som tål att sägas och höras, och skratten blandades med djupa inandningar där man silade luften mellan tänderna. Precis som det ska vara i en roast. För det finns något oerhört vackert med en riktigt bra roast. Det är som smått extatisk gruppterapi. Termen "befriande skratt" är aldrig mer försonande. På en bra roast älskar vi varandra som vi är, med alla fel och brister. Och det gjorde vi i onsdags.
Extra roligt var det förstås att Frittes tjej Jenny Rundby också ställde sig på scenen. Hon var fantastiskt rolig!

Fritte har skrivit om roasten här.
Johannes Finnlaugsson har skrivit om den här.

Här kan du se (i stort sett hela roasten). Tyvärr hackar det så att en hel del skämt går förlorade.

söndag 22 maj 2011

Yllätys

I fredags kysste jag Marja farväl, lunchade med Fritte på Kulturhuset och tog X2000 ner till Malmö.
Fast det var bara nästan sant. För jag åkte aldrig hem till Malmö. Istället köpte jag en present till Marja och åkte hem till Evelyn Mok.
Evelyn hade tagit ett fint initiativ och förberett överraskningsfest. Hon hade sagt till Marja att de skulle träffas och skriva skämt. Men istället dukade hon fram snacks, bål och bakade världens godaste cheesecake. Även Johannes Finnlaugsson, Niklas Larsson och Henrik Danielsson hann ansluta sig innan det var dags för Marja att komma. Som en hyllning till Marjas ursprung (på mammas sida) tog vi reda på vad det finska ordet för Överraskning var. Yllätys. Ett ord som låter ungefär precis som alla andra finska ord. Vi övade om och om igen på att kunna säga det i kör. När Evelyn öppnade sin dörr och Marja klev in hoppade vi andra fram och ropade Yllätys.
Marja såg arg ut.

Men hon var inte arg. Bara extremt överraskad. Till den grad att hon kände overklighetskänslor och hade svårt att greppa vad som hände. Inte nog med att det var människor där som inte skulle vara där. Dessutom var jag där, och jag var ju egentligen i Malmö. Och ovanpå alltsammans pratade vi finska.




Senare på kvällen anslöt sig många fler. Det blev en sån där fest där man ena stunden diskuterade comedy och andra stunden visade Petter Bristav att han kan lösa en Rubiks Kub, fast han inte kunde förklara hur han gör. Kanske är han en savant. Dialekten antyder ju det.

Kvällen avslutades med ett McDonalds-besök. På vägen dit såg vi ett tjejslagsmål. Endast i en riktig storstad ser man sånt.

Heron City


I torsdags bestämde jag och Marja mig för att se den amerikanska färgfilmen Pirates of the Caribbean 4 -on stranger tides. Vi fattade det mycket vuxna beslutet att strunta i att se den i 3D. Dagens 3D teknik ger ingen realistisk känsla av spatiala förhållanden. Istället vill 3D-effekterna ständigt påkalla sin egen uppmärksamhet. Det är som att se en färgfilm med felaktiga, men extra skrikiga, färger för att det är så himla fräckt med färg. Jag tar nog lite paus från 3D-filmerna nu, och väntar tills tekniken är bättre utvecklad, och filmmakarna vet hur de ska använda den.
Marja och jag bestämde oss för att se filmen på den biograf där vi kunde få de bästa platserna. Det blev på Heron City -ett köpcentrum som har allt man kan önska.


En mäktig skylt välkomnar.

Heron City är stort. OBS! Detta är bara en liten del av helheten.


Häftig arkitektur. Som hämtat från en Michael Mann-produktion.


O'Learys bjöd på många rum med olika nöjesmaskiner.


Fontän. Inomhus. Dekonstruktionism för lägre medelklass.


För endast 40 kronor fick man en upplevelse som kan liknas vid att titta på när någon spelar ett dataspel inuti en låda, mitt under en långsam jordbävning.

lördag 21 maj 2011

Ett farväl till mina kristna vänner

Miljoner och åter miljoner har väntat på denna dag. Och nu är det dags.



Det råder dock lite förvirring bland okunniga ateister. Det här är inte själva Domedagen.
Vi får vänta tålmodigt på det avgörande Sagan om ringen-liknande slaget vid Harmageddon. Om jag har läst min Uppenbarelsebok rätt så sker det inte förrän om tre och ett halvt år. Men själva Uppryckningen sker idag. Det är nu de kristna kommer till himlen så att de skonas från den yttersta tidens vedermödor. Så här kommer det att se ut:


lördag 14 maj 2011

Oslipats säsongsfinal -Göteborgskalas


Evelyn Mok

Oslipats säsongsfinal blev en underbar storslagen succéföreställning. En riktig höjdare. Läs Frittes fina sammanfattning här.
Hur många föreställningar är det då kvar på säsongen efter finalen?
En.
Det blir en föreställning som vi kan kalla för "extramaterial". The Roast of Fritte Fritzson. Kom och se ett stort gäng komiker förolämpa i första hand Fritte men även varandra. Kom och se oss sätta vår vänskap på svåra prov. Biljett här.

måndag 9 maj 2011

Sjuk på sjukan

Jag har en löjligt ovanlig blodsjukdom. Mitt kropp bryter inte ner järn ordentligt, så det blir en långsam ansamling i mitt blodomlopp. De första 28 åren i mitt liv var allt lugnt. Men sen började jag närma mig värden som skulle kunna börja sabba mina inre organ på sikt. Som en slags långsam behandling tappas jag på blod en gång i kvartalet. Med tiden sjunker järnhalten i takt med att min kropp tillverkar nytt blod. Sjukhuset tar lika mycket blod som på en blodgivare. Men jag måste betala 200 kr. Och utstå förnedringen att se dem kasta blodet istället för att återvinna det. Det känns taskigt både mot mig och mot alla dem som skulle ha glädje av mitt blod. Mitt järnrika blod skulle ju vara mumma för menstruerande kvinnor. Men nej, sjukhusväsendet har tydligen någon tjurnackad princip att inte använda sjukt blod.
Idag tajmade jag mitt matintag lite dåligt. När jag kom fram till sjukhuset märkte jag att jag var lite hungrig. Dels genom en känsla av tomhet i magen, och dels genom att jag var så där halvautistisk som jag är när mitt blodsocker är lågt.
Efter proceduren gick vi in på kontoret för att bestämma en ny tid. Plötsligt kände jag mig lite yr. Några sekunder senare kändes allting overkligt. Som inledningen till ett lustgasrus. Snabbt gick det över till att kännas som en dröm. Personalen rusade fram och hjälpte mig att lägga mig ner på golvet. Det var en otroligt mysigt. Två sjuksköterskor som kom in i rummet skrek till för att de blev överraskade när de såg mig. Jag gillade det.
När de kollade mitt blodtryck var det väldigt lågt. Jag fick ligga på en brits och hämta mig. Jag fick vatten och småkakor. Inte direkt vad min hunger hade beställt. Sen kom de in och stoppade en ny nål i min arm och gav mig dropp. Inte ALLS vad min hunger suktade efter. Att få dropp när man är hungrig är lika provocerande verkningslöst som att lyssna på dansband när man behöver tröst.
Det var väl mest det som var min poäng. Om du bjuder mig på fest och lovar förfriskningar så kommer jag att bli besviken om du bara bjuder på dropp.

Namngivningsceremoni

Igår utförde jag ett sant hedersuppdrag. Jag var ceremonimästare på en namngivningsceremoni.
Två av Oslipats stammisar ville ha mig istället för präst när de firade sin sons namngivning. Jag har aldrig känt större stolthet över att ha blivit tillfrågad om ett uppdrag.
Det kändes väldigt passande att anlita en komiker med tanke på sonens namn. Egon. I min bransch är jag van vid att umgås med stora egon för jämnan. Jag är väl en av dem.
Ceremonin innehöll lite tal, diktuppläsning och sång. Plus att jag skojade.
Nu har jag skojat både i samband med namngivning och på en bröllopsfest. Nu ser jag fram emot att någon hyr in mig på en begravning.

fredag 6 maj 2011

I Någons Anda - Kända komiker-versionen


Elin Nordén i Magnus Betnérs anda.

I förrgår gjorde vi en ny variant på experimentet I Någons Anda. Alla medverkande fick själv välja en känd komiker som inspirationskälla. Resultatet blev en kväll som kändes klassisk. Läs en nogrann sammanfattning här.