En Konstnärssjäl

Idag lämnade jag in deklarationen. Eftersom jag fått anstånd hade jag kunnat vänta tills på måndag. Men det kändes skönt att vara ute i god tid för en gångs skull.

Återträff med Kattespexarna igår

Per och Stefan.

Brothers in arms

Knasen, Generalen, Schassen, Fröken Fröjd, Kockis och Otto.

Scoop slutade på slagfältet.
Tre timmar med paintball. Intensiv glädjekick. Om låtsaskrig är så här roligt, -hur kul måste då inte riktigt krig vara?!
Jag var med i gult lag tillsammans med Jakob Setterberg, Dan Zethraeus och Amelie Nørgaard (som bröt efter halva tiden).

Statistik
Antal gula segrar: 7
Antal röda segrar: 2
Antal ggr Marcus dog: 3
Antal fiender Marcus dödade: 10
Antal lagkamrater Marcus dödade: 1 (Dan Zethraeus är ännu lyckligt ovetandes om att han dog av friendly fire på Vietnambanan)

I Arvika

Fritte uppträder på konsthallens bakgård.

Igår uppträdde jag och Fritte på Arvikas Kulturnatt. En kulturnatt som erbjöd så vitt skilda kulturyttringar som tårtkalas, barn som framförde den grekiska tragedin Antigone, instrumentbytarevenemang, modevisning och standup comedy.
Det var jag och Fritte som stod för det sistnämnda. Mellan klockan sex och sju skojade vi på konsthallens bakgård.
Fritte gick upp och rev av en halvtimme. Han var väldigt rolig och jag skrattade gott åt hans improvisationer. Publiken bestod av ungefär femtio stycken Arvikabor i skiftande åldrar.
När Fritte var klar gick jag upp och lekte iväg en halvtimmes comedy. Jag hade mycket spelglädje och kunde också improvisera mycket. Här hade jag gärna bjussat på lite rörliga bilder. Men när jag bad Fritte filma mig med min mobilkamera så betonade jag att han inte behövde överanstränga sig som kameraman och att jag mest "var intresserad av ljudet". Fritte tog mig ovanligt bokstavligt på den punkten.

För att vara en stad på inte mer än 16 000 invånare är Arvika ganska festivalintensiv. Den här lördagen krockade Kulturnatten med Viksholmsfestivalen. Martin Davidsson och Karl Sparre som driver klubben Get Up Stand Up, och hade anlitat oss till Kulturnatten tog med oss dit.

Vilken sorts festival är Viksholmsfestivalen? En sån festival där man sitter vid vattnet.

Viksholmsfestivalen är en intim liten festival. Startad i mitten av sjuttiotalet. Men traditionen bjuder att ständigt nya unga arrangörer tar över varje år, och kanske är det därför den fortfarande inte är något hot mot Arvikafestivalen.
Något hundratal ungdomar fanns på plats. Framför allt hårdrockare med genuin klädsel. Spinal Tap hade lätt kunnat smälta in i mängden. Underbart. Stämningen var fin som fan -även om några av oss var hyfsat nyktra.
Vi avslutade vårt besök på sommarens första rockfestival med att se Killroy. Lokala storheter i Arvika, även om de numera har flyttat därifrån. De var bra som fan. Röjiga som The Who, fast med en finessrik orgel á la tidig svensk nittiotalsrock.

Killroy på scen.

Lottningen

Torsdagen den fjärde juni kommer vi att göra en specialföreställning på Oslipat.
Kvällen kommer att heta I Någons Anda.
Tio Malmökomiker härmar någon annans stil.
Idag lottade vi vem som skulle härma vem.

Popquizfinal

Fredric Öslöf, arrangör.

Igår var det final i popquizen på På Besök. Jag och Fritte hade bestämt oss för att gå dit, och på plats träffade jag Marianne och Martin som går på min fortsättningskurs i improvisationsteater. De hoppas in i vårt lag. Om jag inte minns fel innebär detta att jag för första gången någonsin lyckades få ihop ett fullständigt lag på fyra personer på Popquizen.

Fritte.

Det blev en väldigt trevlig kväll. Quizmastern Fredric Öslöf hade satt samman låtar utifrån vad tidigare quiztävlande har angett som världens bästa låt. Man fick bland annat höra utdrag från både Imagine och Born to run.

Marianne och Martin.

Vinnare blev Bloody Motherfucking Assholes. Men det ska tilläggas att The Librerians inte var närvarande ikväll eftersom de var bortresta. Bloody Motherfucking Assholes hade nog kunnat vinna ändå. Men kampen hade blivit ännu jämnare.
Vårt eget lag kom fyra. Eftersom vi inte hade några extrapoäng med oss baserat på tabellplacering så var vi i praktiken endast sex poäng från förstaplacering. Det är jag grymt nöjd med.

Femkamp. Folkets Park, Malmö. 21:a maj 2009.

Tävlande: Marcus Johansson och Mikael Koppelman.
Resultat: Koppelman 3 poäng, Marcus 4 poäng.

Gick knappast lottlös därifrån.

Den sista Oslipat gul

I logen innan föreställningen. Cecilia Ramstedt och Martin Soneby.

En bra bit över tvåhundra kom för att vara med om Oslipat guls säsongsavslutning. Kvällen inleddes med att publiken fick se Marcus och Fritte ge varandra mun-mot-mun-metoden. Och allra sist fick de även se Marcus och Martin Soneby ge varandra mun-mot-mun-metoden. Däremellan uppträdde en lång rad komiker som förtjänar medalj: Elin Nordén, Sindre Magnusson, Mats Andersson, Batman, Nils Lind, Robin Paulsson, Cecilia Ramstedt och Mikael Koppelman.
En annan kul sak med kvällen var att återse Zabina Liljegren i publiken. Det är vår kanske mest trogna stammis som har lyst med sin frånvaro under våren eftersom hon har pluggat i USA. Välkommen hem, Z!

Efter föreställningen stannade många som vanligt kvar och hängde på Tangopalatset en stund. Det var min tur att roasta kvällens komiker, och det gjorde jag i de flestas frånvaro. Sedan följde vi traditionen och gick till Tröls.

På Tröls. Micke Koppelman, Tomas Högblom, Nils Lind, Fritte Fritzson, Jesper Rönndahl och Tomas Högblom igen.

När Tröls stängde missförstod jag situationen lite. Alla jag pratade med verkade helt seriösa med att gå hem. Därför gick jag hem. I efterhand har det visat sig att en ordentlig skara människor gick hem till Nils och Maria och hade efterfest där. Men det var nog bäst vad som skeddde. Jag hade fått i mig lite väl många drinkar under kort tid och somnade som ett barn som druckit sig mätt på morfin.

Säsong gul har varit underbar. Den bästa sedan Orange. Publikrekord och fantastiska föreställningar med magisk stämning. En ny guldålder har inletts.

Nu är det slut. Men inte riktigt. Oslipat ska ha en hemlig experimentkväll torsdagen den fjärde juni. Det blir en kväll som bör betraktas som motsvarigheten till extramaterialet till en dvd. Uppskattas bäst av nördarna.

Mikael Koppelman visar Molly Olsson hur det ser ut när vuxna män säger "min fru förstår mig inte".

Tips om utställning

En historisk man

Det finns tillfällen när jag känner mig svensk. När jag är utomlands, förstås. Eller när amerikaner pratar om någon svensk på amerikansk TV. Då känner jag mig alltid någon pinsam känsla av stolthet. När jag såg nedanstående inslag tänkte jag hela tiden "Visst, men varför nämner ni inte att han var svensk?"

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
Frank Partnoy
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Sämsta matstället i Malmö

Sämsta restaurangen i Malmö heter Fajita Fajada och ligger på Nobelvägen i Malmö.
Jag borde ha vänt på klacken när jag beställde en fajita, och de förklarade att de inte erbjöd det just idag. Eftersom man ju var tvungen att steka upp kyckling, och det hade de inte hunnit göra. När själv stekningen av kyckling är ett stort hinder för att servera fajita på ett ställe som kallar sig Fajita Fajada så borde vem som helst räkna ut att det här är fel ställe att äta på.
I normala fall är jag inte sämre än vem som helst. Men när jag är akut hungrig fungerar inte min hjärna som den ska. Jag beställde in Mix Grilltallrik för priset 69 kronor. Sedan väntade jag 25 minuter. Och under dessa 25 minuter hann jag konstatera att ställets kärnverksamhet uppenbarligen var starköl till alkoholister och Jack Vegas. När jag fick in min Mix Grilltallrik såg den ut så här:

"Mix Grilltallrik". Ännu orörd.

Jag kan imponeras av modet att servera en leverkorv förklädd till cevapcici på en Mix Grilltallrik. Men jag hatar verkligen känslan av att någon har stulit min mat när jag får in min tallrik. Det kändes helt logiskt att mannen som tog min beställning propsade på att jag skulle betala i förskott.
Klagade jag?
Nej då. Jag var hungrig för att klaga.

Jag såg i personalens ögon att de skämdes. Jag gillar att de har skuldkänslor, men det känns ändå inte som att rättvisa skipats. Jag är nog den sortens brottsoffer som inte vill träffa förövaren i en medling. Jag vill inte komma till den punkt där jag förlåter. Även om jag inser att jag själv också skulle må bättre och kunna gå vidare efteråt. Kanske skulle jag kunna göra det vid ett lindrigare brott, som misshandel eller väpnat rån. Men inte efter Mix Grilltallrik på Fajita Fajada.

Höjdpunkter vecka 20

I tisdags hölls den skånska deltävlingen av Berättarslam på Lanskronas teaterrestaurang. Jag var där för att försvara min titel, och det gick inte alls. Men det var en väldigt trevlig kväll. Sara Arámbula vann välförtjänt. Jag hade väldigt roligt på scen när jag berättade en historia som jag hittat på tidigare samma dag. Baserad på nyheten om att klamydiatesten är, och framför allt har varit, väldigt otillförlitliga.

Sara Arámbula.

Samma dag dök ringde Jonatan Unge och frågade om han fick sova över hos mig. Det kändes taskigt att be honom dra åt helvete med tanke på att han förra veckan var oerhört gästvänlig gentemot mig. Jonatan var här för att ha redaktionsmöte med Morgonpasset. Vi hann även med att ta en chokladmjölk på Tempo.
På vägen till Tempo träffade jag en gammal vän jag inte sett på länge. När våra blickar möttes höll han på att knäppa byxorna. Vi närmade oss varandra och min gamle vän sträckte fram handen. Jag tycker fortfarande inte att jag var orimlig som inte ville skaka hand med honom i den situationen.

I torsdags upptäckte jag en väldigt bra sak. För första gången kände jag på ett mycket konkret sätt att kapitalismen arbetade för mig som konsument. Jag har länge haft ett rejält oförmånligt kontantkort, men inte heller orkat byta till abonnemang eftersom jag inte vill vara bunden. Men plötsligt upptäcker jag att jag nu med mitt ordinarie kontantkort kan få inte bara billigare samtalskostnad, utan dessutom 3000 gratis-sms per laddning. Jag kan nästan skicka 100 sms om dagen. Och det tänker jag fan göra också.

Igår var det min sista arbetsdag med Scoop. Det kändes som att det var en helt vanlig arbetsdag. Jag fick aldrig någon riktig känsla för att projektet är över.

På kvällen var det releaseparty på Kim W Anderssons seriealbum Love Hurts på Debaser. Jag var där och kände att jag borde ha trevligt. Men jag var på ett väldigt asocialt humör. Jag trivdes rätt bra med att ha folk omkring mig. Men kände inte för att prata. Till slut kändes det löjligt att vara kvar. När man inte pratar med någon finns risken att man ser sur ut. Så jag gick hem. Innan jag gick köpte jag seriealbumet. Jag har läst två tredjedelar nu. Jag är mycket imponerad av Kims förmåga att berätta med bilder. Texten är mycket sparsmakad. Och bilderna är fantastiskt fina. Snyggt är bara förnamnet.

Seriealbumet.

Idag har jag äntligen tagit tag i Half Life 2 -Episode 2. Jag har försummat det spelet sedan i januari. Om parallelluniversumet förintar vår planet så får jag ta på mig det.
Jag började spela redan onsdags, och kom en hyfsad bit framåt. Men till slut blev det då för svårt, och jag råkade hela tiden trycka ner vänsterspaken så att jag kröp sakta istället för att springa. Idag tog jag konsekvenserna av mitt misstag och bytte funktion så att jag istället springer när jag trycker ner vänsterspaken. Då funkade det mycket bättre. Förutom ibland när jag hinner tänka efter vad jag vill göra. Då gör jag fel.

Ikväll såg jag melodifestivalen hemma hos Ramstedt, Kringlan och Tomas. Vi var ett stort gäng som tittade. Jag skämdes lite över att så många inte respekterade Josefin Johanssons vilja att följa tävlingen med det allvar som hon anser att situationen kräver. Även jag föll in i att skoja och prata lite, men jag gjorde vad jag kunde för att lägga band på mig. Men jag är bara en människa.
Men visst drabbas jag nu av samvetskval. Gjorde jag tillräckligt för att hyssja de andra? Kunde jag själv ha varit tystare när Grekland gav sina poäng i omröstningen? Kanske är jag inget mer än en sån där människa som vänder bort blicken och inte låtsas se det som är orättfärdigt. En sån där tysk som i efterhand säger att den aldrig visste vad som pågick bakom koncentrationslägrenas stängsel.
Men alla dessa känslor överskuggas så klart av att den bästa låten vann. Norges bidrag var grymt. Det tycker jag, och det tycker hela Europas befolkning. Det är en kittlande känsla av att för en gång skull veta att jag tillhör majoriteten.

Hos Unge

De senaste två dygnen har jag varit i Stockholm på en blixtvisit. I torsdags uppträdde jag för gymnasietjejer på Kulturama på Shetlandsponny Comedy Club. Det blev en sjusärdeles trevlig kväll. Min egen insats på scen är jag inte mer än måttligt nöjd med. Men det var hur trevligt som helst att hänga kvar i logen och prata comedy med komikergänget. Jag har inte varit i Stockholm sedan tidigt i höstas. Det finns ingen vettig anledning till det. Bara att man inte längre är tvungen att åka hit för att giga tillräckligt ofta eftersom standupscenen i Skåne har växt så bra. Men jag måste skärpa mig. Det finns många anledningar att hälsa på i Stockholm. Framför allt eftersom det är så härligt att umgås med alla underbara människor.

Jonatans Unges bokhylla är precis som vilken vanlig bokhylla som helst hos en ung man. Grand Theft Auto IV, skruvmejsel, klädsamt många Cecilia Hagen-böcker.

Den här gången sov jag hos Jonatan Unge. Det var naturligtvis hur trevligt som helst. Han ska tillbringa sommaren i Malmö, och min magkänsla är att den här sommaren kommer att bli den som alla andra somrar måste mäta sig mot i framtiden. Nattbad, cigarrer och samtal om frågeställningar som kändes pretentiösa redan på gymnasiet.

Fredagen började väldigt lugnt. Jag stannade kvar hemma hos Jonatan och spelade Grand Theft Auto IV på hans dator. Jag tog med en polare ut och drack sprit. Därefter körde jag honom rattfull hem. Det gick bra, men jag var nojig eftersom snuten var oss i hälarna. Sen bjöd jag en annan kompis på kabaret. Tyvärr uppskattade han den inte. Han hade tråkig attityd redan från början, och när han fortsatte gnälla på vägen hem tog mitt tålamod slut. Då sköt jag ihjäl honom med mitt hagelgevär.

På kvällen mötte jag upp med Sandra Ilar. Vi hann umgås en stund och spela lite spel på en spelhall innan det var dags att gå till Norra Brunn för att se bland andra Fritte Fritzson uppträda. Det var en bra show Norra Brunn bjöd på. Efteråt mötte jag och Sandra upp med Jonatan och tillsammans önskade vi förgäves att det fanns ett nattöppet kafé. Varför finns det inga nattöppna kaféer? Vi fick nöja oss med en restaurang, och sedan en hotellobby. Vi pratade om religion, rädslor och skoterkörning på vatten. Att träffa roliga komiker och prata allvar är det bästa jag vet.

Det sista jag gjorde innan jag lämnade Stockholm idag var att ta en promenad med Jonatan. Han tog med mig till en kändiskyrkogård, en gratisfärja och ett område som såg ut som Västra Hamnen i Malmö. Gräsänderna betedde sig konstigt där. Vi förstod inte om honan var kåt eller rädd. Jag vill inbilla mig att vi är bättre på att tolka signaler hos människor.

På Jonatan Unges vägg. Ända sedan sin insats i Grillad har Jonatan känt ett släktskap med unga män som har fått en för stor uppgift som de inte riktigt varit mogna för.

Oslipat gul 7

I måndags natt drömde jag om Oslipat gul 7. Jag drömde att jag stod på scen. Och var så dålig att hela publiken gick hem. Det är en hemsk känsla, kan jag berätta.
Det var länge sen jag nojade så för ett uppträdande som jag gjorde inför gårdagens Oslipat. Jag kände inte att jag hade tillräckligt med nytt material att presentera. I tisdags bestämde jag mig för att plocka fram en del material som jag inte kört på Oslipat på två år. Men det kändes ändå inte som en fullgod lösning. Men senare på kvällen pratade jag med Fritte innan quizet på Tröls. Jag nämnde mina tankar om upplägg, vi spånade tillsammans om Dalaplan och jag testade ett skämt på honom som han gillade. Och vips så var ångesten borta.
När jag stod på scen i verklighetens Oslipat gul 7 så gick inte publiken hem. Känslan var raka motsatsen mot den i min dröm. Jag njöt.
Jag gick ut som första komiker, efter att Fritte hade värmt publiken. Fritte var verkligen i toppform den här kvällen! På det hela kändes hela kvällen som ett enda stort kalas. Efter mig uppträdde en av mina nya favoriter: Sandra Ilar. Och efter henne Mattias Olsson, Maggan Hammar och Niklas Andersson. Andra akten delade Jesper Rönndahl och Kristoffer Appelquist på. Jespers visade än en gång att han kan leverera sprillans nytt material som är roligare och bättre framfört än vad de flesta proffs kan åstadkomma med sitt mest beprövade material. Kristoffer inledde med att experimentera med på-vägen-hit-hände-en-knasig-grej-genren. Sedan pratade han om bra mat, bestick, bus som går fel och livet som fältartist. Och som vanligt gjorde han det på ett avslappnat, men exceptionellt roligt sätt som fick mig att vrida mig av skratt.

Valborg på Fabriken

Valborg firade jag på Fabriken. Det var första gången som jag besökte mina vänner där sedan de flyttade in.
Det var ett rejält kalas de ställde till med. Så gott som alla som var där har någon form av kulturarbetardiagnos. Förutom barnen. Som blev inbjudna tack vare sina föräldrar.
Jag drack snabbbt en liten flaska ouzo, och sen hade jag hur trevligt som helst. Så vitt jag kan minnas.

Kulturarbetargemenskap.

På andra sidan planket. Utanför gemenskapen. Vanliga människor.