Tuffing på buss

Nils Lind må se ut som en tuff snut från en svensk sjuttiotalsdeckare, men han är ändå inte så dumdristig att han åker regionsbuss utan bälte.
-Jag är Pro Life, säger Nils.

Mr Brons goes to sleep

I lördags hade vi ännu en av Oslipats energigivande experimentkvällar.

Kvällen kallade vi för Snäll Humor och du kan läsa mer om den här. Och här. Och här.

Jag skulle gärna själv skriva en lång artikel om kvällen som jag brukar när vi haft experimentkväll. Det är alltid värt att lägga ut orden. Så även denna gång. Men jag orkar inte. Det enda jag vill lägga till är att själva tävlingsmomentet inte var på något större allvar, om nu någon som inte var där skulle tro det. Jag kom på en tredjeplats som lika gärna hade kunnat vara sistaplats om jag hade varit placerad först i startfältet. Det blev med tiden inflation i poänggivningen från juryn, ett känt fenomen från Poetry Slam-världen.

Alla komiker var faktiskt svinbra. Och det hade kunnat sluta hur som helst.

Mer än så orkar jag inte skriva. För jag är för jävla trött.

Allt började med att jag stod i mitt livs längsta kö igår. Den var så lång som jag föreställer mig att köerna är på Disneyland. Jag stod där och mindes alla olika skildringar av nazitysklands koncentrationsläger och tänkte "jag skulle aldrig stå ut med att vara fånge där, jag som hatar att stå i kö".

Sen kom jag in i ett rum där en tant stack in en spruta i min arm under uppsluppna former. Det kändes som att vara med om ett folknöje.

Sen gick jag hem. Och blev tröttare och tröttare.

Idag har jag varit lika trött som när jag är som arbetslösast. Som att försöka begå självmord med sömntabletter, men ångra sig halvvägs och istället stapplade runt sen och försökte hålla sig vaken.

Egentligen hade jag velat sitta och skriva oneliners idag. Garva hade en onelinertävling. Och jag ville ta tillfället att träna mig på att skriva nya sådana. Istället slumrade jag ihjäl dagen och gick dit med mina gamla beprövade. Jag kände inte att jag fick med mig publiken som jag brukar med dem. Men juryn var tydligen väldigt självständig gentemot publiken och gav mig en tredjeplacering för skämtet "jag är väldigt rädd för att få adhd och därför äter jag amfetamin i förebyggande syfte".

Nils Lind vann välförtjänt andrapris och Johannes Finnlaugsson vann välförtjänt förstapris.

Bernie på soffan.

Bernie på Garva.

Bernie efter tävlingen.

Önskelista 2009

Armbandsur
Något gott från Möllans Ost, t ex Gruyere Reserve eller någon hårdost på getmjölk. Eller något annat.
En äkta Tori Amos-docka av Pat Kochie
Att någon klipper bort den sista störiga delen av Beatleslåten A Day In The Life

Playstation 2-spel
-Buzz! Svenska Genier (utan knappar, dessa har jag redan)
Olika singstarspel (utan mikrofoner, dessa har jag redan):
-Singstar 90's.
-Singstar 80's (helst utgåvan där även svenska låtar ingår)
-Singstar Party

Playstation 3-spel:
-Fallout 3 Game of the year edition med alla expansioner
-Little big planet
-The Elder Scrolls IV: Oblivion
-Flower
-Ghost busters: the video game
-Civilisation Revolution

Sällskapsspel:
-Ett normalstort schackbräde
-Ticket to ride (vilken utgåva som helst)
-Orangino
-Något frågesportsspel

Böcker:
I killed, True Stories of the Road from America's Top Comics - Ritch Shydner, Mark Schiff
Born standing up - Steve Martin
How to improvise a full length play - Kenn Adams
The funny thing is – Ellen DeGeneres
My point…And I do have one – Ellen DeGeneres
The Space Merchants - Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth
Fotobok med fotografier av PeeWee

CD-Skivor:
Tori Amos – A Piano: the collection (box)
Abre los ojos (soundtrack)
Regina Spektor - Far
Markus Krunegård – Markusevangeliet
Terry Hall & Mushtaq: The Hour of Two Lights
Kraftwerk: Techno Pop
Kristian Anttila – Lille Napoleon
Hello Saferide: More modern stories from Hello Saferide
Art Brut: Bang bang rock and roll
Raising Arizona / Blood Simple: Original Motion Picture Soundtracks
Kate Bush: The kick inside
Sigur Rós: Takk
Sigur Rós: untitled singel (med DVD)
Sigur Rós: Agætis byrjun
Brian Eno: Taking Tiger Mountain (By Strategy)
Bob Dylan: The Bootleg series vol. 5, Live 1975, The Rolling Thunder Revue (med DVD)
Yann Thiesen (soundtrack) – Le Fabuleux Destin D'Amélie Poulain
Four Tet - Rounds

DVD-Filmer (eller blue ray, spelar ingen större roll):
Just Shoot Me, the complete third season
Come te nessuno mai (But forever in my mind, end. Reg. 1)
The War Game – Peter Watkins
Punishment Park – Peter Watkins
Culloden – Peter Watkins
Let Me Put My Thoughts In You: Dana Gould
The Comedians of Comedy / Live at the El Rey
Defending your life – Albert Brooks (end. Reg 1)
Important Things with Demetri Martin: Season One
Metropolitan –Criterion Edition, Whit Stillmann
Barcelona, Whit Stillman
A foreign affair – Billy Wilder
The lost weekend – Billy Wilder (fr 1945)
Stalag 17 – Billy Wilder
Tierra, Julio Medem (helst den spanska utgåvan)
Vacas, Julio Medem (helst den spanska utgåvan)
Office Space - Special Edition with Flair – Mike Judge
Ivans barndom – Andrej Tarkovsky
Ricky Gervais: Animals Live – DVD
Duckman säsong ett och två
Gitarrmongot - Ruben Nilsson
Total Recall (3 disc edition, Sandrew Metronome) – Paul Verhoeven
Lars Norén Tre Pjäser (Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud, Modet att döda)
Solaris - Andrej Tarkovsky
Storstadsjungel (The Harder They Fall) – Mark Robson
McCabe and Mrs Miller, Robert Altman
The works of Michel Gondry
The Work Of Director Mark Romanek
The Works of Spike Jonze
3 women -Criterion edition -Robert Altman
La Jetée – Chris Marker
Broadway Danny Rose – Woody Allen
Millers Crossing – Bröderna Coen
Shaun of the dead - Edgar Wright
Performance, Nicholas Roeg
…de flesta av de här filmerna hittar man billigast på Kvarn Video som ligger på Stora Kvarngatan

Följande finns ännu inte på DVD, men kan kanske dyka upp:
Speak like a child, John Akomfrah
Du gamla du fria, Öyvind Fahlström

Seriealbum:
Top Ten: Beyond the Farthest Precinct - Paul Di Filippo
Broderier - Marjane Satrapi
Kyckling med plommon - Marjane Satrapi
Lost Girls S&N Edition – Alan Moore
Ex Machina (album 1 och framåt) - Brian K. Vaughan
Batman: The killing joke - Alan Moore
Marvel 1602 – Neil Gaiman et al
Slow Chocolate Autopsy - Ian Sinclair, Dave McKean
In the Shadow of No Towers - Art Spiegelman
Another Suburban Romance Alan Moore
Orgy Bound Daniel Clowes

Ellen

Du som har lånat mina dvd-skivor med Ellen DeGeneres: lämna tillbaks dem är du snäll.

Linköping tur och retur

Igår åkte jag, Nils Lind, Malin Nanhed och Tora Larsson till Linköping för att uppträda på den mycket trevliga klubben LKPG HA HA. Efter en sleep over hos arrangören Ben Kersley åkte vi hem idag.

Vad får man om man blandar två tredjedelar Tomas Högblom, en tredjedel Peter Wahlbeck och noll delar Mia Thörnblom? Svar: Palle Strömberg.

Malin Nanhed har en last. Polkagrisar. Det blev självklart ett stopp i Gränna. Tolv till priset av tio.

På bensinmackarna längs E4:an hittar man riktigt billig skräpkultur. Klicka på bilden och studera sortimentet!

Oslipat Svart 6

Det var ingen vanlig kväll på Oslipat igår. Det var radioinspelning. Om du tillhör den majoritet av svenska folket som inte var där så får du en chans att lyssna på föreställningen den 8:e januari mellan 18.03 och 20.00.

Tora Larsson.

Publiksiffran nosade på fullsatt. Stämningen var präglad av kärlek och full av förväntan redan från början. Jag var konferencier och bredde ut mig lite mer än vanligt. Fritte gick också upp och körde lite oannonserat. Sen hade vi glädjen att presentera Tora Larsson. En väldigt ny rookie med stor talang som gjorde det lätt för publiken att gilla vad de såg. Kalle Lind pratade bland annat om Jaques Werup, Marie Göranzon och Jan Malmsjö. Förtjusande personporträtt i ett meningsfullt sammanhang, på just det sätt som Kalle Lind brukar skämma bort oss med. Därefter fick ännu en P3-komiker ta över. Josefin Johansson som pratade vad det är med saker. Hennes avslutande rutin om köttstorlekt och matematik framkallade stora skrattsalvor. Dominik Henzel levererade tio tajta och säkra minuter om snatteri och resor. Första akten avlutades av Jonatan Unge, som med helig dårskap pratade om dvärgar och om vilken roll han hade i skolan.

Fredrik Andersson var i publiken tillsammans med sin flickvän.

Pausen var riktigt jävla bra.

Elina du Rietz inledde andra akten jättebra med nio minuter rolig standup comedy. Hon skulle egentligen ha kört tio minuter. Hon får vara skyldig Oslipat den minuten.

Elina du Rietz.

Kvällen avslutades fenomenalt av André Wickström. Han var hos oss på Tangopalatset för ett år sen och körde ett långt set. Nu körde han ungefär en halvtimme, och jag hade inte hört mer än ungefär sammanlagt en minut tidigare. Men det var oavbrutet jätteroligt, och hans återkoppling till Toras pojkvän var kvällens höjdpunkt.

André Wickström.

Efteråt hjälpte Jonatan Unge självmant till att räkna pengarna från kassan. En fördomsfull människa skulle ha tänkt "typiskt judar att vilja fingra på pengar". Men jag säger så här: Det är modigt av Jonatan att våga erkänna att han gillar att fingra på pengar även om det så klart förstärker fördomarna mot hans folk.

Sen gick vi förstås till Tröls och drack öl och sög varandras kukar och snackade skit om alla som inte råkade vara på plats. Härligt så.

Haiku

Den belgiske premiärministern Herman Van Rumpuy är just nu den hetaste kandidaten att få jobbet som EU:s president. Han sägs vara en rolig karl, som har som hobby att skriva haiku-dikter. När han hörde att han kunde bli EU:s president skrev han denna:

En belgisk höstsol

samlar länder i EU

som Adolf fordom

Gästbloggare: Jonatan Unge

Fritte Fritzson och Jonatan Unge i Jakriborg.

Hej,
Jag heter Jonatan Unge och blev för en tid sedan erbjuden av Marcus att skriva ett gästinlägg på hans blogg.
Självfallet vill jag det, sa jag.
Sommaren tog slut, hösten kom och blev till vinter.
Men hade jag skrivit något?
Nej, det hade jag inte.
Till slut beslöt sig Marcus, som är en rådig och handlingskraftig karl, att tillämpa det uråldriga judiska knepet skuldbeläggning.
Vilket som synes fungerade utmärkt.
Så:

I somras fick jag mitt första riktiga jobb.
Vilket inte är helt sant då det bara var ett sommarvikariat samt att jag har haft jobb tidigare, vilka i alla fall mina dåvarande arbetsgivare ansåg vara riktiga sådana.
Hur som helst, för mig kändes det som om jag för första gången gjorde något vettigt med mitt liv.
Det kan låta underligt då min uppgift var att 4 gånger varje vardag mellan 06.30 och 10.00 gå in i en studio och skrika dumheter i en mikrofon.
Denna sommar var också första gången som jag under en längre tid skulle bo på en annan plats än min födelsestad Stockholm.
Staden där jag skulle bo och arbeta var Malmö även känd som söderns pärla.
Malmö visade sig var en mycket trevlig stad som påminde i utseende och atmosfär om de alkiskrogar som ligger längs Ringvägen i Stockholm.
Staden är liten och behändig och man tar sig lätt runt i den på cykel.
Tyvärr ser den likadan ut överallt vilket göra att det är svårt att orientera sig i den.
Malmöiterna är inte heller till någon större hjälp då de bara kan beskriva vägen till Zlatans hus och dessutom har de ingen som helst uppfattning om tid och avstånd.
Om du frågar en av infödingarna om det är långt till den plats du ska så får du alltid ett ja till svar.
Vilket är en förbannad lögn då det inte är långt till något i Malmö.

Jesper Rönndahls mor pratar med Jonatan.

För att göra en lång historia kort av min tid i denna sunkiga förort till Köpenhamn så kommer här en liten summering:
Jag söp, åt fantastik god glass på drottningtorget, drack sprit, klappade får, besökte Mölle, klättrade runt på Nimis, hällde i mig öl, sjöng allsång, såg Timbuktu, badade, gick till en doktor i Lund, såg Timbuktu, käkade falafel, krökade, såg Skanör och Falsterbo, såg Timbuktu, cyklade snabbt igenom Rosengård, blev förälskad och avslutade allt med att ta mig en ordentlig bläcka.
Sen packade jag mina väskor och åkte hem till huvudstaden, mälarens drottning, Stockholm.

Nu är ju jag en lite av, hur ska jag säga, lite av en sentimental fitta.
När jag kommer hem full sent en kall stockholmsnatt, så sätter jag på en Björns vänner låt och gråter mig sen till sömns.
För teatraliskt må så vara men min tid i Malmö var ett stort hopp i min personliga evolution.
Den tiden var utan att överdriva den bästa jag hittills upplevt i mitt liv.
Aldrig tidigare har jag haft så roligt, känt ett sådant självförtroende, druckit så mycket utan att någon tittat snett på mig, eller blivit så kär.
Så är det bara.
Nu vet jag ju att det är viktigt att inte låta sig sjunka ner i nostalgi då den per definition både är förgänglig och falskt rosaskimrande.
Det är dags att ta nya tag och se fram emot en strålande framtid med nya okända glädjeämnen.
Samt ond bråd död så klart.
Men ni ska veta att jag kramar mina minnen av Malmö så som om det vore en lyckosten.

Vänligen,
Jonatan

"Aldrig"

Jag fyller 34 om ungefär en månad. Jag besöker mina föräldrar i genomsnitt en gång i veckan. Enligt mina föräldrar kan denna statistik lite slarvigt översättas till "aldrig".
Själv lutar jag åt att det i det närmaste kan beskrivas som "rätt ofta".
Hjälp mig kära läsare. Är det jag eller mina föräldrar som har problem med verklighetsuppfattningen?

Rädd för det okända

Jag är rädd för det främmande. Det jag inte förstår.
Just nu är jag rädd för Google Wave.

Drömde

Idag är det Mårten Gås, och kanske är det därför jag drömde om Mårten Andersson inatt.
I drömmen träffade jag Mårten av en slump, och vi kom att pratas vid en stund. Det var riktigt trevligt. Mårten var så där gulligt pojkaktigt charmig som han är. Men plötsligt såg han aningen fundersam ut, och det märktes att han letade i sitt minne. Sen sa han med ett aningen förläget tonfall:
-Jag ligger med dig, va?
Det kändes enklast att bara svara ja.

Blod

Jag har en extremt ovanlig blodsjukdom som jag aldrig kommer lära mig namnet på. En doktor har sagt till mig att det snarare är en blodanomali än en sjukdom. Men eftersom den på sikt är ohälsosam för mig om den ignoreras så väljer jag att kalla den för en sjukdom så att även folk utan gymnasiebetyg ska kunna fatta. Sjukdomen går ut på att järnet i blodet inte försvinner med tiden som på andra människor. För mycket järn i blodet gör att organen tar stryk. Det har inte hänt. Men för ett par år sen gjorde läkarna bedömningen att det var dags för mig att tappa blod var tredje månad. Detta innebär att jag inom några år ska ha normala värden. Jag antar att jag måste göra om processen om trettio år. Framtiden känns mindre oviss när man har något inplanerat 2039.

Idag var det dags igen att tappa mig på blod. Igår var det Oslipat. Som vanligt en toppenkväll, och det firade vi som vi alltid gör genom att gå till Nya Tröls. Den här kvällen hängde jag även med till Debaser. Vilket inte är helt ovanligt. Jag drack öl. Idag var jag bakfull. Jag har varit med om värre, men jag kände mig så pass dålig att även Rickard Palm skulle ha låtit bilen stå om han mådde likadant.
En gång slarvade jag med att äta frukost innan jag tappades på blod. Det resulterade i att jag fick känna mig så där härligt svimfärdig som jag annars bara gör när jag röker tobak. Idag var jag noga med att äta frukost. Men jag var yr ändå. Redan på förhand. Lite skamsen sa jag till sköterskan:
-Jag vet inte om det är så lämpligt att tappa mitt blod idag. Jag mår inte så bra.
-Hur då?
-Jag känner mig yr. Har ont i huvudet... Jag festade igår.
Sköterskan sken upp:
-Jaja, men då är det ingen fara! Du kommer att må bättre efteråt!
Jag hoppade upp på britsen. Sköterskan stack in nålen i mitt armveck. Det gjorde för jävla ont som vanligt. Nålen som används till åderlåtning är tjock som en blyertspenna. Oftast rinner inte mitt blod så värst snabbt. Jag måste krama handen för att pressa ut det. Det tar lång tid. Som när Ingvar Oldsberg kissar på natten. Idag sprutade jag ur mig mitt blod på nolltid. Sköterskan förklarade att det var tack vare att jag hade druckit så mycket igårkväll. Mitt blod hade blivit tunnare. Dagens tips alltså: om du ska lämna blod så går det lättare om du super kvällen innan. Kan funka med annan vätska också.

När vi nästan var klara berättade sköterskan att det finns bedövningsplåster som man kan sätta i armvecket för att sticket inte ska göra så in i helvetes ont. Hur tacksam jag än är för informationen nu så undrar jag varför ingen berättade det här för mig för flera år sen. Om teorin är att de flesta patienter gärna känner ordentlig smärta så tror jag de har fel.

När nålen tagits ut och bandaget var på så försökte jag glatt känna efter ifall jag mådde bättre som utlovat.
Nej. Det gjorde jag inte. Jag kände mig verkligen inte bättre alls. Om sköterskan trodde hon kunde lura på mig lite placeboeffekt så trodde hon fel. Det måste man vara läkare för att klara. Slutsatsen är därför denna: om du är bakfull ska du inte skära upp en blodåder. Det är inte den mirakelkur som man instinktivt tror att det ska vara.

På engelska

Jag körde standup på engelska igår. På klubben Wisecrackers på Fagans i Malmö.
Jag har ståuppat på engelska två gånger innan. Läs om det här och här. Erfarenheter som inte gav blodad tand -annat än på det sättet att jag tuggade sönder mina kinder i ren frustration. Men nu, ett år och nio månader efter senaste försöket, satte jag mig på hästen igen.
Och det gick faktiskt bra! Jättebra. Extra kul eftersom jag var beredd på att kraschlanda. Nu är tiden mogen. Nu ska jag också odla mina planer för världsherravälde precis som Magnus Betnér, Henrik Elmér och Mårten Andersson.



Jørund Larsen. Riktigt rolig nu när man fattade vad han sa.

Beatles

Jag är nu inne på min fjärde vecka av min Beatlesperiod.
Varje decennium upptäcker jag plötsligt att "Beatles är ju faktiskt riktigt bra!". Och sen lyssnar jag lite på deras skivor i några veckor. Och sen återgår allt till det normala. De återfår sin ikonstatus, och får vila bland Marilyn Monroe och Elvis Presley.

Skillnaden på Beatles högstanivå och lägstanivå är lika stor som skillnaden mellan Mats Wilanders tennisspel och hans poesi. Mästerverk ligger bredvid sånger som låter som outtakes från Mora Träsks mindre kända skivor. Jag tolkar det som att den kreativa miljön var mycket tillåtande. Att man hellre sa "vi försöker" än "det går inte". Resultatet blev populärmusik som är en milstolpe i musikhistorien.
Tomorrow never knows, For no one och While my guitar gently weeps är låtar som får mig att hoppas att min Beatlesperiod aldrig tar slut. When I'm sixty-four, Michelle och Don't pass me by är låtar som får mig att känna sekundärskam. Det var säkert bra för gruppdynamiken att Ringo Starr också fick sjunga på en och annan låt. Men det var inte så omtänksamt mot övriga världen.

Men det är inte de dåliga låtarna som får mig att bli trött på Beatles. De kan man hoppa över. Det jag verkligen blir less på är det där som skulle kunna ha blivit helt underbart, men som de antingen har experimenterat sönder eller inte orkat färdigställa. Större delen av Abbey Road flyter samman, och Beatlesanhängarna kan snacka hur mycket de vill om att skivan var banbrytande på det sättet. För min egen del gör det bara att jag inte orkar lyssna på den. Trots att det finns väldigt bra låtar där. A day in the life är en av Beatles bästa låtar. Men jag drar mig för att lyssna på den eftersom den avslutas med något som låter som en väckarklocka från helvetet.

En sak som jag tycker är intressant med Beatles är att de, så vitt jag kan se, inte blev riktigt konstnärligt intressanta förrän de redan var världsstjärnor. Det är mycket möjligt att jag inte förstår tillräckligt om harmonier, och att jag inte har koll på den kontemporära kontexten, men jag har svårt att se något riktigt nyskapande förrän tidigast på Rubber Soul-plattan. Har jag fel?
För om jag har rätt så kan man ju undra vad det var som hände. Varför började de plötsligt skriva nyskapande musik? Var det bara en slump att tre så framstående låtskrivare råkade befinna sig i samma band. Eller var det något i den kreativa miljön som lockade fram det allra bästa i var och en av dem? Och varför smittades då inte Ringo Starr?

Det här är tankar som jag får varje decennium när jag faller in i min Beatlesperiod. Jag känner att jag vill hinna klottra ner dem. För snart känner jag att perioden är över. Det är lite samma känsla som när man håller på att vakna, och man kämpar för att få stanna kvar i drömmen.
Always know sometimes think it's me, but you know I know and it's a dream. I think I know of thee, ah yes, but it's all wrong. That is I think I disagree.

Finkulturens värde

Jag såg om Tarkovskijs film Stalker ikväll. Filmen gjordes i Sovjetunionen 1979.
Den är ett mästerverk. Den har gett mig många upplevelserika timmar även om jag bara har sett den tre gånger. Jag har full respekt för om den inte är allas kopp té, men för mig är den en ren njutning.
Filmen är fantastisk i sig själv, och jag känner inte att jag behöver motivera dess existensberättigande. Men nu när jag ser om den så slår det mig att den är ett mycket tydligt exempel på ett av mina försvarstal för finkulturen. De som tycker att finkultur är onödig har ofta dålig koll på hur vägröjande avantgardistisk kultur är. Inte all, förstås. Men inom icke-kommersiell kultur experimenteras det på ett sätt som inspirerar, och i slutändan gagnar den kommersiella kulturen.
Miljöerna i Stalker var helt och hållet nyskapande 1979. Numera ser vi dessa miljöer i vart och vartannat dataspel. Filmen har till och med på ett mycket direkt sätt varit inspiration till två dataspel (S.T.A.L.K.E.R. 1 & 2). Jag har inte spelat dem, men jag gissar att de har ett annat tempo än filmen.
Man kan naturligtvis fortfarande diskutera hur mycket skattebidrag finkultur ska få. Nyskapande kultur har en tendens att alltid vilja finnas, även när den inte får bidrag. Men jag kan tycka att det är rätt schysst om dess utövare kan försörja sin familj och slippa dö i förtid som Kafka, van Gogh och Micke Dubois.

Konstfilm

Dataspel

Konstfilm

Dataspel

Konstfilm

Dataspel

Konstfilm

Improstandup

Repetition torsdag. Jesper Rönndahl och Niklas Folkegård.

I lördags höll Oslipats höstens andra experimentkväll i Tangopalatsets källare. Kvällens experiment var improstandup.

Det var fjärde försöket med improstandup. Tidigare har det gjorts på Malmöfestivalen förra året, på Potato Potatos kulturfestival i våras och i somras på Jamobilen på Arvikafestivalen. Lite olika personer har medverkat, men hittills har alltid jag, Fritte och Kringlan medverkat.

Vad är då improstandup?

Det är som det låter. Vi kör improviserad standup. Vanligtvis står vi inte ensamma på scen utan tar över ordet från varandra. Vi får mycket från publiken. Det finns olika moment. Dels en mycket fri del där vi svarar på publikens frågor, men också lite lekar med strängare regler där vi till exempel tillverkar liknelser.

Den här gången var Fritte konferencier. Medverkande improvisatörer var förutom jag och Kringlan: Niklas Folkegård, Josefin Johansson, Tomas Högblom, Jesper Rönndahl och Amelie Nörgaard.

Genrep lördag. Niklas Folkegård, Amelie Nörgaard och Tomas Högblom.

Jag tycker helt klart att den här kvällen blev den bästa improstandupkvällen hittills. Stämningen blev fantastisk, och det skrattades hela tiden. Framför allt känner jag en stor tillfredsställelse över att vi börjar hitta en form både är improviserade fullt ut, samtidigt som föreställningen känns standup. Vi hade infört en hel del nya moment den här gången, och de flesta vill jag återanvända.

Det är inte helt lätt att definiera just den där skillnaden som gör att jag vill kalla det ena för improvisationsteater och det andra improstandup. Det är just dessa skillnader vi fortfarande undersöker. Och även om mycket många skillnader är uppenbara så kommer det säkert alltid att finnas ett gränsområde där det är en smaksak vad som är vilket. Men för min egen del så vill jag att improstandup ska vara:

1. Prat. Inte scener.

2. Ingen fjärde vägg mellan scen och publik.

3. Humorn tävlar med vandlig standup i innehåll och leverans. Humorn bygger inte lika mycket på att ett svårighetsmoment övervinns.

4. Man intar inte en karaktär utan fortsätter att vara sig själv, lika mycket som när man står på en standupscen. Men det är förstås fortfarande tillåtet att ljuga lika mycket som i standup.

Skarpt läge. Jesper Rönndahl, Josefin Johansson, Fritte och Kringlan.

De senaste två gångerna har jag verkligen känt en stor press när jag har gjort improstandup. De första två gångerna gjorde jag inte det. Jag tror det beror på att vi då fortfarande behöll fler moment som var hämtade från improvisationsteaterns värld, och det fick mig att känna mig hemma. Men den här gången kände jag mig mycket nervös och hade bara bitvis något slags flyt. Jag hoppas att jag kan träna mig till att bli mer bekväm i den här formen. Men jag måste kanske också inse att improstandup alltid kommer att innebära mindre samarbete och mer individuell prestation än i improvisationsteatern. Hur som helst är jag nu väldigt sugen på att göra det fler gånger. Kanske till och med en gång i månaden. Det skulle jag gilla. Att göra improstandup en gång i månaden är som [sätt in din egen liknelse här].

Recension: En Man Med Ett Skägg

Kalle Lind i "En man med ett skägg".

Det finns ett ögonblick i Kalle Linds föreställning "En man med ett skägg" där han förklarar att han ogillar när pretentiösa människor stämplar lättsam humor som ofin. Lind tycker det är fel när humorn måste innehålla stora portioner allvar för att rättfärdigas. Resultatet av denna inställning leder enligt Lind ofta till humor som känns som att äta en ordentlig Wasa-knäckemacka bara för att sen få smaka ett cocktailbär. Det känns ironiskt, eftersom när jag sitter i publiken känns det som att jag tuggar på mitt knäckebröd. Och väntar lydigt på mitt cocktailbär. Och när jag väl får bäret så minns jag varför cocktailbären försvann tillsammans med lädersofforna när 80-talet tog slut.

"En man med ett skägg" är full av allvarsamma stunder. Så full att den förlåtande publikens tålamod prövas. När Kalle Lind kritiserar pretentiös humor så känns det som om Kalle Lind vill säga "jag har redan hunnit före er med att säga att jag inte gillar pretentiös humor -alltså kan ni inte kritisera mig för det!". Detta är en genomgående taktik i föreställningen. Den som ber om ursäkt på förhand har ryggen fri, och kan på så sätt smita från omgivningens omdömen. Kalle Lind kommenterar så klart själv sin bristande sångförmåga. Och mycket riktigt får hans sånginsats Carl Bildts version av Fyra bugg och en Coca Cola att framstå som svängig.

Att ironisera åt alla håll tillåter Kalle Lind att göra vad han vill, eftersom han tydligt deklarerat att det inte är på allvar. Numret där han ironiserar över Robert Brobergs ordvitsande tillhör de som kammar hem flest skratt under kvällen. På en metanivå gör Kalle Lind sig lustig över Brobergs ordvitsande, men som av en slump skrattas det just där själva ordvitsen får sin punchline. Genom att ständigt ta avstånd från allt blir helhetsintrycket att Kalle Lind inte vet vilket ben han ska stå på.

En viktig sak som Kalle Lind skyndsamt påpekar är sin egen självupptagenhet. Att han har gjort det konstnärliga valet att inte arbeta med en regissör resulterar i att föreställningen är lika lång som en genomsnittlig Tarkovskijfilm, och att den är minst lika skämttät. Det resulterar också i att allt känns väldigt slarvigt genomfört. Sällan har en så erfaren komiker framstått som så nervös och oproffsig. Det publiken får se är ett genrep till fullpris.

En anledning till att Kalle Lind framstår som så nervös kan vara att han har ett ärligt uppsåt att, som han säger, "konfrontera sina nojjor". Bland dessa nojjor hittar vi bland annat "att säga allvarligt menade sanningar". Kalle Lind börjar i samband med detta prata om hur rädd han är för att framstå som töntig, och gör analysen att det kan bero på att just han har genomlidit den helt normala kamratuppfostran som i stort sett alla har gjort i grundskolan. Han fortsätter sen med att, inte utan falsk ödmjukhet, dela med sig av en viktig lärdom han har gjort i livet: om man vågar vara töntig har man vunnit situationen.
Kort därefter uppstår teknikstrul. Kalle Lind klarar inte av att bemästra händelsen, utan framstår som amatörmässig och orolig. En spricka uppstår i den nyss levererade djupsinnigheten. Det blir plågsamt tydligt att det fortfarande är lika viktigt för Kalle Lind nu att inte framstå som töntig som det var när han gick på högstadiet. Alla ser det, men publiken, som denna kväll är hämtad från den närmsta bekantskapskretsen, hjälper gärna till att uppehålla fasaden när Kalle Lind skyndar förbi det pinsamma ögonblicket.

Man kan lätt se att föreställningen är löst baserad på Henrik Schyfferts The 90's. Fast Kalle Linds version är ett mer omoget verk, trots att det är indränkt i föråldrade referenser. Precis som i The 90's är monologen en blandning av självrannsakan, modern historieskrivning och en uppgörelse med föräldragenerationen. Och precis som i Schyfferts föreställning slutar det med att Lind konstaterar att han upprepar föräldrarnas mönster mot sin vilja, och på samma sätt sträcker han ut en hand mot mamma och pappa när han inser att de inte heller har haft det så lätt. Men sen avslutas hela föreställningen med en sarkastisk låt om gubbar, och plötsligt känns det oklart om Kalle Lind egentligen vill ha försoning med någon annan än sig själv.
Och precis då motbevisas en annan tes som Magister Lind har lärt ut under helaftonsföreställningen: tesen om att man egentligen inte kan skoja bort något.

När jag traskar hem efter den allt annat än upplyftande upplevelsen påminner jag mig om det enda tecknet på sann självinsikt hos Kalle Lind: att han bestämde redan från början att föreställningen skulle spelas endast en kväll.

Oslipat Svart 4: Oktoberfest

Fritzl und Marküs.

Oslipat Svart 4 var ingen vanlig föreställning. Jag och Fritte hade bestämt oss för att vi denna kväll skulle fira Oktoberfest. Till viss del för att reclaima högtiden från nazisterna, men också för att göra en markering mot amerikansk kulturimperialism och visa att vi kan importera andra högtider än till exempel Halloween. Men till största delen ville vi manifestera något mer ännu viktigare. Det manliga behovet av kärlek och bekräftelse. Hur det uppnås, och hur detta leder fram till att det är ungefär 80% av alla som väljer att börja med standup är män. Bakgrunden till varför vi manifesterade det på det här sättet är högst privat. Och du kan läsa om det här, och se ett appendix här.

Medverkande komiker denna kväll var förutom jag och Fritte: Jessica Karlén, Petter Bristav, Cecilia von Strokirch, Måns Nilsson, Martin Lagos, Teresa Tönisberg och Jesper Rönndahl.

Alla gjorde ett utmärkt jobb, men ett av de ögonblick som jag kommer att minnas bäst var när Cecilia von Strokirch sa till en man i publiken att han kunde få tips om kvinnlig onani av damen bredvid honom, ovetandes om att damen var Frittes mamma.

Petter Bristav på scen.

Blixtvisiten

I tisdags åkte jag hem till Malmö. Efter fyra dagar och en halv dag med Marja i Stockholm. Ett distansförhållande rubbar tidsuppfattningen. Veckorna utan varandra känns som månader. Dagarna tillsammans blixtrar till som ögonblick av autencitet på en Poetry Slam-kväll.
Det kändes fint som fan att bo hos Marja några dagar, även om jag tyckte att det var rätt äckligt att Fritte Fritzson pissade ner allt och alla.

Bilder från Skåne goes Stockholm

Måndagen den nittonde oktober. Ännu en gång fick ett gäng Malmöbor ta över Boulevardteatern en kväll, på Stockholm Live-gängets inbjudan.
Nedan kan du se bilder som bevisar att det verkligen har ägt rum. Att jag också var med får ni helt enkelt lita på.

Janne Westerlund hälsar publiken välkommen.

Nils Lind gör ett av sitt livs bästa gig.

Josefin Johansson.

Tomas Högblom.

Robert Broberg.

Cecilia Ramstedt.

Kalle Lind läste ur en bok. Det är också standup.