Blod

Jag har en extremt ovanlig blodsjukdom som jag aldrig kommer lära mig namnet på. En doktor har sagt till mig att det snarare är en blodanomali än en sjukdom. Men eftersom den på sikt är ohälsosam för mig om den ignoreras så väljer jag att kalla den för en sjukdom så att även folk utan gymnasiebetyg ska kunna fatta. Sjukdomen går ut på att järnet i blodet inte försvinner med tiden som på andra människor. För mycket järn i blodet gör att organen tar stryk. Det har inte hänt. Men för ett par år sen gjorde läkarna bedömningen att det var dags för mig att tappa blod var tredje månad. Detta innebär att jag inom några år ska ha normala värden. Jag antar att jag måste göra om processen om trettio år. Framtiden känns mindre oviss när man har något inplanerat 2039.

Idag var det dags igen att tappa mig på blod. Igår var det Oslipat. Som vanligt en toppenkväll, och det firade vi som vi alltid gör genom att gå till Nya Tröls. Den här kvällen hängde jag även med till Debaser. Vilket inte är helt ovanligt. Jag drack öl. Idag var jag bakfull. Jag har varit med om värre, men jag kände mig så pass dålig att även Rickard Palm skulle ha låtit bilen stå om han mådde likadant.
En gång slarvade jag med att äta frukost innan jag tappades på blod. Det resulterade i att jag fick känna mig så där härligt svimfärdig som jag annars bara gör när jag röker tobak. Idag var jag noga med att äta frukost. Men jag var yr ändå. Redan på förhand. Lite skamsen sa jag till sköterskan:
-Jag vet inte om det är så lämpligt att tappa mitt blod idag. Jag mår inte så bra.
-Hur då?
-Jag känner mig yr. Har ont i huvudet... Jag festade igår.
Sköterskan sken upp:
-Jaja, men då är det ingen fara! Du kommer att må bättre efteråt!
Jag hoppade upp på britsen. Sköterskan stack in nålen i mitt armveck. Det gjorde för jävla ont som vanligt. Nålen som används till åderlåtning är tjock som en blyertspenna. Oftast rinner inte mitt blod så värst snabbt. Jag måste krama handen för att pressa ut det. Det tar lång tid. Som när Ingvar Oldsberg kissar på natten. Idag sprutade jag ur mig mitt blod på nolltid. Sköterskan förklarade att det var tack vare att jag hade druckit så mycket igårkväll. Mitt blod hade blivit tunnare. Dagens tips alltså: om du ska lämna blod så går det lättare om du super kvällen innan. Kan funka med annan vätska också.

När vi nästan var klara berättade sköterskan att det finns bedövningsplåster som man kan sätta i armvecket för att sticket inte ska göra så in i helvetes ont. Hur tacksam jag än är för informationen nu så undrar jag varför ingen berättade det här för mig för flera år sen. Om teorin är att de flesta patienter gärna känner ordentlig smärta så tror jag de har fel.

När nålen tagits ut och bandaget var på så försökte jag glatt känna efter ifall jag mådde bättre som utlovat.
Nej. Det gjorde jag inte. Jag kände mig verkligen inte bättre alls. Om sköterskan trodde hon kunde lura på mig lite placeboeffekt så trodde hon fel. Det måste man vara läkare för att klara. Slutsatsen är därför denna: om du är bakfull ska du inte skära upp en blodåder. Det är inte den mirakelkur som man instinktivt tror att det ska vara.

På engelska

Jag körde standup på engelska igår. På klubben Wisecrackers på Fagans i Malmö.
Jag har ståuppat på engelska två gånger innan. Läs om det här och här. Erfarenheter som inte gav blodad tand -annat än på det sättet att jag tuggade sönder mina kinder i ren frustration. Men nu, ett år och nio månader efter senaste försöket, satte jag mig på hästen igen.
Och det gick faktiskt bra! Jättebra. Extra kul eftersom jag var beredd på att kraschlanda. Nu är tiden mogen. Nu ska jag också odla mina planer för världsherravälde precis som Magnus Betnér, Henrik Elmér och Mårten Andersson.



Jørund Larsen. Riktigt rolig nu när man fattade vad han sa.

Beatles

Jag är nu inne på min fjärde vecka av min Beatlesperiod.
Varje decennium upptäcker jag plötsligt att "Beatles är ju faktiskt riktigt bra!". Och sen lyssnar jag lite på deras skivor i några veckor. Och sen återgår allt till det normala. De återfår sin ikonstatus, och får vila bland Marilyn Monroe och Elvis Presley.

Skillnaden på Beatles högstanivå och lägstanivå är lika stor som skillnaden mellan Mats Wilanders tennisspel och hans poesi. Mästerverk ligger bredvid sånger som låter som outtakes från Mora Träsks mindre kända skivor. Jag tolkar det som att den kreativa miljön var mycket tillåtande. Att man hellre sa "vi försöker" än "det går inte". Resultatet blev populärmusik som är en milstolpe i musikhistorien.
Tomorrow never knows, For no one och While my guitar gently weeps är låtar som får mig att hoppas att min Beatlesperiod aldrig tar slut. When I'm sixty-four, Michelle och Don't pass me by är låtar som får mig att känna sekundärskam. Det var säkert bra för gruppdynamiken att Ringo Starr också fick sjunga på en och annan låt. Men det var inte så omtänksamt mot övriga världen.

Men det är inte de dåliga låtarna som får mig att bli trött på Beatles. De kan man hoppa över. Det jag verkligen blir less på är det där som skulle kunna ha blivit helt underbart, men som de antingen har experimenterat sönder eller inte orkat färdigställa. Större delen av Abbey Road flyter samman, och Beatlesanhängarna kan snacka hur mycket de vill om att skivan var banbrytande på det sättet. För min egen del gör det bara att jag inte orkar lyssna på den. Trots att det finns väldigt bra låtar där. A day in the life är en av Beatles bästa låtar. Men jag drar mig för att lyssna på den eftersom den avslutas med något som låter som en väckarklocka från helvetet.

En sak som jag tycker är intressant med Beatles är att de, så vitt jag kan se, inte blev riktigt konstnärligt intressanta förrän de redan var världsstjärnor. Det är mycket möjligt att jag inte förstår tillräckligt om harmonier, och att jag inte har koll på den kontemporära kontexten, men jag har svårt att se något riktigt nyskapande förrän tidigast på Rubber Soul-plattan. Har jag fel?
För om jag har rätt så kan man ju undra vad det var som hände. Varför började de plötsligt skriva nyskapande musik? Var det bara en slump att tre så framstående låtskrivare råkade befinna sig i samma band. Eller var det något i den kreativa miljön som lockade fram det allra bästa i var och en av dem? Och varför smittades då inte Ringo Starr?

Det här är tankar som jag får varje decennium när jag faller in i min Beatlesperiod. Jag känner att jag vill hinna klottra ner dem. För snart känner jag att perioden är över. Det är lite samma känsla som när man håller på att vakna, och man kämpar för att få stanna kvar i drömmen.
Always know sometimes think it's me, but you know I know and it's a dream. I think I know of thee, ah yes, but it's all wrong. That is I think I disagree.

Finkulturens värde

Jag såg om Tarkovskijs film Stalker ikväll. Filmen gjordes i Sovjetunionen 1979.
Den är ett mästerverk. Den har gett mig många upplevelserika timmar även om jag bara har sett den tre gånger. Jag har full respekt för om den inte är allas kopp té, men för mig är den en ren njutning.
Filmen är fantastisk i sig själv, och jag känner inte att jag behöver motivera dess existensberättigande. Men nu när jag ser om den så slår det mig att den är ett mycket tydligt exempel på ett av mina försvarstal för finkulturen. De som tycker att finkultur är onödig har ofta dålig koll på hur vägröjande avantgardistisk kultur är. Inte all, förstås. Men inom icke-kommersiell kultur experimenteras det på ett sätt som inspirerar, och i slutändan gagnar den kommersiella kulturen.
Miljöerna i Stalker var helt och hållet nyskapande 1979. Numera ser vi dessa miljöer i vart och vartannat dataspel. Filmen har till och med på ett mycket direkt sätt varit inspiration till två dataspel (S.T.A.L.K.E.R. 1 & 2). Jag har inte spelat dem, men jag gissar att de har ett annat tempo än filmen.
Man kan naturligtvis fortfarande diskutera hur mycket skattebidrag finkultur ska få. Nyskapande kultur har en tendens att alltid vilja finnas, även när den inte får bidrag. Men jag kan tycka att det är rätt schysst om dess utövare kan försörja sin familj och slippa dö i förtid som Kafka, van Gogh och Micke Dubois.

Konstfilm

Dataspel

Konstfilm

Dataspel

Konstfilm

Dataspel

Konstfilm

Improstandup

Repetition torsdag. Jesper Rönndahl och Niklas Folkegård.

I lördags höll Oslipats höstens andra experimentkväll i Tangopalatsets källare. Kvällens experiment var improstandup.

Det var fjärde försöket med improstandup. Tidigare har det gjorts på Malmöfestivalen förra året, på Potato Potatos kulturfestival i våras och i somras på Jamobilen på Arvikafestivalen. Lite olika personer har medverkat, men hittills har alltid jag, Fritte och Kringlan medverkat.

Vad är då improstandup?

Det är som det låter. Vi kör improviserad standup. Vanligtvis står vi inte ensamma på scen utan tar över ordet från varandra. Vi får mycket från publiken. Det finns olika moment. Dels en mycket fri del där vi svarar på publikens frågor, men också lite lekar med strängare regler där vi till exempel tillverkar liknelser.

Den här gången var Fritte konferencier. Medverkande improvisatörer var förutom jag och Kringlan: Niklas Folkegård, Josefin Johansson, Tomas Högblom, Jesper Rönndahl och Amelie Nörgaard.

Genrep lördag. Niklas Folkegård, Amelie Nörgaard och Tomas Högblom.

Jag tycker helt klart att den här kvällen blev den bästa improstandupkvällen hittills. Stämningen blev fantastisk, och det skrattades hela tiden. Framför allt känner jag en stor tillfredsställelse över att vi börjar hitta en form både är improviserade fullt ut, samtidigt som föreställningen känns standup. Vi hade infört en hel del nya moment den här gången, och de flesta vill jag återanvända.

Det är inte helt lätt att definiera just den där skillnaden som gör att jag vill kalla det ena för improvisationsteater och det andra improstandup. Det är just dessa skillnader vi fortfarande undersöker. Och även om mycket många skillnader är uppenbara så kommer det säkert alltid att finnas ett gränsområde där det är en smaksak vad som är vilket. Men för min egen del så vill jag att improstandup ska vara:

1. Prat. Inte scener.

2. Ingen fjärde vägg mellan scen och publik.

3. Humorn tävlar med vandlig standup i innehåll och leverans. Humorn bygger inte lika mycket på att ett svårighetsmoment övervinns.

4. Man intar inte en karaktär utan fortsätter att vara sig själv, lika mycket som när man står på en standupscen. Men det är förstås fortfarande tillåtet att ljuga lika mycket som i standup.

Skarpt läge. Jesper Rönndahl, Josefin Johansson, Fritte och Kringlan.

De senaste två gångerna har jag verkligen känt en stor press när jag har gjort improstandup. De första två gångerna gjorde jag inte det. Jag tror det beror på att vi då fortfarande behöll fler moment som var hämtade från improvisationsteaterns värld, och det fick mig att känna mig hemma. Men den här gången kände jag mig mycket nervös och hade bara bitvis något slags flyt. Jag hoppas att jag kan träna mig till att bli mer bekväm i den här formen. Men jag måste kanske också inse att improstandup alltid kommer att innebära mindre samarbete och mer individuell prestation än i improvisationsteatern. Hur som helst är jag nu väldigt sugen på att göra det fler gånger. Kanske till och med en gång i månaden. Det skulle jag gilla. Att göra improstandup en gång i månaden är som [sätt in din egen liknelse här].

Recension: En Man Med Ett Skägg

Kalle Lind i "En man med ett skägg".

Det finns ett ögonblick i Kalle Linds föreställning "En man med ett skägg" där han förklarar att han ogillar när pretentiösa människor stämplar lättsam humor som ofin. Lind tycker det är fel när humorn måste innehålla stora portioner allvar för att rättfärdigas. Resultatet av denna inställning leder enligt Lind ofta till humor som känns som att äta en ordentlig Wasa-knäckemacka bara för att sen få smaka ett cocktailbär. Det känns ironiskt, eftersom när jag sitter i publiken känns det som att jag tuggar på mitt knäckebröd. Och väntar lydigt på mitt cocktailbär. Och när jag väl får bäret så minns jag varför cocktailbären försvann tillsammans med lädersofforna när 80-talet tog slut.

"En man med ett skägg" är full av allvarsamma stunder. Så full att den förlåtande publikens tålamod prövas. När Kalle Lind kritiserar pretentiös humor så känns det som om Kalle Lind vill säga "jag har redan hunnit före er med att säga att jag inte gillar pretentiös humor -alltså kan ni inte kritisera mig för det!". Detta är en genomgående taktik i föreställningen. Den som ber om ursäkt på förhand har ryggen fri, och kan på så sätt smita från omgivningens omdömen. Kalle Lind kommenterar så klart själv sin bristande sångförmåga. Och mycket riktigt får hans sånginsats Carl Bildts version av Fyra bugg och en Coca Cola att framstå som svängig.

Att ironisera åt alla håll tillåter Kalle Lind att göra vad han vill, eftersom han tydligt deklarerat att det inte är på allvar. Numret där han ironiserar över Robert Brobergs ordvitsande tillhör de som kammar hem flest skratt under kvällen. På en metanivå gör Kalle Lind sig lustig över Brobergs ordvitsande, men som av en slump skrattas det just där själva ordvitsen får sin punchline. Genom att ständigt ta avstånd från allt blir helhetsintrycket att Kalle Lind inte vet vilket ben han ska stå på.

En viktig sak som Kalle Lind skyndsamt påpekar är sin egen självupptagenhet. Att han har gjort det konstnärliga valet att inte arbeta med en regissör resulterar i att föreställningen är lika lång som en genomsnittlig Tarkovskijfilm, och att den är minst lika skämttät. Det resulterar också i att allt känns väldigt slarvigt genomfört. Sällan har en så erfaren komiker framstått som så nervös och oproffsig. Det publiken får se är ett genrep till fullpris.

En anledning till att Kalle Lind framstår som så nervös kan vara att han har ett ärligt uppsåt att, som han säger, "konfrontera sina nojjor". Bland dessa nojjor hittar vi bland annat "att säga allvarligt menade sanningar". Kalle Lind börjar i samband med detta prata om hur rädd han är för att framstå som töntig, och gör analysen att det kan bero på att just han har genomlidit den helt normala kamratuppfostran som i stort sett alla har gjort i grundskolan. Han fortsätter sen med att, inte utan falsk ödmjukhet, dela med sig av en viktig lärdom han har gjort i livet: om man vågar vara töntig har man vunnit situationen.
Kort därefter uppstår teknikstrul. Kalle Lind klarar inte av att bemästra händelsen, utan framstår som amatörmässig och orolig. En spricka uppstår i den nyss levererade djupsinnigheten. Det blir plågsamt tydligt att det fortfarande är lika viktigt för Kalle Lind nu att inte framstå som töntig som det var när han gick på högstadiet. Alla ser det, men publiken, som denna kväll är hämtad från den närmsta bekantskapskretsen, hjälper gärna till att uppehålla fasaden när Kalle Lind skyndar förbi det pinsamma ögonblicket.

Man kan lätt se att föreställningen är löst baserad på Henrik Schyfferts The 90's. Fast Kalle Linds version är ett mer omoget verk, trots att det är indränkt i föråldrade referenser. Precis som i The 90's är monologen en blandning av självrannsakan, modern historieskrivning och en uppgörelse med föräldragenerationen. Och precis som i Schyfferts föreställning slutar det med att Lind konstaterar att han upprepar föräldrarnas mönster mot sin vilja, och på samma sätt sträcker han ut en hand mot mamma och pappa när han inser att de inte heller har haft det så lätt. Men sen avslutas hela föreställningen med en sarkastisk låt om gubbar, och plötsligt känns det oklart om Kalle Lind egentligen vill ha försoning med någon annan än sig själv.
Och precis då motbevisas en annan tes som Magister Lind har lärt ut under helaftonsföreställningen: tesen om att man egentligen inte kan skoja bort något.

När jag traskar hem efter den allt annat än upplyftande upplevelsen påminner jag mig om det enda tecknet på sann självinsikt hos Kalle Lind: att han bestämde redan från början att föreställningen skulle spelas endast en kväll.

Oslipat Svart 4: Oktoberfest

Fritzl und Marküs.

Oslipat Svart 4 var ingen vanlig föreställning. Jag och Fritte hade bestämt oss för att vi denna kväll skulle fira Oktoberfest. Till viss del för att reclaima högtiden från nazisterna, men också för att göra en markering mot amerikansk kulturimperialism och visa att vi kan importera andra högtider än till exempel Halloween. Men till största delen ville vi manifestera något mer ännu viktigare. Det manliga behovet av kärlek och bekräftelse. Hur det uppnås, och hur detta leder fram till att det är ungefär 80% av alla som väljer att börja med standup är män. Bakgrunden till varför vi manifesterade det på det här sättet är högst privat. Och du kan läsa om det här, och se ett appendix här.

Medverkande komiker denna kväll var förutom jag och Fritte: Jessica Karlén, Petter Bristav, Cecilia von Strokirch, Måns Nilsson, Martin Lagos, Teresa Tönisberg och Jesper Rönndahl.

Alla gjorde ett utmärkt jobb, men ett av de ögonblick som jag kommer att minnas bäst var när Cecilia von Strokirch sa till en man i publiken att han kunde få tips om kvinnlig onani av damen bredvid honom, ovetandes om att damen var Frittes mamma.

Petter Bristav på scen.

Blixtvisiten

I tisdags åkte jag hem till Malmö. Efter fyra dagar och en halv dag med Marja i Stockholm. Ett distansförhållande rubbar tidsuppfattningen. Veckorna utan varandra känns som månader. Dagarna tillsammans blixtrar till som ögonblick av autencitet på en Poetry Slam-kväll.
Det kändes fint som fan att bo hos Marja några dagar, även om jag tyckte att det var rätt äckligt att Fritte Fritzson pissade ner allt och alla.

Bilder från Skåne goes Stockholm

Måndagen den nittonde oktober. Ännu en gång fick ett gäng Malmöbor ta över Boulevardteatern en kväll, på Stockholm Live-gängets inbjudan.
Nedan kan du se bilder som bevisar att det verkligen har ägt rum. Att jag också var med får ni helt enkelt lita på.

Janne Westerlund hälsar publiken välkommen.

Nils Lind gör ett av sitt livs bästa gig.

Josefin Johansson.

Tomas Högblom.

Robert Broberg.

Cecilia Ramstedt.

Kalle Lind läste ur en bok. Det är också standup.

Tiden går. Världen vidgas. Jag förändras.

1983 tyckte jag att det här var Världens Vackraste Låt. Jag ser ingen anledning att skämmas för det, men jag kan konstatera att den har halkat rätt långt ner på listan.

Många menar att utvecklingen är cyklisk och att historien alltid upprepar sig. Då blir man ju lite rädd.

Ett måste

Skåne goes Stockholm.
Med Marcus Johansson, Kalle Lind, Valle Westesson, Josefin Johansson, Tomas Högblom, Nils Lind och Cecilia Ramstedt.
Ikväll på Boulevardteatern. Götgatan. Stockholm.
Showen börjar 20.00.

SJ-biljetterna

Nu är det konstaterat. Andrahandshandeln med SJ-biljetter är död. Nyheten om att biljetterna har blivit personliga har fått genomslag. Och det kvittar att de sex biljetter jag försöker kränga faktiskt är opersonliga (eftersom jag köpte dem före systemskiftet). Jag kan inte ens skänka bort dem.

Nu har SJ fått mig där de vill ha mig. Från och med nu tänker jag betala 105 kr per biljett för att få ångerrätt.
Jag hoppas bara inte att fler lär av deras taktik.
-Den här skivan är en juklapp...
-Vill du ha den på Öppet Köp?
-Ja tack.
-Då blir det 105 kronor till.
-Tack så mycket.
-Tack tack.

Ipren gel

Idag impulshandlade Ipren på Apoteket. När jag kom hem upptäckte jag att det var en gel för utvärtes bruk. Bra för värk i samband med sportskador. Bäst före februari 2010.
Chansen att jag sportar innan februari nästa år är noll.
Tur att jag har ett Tradera-konto nu.

Tradera

Om en vecka uppträder sju Malmökomiker i Stockholm. En exklusiv föreställning som ingen 08 bör missa.
Som den självklara reseledare jag är bokade jag tågbiljetter till oss allihop. Det gick ganska bra. Fick rätt på tidpunkt och antal.
Riktningen var det lite si och så med.
Nu har jag ägnat senaste timmen åt att lägga in sex biljetter på Tradera. Jag är novis på Tradera. Jag siktar mot att slippa gå back. Inte mer än så.

Nu riktar jag mig till er som ständigt bloggar om hur beroende ni är av att göra Traderaklipp: Unna er en mitt-i-veckan-tripp till vår huvudstad.
Halva priset mot SJ:s jävla kuksida där man ändå klickar fel.

Fotboll

Kul utan sprit

Oslipat Svart 3

För första gången någonsin missade jag hela Oslipat. Jag var på Tangopalatset före. Och efter. Men just själva föreställningen missade jag helt. Eftersom jag underhöll i Lund på en slags branschträff med studenter och näringslivsfolk.

Jag stod på två stolar utan mick och skämtade inför hundra människor. Satmtidigt stod Peter Wahlbeck på Oslipats scen för första gången. Om det hade korsklippts i en film skulle känslan ha påmint om scenen i Sam Peckinpahs Straw Dogs när Dustin Hoffman lurats iväg att sitta ensam på fågeljakt samtidigt som hans fru blir våldtagen hemma. Liknelsen haltar förstås på det sättet att man knappast kan säga att Peter Wahlbeck våldtog Oslipats publik. Men efter att ha hört skildringar från kvällen kan man väl säga att han tog sig an publiken med en våldtäktsmans entusiasm och fingertoppskänsla. Många berömde hans sätt att ha kul själv på scen. Spelglädje smittar.

Andra bloggar om Oslipat Svart 3:
Fritte

Dagens ungdom

Kristoffer "Kringlan" Svensson och Petter "Peps" Svensson.

Kringlan är klädd i vinröd cardigan från Kappahl, ljusblå Gefa-skjorta från H&M och MAX&Co-glasögon från Synsam.
Peps är klädd i vinröd cardigan från Malmströms, ljusblå LaRedoute-skjorta från Outnet, vinröd smal slips från Dressman, Sand-glasögon från Synsam och rutig keps från Sven Nykvists dödsbo.

Ombytta roller

Ett inslag som luras snyggt. Det börjar lite tråkigt, men tar sen en oväntad vändning och sen slutar allt mästerligt.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Deep Space Naan
http://www.thedailyshow.com/
Daily Show Full Episodes Political Humor Ron Paul Interview

Herre på Filmtäppan 2009

Det är tisdag. En kall oktoberkväll i Malmö. På Upplandsgatan samlas ett gäng män i trettioårsåldern för ett mästarmöte. Det är dags igen att kora vem som blir årets Herre på Filmtäppan.

Ola Norén framför Buzz -the Hollywood quiz.

Alla minns Kalle Linds övertygande seger 2008. Kalles humör verkar vara på topp redan från början. Motståndarna anar att Kalle har segervittring.
Alla minns också vilket förkrossande nederlag Pelle Holmgren led förra gången. Därför har han fått ta in sin bror Felix som lagkamrat.

Felix, Pelle, Kalle. Pelle gör dykartecknet som betyder "hjälp, mitt syre börjar ta slut, jag måste upp till ytan!".

Kvällen inleddes lugnt och trivsamt med att Kalle, Ola, Felix och Marcus fikade. De åt mackor med äggsallad och väntade in Pelle som skyndade sig från Falkenberg. Pelle jobbar som turnétekniker och hjälper skådespelare att uppfylla sin dröm att få spela ambulerande barnteater. Felix och Kalle försåg sig glupskt av läckerheterna på bordet och Ola smörjde in Marcus sockersål med barbecuesås.

Team Holmgren.

Mästarmötet bestod även denna gång av en omgång av Buzz -the Hollywood quiz på Playstation 2 och brädspelet Master of the movies. Fokus ligger på amerikansk spelfilm i färg mellan 1980 och fram till nutid. Men en del frågor berör äldre verk och svensk film.

Även det här året fick Ola problem med nerverna i samband med Buzz. Stressmomentet gjorde att han tryckte fel ibland.

I början av kvällen var jargongen inte sällan "rå men hjärtlig". Men i takt med att det blev tydligt att Marcus gick mot en övertygande seger spreds mjukare tongångar. Istället för hånfulla kommentarer så blev tillrop som "Bra jobbat, Ola" inte ovanliga.

Vinnaren. Samuel och hans pappa Kalle i bakgrunden.

Värden Marcus Johansson gick segrande ur båda tävlingarna. Därmed vann han tillbaks den tusenlapp han hade erbjudit som vinst. Han stoppade den i den vedeldade brasan och sa "Det är inte pengarna, det är principen... att rätt person vinner".

Därefter fortsatte gänget att spela Buzz ett tag till. Fast då gjorde de det ju mest på skoj.