Ett skräckscenario

Youth is wasted on the young hette Ceasars Palace första skiva. Jag gillade titeln skarpt. Men kanske är inte ungdomen bortslösad på de unga. Kanske verkligheten lyckligare skapad än så. Kanske är ungdomen precis rätt ålder för att man ska kunna njuta av god vigör och bristande självinsikt.
I dagens samhälle har vi en märklig syn på gamla människor. Vi utgår från att de är olyckliga och känner sig ensamma. Det är så de skildras i alla västerländska filmer. Men ny forskning visar att de i regel inte alls mår så dåligt. Ålderdomen är för många den lyckligaste tiden i deras liv. Nostalgi är en känsla med stark njutning. Och i den stillsamma tillvaron kan tid och rum flyta samman i en meningsfull enhet som liknar en skön lugn psykos. Jag längtar redan dit.
Anledningen att vi ständigt tycker synd om de gamla är enligt denna forskning att man som ung och medelålders utgår från sina egna föreställningar om vad lycka är när man betraktar de gamla. Att vara aktiv och se vacker ut är normen, och det verkar skrämmande att förlora detta. Här är vi åldersrasister. Och det gör att vi inte kan se det goda med ett slött och introvert liv. I
alla pensionsfondsreklamfilmer framställs pensionärstillvaron som en förlängning av det roligaste man kan tänka sig när man är ung. Beachvolleyboll och långa resor. Det hänger ihop med att det är unga människor som reklamen riktar sig till.
Tanken på att gamla människor kanske inte är så olyckliga som de verkar gör mig glad. En sak som gör mig bedrövad är däremot hur de behandlas. Jag hörde ett reportage i P1:a Kropp och Själ som handlade om ett danskt ålderdomshem där de boende fick röka, dricka, äta, ha husdjur, stiga upp gå och lägga sig när de ville. Kort sagt fick de i möjligaste mån behålla sin självklara vardagsfrihet. Är det inte skrämmande att det normala är tvärtom? När man blir så gammal att man inte längre kan ta hand om sig själv så sätts man i fängelse. Om jag känner 40-talistgenerationen rätt så kommer de inte att tolerera det.

Niklas Hansson gör varje helg i mars en föreställning om att bli gammal. Ett skräckscenario heter den, och den spelas på Far i hatten i Folkets Park. Pjäsen har sin utgångspunkt i den nya forskningen om gamlas upplevelse av verkligheten. Jag såg den igår och tyckte den var helt suverän. Jag brukar alltid gilla det Niklas Hansson gör, men den här föreställningen kan mycket väl vara det bästa han har gjort. Missa den inte!
Biljetter finns här.