onsdag 30 juni 2010

Recension: Rambo (Rambo IV)


Reklamkampanj i New York. Januari 2008.
Det finns många filmer som skildrar en verklighet och rör åskådaren på djupet. Men det är inte många filmer som rent konkret lyckas påverka verkligheten. The thin blue line medförde att en oskydligt dömd man blev frisläppt. När Scener ur ett äktenskap visades på svensk TV steg skilsmässostatistiken i landet kraftigt.
Om Rambo tillhör denna stolta skara filmer är kanske inte helt säkert. Men vi vet så mycket att frihetskämpar i Myanmar (Burma, i folkmun) snabbt tog filmen till sina hjärtan och använde dialog från den som slagord. Främst citerade de Rambos replik "Live for nothing, die for something". En replik som väl bättre än någon annan mening sammanfattar den buddhistiska livssynen. Oavsett om man lever i ett konflikthärjat land eller inte. Filmen Rambo blev grundligen förbjuden i Myanmar. Men många valde att se den i smyg ändå. Ett händelseförlopp som liknar Rambo II:s öde i Sverige på 80-talet. Det är lätt att avfärda Rambos betydelse. Upproren hade redan startat när Sylvester Stallone spelade in filmen. Rambo blev visserligen en hyllad hjälte i landet, men kampviljan hade kanske varit lika stark även utan filmen. Men vi vet bara hur historien fortlöpte. Vi vet inte vad som hade hänt om filmen Rambo aldrig hade gjorts. Därför kan vi inte heller säkert utesluta att Rambo har haft stor betydelse för den händelsekedja som slutade med att du gick med i gruppen Support the monks in Burma på Facebook.
Filmen inleds med autentiska bilder på lemlästade offer. I ett kollage av nyhetsbilder får vi se människor som militärregimen har stympat, dödat och massakrerat. Det är magstarkt, och jag blir genast lite orolig att dessa bilder ska ta udden av underhållningsvåldet som jag väntar på. Jag behöver inte oroa mig. Redan i filmens fortsatta inledning börjar det stiliserade våldet kittla lite. Här får vi se en sen där sadistiska soldater tvingar ut bönder på ett risfält med planterade minor. Resultatet låter inte vänta på sig. Redan nu lever filmen upp till sitt rykte om att vara "köttig".
Storyn i Rambo är inte svår att hänga med i. Rambo lever i Thailand. En dag kommer det ett gäng snälla kristna amerikanska missionärer som övertalar Rambo att skjutsa dem in i Myanmar i hans båt. De råkar i trubbel och han måste tillsammans med ett gäng legosoldater försöka befria dem. Och det är här det riktigt smaskiga underhållningsvåldet börjar. Statistiken visar att det dör 2,59 människor per minut i den här filmen. Men med tanke på att första halvan av filmen är ganska lugn så kan du lugnt räkna med att få tillräckligt med våldsfrossa i andra halvan.
Karaktärsarbetet i den här filmen är halvbra. Jag kan uppskatta att de kristna missionärerna framstår som individer, och inte bara som representanter för anglosaxiska kristna. De burmesiska karaktärerna målas med lite bredare penseldrag. Man kan dela in dem i två kategorier: darrande offer och överdjävulskt onda. Det är skönt att se när de onda får vad de förtjänar. Och ledsamt, på ett kittlande sätt, att se när offren får vad de inte förtjänar.
Det kan låta som att den här Rambofilmen kör på i samma hjulspår som de tidigare. Och det kan man väl säga att den gör. Men den är lite fräsch på två sätt:
1. Det är den första Rambofilmen som har en homosexuell karaktär med. Han blir helt rättvist uppsprättad som en gris på slutet.
2. Det är den första Rambofilmen där vi inte får se Sylvester Stallone i bar överkropp. Redan det gör nästan filmen sevärd.

*SPOILERVARNING*

Det märks att Sylvester Stallone har tagit intryck av den intervju som Susan Faludi gjorde med honom i boken Ställd. Det underliggande temat kring fadersfigurer lyfts fram lite tydligare i den här filmen, och på slutet återvänder John Rambo för att hälsa på sin pappa för första gången på mycket länge. Men just då, när filmen är på väg att nå sitt emotionella klimax, rullar eftertexterna igång. Jag känner mig blåst på konfekten.
Nu hoppas jag att Rambo V snart når våra biografer. Och att den filmen kommer att vara ett stillsamt kammardrama där John pratar ut med sin far. En manlig pendang till Höstsonaten.
Är det för mycket att hoppas på?

måndag 28 juni 2010

Lugnets camping: Äventyrsgolf

Minigolf tillhör livets glädjeämnen. Och ibland hittar man banor som inte bara erbjuder förutsättningarna för en nervpirrande sport, utan som även har formgivits på ett sätt som är en hyllning till människans civilisation och skaparkraft.
Lugnets Campingplats i Falun erbjuder sådana banor.

Statyn på Stortorget.

Alla banor här är har inspirerats av kända platser och fenomen i och från Falun.
På grund av sportens regler har dessa begränsats till 18.


Falu Rödfärg.
Vid varje bana finns intressant information. Enligt skylten finns det tillräckligt med råvara för att kunna fortsätta producera Falu rödfärg i hundra år till. Jag antar att de menar råolja.

På nära håll ser man att detaljrikedomen är häpnadsväckande.
Lugnets camping är noga med att inte kalla banorna för minigolf. De kallar det Äventyrsgolf. Det kan vara viktigt att göra den distinktionen. För det framgår inte helt tydligt om man bara spelar.
Varje bana har en lätt och en svår väg. Ibland är skillnaden stor. Ibland är skillnaden så liten att svårigheten snarast består i att särskilja de två vägarna.

Falu koppargruva.
Fakta: Om du inte har varit i Falu Koppargruva så har du inte besökt Falun -så enkelt är det!
Källa: Informationsskylt nummer 17.
Jag har inte varit i Falun.

Falu korv.

torsdag 24 juni 2010

Fallout New Vegas, trailer


Spelet släpps till hösten. Måtte det bli höst snart.

onsdag 23 juni 2010

Portal 2, trailer

Ett av världens bästa spel är tillbaks. Osäkert när. Kanske redan till jul.
Jag behöver inte verkligheten.

Surströmmingen hotad

Det jag inte visste när jag testade surströmming i måndags var att denna maträtt faktiskt är hotad. EU vill förbjuda den eftersom surströmmingen har för höga halter av bland annat dioxin.
Sverige har surströmmingsdispans till nästa år. Jordbruksminister Eskil Erlandsson träffade igår EU-kommissionären John Dalli för att förhandla och förklara varför det är viktigt för oss svenskar att få lov att äta giftig fisk som smakar avlopp. Det kan inte vara svårare än att sälja in idén att snus är en del av vår nationella identitet.
Jag tror inte att Elin Nordén medvetet ville förgifta mig. Kanske omedvetet. Men det som sker omedvetet kan man inte bli arg på.
Viktor Jusjtjenko. Så här hade jag kunnat se ut om jag tagit en portion till.

tisdag 22 juni 2010

Gatukonst

På väg hem från kontoret idag blev jag så glad.
Jag såg en så fin muralmålning, föreställandes Kristina Lugn.
Men när jag gick närmare såg jag att det var en helt vanlig Janis Joplin-bild.

måndag 21 juni 2010

Surströmmingspremiär



Idag förlorade jag min surströmmingsoskuld. Elin Nordén invigde mig och Mattias Olsson, på Mattias innergård.
Som barn tyckte jag att all mat var äcklig. Men sedan tonåren har jag satt en ära i att smaka på allt och ge allt en ärlig chans. Det är en kick att gilla sånt som andra tycker är äckligt. Eftersom det är det enda sättet som jag klarar av att vara macho på så omhuldar jag denna egenhet med en viss överspänd stolthet. En liten klick Anthony Bourdain i min annars så undergivna personlighet bidrar till min komplexa karaktär. Jag kastar mig över djurs hjärtan, hjärnor och testiklar. Allt ska smakas, åtminstone en gång.
Surströmmingen har länge varit en mytomspunnen skatt i mina ögon. Jag har aldrig ens fått tillfälle att känna lukten innan. Den har beskrivits för mig på olika sätt. Ruttet. Träck. Lik. Sopor. Ju fler som har berättat desto svårare har det varit för mig att skapa mig en föreställning.
När Elin öppnade burken bultade mitt hjärta hårt, och mina näsborrar vidgades. Lukten var inte alls så stark som jag hade väntat mig. Vi befann oss visserligen utomhus och det blåste lite, men jag tror ändå att jag kan konstatera att man överdriver om man säger att surströmming stinker. Det första som slog mig var hur syrlig doften var. Visst, det doftar avlopp, men inte på det där murkna sättet. Och avlopp är bara en av ingredienserna. Man får inte missa nyanserna av havsdoft. Stilla havsvatten som bildat en pöl uppe på stranden.
En hel del mat smakar inte som den luktar. Surströmming tillhör inte den kategorin. Den smakar inte lika starkt som den luktar. Och den smakar inte bara som den luktar. Men i stort sett är doften ingen falsk marknadsföring. Jag smakade fisken både som tallriksrätt och i tunnbröd. Jag åt under uppmärksam och koncentrerad tystnad. Smaken krävde all min uppmärksamhet. Det var verkligen en sällsam smak. Speciell. Annorlunda. Jag kan inte minnas att jag har smakat något som kan liknas vid det. Det var ett stort ögonblick i mitt liv.
Efter att ha smakat långsamt och ordentligt började jag så småningom komma till den försiktiga slutsatsen att jag tyckte att det var lite gott.


Ögonblicket.

När jag hade ätit halva min andra klämma började det ta emot. Jag började bli mätt på smaken. Det gjorde mig lite orolig. Tänk om jag inte har vad som krävs för att gilla surströmming? Vad händer då med min självbild? Men sen började jag tänka vidare. Det finns ju rätt mycket mat som är gott i små doser, men som jag inte tycker är gott om jag äter mycket av det. Så är det till exempel med inlagd sill. Och just nu är det där jag står. Surströmmingen är en delikatess som jag helst äter i mindre doser. Kanske kan jag med tiden lära mig att äta stora mängder surströmming. Men det känns inte viktigt. Just nu är jag bara tacksam att mitt liv har berikats med ännu en möjlig njutning.

lördag 19 juni 2010

Henriks tak i Notting Hill (frukost)


Foto: Henrik Jönsson

Marja gör sin fransk-mimartist-min.


"Vadå -jag dyster?"

Henriks tak i Notting Hill (kväll)


Foto: Marja Nyberg