torsdag 29 april 2010

Melodifestivalen 2010

Igår hölls Melodifestivalen 2010. Inte den "riktiga". Utan den viktiga.
I post-post-ironisk anda höll No Limits en improviserad melodifestival där publiken fick föreslå låttitlar och genrer. Det blev väldigt lyckat. Improvisatörerna var skickliga, musikerna fenomenala, och även jag som konferencier var duktig.
Den Glada Trion: : Johan Stavring, Ester Claesson och Agnes Forstenberg.

Pausunderhållning: Nour El-Refai och Björn Gustafsson (Obs! På låtsas!).

Den underbara publiken. Svalde oss som en varm livmoder.

Det var verkligen en helt fantastisk afton. Som utlovat.
Bäst av allt: RÄTT LÅT VANN! Knallpulver med Den Glada Trion.

måndag 26 april 2010

I någons anda

I lördags höll vi den Oslipatkväll som jag har sett fram emot mest. Det var dags att upprepa experimentet I någons anda.
När vi gjorde det här förra gången, i juni, så tyckte jag att det var den bästa standupkvällen som jag varit med om. Det beror ju så klart på att den högkvalitativa nya ståuppen blandades med en stor portion gemenskap och internhumor. Du kan läsa om första I någons anda här.
Erik Börén som Ola Söderholm.
När väl kvällen infann sig var det bäddat för en besvikelse. På grund av tekniskt tuppjuck hade inte Facebook-eventet nått ut till Oslipats gruppmedlemmar förrän på onsdagen. Därför var det ovanligt få bokade biljetter.
Jag var också orolig för min egen insats. Under veckan hade jag haft fullt upp. Jag hade skrivit färdigt mitt material, men inte hunnit bearbeta texten ordentligt. Och framför allt inte hunnit repa ordentligt. Och eftersom jag skulle göra ett framträdande i Marja Nybergs anda så visste jag att just gestaltningen var en viktig del av insatsen.


Kalle Lind som Fritte Fritzson.
När kvällen kom igång så stod det snart klart att jag inte skulle behöva gå hem besviken. Även om Tangopalatsets källare inte var helt full med publik så var det ändå rätt bra med folk. Och definitivt tillräckligt för att det skulle bli en riktigt fin stämning.
Fritte var väldigt bra som konferencier. Hans inledning var ovanligt lång. Men det var också befogat eftersom vi väntade in en hel del som kom lite sent på grund av kökaoset ovanför oss. I Tangopalatsets stora sal hölls nämligen ett välbesökt wrestling-evenemang.


Cecilia Ramstedt som Kalle Lind.
Jag tyckte att alla komikerna gjorde mycket bra insatser. Precis som förra gången vi gjorde I någons anda. Det beror nog på att det är väldigt inspirerande att specialstudera hur andra skriver material. Men också, som Kringlan påpekade, tack vare att man verkligen sätter sig ner och skriver ordentligt och fokuserat inför en sån här kväll.
Personligen blev jag inte helnöjd med min egen insats. Den var okej, men jag hade hoppats på att kunna repa in Marjas manér lite mer exakt. Nu fick jag istället nöja mig med att härma vissa saker, och fylla ut resten med en egen variant av scenkaraktär. Det var inget misslyckande. Jag inspirerades ju av hennes sätt att använda en scenkaraktär. Det var också ett sätt fullt rimligt sätt att tolka uppgiften. Men tydligen uppfattades det på vissa håll mer som en parodi på Marjas scenkaraktär, och det var ju inte riktigt meningen.
Det som jag från början ville göra gjorde istället Marja alldeles ypperligt. När hon gestaltade Emma Knyckares konstnärsskap så låg hon väldigt nära hennes sätt att framföra material. Utan att falla över till ren imitation. Det var klockrent, och sättet att ta sig an Emmas ämnesval och sätt att skriva skämt var också helt perfekt. Jag är visserligen partisk eftersom jag är kär i Marja, men jag tyckte faktiskt att hon nog var den som uppfyllde själva uppgiften allra bäst. Och detta trots att Emma är ganska svår att ringa in.

Nils Lind som Cecilia Ramstedt.
Allra roligast var nog annars Kalle Lind. Det är svårt att undvika ord som "skrattfest" när man pratar om hans framträdande. Och jag var oerhört nöjd med hur Fritte tolkade mig. Det märktes att han hört mina rutiner många gånger. Han skrev väldigt bra material som hade platsat bland mina redan existerande skämt.
Men alla komiker var som sagt mycket bra.
Om du vill läsa ett mer ingående reportage om kvällen så kan du göra det här.
Efter föreställningen gick jag och Marja upp för att kika på wrestlingen lite. När vi kom upp var det paus. Men snart kom det ut en mexikan i vita tajts och ansiktsmask i ringen. Strax därefter följde publikfavoriten Bad Buddha.

Bad Buddha håller mexikanaren i nacken.
Bad Buddha inledde starkt, men efter en kort stund hände det här...


Dråpligt! Men efter en stund återhämtar Bad Buddha sig. Matchen avslutas på följande sätt...

Efter matchen kom en ensam brottare ut i ringen. Han presenterades (av konferenciern Kristian Svensson) som någon som har beskrivits som svensk wrestlings Messias.
Brottaren kom ut med svart tyg över ansiktet. Satte sig ner på sina knän. Och avtäckte sen sig själv. Det var... JJ Styles!


JJ Styles.

Okej. Jag visste inte heller vem JJ Styles var. Men det var tydligt att han hade ett gott självförtroende. Och att publiken hatade honom. I stort sett alla i publiken buade hatiskt. Jag rycktes med och började bua jag med.
I efterhand kunde initierade källor berätta för mig att publiken buade eftersom JJ Styles har har svikit svensk wrestling och bara hoppat på igen nu eftersom wrestlingen har blivit stor i Malmö.
Mot slutet av hans utbuade anförande verkade inte JJ Styles ha lika gott självförtroende längre. Han var då ganska lik Messias. Hängandes på korset.


Killer Karlsson och dansken.

Efter att JJ Styles lunkat ut var det dags för landskamp!
Ingen mindre än Killer Karlsson slogs för Sverige, mot en dansk. Killer Karlsson hade starkt publikstöd.
Matchen inleddes med stor dramatik! Killer Karlsson fick det svårt, och fick duktigt med spö av dansken. Sen hände något ännu tråkigare. Min telefon ringde, och det var Fritte som undrade om jag inte skulle komma ner till källaren igen. Jag och Marja fick lämna matchen utan att veta hur den slutade.
Nere i källaren hade Fritte och gänget redan ställt i ordning lokalen. Det enda som återstod var att hämta våra saker och gå därifrån.

Det var på många sätt en historisk kväll i mitt liv. Efter att nu äntligen sett det i verkligheten kan jag slutligen konstatera: wrestling är på riktigt!

lördag 24 april 2010

På Besök

Det var en förbaskat trevlig kväll på På Besök. Jag lutade mig tillbaks och njöt av fulla muggar. Bland annat fick jag se en bra debut av Ulrika Ellemark.

Petrina Karlsson stod för kvällens kanske roligaste skämt. Om annonser på Familjesidorna.

Emma Knyckare. Med ett sådant efternamn behöver man inget smeknamn.

Ola Söderholm. Uttalar ordet "huvud" "huvve".

"Jag lovar att jag kan gömma mig hela andra akten, och ni kommer aldrig att hitta mig".

"Var är Tomas? Ho ho? Tomas?"
"Vi har sett dig, Tomas. Du kan sluta gömma dig nu".
"Tomas föräldrar är i stan, så om han inte vill krypa fram så kan de komma och hämta honom".

Övriga, ej fångade på bild, men fångade i mitt hjärta denna kväll:
-Cecilia Ramsedt
-Johannes "missar-aldrig-att-namedroppa-någon-från-en-ståuppkväll-på-sin-blogg" Finnlaugsson.

fredag 23 april 2010

Berättarrazzia och MACK

Idag hade jag två uppdrag: att berätta historier för åttondeklassare i Hässleholm och att skämta på MACK i Malmö.
Jag lånade mina föräldrars bil och for iväg till Hässleholm. Jag hann i tid. Tack vare att jag inte litade på Eniros tidsberäkning. Eniros beräkningar är gjorda av sanna tidsoptimister. Samma sorts jasägare som sa att Hallandsåstunneln skulle vara färdig innan helvetet frös till is.
På skolan gjorde jag, Sara Arámbula och Christina Strömwall en så kallad berättarrazzia. Vi turades om att dyka upp oannonserat i klassrummen och berätta en historia. Första gången blev eleverna rejält förvånade. Sedan hade de ju redan fått besök, och visste vad som hände. Det gick bra att berätta. Trots att det alltså rörde sig om åttondeklassare. Min vän Sara som jobbar som lärare säger att killar i åttondeklass borde inte få gå i skolan. Man borde bara skicka upp dem i träden och låta dem runka och trumma ett år. Alla som någonsin har gått på högstadiet kan fatta vad hon menar. Men de här ungdomarna skötte sig faktiskt fint. Det var mest i sista klassen som jag mötte en tuffare attityd. När jag kom in i klassrummet gav de tydligt uttryck för att det var urtöntigt med berättelser. Fast en kille var ändå försiktigt positiv när han sa "Men det här är i alla fall en kille". Och när jag väl började berätta min dråpliga mobbinghistoria så lyssnade de uppmärksamt och skrattade på rätt ställen.

Aron mediterar strax innan han ska upp på scen.

Och ikväll uppträdde jag på MACK. Det var länge sen jag stod på MACK:s scen. Jag har sett fram emot det. Närheten till publiken gör att man ofta kan leka ordentligt där. Och så även den här gången.
Eric Andersson var konferencier, och skötte sitt uppdrag mycket bra. Det tog inte lång stund förrän publiken var lika glada som republikanska föreningen var efter att Carl-Gustaf hade uttalat sig om Brunei.
Tomas Högblom uppträdde efter mig, och det gick väldigt bra för honom också. Rookiesar den här kvällen var Anders och Tina. Om jag hade kunnat deras efternamn så skulle jag ha skrivit ut dem. Men jag lär mig dem säkert snart.
Kvällen avslutades av Aron Flam. Det är alltid väldigt roligt att se Aron. De senaste gångerna jag har sett honom så har han varit mästerlig. Och det tyckte jag han var även ikväll. Han har lärt sig knepen för att få alla sorters publik att pejla in hans humor nu. Förr när jag såg honom fick han rätt ofta hämta tillbaks publiken han tappat. Men nu när jag ser honom så tappar han dem aldrig, trots hårda skämt och provocerande sanningar. Humorn ligger mindre i stämningen, och mer i vad som faktiskt sägs. Snyggt.

torsdag 22 april 2010

Oslipat Privat 6

Efter förra omgångens tillfälliga jogga-i-tjära-kväll så var Oslipat nu tillbaks i gamla goda takter.
Stämningen var helt enkelt varm och fin. Och det skrattades på det sätt man har rätt att förväntta sig när man är på en standupklubb.
Fritte var konferencier och presenterade Erik Löfmarck som första komiker. Erik är en sociolog från Stockholm. Precis den sortens yrkesgrupper vi vill knyta till oss på Oslipat. Vem vet när man plötsligt behöver ta tempen på samhället via populärkulturella fenomen? Erik inledde med att prata om Ilmar Reepalu, och det dröjde inte länge förrän de stora skratten kom.
Carolina Svensson tog sen över miken. Det är lätt att glömma att hon fortfarande inte har hållit på med standup i ett år. Hon är lika säkrare än många som har hållit på betydligt längre tid än hon.
Kalle Lind pratade om böcker. Först och främst om den som han har skrivit själv. Det skulle vara lätt att nu börja orera om smygreklam, men jag vill inte missbruka ordet "smyg". Hur som helst var det väldigt roligt.
Anders Celin avslutade första akten. Med sin lagom smakfulla humor utgjorde han en slags ensam motvikt till den goda stämningen. Men publiken gillade honom ändå, och visade detta med att skratta.

Kalle Lind plockar upp... en bok!
Andra akten bestod av Agneta Wallin och Ola Söderholm. Agneta visade än en gång att det går att göra ritktigt bra politisk standup. Hon har skrivit massor av nytt bra material på klubben Lobbyn som hon driver tillsammans med Erik Löfmarck och Lasse Nilsen.
Ola avslutade med att prata om socialt beteende på det där sättet som han är så bra på. Dräpande och med precis lagom dos förakt för folk som inte förstår hur man ska uppföra sig. Han avslutade med att prata om en framtida möjlig kung. En av de roligaste rutinerna som går att höra just nu.

Erik Löfmarck och Agneta Wallin. På Tröls.
Efteråt gick folk på Tröls och drack öl. Förmodligen sitter de där än.

Ola Söderholm. På Tröls.

onsdag 21 april 2010

Underhålla sig på resan

Jacka + hörlurar + laptop = bilbio.

tisdag 20 april 2010

Vad gör jag för fel?

Ännu ett misslyckat självmordsförsök.

måndag 19 april 2010

Improstandup i Stockholm

I helgen höll jag en workshop på Stockholms Improvisationsteater i Improstandup.
Jag var nervös. Det kändes osäkert att hålla en kurs i ett format som fortfarande håller på att utvecklas. Det finns inget färdigt facit som säger hur improstandup ska gå till. Vi bygger på med nya erfarenheter hela tiden. Jag ville hålla i workshopen för att dela med mig med de erfarenheter vi har gjort hittills nere i Malmö. Men det fanns stunder då jag undrade om jag inte tagit mig vatten över huvudet.
Inte minst för att improstandup är svårt. Jag tycker ju att det är svårt, även om jag har femton års improvisationsteatererfarenhet. Hur skulle jag då kunna lära ut det till en grupp komiker som aldrig ens sett formatet innan?

Lunch på lördagen. Hanna Danmo väljer sushi från en meny där styckpriset blev dyrare ju fler bitar man köpte.
Jag är van vid att undervisa improvisationsteater. Och där kan jag våga lova snabba resultat direkt. Samspelet med de andra medspelarna gör att man snabbt kan slappna av och känna sig trygg med att det är allas och ingens ansvar att det blir roligt att se på. Men med improstandup är det betydligt svårare. Även om man delar scen med andra så gör man i de flesta övningarna en individuell soloinsats. Det är lätt att bli självmedveten och få prestationsångest. Och detta är humorns och kreativitetens värsta fiender.
Jag är väldigt glad att Niklas Folkegård var med. Eftersom han har mycket stor improvisationserfarenhet, och varit med på improstandup två gånger, så kunde han vara både deltagare och fungera som ett stöd för mig och komma med väldigt genomtänkta synpunkter.
När vi väl hade uppspel på söndagskvällen skedde en förlösning. Trots att publiken bara bestod av fyra personer så skrattades det oavbrutet, och spelglädjen vann över nervositeten. Det blev en kanonbra föreställning, helt enkelt. Det kändes som en triumf efter allt hårt arbete som alla hade lagt ner.
Själv gick jag också därifrån med en rad mycket bra förslag på nya övningar och föreställningsmoment, som deltagarna hade hittat på. Om det finns något som jag är missnöjd med från helgen så är det att jag inte hade avsatt mer tid för att hinna testa alla dessa idéer.


Gruppen skriver utvärdering.

söndag 18 april 2010

Improstandup i Gävle

Torsdagen inleddes med en härlig hotellfrukost på Plaza i Örebro.
Carolina tog tåget till Malmö, och jag och Cecilia körde till Stockholm.
Där mötte vi upp med Fritte, Marja och Niklas Folkegård på Stockholms Improvisationsteater. Vi tränade improstandup ett par timmar och gick sen och åt indisk mat på en indisk restaurang serverad av en indisk kvinna.

Niklas låtsas vara expert och Marja låtsas vara intresserad.
På kvällen var jag och Marja lite home alone. Vi kollade på Lyxfällan och lekte Sanning eller Konka.
På fredagen åkte vi tidigt mot Gävle. Jag hittade tack vare GPS:en snabbt till Skrinvägen. Tyvärr borde vi ha åkt till Skridskovägen, där Cecilia stod och väntade. Touch screen i all ära, men den kan få mig att känna mig tjock om fingertopparna.
När vi ställt in rätt adress bröt solen fram genom molnen. Det var vackert. Men det gjorde också skärmen på GPS:en mjölkigt vit, som isen i en ishockeyarena. Jag försökte förtvivlat sätta på GPS:ens ljud, men eftersom jag samtidigt försökte låta bli att krocka så tog det sin lilla tid innan jag förstod hur man skulle göra. Och då hade jag av misstag passerat tillräckligt med vägtullar för att finansiera Stockholms ringled.
Vi hämtade upp Niklas i Bredäng, och Fritte i Knivsta. Utanför Uppsala åt vi på Max.

Fritte: -Alltså, det är egentligen så att humlor kan inte flyga, va...
Fördelar med att äta på Max:
1. Man kan välja falafelbollar som tilltugg.
2. Kaffe ingår när man köper en meny.
3. Man får reda på hur mycket koldioxid varje grej man stoppar i munnen har orsakat.
Nackdelar med att äta på Max:
1. Köttet smakar vattnigt. Likt Prousts Madeleinekaka framkallar det minnen. Plötsligt är jag tillbaks i skolmatsalen på 80-talet.
2. Dressingen smakar är inte god. Den smakar som hamburgerdressing på tub från reahyllan på en stormarknad.
3. Om du äter på Max bidrar du till deras framgång, och då riskerar deras reklambyrå att få förnyat förtroende. Max reklamfilmer är ett hot mot vår psykiska hälsa.
Fritte förklarade för mig att de två första punkterna är en smaksak.
Eventuellt kan du alltså anse att fördelarna väger över, och då ska du förstås fortsätta att äta på Max.

Inne på restaurang GW.
Vid fyratiden anlände vi till restaurang GW där Gasta håller till numera. Vid halv fem gjorde vi ett genrep där vi visade Gastas konferencier Hans Carstensen hur improstandupen gick till.
Sen kunde vi ta vår egen lilla tid till att förbereda oss.
Tio i åtta drog vi igång föreställningen. Det märktes direkt att publiken inte var van vid standup. Det är inget gott tecken när vissa vid bordet längst fram sitter med ryggen mot scenen och inte visar minsta tillstymmelse till att vända på sig.
Jag var först ut som komiker. Och fick kämpa. Fast det var jag beredd på, och därför var jag noga med att inte tappa energi även om responsen var svag i början. Men efter ungefär halva tiden kom de igång och började skratta bra. Marja tog över och förvaltade tiden väl. Stämningen hölls uppe och ökade gradvis. Likaså när Cecilia stod på scenen. Väldigt bra jobbat, och skratten blev hela tiden högre. Fritte avslutade akten på ett helt fenomenalt sätt. Han gjorde genast en punktinsats på de mest svårflörtade borden, och isen lossnade direkt. Sen fortsatte han köra över publiken tills det bara var en våt fläck kvar.
Andra akten bestod av improstandup, och då var även Niklas med. Det gick lite upp och ner. Stämningen var ofta på topp, men ibland sänktes tempo lite för mycket, och då blev vi lite för försiktiga. Mot slutet när vi svarade på publikens frågor gjorde vi misstaget att mjölka ur varje ämne för mycket, och det gjorde också att vi tappade tempo. När man börjar trampa vatten är det bättre att ta en ny fråga.
Med mig från Gävle fick jag ett signerat ex av Hans Carstensens ungdomsroman Standup Psycho. Via min vän Peter Nilsson har jag hört att även jag namedroppas i den. Och det är väl ändå allt som krävs för att man ska sträckläsa en bok med en bula i byxan?

Efter föreställningen. Fritte, Cecilia, Hans, Niklas och Marja.

lördag 17 april 2010

Nerv-ÖS

I onsdags övergav jag min halvt sorterade bokföring och flydde med bil till Örebro. Jag hade Cecilia Ramstedt och Carolina Svensson med mig. Vi turades om att köra. Mest spännande var det när Cecilia körde. Hon var lite kräsen med bensinstationer, vilket resulterade i att vi till slut fick umgås ordentligt med risken att vi inte skulle hinna fram på grund av bensinstopp. På de sista bensinångorna lyckades vi ändå ta oss fram till en mack.

Arvid Asplund hälsar publiken välkommen.
Klubben vi skulle uppträda på var den relativt nystartade Nerv-ÖS, som huserar på studenternas kårhus. Den drivs av Arvid Asplund -känd från klubben Bajsnödigt i Göteborg. Arvid har tagit med sig den sköna uppfinningsrika tänka-utanför-ramarna-ambitionen, och serverade en rolig kväll med knasiga inslag. Bland annat tog han utbytsstudenter* till hjälp i komikerpresentationerna.

Kristian Flodin, Carolina Svensson, övrig publik.
Första akten inleddes på ett tillbakalutat roligt sätt av Kristian Flodin. Om Nils Lind fick barn med Leif GW Persson så skulle det barnet vara Kristian Flodin. Det är självklart menat som en komplimang.
Carolina gick upp och visade att hon redan är stabil, trots sin ganska ringa erfarenhet. Sen uppträdde en gotländsk kille som jag inte riktigt kommer ihåg namnet på. Jag chansar och säger att han heter Rauki Raukisson. Detta var blott hans femte gång på en standupscen, och med tanke på att han har haft ett års uppehåll som gjorde han det mycket bra. Akten avslutades mycket bra av Tomas Bonderud.
Innan andra akten började uttryckte Cecilia en viss oro över att det var sladdlösa mikrofoner. Hon sa att de brukar krångla. Som mer erfaren stand up-komiker lugnade jag henne och sa att man inte behöver tänka på sånt. Det där är ju teknikerns ansvar.
Cecilia inledde andra akten och var väldigt bra. Det är verkligen kul att se att det har lossnat ordentligt för henne på scen nu. Hon har alltid haft skitstarkt material, och nu börjar hennes leverans matcha skämten. Tyvärr drabbades Cecilia av att mikrofonen lade av och fick bytas ut. Men hon kunde strax fortsätta showen.
Jag avslutade kvällen med 25-30 minuter. Det var kalaskul att stå på scen. Jag improviserade mycket och pratade en god stund med publiken. Trivdes med uppmärksamheten. Tyvärr krånglade ljudet ibland, och då fick jag se till att lägga på extra energi för att starta om föreställningen. När även min mikrofon dog slutgiltigt beslöt jag mig för att säga tack för mig.

Cecilia Ramstedt på hotellet.
Cecilia, Carolina, Tomas, Kristian och jag fick dela på ett rum på hotell Plaza. Jag gjorde vad jag kunde för att pressa fram lite kollo-känsla genom att föreslå att vi skulle leka Sanning eller Konka. Alla sanningar som kom fram kommer för alltid att stanna på rummet. Jag var den enda som faktiskt valde Konka emellanåt. De andra var för lata. Kristian beordrade mig att gå ner till receptionen och fråga vilken kanal porren fanns på. Det visade sig att vi hade hamnat på ett porrfritt hotell. Strax därefter somnade Kristian, men vi andra lekte vidare tills skamkänslorna vaggade oss till sömns.
*Den uppmärksamme kunde se att det var fusk! Det var i själva verket Arvids kompis som klädde ut sig!

tisdag 13 april 2010

Framtiden

Idag blev jag intervjuad om svensk standups framtid till ett reportage som ska sändas i TV-programmet Sverige.
När man uttalar sig om framtiden så tigger man om att förr eller senare se ut som en idiot. Det är lätt att plocka fram exempel på folk som hävdat att datorerna skulle leda till det papperslösa samhället, att stadsbussar skulle ersättas med tryckluftsrör och att Agneta Bolme Börjefors skulle leva längre än Peps Persson.
När man blivit intervjuad är det vanligt att känna att man inte är helt nöjd med vad man sagt. Att det finns saker som man vill gå tillbaks och korrigera, och lägga till. Den här gången känner jag att jag vill skriva en hel bok.
Men men. Jag litar på att det blir helt okej i sitt sammanhang.
Det här är inte ett sätt att backa från det jag skrev i förra inlägget. Det jag skrev där är Sanningen.

måndag 12 april 2010

Skämta om att bli gammal

Ikväll såg jag Dylan Moran på konserthuset.
Han skämtade rätt mycket om att bli gammal.
När jag ser ståuppkomiker skämta om hur det känns att börja bli gammal så förvandlas jag till fatalist. Hundra procent (avrundat) av alla komiker skämtar om hur det känns att inse att man tillhör den äldre skaran av befolkningen. Det är bara en tidsfråga innan jag gör det.
Den dagen jag känner mig medelålders kommer jag också att skriva rutiner om hur man inte hänger med i nymodigheter och hur min kropp förfaller. Det är en naturlag. Jag, och alla mina komikerkollegor, kommer att göra det. Just nu tillhör vi den delen av publiken som bara på en intellektuell nivå förstår det roliga. Vi fattar vad komikerna refererar till, men vi har inte rätt känslomässiga band till ämnet, och tycker därför bara undantagsvis att den här sortens material är toppenroligt. Mestadels känns det mest mossigt.
Men det som vi tycker är mossigt nu kommer att kännas hur fräscht som helst om femton år.
Det skulle kunna bli en kul experimentkväll på Oslipat. Skriva material som man själv tycker är tråkigt nu, men som man kommer att tycka är kul i framtiden.

lördag 10 april 2010

Prickprick

I torsdags uppträdde jag på Prickprick igen. Jag hade väldigt kul på scen, och hela aftonen var en succé. David Batra uppträdder sist, och innan honom Niklas Andersson. I första halvan uppträdde (förutom jag) Fritte, Nicklas Perslow och Simon Svensson. Cecilia Ramstedt var rolig som konferencier.
Det var extra kul att se David Batra igen. Jag har nog inte sett honom ståuppa sen 2004. Han band ihop alla skämt väldigt skönt avslappnat med att prata om att återbesöka till sin hemstad. Det ska jag också göra nästa gång jag uppträder i Malmö.

David Batra på scen.

fredag 9 april 2010

Oslipat Privat 5

Oslipat Privat 5 kändes som en ovanligt svårjobbad kväll, för att vara Oslipat. Jag var konferencier och överskattade nog hur många i publiken som kände sig hemtama i sammanhanget. Jag hade ett kanske lite väl avslappnat tilltal, och lät internhumorn dugga tätt. Jag misstänker att jag uppfattades lite som en kontaktsökande ytlig bekant som är forcerat familjär för att slippa vara ensam på chartersemestern. Förmodligen skulle kvällen ha tjänat mer på om jag hade betett mig mer som reseledaren.

Niklas Andersson.
Min kollega och killkompis Fritte Fritzson klev upp som förstekomiker och gav mig en blomma eftersom vi nästan firade fyraårsjubleum den här onsdagskvällen. Sen levererade han nytt material om Palmemordet som funkade väldigt bra. Moa Lundqvist gjorde också mycket bra ifrån sig med bland annat hennes väldigt roliga rutin med knep för preventivt självförsvar. Nils Lind berättade om Science Fiction-mässan, och Niklas Andersson rundade av första akten med sin goa skämt om bland annat könshårstrosor och dalahästar.

Johannes Finnlaugsson.
Efter pausen svarade jag på lite frågor om mitt privatliv. Erik Börén levde upp till sitt rykte om att alltid göra storstilad entré, och efter det levererade Johannes Finnlaugsson kvällens tajtaste framträdande. Min egen personliga favorit under kvällen var nog Josefin Johansson. Hon var rolig hela vägen, och framför allt uppskattade jag att hon pratade om Skånes konstrunda, som ju ligger mig varmt om hjärtat. Fler borde prata om konstrundan.
Kvällen avslutades av Simon Svensson som bjöd publiken på en kvart nya och mycket roliga skämt.

Herr och Fru Oslipat.

tisdag 6 april 2010

Konstrundan

I påsktider är det tradition att åka ut på konstrunda i Skåne. Det är kanske den finaste borgerliga tradition vi har. Man hälsar på i konstnärernas eget hem. De flesta har det ganska städat på ett sätt som inte riktigt stämmer med myten om konstnärernas bohemiska liv.
I lördags åkte jag och Marja ut i riktning mot Österlen. Planlöst, men inte helt utan ett mål. Precis som varje road movie med självrespekt så fanns det en meningsfull slutstation. Marja gjorde en pilgrimsresa.



På Österlen är vissa mer frigående än andra.

Simrishamns konstskola. Ernst-Hugo Järegård och Börje Ahlstedt-nallar.

Simrishamns konsthall. Provokativ konst! Är ingenting heligt längre?

Simrishamns konsthall. Gullig konst. Levande kaniner berör.

Rökt lax. Naturens eget godis.

Baskemölla by day.

Anna Tornquist. Bäst i test.

Börje Lindberg. Generöst att upplåta uthuset åt sin skulptur.

När man besöker Gunilla Mann så låtsas man att man är blind. Det är en överlevnadsinstinkt.

Fria Konsnärers Gille. De som är för farliga för de andra konstnärsföreningarna.

Marja försöker rita ett hjärta.

Det andliga hemmet.
Slutet på resan var Vinslöv. Det var hit Marja ville. Vi besökte minigolfbanan. Körde förbi bänken.
Jag har själv aldrig sett hela Plötsligt i Vinslöv. Så jag kände inte riktigt samma andäktiga känsla som Marja. Men jag får se till att se filmen snart. För jag har en känsla av att vi kommer att återvända. Något i Marjas blick sa mig det.