I någons anda

I lördags höll vi den Oslipatkväll som jag har sett fram emot mest. Det var dags att upprepa experimentet I någons anda.

När vi gjorde det här förra gången, i juni, så tyckte jag att det var den bästa standupkvällen som jag varit med om. Det beror ju så klart på att den högkvalitativa nya ståuppen blandades med en stor portion gemenskap och internhumor. Du kan läsa om första I någons anda här.

Erik Börén som Ola Söderholm.

När väl kvällen infann sig var det bäddat för en besvikelse. På grund av tekniskt tuppjuck hade inte Facebook-eventet nått ut till Oslipats gruppmedlemmar förrän på onsdagen. Därför var det ovanligt få bokade biljetter.

Jag var också orolig för min egen insats. Under veckan hade jag haft fullt upp. Jag hade skrivit färdigt mitt material, men inte hunnit bearbeta texten ordentligt. Och framför allt inte hunnit repa ordentligt. Och eftersom jag skulle göra ett framträdande i Marja Nybergs anda så visste jag att just gestaltningen var en viktig del av insatsen.

Kalle Lind som Fritte Fritzson.

När kvällen kom igång så stod det snart klart att jag inte skulle behöva gå hem besviken. Även om Tangopalatsets källare inte var helt full med publik så var det ändå rätt bra med folk. Och definitivt tillräckligt för att det skulle bli en riktigt fin stämning.
Fritte var väldigt bra som konferencier. Hans inledning var ovanligt lång. Men det var också befogat eftersom vi väntade in en hel del som kom lite sent på grund av kökaoset ovanför oss. I Tangopalatsets stora sal hölls nämligen ett välbesökt wrestling-evenemang.


Cecilia Ramstedt som Kalle Lind.

Jag tyckte att alla komikerna gjorde mycket bra insatser. Precis som förra gången vi gjorde I någons anda. Det beror nog på att det är väldigt inspirerande att specialstudera hur andra skriver material. Men också, som Kringlan påpekade, tack vare att man verkligen sätter sig ner och skriver ordentligt och fokuserat inför en sån här kväll.
Personligen blev jag inte helnöjd med min egen insats. Den var okej, men jag hade hoppats på att kunna repa in Marjas manér lite mer exakt. Nu fick jag istället nöja mig med att härma vissa saker, och fylla ut resten med en egen variant av scenkaraktär. Det var inget misslyckande. Jag inspirerades ju av hennes sätt att använda en scenkaraktär. Det var också ett sätt fullt rimligt sätt att tolka uppgiften. Men tydligen uppfattades det på vissa håll mer som en parodi på Marjas scenkaraktär, och det var ju inte riktigt meningen.
Det som jag från början ville göra gjorde istället Marja alldeles ypperligt. När hon gestaltade Emma Knyckares konstnärsskap så låg hon väldigt nära hennes sätt att framföra material. Utan att falla över till ren imitation. Det var klockrent, och sättet att ta sig an Emmas ämnesval och sätt att skriva skämt var också helt perfekt. Jag är visserligen partisk eftersom jag är kär i Marja, men jag tyckte faktiskt att hon nog var den som uppfyllde själva uppgiften allra bäst. Och detta trots att Emma är ganska svår att ringa in.

Nils Lind som Cecilia Ramstedt.

Allra roligast var nog annars Kalle Lind. Det är svårt att undvika ord som "skrattfest" när man pratar om hans framträdande. Och jag var oerhört nöjd med hur Fritte tolkade mig. Det märktes att han hört mina rutiner många gånger. Han skrev väldigt bra material som hade platsat bland mina redan existerande skämt.
Men alla komiker var som sagt mycket bra.

Om du vill läsa ett mer ingående reportage om kvällen så kan du göra det här.

Efter föreställningen gick jag och Marja upp för att kika på wrestlingen lite. När vi kom upp var det paus. Men snart kom det ut en mexikan i vita tajts och ansiktsmask i ringen. Strax därefter följde publikfavoriten Bad Buddha.

Bad Buddha håller mexikanaren i nacken.

Bad Buddha inledde starkt, men efter en kort stund hände det här...

Dråpligt! Men efter en stund återhämtar Bad Buddha sig. Matchen avslutas på följande sätt...

Efter matchen kom en ensam brottare ut i ringen. Han presenterades (av konferenciern Kristian Svensson) som någon som har beskrivits som svensk wrestlings Messias.
Brottaren kom ut med svart tyg över ansiktet. Satte sig ner på sina knän. Och avtäckte sen sig själv. Det var... JJ Styles!

JJ Styles.

Okej. Jag visste inte heller vem JJ Styles var. Men det var tydligt att han hade ett gott självförtroende. Och att publiken hatade honom. I stort sett alla i publiken buade hatiskt. Jag rycktes med och började bua jag med.
I efterhand kunde initierade källor berätta för mig att publiken buade eftersom JJ Styles har har svikit svensk wrestling och bara hoppat på igen nu eftersom wrestlingen har blivit stor i Malmö.
Mot slutet av hans utbuade anförande verkade inte JJ Styles ha lika gott självförtroende längre. Han var då ganska lik Messias. Hängandes på korset.

Killer Karlsson och dansken.

Efter att JJ Styles lunkat ut var det dags för landskamp!
Ingen mindre än Killer Karlsson slogs för Sverige, mot en dansk. Killer Karlsson hade starkt publikstöd.
Matchen inleddes med stor dramatik! Killer Karlsson fick det svårt, och fick duktigt med spö av dansken. Sen hände något ännu tråkigare. Min telefon ringde, och det var Fritte som undrade om jag inte skulle komma ner till källaren igen. Jag och Marja fick lämna matchen utan att veta hur den slutade.
Nere i källaren hade Fritte och gänget redan ställt i ordning lokalen. Det enda som återstod var att hämta våra saker och gå därifrån.

Det var på många sätt en historisk kväll i mitt liv. Efter att nu äntligen sett det i verkligheten kan jag slutligen konstatera: wrestling är på riktigt!