The Christmas Experience

Tomas Högblom, Erik Börén och Nils Lind.

Slutet på mitt blogginlägg i tisdags känns nästan profetiskt. Fast å andra sidan, om man förutspår att teknik kommer att krångla så är det väl en lika säker gissning som att säga att "det kommer att regna en del på semestern" eller "Mia Thörnblom kommer en dag bryta samman".
I torsdags var det dags för julshowen The Christmas Experience på Babel. Förutom att sjunga en improviserad julshow så skulle jag också visa min film som jag ägnat mycket tid åt att göra dagarna innan. Det kändes väldigt spännande att se hur den skulle tas emot. Jag kände mig övertänd och samlad. Jag hade suttit uppe fram till klockan sex på morgonen och redigerat filmen. I Windows Movie Maker. Lite som att skriva en roman med Etch-n-sketch.
När jag kom till Babel klockan fyra hade det uppstått ett litet problem. Om projektorn var påslagen blev det ett starkt brummande ljud om man försökte få ut ljud från datorn som projektorn var kopplad till. Det hade funkat tidigare på dagen, men nu hade något oförklarligt fel uppstått. De närmsta tre timmarna bestod av frenetisk felsökning. Framför allt Nils Lind slet som ett djur för att få det att funka. Husteknikern som vi pratade med på telefon hade bara två tips: byt dator eller koppla in apparat som fanns på plats, men som inte kunde kopplas in eftersom en sladd saknades. Jag åkte hem och hämtade min dator. Det funkade inte. Jag gick iväg och handlade en adapter på Kjell & Co. så att vi kunde koppla in apparaten samtidigt som portarna öppnades... Och... det funkade fortfarande inte.
Otroligt. Jag har inte varit med om det. Att teknik krånglar kan man lugnt räkna med. Men så länge man inte ger upp så löser det sig alltid. Kanske inte på bästa sätt. Men tillräckligt bra för att man ska kunna genomföra det man vill. Fast inte den här gången. Det kändes unikt. På världens tråkigaste sätt.
Extra trist på sätt och vis eftersom detta var sista inspelningsdagen för dokumentärfilmarna. Ett tråkigt slut på filmen som handlar om en arbetsprocess: man tvingas ge upp. Vilket jag ju aldrig har varit med om innan.
En halvtimme innan showstart intervjuades jag av dokumentärfilmarna. Jag beklagade mig och försökte förklara att det var konstigt. Eftersom såna här saker ju alltid annars löser sig. Om än i sista stund. Samtidigt som jag sa det insåg jag att just dessa ord verkligen gav dem möjligheter att främställa mig som en sorglig bortförklarande inkompetent idiot om de ville.
Men de ville de inte. En sekund efter att intervjun var över sa intervjuaren:
-Har ni testat att hålla en mikrofon direkt till datorns högtalare?
Nej. Det hade vi inte.
Det var ett Alexanderhugg.
Det funkade. Tillräckligt bra. Happy ending.

Julshowen var rolig. Jag rekommenderar alla att se den ikväll. Då är det andra hemliga gästartister än vi som var med i torsdags.

Filmen blev så väl emottagen att jag ska visa den på Oslipat på onsdag. Kom dit om du vill se en projektor som krånglar.