Bettysagorna

Igår var jag på teater tillsammans med Nils Lind. Det var inte en vanlig teaterupplevelse. Jag och Nils hade bjudits in för att tolka föreställningen vi såg. Samma kväll.
Det var ett alldeles för knäppt och roligt experiment för att jag skulle kunna tacka nej.

Föreställningen ingår i projektet "Lite Billigare - Lite sämre". Och det tog vi fasta på. Alla som dök upp efter föreställningen kunde se mig och Nils göra vår snabbtolkning för noll kronor i inträde. Alla som såg teatern, och dröjde sig kvar, fick oss på köpet.

Jag hade medvetet låtit bli att informera mig om pjäsen. För att turboskapandet skulle bli en riktigt utmaning. Pjäsen var längre än vad jag trodde, en timme och femtio minuter utan paus. Och det gjorde att mina anteckningar blev längre och längre när jag satt i publiken.
Jag gillade föreställningen. Man ser teater med lite andra ögon när man vet att man ska gå upp och göra en standuptranskription fyrtio minuter senare.
Pjäsen var uppgyggd av fristående scener som byggde på (så vitt jag kunde se) moderniserade sagor och myter. I slutet fanns Henrik Schyfferts avhuggna huvud under en arm. Muminflickan sa "Jag kan inte tänka några egna tankar. Allt jag tänker är reproduktioner av sitcoms jag sett på TV". Antingen var det en träffande bild av humorsverige. Eller så var det bara ett livstecken från postmodernismen i allmänhet.

Jag och sprang iväg bakom scen för att skynda oss att skrida till verket. Det visade sig att vi hade samma grundidé: att skämta utifrån varje scen, i kronologisk ordning. Vi gick igenom scenerna, nämnde våra idéer, kunde i enstaka fall formulera färdigt vissa skämt. Ett par scener avhandlade tematik som jag och Nils råkade ha färdigt material om, och då kunde vi använda det. Vips så var vår förberedelsetid slut, och det var dags att gå upp på scen. Det var de snabbaste fyrtio minuterna i mitt liv.

Vi gick upp tillsammans och gjorde vår standuptolkning av pjäsen.
Billigare. Sämre.
Jag skulle gärna göra det igen.