Watchmen

Who watches the Watchmen?
Jag gjorde. Igår. Jag tänkte se den på bio, men kom aldrig iväg. När den gick upp på biografen kände jag tveksamhet. Serievärldens mest kosmogoniska mästerverk har blivit film och det krävs ingen nörd för att räkna ut att det var bäddat för besvikelse.
Men nu när jag ser filmen känner jag mig faktiskt helt nöjd. Det hjälper förstås till att jag inte har läst förlagan sedan mitten av nittiotalet. Jag har glömt det mesta från serien, och saknar därför inte allt som tagits bort.

När serien Watchmen kom ut i mitten av 80-talet innebar den en revolution. Det var inte bara en superhjälteserie som riktade sig till vuxna. Det var en serie som fullkomligt dekonstruerade de moderna hjältesagornas tematik och uttrycksmedel. Nu när 90-talet är över för länge sen och jag lämnat min akademiska fas bakom mig så är "dekonstruera" ett ord jag inte missbrukar (längre). Men i det här fallet så måste man faktiskt damma av begreppet.

Watchmen var inte bara nyskapande. Det var också inspirerande.
Efter Watchmen skrevs inte superhjälteserier på samma sätt längre. Och detta påverkade också filmerna. Frågan om det rimliga i att Batman tar lagen i egna händer skulle inte tas upp i Christopher Nolans filmatiseringar om det inte vore för Watchmen. Hjältarnas mänskliga sidor och mänskliga problem skulle inte betonas lika hårt i t ex X-Men- och Spider Man-filmerna.
Därför kändes det lite olustigt att se en film som borde ha gjort för tjugo år sedan.
Nu är den ju inte lika unik längre, trots att förlagan förändrade populärkulturen för alltid.

Men det visade sig att Watchmen håller.
Det är fortfarande en intressantare historia än de andra superhjältesagorna.
Historien är fortfarande mer komplex än i någon annan superhjältefilm. Det är, bland annat, historien om hur messiaskomplex får människor som känner maktlöshet att ta sig större maktbefogenheter än vad deras moral är mogen för. Och det mest kongeniala av allt är att skildringen sker i en superhjältesaga. Just den typen av personkultsfixerad hjältesaga som är en starkt bakomliggande faktor till modernt messiaskomplex. Ordet "kongenial" är ett annat ord som jag inte missbrukar (längre).

Watchmen utspelar sig i USA. Det känns självklart, eftersom det är en superhjältefilm. Men för engelsmannen Alan Moore, författare till serien, så är det inte bara självklart, utan också en poäng. I USA finns en tradition av stark misstro gentemot staten. Det grundar sig i individualism. "Pursuit of happiness" är var och ens ensak. Men när denna inställning möter verkliga eller inbillade hot så övergår toleransen lätt till en otålig jakt på enkla lösningar. Den amerikanska mytologin om vilda västern handlar mest om att försvara sin plats på jorden. Hot i form av skurkar och indianer skjuter man ihjäl. I en hotfull värld måste man agera. Inte prata.
Sedan länge är den amerikanska kulturen en så naturlig del av hela den västerländska kulturen att det är svårt att föreställa sig ett alternativ. Och hjältesagorna fortsätter ge upphov till messiaskomplex. Det bor en Don Quixote i varje stenkastande aktivist, i varje polis som tänjer på gränserna, i varje president som inte tycker sig behöva ett godkännande från världssamfundet.

Men hjältesagorna har en längre historia än den amerikanska kulturens. Mytologin bakom en Frälsare som ska komma och lösa all världens problem är en slags hjältesaga. Kanske är skillnaden mellan moderna och gamla tiders hjältesagor att de nya hjältesagorna bjuder in oss att identifiera oss med hjälten. Och i så fall har Watchmen, ironiskt nog, inspirerat superhjältemytologin att ta ytterligare ett steg i den riktningen.
Jag undrar om hjältesagorna är eviga. Om de alltid kommer att vara en lika självklar del av vår kultur. Endast Dr Manhattan vet. Och han säger inget. För han finns inte på riktigt.