G som i Gay

Jag såg Staffan Hildebrand-filmen G i söndags. Det är första gången jag ser filmversionen. Tidigare har jag bara sett TV-serie-versionen. Och det var väl nästan 25 år sen jag gjorde det.

TV-upplevelser från barndomen kan man ha starka minnen från. Och jag mindes också väldigt mycket från G. Vissa repliker kunde jag sjunga med i. Därför kändes det extra spännande att se om filmen. Och upptäcka saker som jag glömt.

Magnus Uggla som Kristoffer.

Jag har i vuxen ålder haft en föreställning om G som en väldigt antihomosexuell film. Jag mindes ju att filmen framställer det som positivt att Niklas Wahlgren väljer tjejen istället för att böga vidare med Magnus Uggla. Men nu när jag ser filmen så upptäcker jag att filmen har ett mycker mer tolerant budskap egentligen. Istället för att vara fastlåst i föreställningar kring sin egen sexualitet så predikar filmen att man måste våga känna efter vad som känns rätt för en själv. Och att det är ett val som sker i mötet med andra människor. Bortom låsta sexuella identiteter.
Samtidigt är det ju svårt att smälta Magnus Ugglas mycket överdrivna rolltolkning som bögen Kristoffer. Trots att karaktären har många sympatiska drag så lägger Magnus Uggla emfas på det ytliga i innerstadsbögens manér, och slutresultatet blir parodiskt. Fast å andra sidan så framstår denna karaktär ändå som betydligt trevligare och mindre endimensionell än den heterosexualla Magnus som man fick se i Var fan är min revy i våras.

Men visst ser man G med andra ögon nu. Den här gången var jag mest intresserad av scenerna med ståuppkollegan Dominik Henzel.