Ikväll var det standup på På Besök...

...och konferenciern Johannes Finnlaugsson gjorde verkligen sitt yttersta för att de som uppträdde skulle förbli anonyma.

Anonyma Narkomaner

Igår uppträdde jag på ett Anonyma Narkomaner-konvent som hölls på Gullbrannagården utanför Halmstad. Jag fick giget tack vare att Fritte rekommenderade mig. Fritte har själv uppträtt där för två år sen och han sa att det var underbar publik och skön stämning.
Jag var nervös under dagen. Arrangören hade sagt till mig att uppträda 60 minuter. Jag hade aldrig uppträtt så länge innan, även om jag har varit och snuddat vid det någon gång.

När jag kom fram till Gullbrannagårdens camping fick jag kaffe och leddes sen bort till den stora dansbanan som utgjorde scenen. Det var större än vad jag trodde. Och det krävdes för att svälja publiken som bestod av 600 människor. Ändå försvann min nervositet när jag kom dit. Det var något med stämningen som sa mig att det skulle gå fint. Alla människor jag mötte kändes så fantastiskt sköna. Det var folk i alla åldrar, allt från tonåringar till pensionärer och barnfamiljer. Genomsnittsåldern var rätt ung. Det kändes som att merparten var ungefär i min ålder. Jag fick tipset att publiken gillade när man skojade om knark, och att jag inte behövde vara rädd för att folk skulle ta anstöt. Det var tydligt att det här var en publik som var van vid att rädda sin själ med galghumor.

Strax innan jag skulle uppträda hade de en countdown. En countdown är när de gemensamt hyllar varandra genom att berätta hur länge de varit drogfria. Konferenciern började med att ropa ut "Är det någon här som varit drogfri i 30 år?". Sedan 29. Och så vidare tills de kom in på månader, veckor och dagar. Processen höll på i en halvtimme och till slut nådde de fram till de som ville bli drogfria den här dagen. Jag måste säga att jag blev djupt berörd när jag såg det extatiska jublet när folk gav sig till känna. Jag har aldrig upplevt en så varm och samtidigt så extatisk känsla. Det var tydligt att deras gemenskap bygger på sann medmänsklighet, i sin allra vackraste form. Respekt och medkänsla är ord som inte räcker till. Jag fick lust att börja knarka för att sen kunna sluta och bli medlem i klubben. I bilen på vägen hem kom jag att tänka på Fight Club. Edward Nortons karaktär låtsas vara sjuk för att få gå med i stödgrupper. Där får han tröst och det bemötande som alla människor behöver. Han får vara människa helt enkelt. På Anonyma Narkomaners konvent fick jag uppleva det i verkligheten.

Efter countdownen var det paus i tio minuter. Sen presenterades jag. Jag inledde med orden "Jag heter Marcus Johansson, och jag har varit drogfri i två minuter. Det hör till saken att jag räknar onani som en drog". Publiken skrattade och jag kände att jag var hemma. Allt gick som en dans. Publiken var oerhört generös. Stämningen var ju på topp redan innan jag klev på scenen tack vare countdownen. Jag kunde ta det lugnt och prata mycket med publiken och improvisera. Det stämde att publiken uppskattade att man skojade om missbruk och knark. När Fritte sa att publiken var underbar överdrev han inte. Tvärtom, nästan. Det var världens bästa publik. Ibland glömmer man vilken fördel det är med nykter publik. Och här var publiken så nykter den kan bli. Jag är oerhört glad och tacksam för att jag fick göra det här giget. Det var mitt livs hittills roligaste gig.

Marja bloggar!

Nu har Marja börjat blogga! Endast två år efter att hon skapade sin fina bloggsida. Nu känns det bra att jag la till den i Favoriter och har tittat till sidan då och då.

Stanna inte kvar här. Gå in och titta på http://marjanyberg.blogg.se/

Allt kött är hö

En morgon för några dagar ställde Marja en fråga till mig:
-Varför sjunger man "Allt kött är hö"?
-Va?
-Allt kött är hö. Varför sjunger man så?
-Gör man?
-I den där sommarpsalmen.
-Vilken?
-Den. Där man sjunger "Allt kött är hö...".
-Ingen aning. Det visste jag inte att man gjorde.

Jag har dålig koll på våra psalmer. Men jag kände igen melodin Marja sjöng på. Hennes fråga var lika ärlig som hundägarens fråga till Hasse Andersson i låten Änglahund. Så jag hjälpte Marja på det sättet man brukar hjälpa folk nuförtiden. Genom att uppmana henne att googla.

Det tog inte lång förrän vi fick ett svar. En bloggkommentar gjorde gällande att det rörde sig om en felöversättning. Min inre ateist triumferade över dumma kristna som uppenbarligen hade förlitat sig på en befängd felöversättning. Med samma överdrivna vördnad inför källan som Sveriges kulturjournalister kände när de recenserade Tomas Tranströmer efter stroken.
Men tyvärr var sanningen inte så enkel. Vid närmare efterforskning verkar det som att "allt kött är hö" är det som profeten Jesaja skrev. Tydligen är det en metafor för att vi människor är förgängliga.
Tomas Tranströmer skulle inte kunnat uttrycka det bättre.

Att den amerikanska barnkören här nedan dessutom sjunger psalmen på engelska utan att begripa ett enda av orden ger det hela ytterligare en vacker dimension...

Intervju med Erik Wolpaw

Jag vet oerhört lite om dataspelsvärlden. Inom filmens värld kan jag namnen på mina favoritregissörer och författare. Plus namnen på dem som gör mig likgiltig och på dem som jag hatar. Men inom dataspelsvärlden är skaparna mer eller mindre helt anonyma för mig. Till och med de som jag beundrar allra mest kan jag inte ens namnen på. Jag gissar att de är heterosexuella vita män. Men jag kan ha fel. För jag har faktiskt ingen jävla aning.
Nu har jag lite slumpmässigt fått veta att huvudförfattaren till Portal, och Portal 2, heter Erik Wolpaw. Hans har också bidragit till dialogen i ett annat av mina favoritspel: Psychonauts.
Här är en intervju med honom. I den får man bland annat vilken irriterande svensk musikgrupp han lyssnade på när han skrev Portal 2.

En fantasi jag hade nyss

Jag är bättre, men fortfarande inte frisk. Jag håller mig inomhus. I dessa moderna tider med TV, poddradio och internet behöver man inte bli lika uttråkad som förr i tiden. Man kan stimulera sig lite lagom utan att det känns alltför ansträngande.
Men ibland uppstår det saker i mitt huvud som får mig att undra om jag verkligen hanterar isoleringen på bästa sätt. Nyligen läste jag rubrikerna till en artikel på Sydsvenskans hemsida om att Skånetrafiken nu har infört ett helt kontantlöst system (igen, denna gång permanent).
Den småsinta konsumenten inom mig vaknade och följande fantasi utspelade sig i mitt inre:

Jag är på väg att kliva ombord på bussen. Då inser jag att jag har glömt mitt Jojo-kort hemma. Jag har också slut på pengarna på min mobils kontantkort. Irriterad kliver jag ombord på bussen och anstränger mig för att le mot busschauffören. Han sitter med svarta solglasögon, och verkar inte vara intresserad av mänsklig kontakt över huvud taget. Att arbeta med människor var aldrig något han varit intresserad av. Och att sluta sitt liv som busschaufför var ännu lägre ner på prioriteringslistan. Jag förklarar min belägenhet. Överdriver lite när jag säger att jag är "hemskt ledsen". Jag hoppas i ärlighetens namn att han bara okommenterat ska vinka in mig, på det sätt som jag ofta har fått åka buss när Jojo-maskinen eller kassan har krånglat. Men nej. Inte den här gången. Busschauffören tänker inte låta mig åka. Jag blir arg och halar upp en tjugokronorssedel. Mer än en krona mer än vad en kontantbiljett kostade när den var som dyrast. Jag lägger den där och går in på bussen. Nu får fanskapet tillkalla polisen om han vill. Jag har gjort vad jag kan för att betala, och jag tänker fan inte lämna bussen utan motstånd.

Hela fantasin var över på tjugo sekunder.

Är det bara jag som fantiserar på det här sättet?
Behöver jag mer KBT?

Feber är naturens egen opium

Det finns ingen drog som lockar mig så mycket som opium. Min föreställning om opium grundar sig på Tintin-albumet Blå Lotus. Bara ligga och drömma hela dagen. Verkar hur mysigt som helst.

Just nu är jag sjuk. En rejäl förkylning. Igår kom febern. I stort sett hela dagen var jag sängliggande. Gled ut och in i drömvärlden. Hur mysigt som helst. Plus huvudvärk, snor, hosta och halsont som jag gärna hade varit utan.

Och i morse kom den verkliga baksmällan. Strax innan jag vaknade drömde jag att det var början på maj. När jag vaknade fick jag panik för att jag inte skulle hinna lämna in deklarationen.

Don't do drugs. Varken artificiella eller naturliga.

Mors dag och min dag

Dagen började med frukost framför TV:n. Marja har förlorat sina hundra TV-kanaler och har nu färre än jag. Vi såg först lite på Öppna Kanalen någon från Kongo pratade om någonting. Det var lite svårt att följa eftersom programmet inte var textat. Jag utgår från att det var något om Gud. Det brukar det vara på Öppna Kanalen. Speciellt på Öppna Kanalen i Stockholm. Vi slog ganska snart över till ett progam på TV 4 som höll samma kvalitet, fast var mer påkostat. Martin Stenmark lät vanliga människor uppfylla sina drömmar. Det kändes som ett viktigt program för mig, eftersom det fick mig att lova mig själv att aldrig aldrig mer blanda ihop Martin Stenmark och Andreas Lundstedt. Jag gillar ju Andreas. Han är rolig och förbannat trevlig. När jag tittade på Martin Stenmark i Kvällen är din kände jag stor skam att jag ibland har haft svårt att skilja dem åt. Ett av inslagen i programmet gick ut på att en kvinna fick spela fyrhändigt med Robert Welles. Boogie woogie. Jag tror att boogie woogie-fantaster i Sverige ska göra vad de kan för att hålla Robert Welles vid liv. Jag är rädd att genren kan ha svårt att överleva om Robert försvinner. Kvinnan bredvid honom i Kvällen är din var ingen arvtagerska. Hon flyttade aldrig händerna över tangenterna. Om man ska vara ärlig såg hon lite skamsen ut. I reportaget var det ingen av hennes närstående som sa att hon gillade Robert Welles. Bara att hon älskade att spela piano. Och istället för att låta henne briljera på Für Elise eller nåt annat stycke som hon säkert kunde utantill fick hon äran att sitta och se dålig ut bredvid Robert Welles. Jag undrar så om detta var hennes dröm.

Eftersom det var Mors dag tyckte jag och Marja att det kändes lämpligt att ringa våra mödrar. Men vi bytte uppdrag. Jag ringde Marjas mamma Raija och tackade henne för att hon fött fram Marja, och Marja ringde min mamma och tackade för att jag fanns. Det kändes ärligare att tacka för Marja finns än för att jag finns. Min mamma uppskattade gesten, men sa också åt Marja att jag också borde ringa henne.
Det tänkte jag fan inte göra. Inte nu när jag ringt Raija. Det vore ju som att kränka vår överenskommelse, och hela idén med den.

Vid tretiden började jag och Marja bli hungriga. Lite hårddraget kan man säga att vi hade två alternativ att välja mellan: diska, handla mat, laga maten och äta upp den. Eller, gå till den dåliga kvarterskrogen med kolgrillstema.
På kolgrillskrogen var stämningen hög. Medelålders människor hade nära till sina känslor. De var berusade på livet och på alkohol. Mest på alkohol, om man ska vara ärlig. Det skrattades mycket och man tjuvlyssnade fick man höra många intressanta fakta om vitt skilda ämnen. Människor bär sitt foster i nio månader. Kaniner bär sitt foster i nio veckor. Varför detta fakta upprepades tre gånger vet jag inte. Men jag antar att det har att göra med att det är riktigt jävla sant. Någon borde forska på varför de som sitter på krogar hela dagarna vet så himla mycket om allting. Blir man allmänbildad av att dricka öl? Eller måste överintelligenta människor kyla ner sin överhettade hjärna med alkohol för att den inte ska koka sönder av insikt? Kanske får vi aldrig veta svaret på dessa frågor. Men vi kan skörda frukterna av det på så sätt att det finns en naturlig miljö att anordna quiz i.
-En bra sak med att bo i Hökarängen är att om man blir alkoholist så behöver man aldrig vara ensam, sa Marja.
Det är sant. De flesta på kolgrillskrogen var kompisar, och jag skulle tippa att det här var en dag som alla andra där de njöt av att "bara vara" och pendla mellan gränslös glädje och aggression. Men där fanns också öldrickande människor som hamnar i kategorin "kontaktsökande". Den rökande gubben bakom mig satt som en panelhöna och stirrade framför sig. Efter en halvtimme fick han napp. En reslig man frågade om det var ledigt bredvid honom. Den nyanlända hade en hund med sig. Världens bästa trick för kontaktsökande människor. Han helgarderade också med en färgglad papegoja på axeln. Om onyktert folk inte lutar sig fram för att klappa hunden kan du lugnt räkna med att de säger hej till papegojan. Inte bara en gång.
Papegojan sa aldrig något. Kanske var den blyg. Kanske var den stum.
Jag lärde mig en viktig läxa om papegojor, dock. Om du har papegojan på axeln så bör ryggen på din jacka vara lätt att tvätta ren.

Efter supén gick jag och Marja vidare ner mot Hökarängens centrum för att dricka kaffe. Amandas hade söndagsstängt. Vi drack kaffet i kaffebutiken som har gått kaffe men inte mycket till inredning att sitta i. När vi gick ut därifrån var det femtio minuter tills bussen mot Marjas jobb skulle gå.
Det är svårt att slå ihjäl femtio minuter i Hökarängens centrum en söndag.
Vi vankade av och an. Lekte med tanken att gå in i butiken som bara har fula kläder, men insåg att det skulle kännas för pinsamt. Vi tittade på foton i ett skyltfönster och studerade en skylt som visade vandringsleden Hälsans Väg. Vi satte oss på en bänk och såg fulla människor som uppenbarligen hatade varandra men ändå var ihop. En plastpåse gick sönder och båda skyllde på varandra. Det var en stor sak i deras liv.
Jag och Marja pratade om att Flytten. I dagarna har jag i princip helt bestämt mig för att flytta till Stockholm. Om jag flyttar in hos Marja så lämnar jag Dalaplan bakom mig. Skönt. Jag är trött på att bo i ett betongområde där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker. Känns skönt att få en nystart i ett grönare område där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker.

När Marja gett sig av gick jag bort till Gubbängen. För att se vad Gubbängen har att erbjuda. Det visade sig vara en T-banestation utan spärr. Om du är i Gubbängen kostar det inget att åka Tunnelbana.
Jag satte mig på tåget, och ringde mamma.

Tåget tog mig till Medborgarplatsen. Jag hälsade på Ola Söderholm. Han bjöd på kaffe. Sen gick vi till Fåfängan och drack varsin folkis. När solen gick i moln gick vi tillbaks mot Folkungagatan, och då kände Ola att han var hungrig. Han åt indisk mat och bjöd mig på ännu en öl. Den här gången en starkis. Vi pratade mycket om standup och om karriärsval. Det var trevligt. Men inte trevligt på det där sättet där man pendlar mellan intensiva glädjeuttryck och aggressivitet.

The roast of Fritte Fritzson

Fritte rappade.

I onsdags hade vi, två veckor efter vår finfina säsongsavslutning, en extra föreställning på Oslipat.
Min kollega och killkompis Fritte Fritzson fyllde ju år. Fyrtio år. Därför ställde vi till med en ordentligt roast. Kollegorna stod på kö för att få hälla skit på tvåmetersmannen, och spektaklet var inte slut förrän efter två timmar och fyrtio minuter. Oslipats längsta föreställning. Men också en av de allra roligaste. Komiken utmanade ofta gränsen vad som tål att sägas och höras, och skratten blandades med djupa inandningar där man silade luften mellan tänderna. Precis som det ska vara i en roast. För det finns något oerhört vackert med en riktigt bra roast. Det är som smått extatisk gruppterapi. Termen "befriande skratt" är aldrig mer försonande. På en bra roast älskar vi varandra som vi är, med alla fel och brister. Och det gjorde vi i onsdags.
Extra roligt var det förstås att Frittes tjej Jenny Rundby också ställde sig på scenen. Hon var fantastiskt rolig!

Fritte har skrivit om roasten här.
Johannes Finnlaugsson har skrivit om den här.

Här kan du se (i stort sett hela roasten). Tyvärr hackar det så att en hel del skämt går förlorade.

Yllätys

I fredags kysste jag Marja farväl, lunchade med Fritte på Kulturhuset och tog X2000 ner till Malmö.
Fast det var bara nästan sant. För jag åkte aldrig hem till Malmö. Istället köpte jag en present till Marja och åkte hem till Evelyn Mok.

Evelyn hade tagit ett fint initiativ och förberett överraskningsfest. Hon hade sagt till Marja att de skulle träffas och skriva skämt. Men istället dukade hon fram snacks, bål och bakade världens godaste cheesecake. Även Johannes Finnlaugsson, Niklas Larsson och Henrik Danielsson hann ansluta sig innan det var dags för Marja att komma. Som en hyllning till Marjas ursprung (på mammas sida) tog vi reda på vad det finska ordet för Överraskning var. Yllätys. Ett ord som låter ungefär precis som alla andra finska ord. Vi övade om och om igen på att kunna säga det i kör. När Evelyn öppnade sin dörr och Marja klev in hoppade vi andra fram och ropade Yllätys.
Marja såg arg ut.

Men hon var inte arg. Bara extremt överraskad. Till den grad att hon kände overklighetskänslor och hade svårt att greppa vad som hände. Inte nog med att det var människor där som inte skulle vara där. Dessutom var jag där, och jag var ju egentligen i Malmö. Och ovanpå alltsammans pratade vi finska.

Senare på kvällen anslöt sig många fler. Det blev en sån där fest där man ena stunden diskuterade comedy och andra stunden visade Petter Bristav att han kan lösa en Rubiks Kub, fast han inte kunde förklara hur han gör. Kanske är han en savant. Dialekten antyder ju det.

Kvällen avslutades med ett McDonalds-besök. På vägen dit såg vi ett tjejslagsmål. Endast i en riktig storstad ser man sånt.

Heron City

I torsdags bestämde jag och Marja mig för att se den amerikanska färgfilmen Pirates of the Caribbean 4 -on stranger tides. Vi fattade det mycket vuxna beslutet att strunta i att se den i 3D. Dagens 3D teknik ger ingen realistisk känsla av spatiala förhållanden. Istället vill 3D-effekterna ständigt påkalla sin egen uppmärksamhet. Det är som att se en färgfilm med felaktiga, men extra skrikiga, färger för att det är så himla fräckt med färg. Jag tar nog lite paus från 3D-filmerna nu, och väntar tills tekniken är bättre utvecklad, och filmmakarna vet hur de ska använda den.
Marja och jag bestämde oss för att se filmen på den biograf där vi kunde få de bästa platserna. Det blev på Heron City -ett köpcentrum som har allt man kan önska.

En mäktig skylt välkomnar.

Heron City är stort. OBS! Detta är bara en liten del av helheten.

Häftig arkitektur. Som hämtat från en Michael Mann-produktion.

O'Learys bjöd på många rum med olika nöjesmaskiner.

Fontän. Inomhus. Dekonstruktionism för lägre medelklass.

För endast 40 kronor fick man en upplevelse som kan liknas vid att titta på när någon spelar ett dataspel inuti en låda, mitt under en långsam jordbävning.

Ett farväl till mina kristna vänner

Miljoner och åter miljoner har väntat på denna dag. Och nu är det dags.

Det råder dock lite förvirring bland okunniga ateister. Det här är inte själva Domedagen.
Vi får vänta tålmodigt på det avgörande Sagan om ringen-liknande slaget vid Harmageddon. Om jag har läst min Uppenbarelsebok rätt så sker det inte förrän om tre och ett halvt år. Men själva Uppryckningen sker idag. Det är nu de kristna kommer till himlen så att de skonas från den yttersta tidens vedermödor. Så här kommer det att se ut:

Oslipats säsongsfinal -Göteborgskalas

Evelyn Mok

Oslipats säsongsfinal blev en underbar storslagen succéföreställning. En riktig höjdare. Läs Frittes fina sammanfattning här.
Hur många föreställningar är det då kvar på säsongen efter finalen?
En.
Det blir en föreställning som vi kan kalla för "extramaterial". The Roast of Fritte Fritzson. Kom och se ett stort gäng komiker förolämpa i första hand Fritte men även varandra. Kom och se oss sätta vår vänskap på svåra prov. Biljett här.

Sjuk på sjukan

Jag har en löjligt ovanlig blodsjukdom. Mitt kropp bryter inte ner järn ordentligt, så det blir en långsam ansamling i mitt blodomlopp. De första 28 åren i mitt liv var allt lugnt. Men sen började jag närma mig värden som skulle kunna börja sabba mina inre organ på sikt. Som en slags långsam behandling tappas jag på blod en gång i kvartalet. Med tiden sjunker järnhalten i takt med att min kropp tillverkar nytt blod. Sjukhuset tar lika mycket blod som på en blodgivare. Men jag måste betala 200 kr. Och utstå förnedringen att se dem kasta blodet istället för att återvinna det. Det känns taskigt både mot mig och mot alla dem som skulle ha glädje av mitt blod. Mitt järnrika blod skulle ju vara mumma för menstruerande kvinnor. Men nej, sjukhusväsendet har tydligen någon tjurnackad princip att inte använda sjukt blod.

Idag tajmade jag mitt matintag lite dåligt. När jag kom fram till sjukhuset märkte jag att jag var lite hungrig. Dels genom en känsla av tomhet i magen, och dels genom att jag var så där halvautistisk som jag är när mitt blodsocker är lågt.
Efter proceduren gick vi in på kontoret för att bestämma en ny tid. Plötsligt kände jag mig lite yr. Några sekunder senare kändes allting overkligt. Som inledningen till ett lustgasrus. Snabbt gick det över till att kännas som en dröm. Personalen rusade fram och hjälpte mig att lägga mig ner på golvet. Det var en otroligt mysigt. Två sjuksköterskor som kom in i rummet skrek till för att de blev överraskade när de såg mig. Jag gillade det.
När de kollade mitt blodtryck var det väldigt lågt. Jag fick ligga på en brits och hämta mig. Jag fick vatten och småkakor. Inte direkt vad min hunger hade beställt. Sen kom de in och stoppade en ny nål i min arm och gav mig dropp. Inte ALLS vad min hunger suktade efter. Att få dropp när man är hungrig är lika provocerande verkningslöst som att lyssna på dansband när man behöver tröst.

Det var väl mest det som var min poäng. Om du bjuder mig på fest och lovar förfriskningar så kommer jag att bli besviken om du bara bjuder på dropp.

Namngivningsceremoni

Igår utförde jag ett sant hedersuppdrag. Jag var ceremonimästare på en namngivningsceremoni.
Två av Oslipats stammisar ville ha mig istället för präst när de firade sin sons namngivning. Jag har aldrig känt större stolthet över att ha blivit tillfrågad om ett uppdrag.
Det kändes väldigt passande att anlita en komiker med tanke på sonens namn. Egon. I min bransch är jag van vid att umgås med stora egon för jämnan. Jag är väl en av dem.
Ceremonin innehöll lite tal, diktuppläsning och sång. Plus att jag skojade.
Nu har jag skojat både i samband med namngivning och på en bröllopsfest. Nu ser jag fram emot att någon hyr in mig på en begravning.

I Någons Anda - Kända komiker-versionen

Elin Nordén i Magnus Betnérs anda.

I förrgår gjorde vi en ny variant på experimentet I Någons Anda. Alla medverkande fick själv välja en känd komiker som inspirationskälla. Resultatet blev en kväll som kändes klassisk. Läs en nogrann sammanfattning här.

Om jag hade bloggat lika noggrannt om ståuppgig som jag gjorde förr skulle jag bloggat om bland annat dessa

Ann Westin på Oslipat 30:e mars.

Kristoffer Appelquist på Oslipats experimentföreställning Improstandup 6:e april.

Isak Jansson på Glasklart 8:e april.

Erik Löfmarck på Oslipat 13:e april. Om jag hade skrivit om denna kvällen hade jag skrivit mycket panegyriskt när jag beskrev Simon Svenssons avslutande halvtimme.

Jesper Rönndahl på Ruby 14:e april.

Angry Law på Bajsnödigt 15:e april.

Johannes Finnlaugsson på Garvas Publiken Bestämmer-kväll.

Magnus Betnér på Oslipat 20:e april.

Marcus Johansson på Prickprick 21:a april. Foto: Marja Nyberg. Jag griper varje tillfälle att få synas på bild på min egen blogg.

Vero Moda tar burkaförbud till nästa nivå

Dessutom har de mage att ta betalt för övergreppet.

Nya kontoret

Idag hade jag min första arbetsdag på det nya kontoret. Vi är ett stort gäng komiker, och andra

kulturarbetare som har flyttat ihop i en lokal på västra hamnen. Det som är sig likt från Slottet är att jag sitter i samma rum som bland annat Kalle Lind. Jag kommer alltså få tillfälle att höra det flitiga smattret från hans tangentbord. Det som känns konstigast med lokalen är att vi fortfarande inte har kunnat enas om ett namn på stället. Det är så klart en naturlig konsekvens av att ett gäng komiker flyttar ihop. Mitt förslag är Härbärget. Jag gillar möjligheten till missförstånd när man säger att man ska åka till Härbärget för att jobba. Jag gillar möjligheten att ett sånt missförstånd kan leda till att folk betraktar mig som en god människa.

Det finns många andra förslag. Ungefär ett förslag per inblandad individ. Bögkvarteret, Lilla Filialen och 536-23-2345-2 är några av förslagen. Eftersom vi bara ska hyra stället i ett eller max två år så känns det lite brådskande att nå en lösning.

Förra veckans humorupplevelser

Humor på standupens originalspråk. DJ Danny på Oslipat. I sällskap med Joe Eagan och Ben Kersley.

Magnus Betnér på MACK. En höjdare. Kanske roligare än vad jag nånsin sett honom.

Bron över floden krogshow. Som vanligt gjorde Malmörevyn en högklassig föreställning. Som fler borde få se än vad spelplanen tillåter.