Jag har en löjligt ovanlig blodsjukdom. Mitt kropp bryter inte ner järn ordentligt, så det blir en långsam ansamling i mitt blodomlopp. De första 28 åren i mitt liv var allt lugnt. Men sen började jag närma mig värden som skulle kunna börja sabba mina inre organ på sikt. Som en slags långsam behandling tappas jag på blod en gång i kvartalet. Med tiden sjunker järnhalten i takt med att min kropp tillverkar nytt blod. Sjukhuset tar lika mycket blod som på en blodgivare. Men jag måste betala 200 kr. Och utstå förnedringen att se dem kasta blodet istället för att återvinna det. Det känns taskigt både mot mig och mot alla dem som skulle ha glädje av mitt blod. Mitt järnrika blod skulle ju vara mumma för menstruerande kvinnor. Men nej, sjukhusväsendet har tydligen någon tjurnackad princip att inte använda sjukt blod.
Idag tajmade jag mitt matintag lite dåligt. När jag kom fram till sjukhuset märkte jag att jag var lite hungrig. Dels genom en känsla av tomhet i magen, och dels genom att jag var så där halvautistisk som jag är när mitt blodsocker är lågt.
Efter proceduren gick vi in på kontoret för att bestämma en ny tid. Plötsligt kände jag mig lite yr. Några sekunder senare kändes allting overkligt. Som inledningen till ett lustgasrus. Snabbt gick det över till att kännas som en dröm. Personalen rusade fram och hjälpte mig att lägga mig ner på golvet. Det var en otroligt mysigt. Två sjuksköterskor som kom in i rummet skrek till för att de blev överraskade när de såg mig. Jag gillade det.
När de kollade mitt blodtryck var det väldigt lågt. Jag fick ligga på en brits och hämta mig. Jag fick vatten och småkakor. Inte direkt vad min hunger hade beställt. Sen kom de in och stoppade en ny nål i min arm och gav mig dropp. Inte ALLS vad min hunger suktade efter. Att få dropp när man är hungrig är lika provocerande verkningslöst som att lyssna på dansband när man behöver tröst.
Det var väl mest det som var min poäng. Om du bjuder mig på fest och lovar förfriskningar så kommer jag att bli besviken om du bara bjuder på dropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar