Rånad!

Inatt vid kvart över ett vandrade jag och systrarna Olsson mot Södervärn längs med Nobelvägen. Vi hade tillhört gänget som eftersläckte Rikets Sal-showen med en öl på Tröls. Jag ledde min mors cykel som jag långtidslånar. En röst bakom oss sa något, och min första tanke var att någon vi kände hade hunnit ifatt oss. Men mannen dolde sitt ansikte med nederdelen av kapuschongen på den blå täckjackan. Han visade en hammare och sa åt oss att lägga våra värdesaker i cykelkorgen. Annars skulle han slå hammaren i huvudet på oss.
Vi som blev rånade tittade på varandra med en blick som bestod av lika delar förvåning och fnittrighet. Det här var ju löjligt. Vi var tre. Han var en. Vi skulle kunna brotta ner killen och kittla honom tills han bad om ursäkt. Det var så det kändes. Men min nästa tanke var att rånaren trots allt hade en hammare som han kunde svinga, och om den träffade illa skulle någon kunna skadas. Och det var det inte värt. Vi la ner våra plånböcker, och Karin la ner sin gamla mobiltelefon som ändå skulle kasseras (numret skulle förflyttas till hennes nya telefon samma natt). Rånaren tog cykeln och cyklade iväg. Ellen började skratta. Vi ringde polisen, som kom fort. Vi åkte runt i polisbilen och letade en stund. Cykeln hittades av andra poliser och en hund sattes till att spåra, fast utan resultat.
Jag blev mest av allt överraskad av händelsen. Jag har inte blivit rånad sen jag var barn. På Malmös gator brukar jag känna mig ganska trygg. Och det var förvånande att händelsen inte kändes otäckt, utan mest löjlig. Om jag varit ensam och mannen hade varit aggressiv så skulle jag säkert blivit rädd. Nu var det tydligt att rånaren var den som var mest rädd av oss. En sann amatör. Som jobbade snudd på ideellt, med tanke på hur lite pengar vi hade med oss.

Slumpen gjorde att rånarens identitet avslöjades. Han använde Karins telefon för att ringa sina barns mamma under natten. Idag ringde hon tillbaks, och då hade numret flyttats över till Karins nya telefon. Precis som vi misstänkte så är vår rånare missbrukare av narkotika, och han hade rymt från en metadonbehandling när vi träffade honom. Sorgligt.

Fotnot: Jag låter bli att publicera rånarens namn. Bara för att jag är brottsoffer så tänker jag inte sjunka till Expressens nivå.