Detta var målet. Att ha en tillräcklig grundsäkerhet för att de allra flesta gig ska bli så här bra. Visst händer fortfarande att det går dåligt. Men numera är det försvinnande få gånger jag behöver utstå den där frätande känslan av medlidsamma blickar från publiken, som jag fick regelbundet de första två åren jag höll på med standup.
Henrik Blomkvist.
Första giget var på det haussade Downstairs Comedy, på Kalmar nation i Uppsala. Det var första gången jag var där. Mina förväntningar var skyhöga eftersom alla komiker som varit där beskriver det som ståupparnas Shangi-La. Om ståuppen var en religion (och rent tekniskt är den fortfarande faktiskt inte det) så skulle Downstairs Comedy vara beskrivningen av Paradiset, och unga förvirrade rookies som missförstått terminologin skulle självmordsbomba i hopp om att komma dit. På tåget på väg till Uppsala sa David Druid "Det är Sveriges bästa standupklubb. På alla klubbar kan man alltid ha någon invändning. Men här är allt perfekt". Efter att ha varit där kan jag bara hålla med. Downstairs levde upp till alla tokigt höga förväntningar.
Jag gick upp som förste komiker, och att uppträda först på Downstairs kändes som att få vara huvudnumret på en annan jättebra klubb. Publiken var med till hundra procent. Det var som att få en kraftig dos självförtroende intravenöst.
Efter mig uppträdde Henrik Blomkvist, David Druid och Tobias Persson. Alla gjorde ett jättebra jobb, och fick välförtjänt kärlek från publiken.
Den underbara publiken på Downstairs.
När jag kom tillbaks till Malmö i torsdags uppträdde jag på MACK på kvällen. Det är också en jättebra klubb med fin publik som vet varför den är där och vill skratta. Ludde Samuelsson gjorde ett suveränt jobb som konfa, och bonuskomikerna Mats Andersson och Jesper Mattsson gjorde också ett bra jobb innan det var dags för mig att gå upp. Jesper är orimligt säker för att ännu inte ha uppträtt mer ett par gånger. Han behöver inte utstå de där undertryckt desperata blickarna från publiken som jag såg när jag uppträdde de första gångerna. Kanske beror det på att han är präst, och att Gud hjälper honom. Eller så är han bara roligare än vad jag var, helt enkelt.
Jag avslutade första akten med en tjugominutare. Det kändes bra och jag trivdes på scen. Men jag kände inte att jag gjorde det perfekta giget (i jämförelse med vad jag upplevt på Downstairs). Men efteråt fick jag mycket beröm, och i det läget är dumt att inte lyssna på hur det uppfattades utifrån.
I andra akten inledde Micke Hallqvist från Kristianstad. Det är kul att se att han utvecklas på ett mycket bra sätt. Zinat Pirzadeh var kvällens huvudnummer. Hon har en fantastisk förmåga att göra en humor som faktiskt gör oss till bättre människor. Det må låta lite amerikanskt klibbigt när man försöker uttrycka det i ord, men när hon berättar om sina erfarenheter så lyckas hon inte bara ge en inblick i hennes egna perspektiv och villkor, utan även skapa en känsla av gemenskap i rummet som gör att man känner sig mindre omogen när man går därifrån. Det är storartat.
Det som annars var mest minnesvärt med kvällen var att Johannes Schad satt i publiken. Han var min svensklärare på högstadiet. Därmed slöts en slags cirkel i mitt liv. Allt är Johannes fel. Han gav mig för mycket uppmuntran och fick mig att tro att jag var speciell. Jag hade kunnat ha ett hederligt jobb med fast inkomst och rimliga arbetstider om han bara någon enstaka gång hade gett mig svidande kritik. Istället står jag här som 34-åring och tigger bekräftelse från främlingar kväll efter kväll.
Zinat Pirzadeh. Veckans sista gig gjorde jag på På Besök igår. I skuggan av P3:s stora bal på slottet Humorhimlen, arrangerade Tomas Högblom en slags alternativfestival som han kallade Humorhelvetet.
När det var dags att starta såg det verkligen ut som att det var upplagt för ett litet helvete. Det var ganska få i publiken. Och de som satt i lokalen hade inte kommit dit för att titta på standup. När konferenciern Johannes Finnlaugsson uppmanade folk att sätta sig närmare scenen fick han bara kallsinnigt stirrande ögon som svar. Motvilligt började publiken lyssna. I de flesta fall. Vid bordet som gömdes bakom pelaren fortsatte middagsgästerna att prata på alldeles obekymrat om hur mycket det störde. Det kändes tydligt att den här publiken hade vi fått för våra synders skull.
Men, med risk för att låta väldigt tjatig i ett inlägg som redan nått sin kvot med redogörelser för bra insatser från komiker så måste jag säga att alla gjorde ett fantastiskt jobb. Den motvilliga publiken blev alltmer förförd. De första komikerna hade det inte lätt eftersom matgästerna babblade, och publiken satt och kände sig tvångsmatade med humor som de inte hade beställt. Men Johannes Finnlaugsson, Jørund Larsen, Tomas Högblom och Fritte Fritzson gjorde alla så starka insatser att de bröt igenom ointresset och gjorde att fler och fler blev nyfikna och upptäckte att humorn som de tvångsmatades med faktiskt smakade riktigt gott. När dansken Niels Forsberg gick upp på scen tog han det till nästa nivå genom att verkligen kräva allas uppmärksamhet med bestämdhet. När jag såg honom göra det så kändes det så självklart. Jo, vi har rätt att kräva er uppmärksamhet. Av det enkla skälet att det har arrangerats en standupkväll här. Och vi är roliga. Jag har aldrig sett Niels innan, och jag blev imponerad av hans säkerhet och jag tyckte att många av hans skämt var mycket bra.
När det väl var dags för mig att avsluta kvällen så var förutsättningarna rakt motsatta mot en timme tidigare. Jag hade nöjet att uppträda för en härlig och tacksam publik. Till och med bordet bakom pelaren lyssnade och skrattade. Showen började som grus, men blev till en pärla. Jag hade otroligt kul på scen. Just de kvällar på gratisklubbar när man verkligen inte har några förväntningar själv kan bli alldeles extra roliga. För att man slappnar av mer än någonsin. Jag brukar uppleva samma sak på Mässingshornet. Dit ska jag nästa måndag. Jag måste börja sänka mina förväntningar redan nu.
Niels Forsberg upplever svenskt humorhelvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar