När jag vandrade hem efter säsongssegern på Tröls föll stora snöflingor omkring mig. Nysnön hade redan hunnit bli till ett tjockt täcke. Jag tittade ner och betraktade det rinnande mönstret av snöflingornas skugga. Det var en syn som jag aldrig tidigare hade lagt märke till, och jag upplevde en upptäckarglädje som jag inte känt sedan jag var barn.
När jag närmade mig mitt hem kom jag att lägga märke till att jag inte alls frös. Temperaturen var inte långt under nollstrecket, och jag hade många lager av kläder. Jag var hur varm som helst. Efter att ha lämnat spelet som vi vunnit på quizfinalen gick jag ut igen. Min mobil var fullmatad med bra musik. Inspirerad av glädjen efter segern, och påhejad av en long island ice tea som jag unnat mig dansade jag runt granen på Dalaplan till tonerna av Pouges-klassikern Fairytale of New York. Jag ringde Simon Svensson som bor där för att se om han ville komma ner och dela ögonblicket med mig. Men han svarade inte i sin telefon. Kanske sov han. Klockan var kvart i två på natten.
Jag föll bakåt och kände den mjukaste snö krama mig. Det var fridfullt. Världen kändes som en ömsint plats att vila på. Jag såg ingen anledning att inte göra en snöängel.
Jag föll bakåt och kände den mjukaste snö krama mig. Det var fridfullt. Världen kändes som en ömsint plats att vila på. Jag såg ingen anledning att inte göra en snöängel.
Jag var inte trött, och jag ville inte gå hem. Med låtar som Tom Waits Waltzing Matilda och stråktranskriptionen av Händels Passacaglia vandrade jag runt i Pildammsparken. Det var ett var förtrollande. Inte en människa syntes till någonstans. Universum var min vän. Jag önskade att jag kunde dela upplevelsen med Marja, men det kändes gott nog att hon kunde vara med mig i tanken. Det var den mest romantiska stund som vi aldrig riktigt delat. 
