Nanakos scrapbook

Den mest stillsamt förtrollade detaljen på helgens konstfest var bordet med Nanakos scrapbooks. Hon hade lagt fram tre volymer som var gjorda under den tid hon bodde i Malmö.

När jag bläddrade i dem kunde jag dela hennes nostalgi. Nostalgi över minnen som inte är mer än fyra år gamla.

Det högg till i hjärtat när jag såg hur hon ritat upp våningen i Wienska palatsets där hon bodde. Arkadien som vi förlorat.

Plötsligt kände jag igen midsommarfesten 2006. Jag undrar om den andra figuren från vänster är jag. Jag brukar inte se mig från den vinkeln. Hjälp mig. Är det jag?

GG Lock Art Festival

Förra veckan konsumerade jag nöje och kultur intensivt. Skambyrån, På Jam, Kristoffer Jonzons quiz och teaterpjäsen Ayn. Men mest spektakulärt var GG Lock Art Festival. Ett stort gäng japanska konstnärer (några uppgifter talar om upp till fyrtio stycken) är i Sverige med det uttalade syftet att skänka lite glädje med sin konst. I lördags ordnades en fest på Marie Hallbergs föräldrars gård utanför Höör tillsammans med konstnärerna. Det blev en intensiv dag där min hjärna tankades på fina minnen.

Om du vill se andra saker med dessa konstnärer kan du kolla här, och sen surfa vidare.

Dödsannonser

Valresultatskänslor på Mässingshornet

Miljöpartiets valvaka

Özz på Glasklart

I fredags besökte jag Glasklart Humor för första gången. Det är en humorklubb som kompletterar Oslipat väldigt väl. Publiken är en helt annan än Oslipats publik. I baren hörde jag folk säga saker som "Jag är set for life, jag behöver aldrig mer jobba i hela mitt liv" och "Du får tur om du jobbar hårt". Det är kommentarer man sällan hör på Oslipat.
Kvällen avslutades av Özz Nûjen. Det var häftigt att se. Han visade exakt hur man ska bemöta Sverigedemokraternas argument. I ett inlägg här resonerade jag lite om hur man borde göra. Och Özz ägnade stor del av sitt gig åt att rent praktiskt visa hur det går till: man får aldrig gå med på Sverigedemokraternas premisser. Anledningen till att så många inte klarar av att debattera med dem är att de utan att reflektera över det har en underliggande värdegrund som faktiskt liknar Sverigedemokraternas. Özz var extremt modig och sa bland annat "Jag kom inte hit för att bli svensk. Jag kom hit för att slippa bli förtryckt och få lov att bevara mina traditioner och mitt språk". Det är säkerligen inte vad de som röstat på Sverigedemokraterna vill höra. Men det är vad de behöver höra. För jag tror faktiskt inte att de verkligen har reflekterat över det.
Efteråt kom det fram två män till Özz och sa att de hade tänkt att rösta på Sverigedemokraterna, men att de nu hade tänkt om.

Prickprick flyttar

Erik ger beskedet.

Prickprick hade en härlig säsongspremiär i torsdags. Efter att AF börjat krångla mer än någonsin hade Erik och Cecilia bestämt sig för att fatta ett svårt, men oerhört bra beslut. Att flytta till Mejeriet. Jag har för länge sen tyckt att Prickprick borde vara där. Mejeriets har inte bara den bästa scenen i Lund för ändamålet. Det är en av de bästa scenerna jag sett i landet för ändamålet. Jag är nästan lite avundsjuk.

Oslipat Grå, premiären

Danial fyller i Alla vänner-boken.

Oslipat hade säsongspremiär i onsdags. Nu är det säsong Grå.
Medverkade gjorde Danial Ali Akbari, Lena Frisk, Josefin Johansson, Måns Nilsson och Yannis Pappas. Jag och Fritte var konferencierer. Första akten kändes ganska trevande, med teknikstrul med ljuset och allmänt låg energi. Men det hämtades upp rejält i andra akten. Yannis Pappas gav publiken en full portion på slutet, och det var bra. Annars tyckte jag att kvällens höjdpunkt kanske var när framtidslöftet Danial fick uppskattning efter förtjänst. Det ska bli askul att följa hans utveckling.

Yannis Pappas.

Äventyrsgolf i Malmö Folkets Park

Förra lördagen gick jag och Fritte vår första match på den nya äventyrsgolfen i Malmö Folkets Park.

Att Fritte skulle klä ut sig till Stig-Helmer Olsson kom som en överraskning.

Banorna var precis så bra som jag hade hoppats på. Kostnaden på 70 kronor betecknar jag som prisvärd.
Fritte spöade mig ordentligt och vann med cirka tio poäng. Jag har inget problem med det. Fritte är en bättre golfare än jag, och resultatet var väntat. Det som däremot kändes besvärande var att det strax efter oss gick en kille med ett förståndshandikapp som spelade med sin assistent. De fick vänta in oss på varje bana.
Jag försöker hitta förtröstan i Kringlans kommentar: "Låt oss hoppas att det var äventyrsgolfens Rain Man".

Roligaste banan.

Resten av Stockholmsveckan utan bilder

Min telefonsladd glömde jag hemma hos Marja. Så det blir inga bildbevis på att det jag skriver i det här inlägget verkligen har hänt. Ni får helt enkelt tro mig. Om ni inte tror mig är det ni som har problem.

Dagen efter galan blev en dag av vila och återhämtning. En skön söndag som jag inte har många tydliga minnen av. Jag tror att jag och Marja kan ha sett en del på TV. Programmen kan ha varit fördummande. Jag minns också att jag handlade en DN till mig själv och en Aftonbladet till Marja. Jag hade gärna handlat en annan tidning, som inte förolämpade Marjas intelligens, fast urvalet på Matdax var glest.
Tidningarna använde vi nästa kväll, på El Mundo, (Stockholmsklubbarnas klitoris). Där var det en temakväll som gick ut på att man skojade utifrån tidningarna. Klubbvärden Anders Sparring höll samman kvällen formidabelt, och inledde bland annat med att intervjua Rulle Lindeman (Marcus Johansson). Ett knäppt litet inslag som visar vilken lekfull och vital klubb El Mundo är. Det var en underbar kväll.
Efter El Mundo fick jag skjuts av Petra Mede till Jonatan Unges mamma. Hon kunde överräcka mina saker som Emma Hansson fått med sig från Solidaritet. Ingen hade snott någonting.
På tisdagskvällen hade jag gig på Komikaze på Sugar bar. Det var nästan bara Mike Räsänens elever som uppträdde. Det var en ovanlig känsla att under en hel kväll nästan bara uteslutande se folk som jag aldrig sett tidigare. Många hade väldigt roliga skämt. Men ett och annat nybörjarmisstag väckte som en Madeleinekaka minnen till liv om hur jag en gång i tiden resonerade kring ståuppgebitet. Det känns som tjugo år sen. Men det var fyra. Det var också kul att se konferenciern Martin Krantz som mer eller mindre improviserade sig igenom kvällen.
Dagen efter åt jag middag med Aron Flam. Jag fick en glimt av hans nya crib. Det är precis här jag hade infogat en bild, om jag inte glömt sladden hos Marja.
Efter min träff med Aron uppträdde jag på ännu ett Mike Räsänen-arrangemang. På Ego. Zinat Pirzadeh var headliner. Det var kul att se henne köra standup, och jag insåg att det var ganska länge sen jag sett henne senast. Jag hade inte hört materialet innan.
Torsdagen var också en dag av vila och återhämtning. Och fortsatt jobb med Oslipat -precis som dagarna innan. Emma Wessleus var också hemma. På kvällen såg vi allihop Idol, åt bitar av död kyckling och pratade bland annat om aspirerande komikers självbild. Alla som någon gång har drivit en ståuppklubb kan berätta historier om hur man måste handskas med folk som inte riktigt sätter sin egen viktighet i något perspektiv som relaterar till en yttre verklighet.
På fredagen träffade jag, Petra Mede och Andreas Lundstedt en av Solidaritets ägare, Olle Fritz. Andreas var där för att han också har haft dåliga erfarenheter av Solidaritets vakter. Och Petra var med för att det var hennes mail som gjorde att Olle reagerade. Det blev ett fint försonande möte. Kramen var aldrig långt borta. Olle gjorde inget för att ursäkta vakternas beteende, utan bad tusen gånger om ursäkt. Han lovade också att leta rätt på Emmas jacka, eller ersätta den ekonomiskt. Jag tror att Israeler och Palestinier har något att lära av konflikthantering från Stureplans kändisvärld.

Solidaritet

När Södra Teatern stängde fortsatte några av oss festandet på Stureplansklubben med det superironiska namnet Solidaritet.
Att det inte var trevligt där är inte värt att nämna. Om man viker för grupptrycket och hänger med till Stureplan får man så klart skylla sig själv. Men för sättet jag blev trakasserad av vakterna kan jag inte skuldbelägga mig själv. Det började med att jag fick ett telefonsamtal av Sissela Benn där hon berättade för mig att Emma Hansson av en ren slump hade fått min kasse av klubbens garderob. Samtidigt började en vakt peta på mig och visade mig in i ett annat rum. I ett uttryck för rörande naivitet trodde jag att han gjorde det för att ljudnivån var något lägre där. Men han fortsatte genast att peta på mig och visa att jag skulle fortsätta gå. Medans vakten puttade på mig försökte jag förstå vad det var som hade hänt. Det var ju en ren slump att Emma hade fått min kasse, den hade lika gärna kunnat lämnats ut till någon helt okänd. Vakten lät mig inte vara. Till slut blev jag förbannad och frågade ”Vad vill du mig?”. Han svarade direkt ”Du är full, du ska ut”.
Jag blev chockad. Jag var verkligen inte mer full än någon annan på stället. Det var helt obegripligt varför vakten oprovocerat gav sig på mig. Hur rasande jag än var inombords behärskade jag mig. Jag aktade mig för att ge honom minsta chans att ta till det fysiska våld som säkerligen är hans högsta glädjeämne i livet. Jag bad om att få hämta min flickvän, men det fick jag inte. Jag skulle ut direkt. Jag bad om att få hämta ut mina saker i garderoben, men det fick jag inte. Jag skulle ut. Direkt. Vakten gick tveksamt med på att hämta ut mina saker åt mig.
Utanför försökte jag få vakten att hjälpa till att lokalisera Emmas jacka, som alltså hade blivit kvar på stället. Vakten ville hellre avkräva mig en ursäkt och ett erkännande att jag var full. Det tar emot att erkänna något man är oskyldig till. Speciellt när allt bara handlar om en styrkedemonstration från en förkrympt människa som njuter av sitt maktmissbruk. Det slutade med att vakten gick därifrån. Och ingen av de andra vakterna ville heller hjälpa till att hitta Emmas jacka. De ville hellre titta bort och låtsas som att de inte hörde vad jag sa.
Det känns märkligt att helt slumpmässigt utsättas för den här sortens löjliga övergrepp. Jag kan bara trösta mig med att jag vet något som vakterna inte vet:
Det är insidan som räknas.

Svenska standupgalan

Igår hölls Svenska Standupgalan.
För min egen del innebar det att lång tids förberedelse fick sin utlösning. Jag och Fritte var konferencierer för tredje året i rad. Den här gången började Södra Teaterns scen kännas hemtam. Men med den här sortens uppdrag kan man ändå inte luta sig tillbaka på någon rutin.
På ett tidigt stadium insåg jag och Fritte att vi inte skulle kunna tävla med förra årets omtyckta musikalnummer, så därför valde vi att gå tillbaks till rötterna och satsa på att göra ett rustikt, om än inte kosmogoniskt, upplägg.
Jag är mycket nöjd med resultatet. Det kändes bra och kul. Jag är stolt över att jag lyckades stappla mig igenom sångtexterna, och glad att jag hade Fritte bredvid mig som kunde visa publiken hur riktig sång låter. Men det är långt ifrån Frittes enda förtjänst. Det är alltid lätt och roligt att jobba ihop med honom. Ibland glömmer jag hur tillfredsställande det är, eftersom jag är så van vid att göra det.
Det var också väldigt kul att jobba med musikerna: Elin Hörberg, Amanda Savbrandt och Elin Larsson.
Dessutom gjordes galan roligare av alla komiker som kom och hoppade in och roade publiken: Johan Glans, Amy Shumer, Jesper Rönndahl (som obegriplig dansk komiker) och Sissela Benn (som gjorde det som i mina ögon var galans höjdpunkt när hon visade hur det såg ut när Filippa Bark försökte sig på standup).


Soundcheck. Elin Larsson, Amanda Savbrandt och Elin Hörberg.

Jag brukar alltid tycka att priserna på Svenska Standupgalan går till människor som förtjänar det. Men i år kändes det som att juryn hade gjort extra bra val.
Jesper Rönndahl fick priset som Bästa Nykomling, och även om man som vanligt kan diskutera prisets namn så kändes det roligt att han fick lyftas fram lite extra på det sätt han förtjänar.
Klubben Lobbyn fick hederspriset –ett självklart val, det enda priset som jag enkelt kunde gissa på förhand.
Magnus Betnér fick priset som årets Manliga Komiker och höll ett ovanligt blödigt tal för att vara Magnus Betnér.
Zinat Pirzadeh fick priset för årets Kvinnliga Komiker, och höll ett hjärtligt och mycket roligt tal där hon bland annat tackade sin nuvarande pojkvän för att han ”inte var sektledare”.

Magnus Betnér, Ola Söderholm och Agneta Wallin.

När Amy Shumer skulle få det nyinstiftade priset Best of the fest, syntes hon inte till. Jag trodde att hon hade blivit informerad på förhand som de andra pristagarna. Men när prisutdelarna Özz Nûjen och Anders Åhlander gick ut på scenen var det ingen som visste var hon var. Jag sprang så fort jag kunde till logen där jag hittade henne pratandes med sin mamma i telefon. Hon trodde inte på mig när jag berättade att hon skulle ta emot ett pris, nu, men följde ändå med av ren nyfikenhet på vilket upptåg jag hade på gång.
Ola Söderholm fick priset Tändstickan, och använde priset till att försöka bränna lite skepp i sitt tacktal. Han ägnade sig inte åt några personliga påhopp, men redovisade med all önskvärd tydlighet vad han tyckte om det ena och det andra i branschen. Utan att ta någon hänsyn till om han trampade på några tår. Det var coolt att se. Han får aldrig mer komma till Oslipat.

Ola Söderholm, Jesper Rönndahl, Özz Nûjen och Amy Shumer.

Oslipat på Stockholm Comedy Festival

Erik Börén.

Igår gjorde vi föreställningen Oslipat -det bästa från Malmö på Kägelbanan. Med en sån titel kan man lätt tro att vi fått namnge föreställningen själv. Men nej, det gjorde det hårt arbetande folket bakom Stockholm Comedy Festival, som showen var en del av.
Annars hade vi fria händer att utforma vår programpunkt. Jag, Fritte, Erik Börén, Cecilia Ramstedt och Kringlan Svensson medverkade. Visserligen var publiken inte fler än vad man brukar hitta i en klass på en finare friskola, men vi hjälptes åt att roa dem på bästa sätt.

Petter Bristav är jävligt hardcore. Här vaskar han Oslipats gratisöl.

Det kom ett brev

Alltid trevligt med uppskattning!

Tre höjdpunkter från Lunds humorfestival

1. VALLES KÖTTHATT PÅ RIKETS SAL-SHOWEN

Jag kan inte nog tacka för denna upplevelse av Mögelbloggen live. Sällan upplever man att historia skrivs framför ens ögon, och näsa.
Närmare Jackass än så här har vi inte varit i Sverige sedan Gert Fylkings lavemangs-TV.

2. PETER APELGREN

Kort sagt: han var så rolig som hans rykte säger. Hundra skämt per minut. Ett unikum.

3. DIREKTSÄNT

Kristoffer Appelquist som Bubba, och Sven Ahlström som Alessandro.

Det finns ingen föreställning som har betytt lika mycket för mig som Direktsänt. Under några år på nittiotalet var Direktsänt på Ensembleteatern den enda riktiga ljuspunkten i Malmös nöjesutbud. Jag vill inte förringa den andra scenkonsten som fanns då. Men Direktsänt var mer än en föreställning. En gång varannan vecka fick man vara en del av en familj, och återse sina kära kamrater i följetongen. Det var storartad karaktärshumor. Man kände och älskade personligheterna som man fick lära känna. Inte helt olikt hur man fått lära känna Klungans karaktärer.
Nu återuppstod Direktsänt efter tretton års dvala. Jag var tjugo år igen.

Andra höjdpunkter för mig personligen var de föreställningar jag själv medverkade i: Oslipat och Improstandup.
Nu ska jag iväg till Stockholms Comedy Festival. Där medverkar jag ikväll på Kägelbanan Östra 18.00. Södra Teatern. Kom dit!
Och se även galan på lördag. Då är jag och Fritte konferencierer som vanligt.