Resten av Stockholmsveckan utan bilder

Min telefonsladd glömde jag hemma hos Marja. Så det blir inga bildbevis på att det jag skriver i det här inlägget verkligen har hänt. Ni får helt enkelt tro mig. Om ni inte tror mig är det ni som har problem.

Dagen efter galan blev en dag av vila och återhämtning. En skön söndag som jag inte har många tydliga minnen av. Jag tror att jag och Marja kan ha sett en del på TV. Programmen kan ha varit fördummande. Jag minns också att jag handlade en DN till mig själv och en Aftonbladet till Marja. Jag hade gärna handlat en annan tidning, som inte förolämpade Marjas intelligens, fast urvalet på Matdax var glest.
Tidningarna använde vi nästa kväll, på El Mundo, (Stockholmsklubbarnas klitoris). Där var det en temakväll som gick ut på att man skojade utifrån tidningarna. Klubbvärden Anders Sparring höll samman kvällen formidabelt, och inledde bland annat med att intervjua Rulle Lindeman (Marcus Johansson). Ett knäppt litet inslag som visar vilken lekfull och vital klubb El Mundo är. Det var en underbar kväll.
Efter El Mundo fick jag skjuts av Petra Mede till Jonatan Unges mamma. Hon kunde överräcka mina saker som Emma Hansson fått med sig från Solidaritet. Ingen hade snott någonting.
På tisdagskvällen hade jag gig på Komikaze på Sugar bar. Det var nästan bara Mike Räsänens elever som uppträdde. Det var en ovanlig känsla att under en hel kväll nästan bara uteslutande se folk som jag aldrig sett tidigare. Många hade väldigt roliga skämt. Men ett och annat nybörjarmisstag väckte som en Madeleinekaka minnen till liv om hur jag en gång i tiden resonerade kring ståuppgebitet. Det känns som tjugo år sen. Men det var fyra. Det var också kul att se konferenciern Martin Krantz som mer eller mindre improviserade sig igenom kvällen.
Dagen efter åt jag middag med Aron Flam. Jag fick en glimt av hans nya crib. Det är precis här jag hade infogat en bild, om jag inte glömt sladden hos Marja.
Efter min träff med Aron uppträdde jag på ännu ett Mike Räsänen-arrangemang. På Ego. Zinat Pirzadeh var headliner. Det var kul att se henne köra standup, och jag insåg att det var ganska länge sen jag sett henne senast. Jag hade inte hört materialet innan.
Torsdagen var också en dag av vila och återhämtning. Och fortsatt jobb med Oslipat -precis som dagarna innan. Emma Wessleus var också hemma. På kvällen såg vi allihop Idol, åt bitar av död kyckling och pratade bland annat om aspirerande komikers självbild. Alla som någon gång har drivit en ståuppklubb kan berätta historier om hur man måste handskas med folk som inte riktigt sätter sin egen viktighet i något perspektiv som relaterar till en yttre verklighet.
På fredagen träffade jag, Petra Mede och Andreas Lundstedt en av Solidaritets ägare, Olle Fritz. Andreas var där för att han också har haft dåliga erfarenheter av Solidaritets vakter. Och Petra var med för att det var hennes mail som gjorde att Olle reagerade. Det blev ett fint försonande möte. Kramen var aldrig långt borta. Olle gjorde inget för att ursäkta vakternas beteende, utan bad tusen gånger om ursäkt. Han lovade också att leta rätt på Emmas jacka, eller ersätta den ekonomiskt. Jag tror att Israeler och Palestinier har något att lära av konflikthantering från Stureplans kändisvärld.