Solidaritet

När Södra Teatern stängde fortsatte några av oss festandet på Stureplansklubben med det superironiska namnet Solidaritet.
Att det inte var trevligt där är inte värt att nämna. Om man viker för grupptrycket och hänger med till Stureplan får man så klart skylla sig själv. Men för sättet jag blev trakasserad av vakterna kan jag inte skuldbelägga mig själv. Det började med att jag fick ett telefonsamtal av Sissela Benn där hon berättade för mig att Emma Hansson av en ren slump hade fått min kasse av klubbens garderob. Samtidigt började en vakt peta på mig och visade mig in i ett annat rum. I ett uttryck för rörande naivitet trodde jag att han gjorde det för att ljudnivån var något lägre där. Men han fortsatte genast att peta på mig och visa att jag skulle fortsätta gå. Medans vakten puttade på mig försökte jag förstå vad det var som hade hänt. Det var ju en ren slump att Emma hade fått min kasse, den hade lika gärna kunnat lämnats ut till någon helt okänd. Vakten lät mig inte vara. Till slut blev jag förbannad och frågade ”Vad vill du mig?”. Han svarade direkt ”Du är full, du ska ut”.
Jag blev chockad. Jag var verkligen inte mer full än någon annan på stället. Det var helt obegripligt varför vakten oprovocerat gav sig på mig. Hur rasande jag än var inombords behärskade jag mig. Jag aktade mig för att ge honom minsta chans att ta till det fysiska våld som säkerligen är hans högsta glädjeämne i livet. Jag bad om att få hämta min flickvän, men det fick jag inte. Jag skulle ut direkt. Jag bad om att få hämta ut mina saker i garderoben, men det fick jag inte. Jag skulle ut. Direkt. Vakten gick tveksamt med på att hämta ut mina saker åt mig.
Utanför försökte jag få vakten att hjälpa till att lokalisera Emmas jacka, som alltså hade blivit kvar på stället. Vakten ville hellre avkräva mig en ursäkt och ett erkännande att jag var full. Det tar emot att erkänna något man är oskyldig till. Speciellt när allt bara handlar om en styrkedemonstration från en förkrympt människa som njuter av sitt maktmissbruk. Det slutade med att vakten gick därifrån. Och ingen av de andra vakterna ville heller hjälpa till att hitta Emmas jacka. De ville hellre titta bort och låtsas som att de inte hörde vad jag sa.
Det känns märkligt att helt slumpmässigt utsättas för den här sortens löjliga övergrepp. Jag kan bara trösta mig med att jag vet något som vakterna inte vet:
Det är insidan som räknas.