Sara Arámbula.
Samma dag dök ringde Jonatan Unge och frågade om han fick sova över hos mig. Det kändes taskigt att be honom dra åt helvete med tanke på att han förra veckan var oerhört gästvänlig gentemot mig. Jonatan var här för att ha redaktionsmöte med Morgonpasset. Vi hann även med att ta en chokladmjölk på Tempo.
På vägen till Tempo träffade jag en gammal vän jag inte sett på länge. När våra blickar möttes höll han på att knäppa byxorna. Vi närmade oss varandra och min gamle vän sträckte fram handen. Jag tycker fortfarande inte att jag var orimlig som inte ville skaka hand med honom i den situationen.
I torsdags upptäckte jag en väldigt bra sak. För första gången kände jag på ett mycket konkret sätt att kapitalismen arbetade för mig som konsument. Jag har länge haft ett rejält oförmånligt kontantkort, men inte heller orkat byta till abonnemang eftersom jag inte vill vara bunden. Men plötsligt upptäcker jag att jag nu med mitt ordinarie kontantkort kan få inte bara billigare samtalskostnad, utan dessutom 3000 gratis-sms per laddning. Jag kan nästan skicka 100 sms om dagen. Och det tänker jag fan göra också. Igår var det min sista arbetsdag med Scoop. Det kändes som att det var en helt vanlig arbetsdag. Jag fick aldrig någon riktig känsla för att projektet är över. På kvällen var det releaseparty på Kim W Anderssons seriealbum Love Hurts på Debaser. Jag var där och kände att jag borde ha trevligt. Men jag var på ett väldigt asocialt humör. Jag trivdes rätt bra med att ha folk omkring mig. Men kände inte för att prata. Till slut kändes det löjligt att vara kvar. När man inte pratar med någon finns risken att man ser sur ut. Så jag gick hem. Innan jag gick köpte jag seriealbumet. Jag har läst två tredjedelar nu. Jag är mycket imponerad av Kims förmåga att berätta med bilder. Texten är mycket sparsmakad. Och bilderna är fantastiskt fina. Snyggt är bara förnamnet.
Seriealbumet. Idag har jag äntligen tagit tag i Half Life 2 -Episode 2. Jag har försummat det spelet sedan i januari. Om parallelluniversumet förintar vår planet så får jag ta på mig det.
Jag började spela redan onsdags, och kom en hyfsad bit framåt. Men till slut blev det då för svårt, och jag råkade hela tiden trycka ner vänsterspaken så att jag kröp sakta istället för att springa. Idag tog jag konsekvenserna av mitt misstag och bytte funktion så att jag istället springer när jag trycker ner vänsterspaken. Då funkade det mycket bättre. Förutom ibland när jag hinner tänka efter vad jag vill göra. Då gör jag fel. Ikväll såg jag melodifestivalen hemma hos Ramstedt, Kringlan och Tomas. Vi var ett stort gäng som tittade. Jag skämdes lite över att så många inte respekterade Josefin Johanssons vilja att följa tävlingen med det allvar som hon anser att situationen kräver. Även jag föll in i att skoja och prata lite, men jag gjorde vad jag kunde för att lägga band på mig. Men jag är bara en människa.
Men visst drabbas jag nu av samvetskval. Gjorde jag tillräckligt för att hyssja de andra? Kunde jag själv ha varit tystare när Grekland gav sina poäng i omröstningen? Kanske är jag inget mer än en sån där människa som vänder bort blicken och inte låtsas se det som är orättfärdigt. En sån där tysk som i efterhand säger att den aldrig visste vad som pågick bakom koncentrationslägrenas stängsel.
Men alla dessa känslor överskuggas så klart av att den bästa låten vann. Norges bidrag var grymt. Det tycker jag, och det tycker hela Europas befolkning. Det är en kittlande känsla av att för en gång skull veta att jag tillhör majoriteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar