Kul utan sprit

Klockan är fyra på lördagsnatten. Jag är pigg och nykter.
Inflyttningsfesten hos Nils och Maria tog slut för en ett par timmar sedan. På grund av huvudvärk drack jag bara kaffe. När huvudvärken släppte kändes det inte lönt att börja dricka alkohol. Vanligtvis avskyr jag den där gäst-hos-verkligheten-känslan som infinner sig när man är ensam om att vara nykter på en fest. Men ikväll hade jag bara trevligt.

Igår uppträdde jag två gånger på scenkonstfestivalen Potatopotato på Inkonst i Malmö. Klockan sex hade vi en mycket speciell Oslipatföreställning där vi var sex komiker som till största delen svarade på frågor som vi fick från publiken. Ibland kunde man plocka fram skämt som funkade med frågorna, men till ca 80 % improviserade vi. Konceptet är sjukt roligt, och vi ska helt klart ha många fler av den här sortens föreställningar i framtiden. Direkt efteråt gick jag över till en mer beprövad form av improvisation med No Limits.

I torsdags såg jag Marilynpassionen på Intiman. Jag blev väldigt berörd av slutscenen.
Vad gör man inte för att bli älskad?
Ingenting. Ingenting som står ens makt. Det är endast vår förmåga som begränsar vårt handlingsutrymme i vår strävan efter kärlek. Moraliska betänkligheter och självrespekt har inget med saken att göra.
Om killar föredrog tjocka tjejer framför smala skulle vi inte se veckotidningar som varje vecka lockade med bantningstips.
Om tjejer tyckte att snällhet var en viktigare egenskap hos en kille än hög social status skulle vi inte se lika många män slösa bort sina liv på karriären.
Det är ett fåfängt Sisyfosarbete. Medlet förstör målet. Jag kommer att tänka på det kända Hjalmar Söderberg-citatet:
"Man vill bli älskad. I brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vilket pris som helst".

Till sist. Världens vackraste låt: