Igår var jag och Marja på bio. Såg Alice i Underlandet.
Jag var inte helförtjust. I den här versionen gör Tim Burton vad han kan för att lägga till en historia som ska engagera publiken, istället för att ha kvar strukturen där Alice valsar runt och träffar lite olika knäppa typer utan att historien har någon mening eller något mål. Jag kan förstå varför, men tyvärr tappas också en hel del av den sköna psykedeliska känslan. Jag brukar inte kritisera filmer för att ha för högt tempo och för mycket action. Men den här gången tyckte jag det. Jag och Marja åkte hem och började läsa boken istället. Man vill ju kunna säga "boken var bättre". Men även om filmen hade sina brister så var den ju en skön fest för ögat. Och tillräckligt bra för att åtminstone några i publiken ska kunna bli inspirerade. Här har någon hittat en smutsig bil:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar