De senaste dagarna: Krig, explosioner och en härlig känsla.

I onsdags sex på morgonen vaknade jag av att hela huset i Hökarängen skakade. Jag kände igen det från dagen innan. De bygger bredvid huset där Marja och Evelyn bor, och för att kunna bygga i berget måste de spränga. Hur mycket jag än hatar byggarbete på morgonen så förlät jag dem lätt för att de bjöd på finfin explosions-show. Om High Chaparall kan lova något liknande lovar jag att ta med min framtida familj dit.

Lite spill får man räkna med när man spränger.

På torsdagen såg jag Kristoffer Appelquists föreställning Krig. När Kristoffer gör en egen ståuppföreställning förväntar jag mig något riktigt bra. Jag kräver det eftersom jag vet att han kan leverera det. Och jag fick det.
Om jag hade haft en åsikt om Sveriges inblandning i kriget i Afghanistan så hade hans föreställning nog kunnat få mig att ändra åsikt. Men jag hade ingen åsikt. Och det är framför allt det som är poängen i sammanhanget. Det är just därför Kristoffer har gjort en angelägen och rolig föreställning.

På fredagen träffade jag Petra Mede. Det var länge sen vi kunde träffas och prata ordentligt, och det var förbaskat trevligt. Hon berättade att hennes samarbete med Valle Westesson, Johan Sköld och Ola Norén hade gett henne en ny syn på skåningar. Innan betraktade hon oss som dryga och ovänliga, som Edvard Persson. Men nu hade hon insett att vi var socialt kompetenta och trevliga, som Siw Malmkvist och Östen Warnebring. Jag gjorde vad jag kunde för att övertala henne att flytta ner till Malmö. Hon sa att hon funderade på att göra det ett halvår. Hoppas hon gör det, det skulle vara roligt. Om hon inte kommer så klarar vi oss nog ändå.

På väg hem stannade jag och Marja till på Slussen och lyssnade på Rebellrobert.
Rebellrobert är en sån människa som är lätt att ta för given. I 21 år har han gett folket gratis underhållning i tunnelbanan nästan varje kväll. Marja stack till mig lite mynt som jag fick gå fram och ge honom. Han såg glad ut, och smög in ett "tack" i sin sång.
När jag stod där en meter från Rebellrobert fick jag känslan av att vara ung igen. Den där känslan av att vara tonåring och upptäcka världen. En blandning av en mäktig vördnad inför livet, och en trotsig vägran att tro att man skulle uppslukas av vuxenvärldens själsdödande rutiner. Den där känslan man har när man precis har pusslat ihop sin första egna sammanhängande världsåskådning, och man enkelt kan sopa undan alla andra gamla rigida tankesystem med spridda argument. En härlig känsla. Det kan vara så enkelt som att välja att just den här kvällen stå en stund och lyssna på Rebellrobert och njuta av det.

Rebellrobert sjöng bland annat en av mina favoritlåtar av Cornelis. Den här:

På lördagen åkte jag hem. Det var ganska mysigt att åka X2000. Tåget blev inte så farligt försenat.

På söndagen var det äntligen dags att börja undervisa improvisationsteater igen. Det har jag verkligen sett fram emot.
Extra roligt är att femteterminarna nu ska göra en helaftonsföreställning. En improviserad pjäs i två timmar. Vansinnigt spännande. Mina kursdeltagare tar sig an utmaningen med liv och lust.

Igår var jag på quiz på Tröls. Kung Kobra hamnade inte på prispallen. Synd. Men vi gjorde inte bort oss. Vi är fortfarande i toppstriden i turneringen.