Ni som känner mig ordentligt tycker kanske inte att detta är konstigt. Men då ska ni veta att hon la dem i formalin, så att de blev helt oätliga.
tisdag 14 december 2010
Den konstigaste presenten
Jag fick fina presenter av mina vänner i fredags. Den konstigaste presenten fick jag av en kompis som jobbar som veterinär . Hon ville ge något som hon gjort själv, precis som Nils Lind hade gjort. Det blev lite testiklar från katter som hon kastrerat.
Ni som känner mig ordentligt tycker kanske inte att detta är konstigt. Men då ska ni veta att hon la dem i formalin, så att de blev helt oätliga.
Ni som känner mig ordentligt tycker kanske inte att detta är konstigt. Men då ska ni veta att hon la dem i formalin, så att de blev helt oätliga.
Oslipat Musikhjälpen på lördag
På lördag. En och en halv vecka efter Oslipats officiella storslagna avslutning kör vi ännu ett varv på Tangopalatset. Föreställningen heter Oslipat Musikhjälpen. 
Intäkterna skänker vi till Musikhjälpen. De håller på att samla in pengar till sin kampanj mot människohandel med barn.
Kom till Tangopalatset. Betala entré precis som vanligt. Bli lite lullig på öl. Och skratta åt skämt. En kul lördagkväll. Det är en win-win-situation för alla som inte är onda i världen. Medverkar gör bl a Måns Nilsson, Kringlan Svensson, Rebecca Vinterbarn Elg, Cecilia Ramstedt. Och många fler. Köp eller boka biljett här: http://www.kulturcentralen.nu/i/?6207
Intäkterna skänker vi till Musikhjälpen. De håller på att samla in pengar till sin kampanj mot människohandel med barn.Kom till Tangopalatset. Betala entré precis som vanligt. Bli lite lullig på öl. Och skratta åt skämt. En kul lördagkväll. Det är en win-win-situation för alla som inte är onda i världen. Medverkar gör bl a Måns Nilsson, Kringlan Svensson, Rebecca Vinterbarn Elg, Cecilia Ramstedt. Och många fler. Köp eller boka biljett här: http://www.kulturcentralen.nu/i/?6207
måndag 13 december 2010
Första gången genom tunneln
Igår hände det. Det som jag väntat på i mer än ett decennium. Jag har gått på utställningen och jag har fantiserat. Och nu fick jag äntligen åka Citytunneln. Nu är framtiden här. Via dataapparaten kan vi både tala med varandra, och se varandras ansikten på skärmen samtidigt. Precis som femtiotalets science fiction förutspådde. Och i Malmö kan man ta sig till vissa nyckelpunkter via en underjordisk pneumatisk* tunnel. Efter att ha lämnat av min älskade Marja på det hyperomoderna X2000 så gick jag högtidligt till automaterna för att handla min biljett. Det gick inte riktigt på första försöket. Ingen skugga må falla över automaterna. Det var endast min egen dumhet som satte käppar i hjulen. Jag försökte trycka mig fram till station Triangeln och hittade den inte på displayen. Vid ett andra försök insåg jag att jag skulle välja Malmö Triangeln. Och då gick det genast bättre. 19.17 tåget var inställt. Så jag fick extra mycket tid att kolla in stationen. Marja och jag hade redan varit där nere en vända och tittat. Vårt running gag var att peka på saker och säga "Den har Fritte gjort". Det var ett gulligt skämt, som kändes kul i stunden.
Jag gick längs med perrongen och kände mig liten i den väldiga miljön. Jag tittade en del på de projicerade filmerna på väggarna. Men jag tittade diskret. Man vill ju inte se ut som en turist.
Eftersom jag hade gott om tid så vandrade jag upp på rullbandet till Anna Lindhs plats. Jag klev upp för trappan för att se lite mer exakt var jag hamnat. Det är lustigt hur synintryckens detaljrikedom påverkar avståndsbedömningen. Jag brukar uppleva avståndet mellan den platsen och Centralstation som mycket längre. Eftersom det var råkallt gick jag snabbt ner igen. Jag gjorde ännu ett tankefel när jag skulle återvända till perrongen. För skojs skull tog jag den andra rulltrappan. Men insåg inte förrän jag kommit en bit att jag nu var på väg ner till fel perrong. Först blev jag glad, eftersom det gav mig ett naturligt tillfälle att springa åt motsatt håll mot rullbandet. Det är sällan jag tillåter mig att uppleva det glädjeämnet i livet. Fast när jag vände mig om såg jag att ett en liten grupp vuxna människor hade ställt sig på rullbandet. Jag blev rädd att de skulle döma mig i tanken. Hur gärna jag än vill springa i motsatt riktning mot rullbandet så måste det vägas mot att okända människor kan tycka att jag är tramsig. Jag räddade min heder genom att småskynda mig ner och sen småskynda mig upp igen, och sen gå till rätt rullband.
19.37 tåget blev också inställt. Jag fick vänta ytterligare tre minuter på det lite coolare Öresundståget. Jag klev in och satte mig och satte mig vid ett fönster, nära tunnelväggen. Så fort jag satt mig ner blev jag orolig. Funkar samma biljett på Öresundstågen som på Pågatågen? Eller skulle resan kosta mig hundratals kronor? Jag borde verkligen veta det här. Jag har bott i Malmö nästan alltid, och rest en hel del via Malmö och Lund. Dessutom jobbade jag extra som resenärräknare på Pågatågen och Öresundstågen för ett par år sen. Och jag kände mig ganska säker på att samma biljett funkar för båda tågen. Men hotet om hundratals kronor i böter gjorde mig ändå nervös. Jag bestämde mig för att inte tänka på saken. Det här var min första resa i Citytunneln, och det vore väl ändå för tragiskt om jag förstörde upplevelsen med att vara rädd.
Framför mig satte sig två tyska fnittriga tjejer i tjugoårsåldern. De var klädda som ungdomar från Friluftsfrämjandet, och något i deras livsglädje signalerade att de hade lämnat all deppig tysk 1900-talshistoria bakom sig och istället blickade framåt. Jag tyckte att det kändes lite uppfriskande, och jag blev också uppiggad av att jag inte förstod ett enda ord av vad de sa. Sex års tyskstudier i skolan är nu djupt begravt i de dunkla omedvetna delarna av min hjärna. De tyska tjejerna hade en kompis som stod kvar på perrongen utanför fönstret. När tåget började rullade sprang hon längs med perrongen så länge hon orkade. Tyska ord blandades med förtjust fnitter. Jag fick intrycket att alla de tre jordnära tjejerna var mycket kära i varandra. Härligt att vi nu kan fokusera på tillvarons vackra sidor, och att vi inte alls behöver tänka på Hitler när vi träffar tyskar.
Strax efter att tåget lämnat Centralstation dök kontrollanten upp. Jag gick till mental försvarsposition, men han log vänligt och tackade kort när jag visade honom min biljett. Jag bestämde mig för att jag aldrig mer ska tveka när jag handlar tågbiljett inom Skåne. Grabbarna bakom mig hade chansat betydligt vildare än jag. När kontrollanten bad om biljetten förklarade de att det inte hade någon. Med motivationen "vi visste inte var man handlade biljett". Jag hoppas att de fick ett hårt straff.
Själva resan gick förvånansvärt snabbt. Jag försökte göra en uppskattning baserad på hur lång tid det tar att åka mellan olika stationer i Stockholm, och hur långt tid det tar att gå mellan dessa stationer. Det råddde ingen tvekan om att tågen i Citytunneln går betydligt snabbare. På ett par små minuter var jag framme vid den mäktiga Triangeln-stationen. När tåget stannade gick inte dörren upp direkt. Jag stod emot impulsen att trycka på dörröppningsknappen. Jag vet ju att det ibland tar en liten stund innan dörrarna öppnas, och man vill ju inte se ut som en turist. Den lilla indietjejen som stod bredvid mig kunde efter några sekunder inte hålla sig, utan tryckte på knappen. Det kändes som en liten seger att för en gångs skull vara coolare än en indietjej. Ombytta roller i jämförelse med på Debaser.
Triangelstationen hade en imponerande takhöjd. Men den kändes också betydligt kalare än stationen på Centralen. Den påminde om någon dataspelsmiljö, t ex Haf Life. Det hade känts rätt att springa omkring och skjuta med ett fantasifullt vapen. Det är möjligt att stationen hade tjänat lite på att vara mer utsmyckad. Men samtidigt kändes det häftigt att uppleva både denna stationen och Centralens station nu när de fortfarande är kliniskt rena och utan klotter.
Så fort jag klev ut ur tåget sattes min Malmökunskap på prov. Skulle jag välja utgången St Johannesgatan eller Smedjegatan? Än en gång ställdes jag insåg jag hur olika man upplever avstånd beroende på synintryck. Jag visste var de två olika uppgångarna låg, men nu när jag befann mig i underjorden kändes de väldigt nära varandra. Jag tänkte efter en kort stund och kom fram till att det säkert var Smedjegatan som var rätt uppgång. Och det var det.
Triangelstationen ligger djupt under marken, så det tog rätt lång tid att åka upp till marknivå med rulltrapporna. Jag kan tänka mig att det kan kännas påfrestande om man är stressad. När jag stod på sista rulltrappan och tittade upp mot det vackra rymdskeppsliknande glastaket tänkte jag "den där har Fritte gjort", och fnissade inombord. Ingången från Smedjegatan ligger fem minuters gångpromenad från min lägenhet. Från och med nu kommer jag inte känna mig motiverad att ta 45-minuterbussarna från Södervärn längre. Jag älskar Citytunneln.
Affisch från 2001.
*okej, pneumatisk är ju en stark överdrift, men det låter mer som 50-tals-science fiction om man säger att den är pneumatisk.
Jag gick längs med perrongen och kände mig liten i den väldiga miljön. Jag tittade en del på de projicerade filmerna på väggarna. Men jag tittade diskret. Man vill ju inte se ut som en turist.
Eftersom jag hade gott om tid så vandrade jag upp på rullbandet till Anna Lindhs plats. Jag klev upp för trappan för att se lite mer exakt var jag hamnat. Det är lustigt hur synintryckens detaljrikedom påverkar avståndsbedömningen. Jag brukar uppleva avståndet mellan den platsen och Centralstation som mycket längre. Eftersom det var råkallt gick jag snabbt ner igen. Jag gjorde ännu ett tankefel när jag skulle återvända till perrongen. För skojs skull tog jag den andra rulltrappan. Men insåg inte förrän jag kommit en bit att jag nu var på väg ner till fel perrong. Först blev jag glad, eftersom det gav mig ett naturligt tillfälle att springa åt motsatt håll mot rullbandet. Det är sällan jag tillåter mig att uppleva det glädjeämnet i livet. Fast när jag vände mig om såg jag att ett en liten grupp vuxna människor hade ställt sig på rullbandet. Jag blev rädd att de skulle döma mig i tanken. Hur gärna jag än vill springa i motsatt riktning mot rullbandet så måste det vägas mot att okända människor kan tycka att jag är tramsig. Jag räddade min heder genom att småskynda mig ner och sen småskynda mig upp igen, och sen gå till rätt rullband.
19.37 tåget blev också inställt. Jag fick vänta ytterligare tre minuter på det lite coolare Öresundståget. Jag klev in och satte mig och satte mig vid ett fönster, nära tunnelväggen. Så fort jag satt mig ner blev jag orolig. Funkar samma biljett på Öresundstågen som på Pågatågen? Eller skulle resan kosta mig hundratals kronor? Jag borde verkligen veta det här. Jag har bott i Malmö nästan alltid, och rest en hel del via Malmö och Lund. Dessutom jobbade jag extra som resenärräknare på Pågatågen och Öresundstågen för ett par år sen. Och jag kände mig ganska säker på att samma biljett funkar för båda tågen. Men hotet om hundratals kronor i böter gjorde mig ändå nervös. Jag bestämde mig för att inte tänka på saken. Det här var min första resa i Citytunneln, och det vore väl ändå för tragiskt om jag förstörde upplevelsen med att vara rädd.
Framför mig satte sig två tyska fnittriga tjejer i tjugoårsåldern. De var klädda som ungdomar från Friluftsfrämjandet, och något i deras livsglädje signalerade att de hade lämnat all deppig tysk 1900-talshistoria bakom sig och istället blickade framåt. Jag tyckte att det kändes lite uppfriskande, och jag blev också uppiggad av att jag inte förstod ett enda ord av vad de sa. Sex års tyskstudier i skolan är nu djupt begravt i de dunkla omedvetna delarna av min hjärna. De tyska tjejerna hade en kompis som stod kvar på perrongen utanför fönstret. När tåget började rullade sprang hon längs med perrongen så länge hon orkade. Tyska ord blandades med förtjust fnitter. Jag fick intrycket att alla de tre jordnära tjejerna var mycket kära i varandra. Härligt att vi nu kan fokusera på tillvarons vackra sidor, och att vi inte alls behöver tänka på Hitler när vi träffar tyskar.
Strax efter att tåget lämnat Centralstation dök kontrollanten upp. Jag gick till mental försvarsposition, men han log vänligt och tackade kort när jag visade honom min biljett. Jag bestämde mig för att jag aldrig mer ska tveka när jag handlar tågbiljett inom Skåne. Grabbarna bakom mig hade chansat betydligt vildare än jag. När kontrollanten bad om biljetten förklarade de att det inte hade någon. Med motivationen "vi visste inte var man handlade biljett". Jag hoppas att de fick ett hårt straff.
Själva resan gick förvånansvärt snabbt. Jag försökte göra en uppskattning baserad på hur lång tid det tar att åka mellan olika stationer i Stockholm, och hur långt tid det tar att gå mellan dessa stationer. Det råddde ingen tvekan om att tågen i Citytunneln går betydligt snabbare. På ett par små minuter var jag framme vid den mäktiga Triangeln-stationen. När tåget stannade gick inte dörren upp direkt. Jag stod emot impulsen att trycka på dörröppningsknappen. Jag vet ju att det ibland tar en liten stund innan dörrarna öppnas, och man vill ju inte se ut som en turist. Den lilla indietjejen som stod bredvid mig kunde efter några sekunder inte hålla sig, utan tryckte på knappen. Det kändes som en liten seger att för en gångs skull vara coolare än en indietjej. Ombytta roller i jämförelse med på Debaser.
Triangelstationen hade en imponerande takhöjd. Men den kändes också betydligt kalare än stationen på Centralen. Den påminde om någon dataspelsmiljö, t ex Haf Life. Det hade känts rätt att springa omkring och skjuta med ett fantasifullt vapen. Det är möjligt att stationen hade tjänat lite på att vara mer utsmyckad. Men samtidigt kändes det häftigt att uppleva både denna stationen och Centralens station nu när de fortfarande är kliniskt rena och utan klotter.
Så fort jag klev ut ur tåget sattes min Malmökunskap på prov. Skulle jag välja utgången St Johannesgatan eller Smedjegatan? Än en gång ställdes jag insåg jag hur olika man upplever avstånd beroende på synintryck. Jag visste var de två olika uppgångarna låg, men nu när jag befann mig i underjorden kändes de väldigt nära varandra. Jag tänkte efter en kort stund och kom fram till att det säkert var Smedjegatan som var rätt uppgång. Och det var det.
Triangelstationen ligger djupt under marken, så det tog rätt lång tid att åka upp till marknivå med rulltrapporna. Jag kan tänka mig att det kan kännas påfrestande om man är stressad. När jag stod på sista rulltrappan och tittade upp mot det vackra rymdskeppsliknande glastaket tänkte jag "den där har Fritte gjort", och fnissade inombord. Ingången från Smedjegatan ligger fem minuters gångpromenad från min lägenhet. Från och med nu kommer jag inte känna mig motiverad att ta 45-minuterbussarna från Södervärn längre. Jag älskar Citytunneln.
Affisch från 2001.
*okej, pneumatisk är ju en stark överdrift, men det låter mer som 50-tals-science fiction om man säger att den är pneumatisk.
Skrönor i källaren
I lördags höll Oslipat sin tredje och sista experimentkväll för säsongen. Vi kallade den Skrönor i källaren.
När jag för fem år sen började med standup visste jag inte mycket mer om vad jag ville göra på scen. Men jag visste tre saker. 1. Jag ville försöka att vara originell. 2. Jag ville vara subtil och absolut inte övertydlig (vilket resulterade i att jag var helt obegriplig) 3. Jag tänkte absolut inte berätta historier på scen.
Anledningen till att jag absolut inte ville berätta historier var för att jag var van vid att göra det. Jag var rädd att jag skulle hålla mig till något som jag redan hunnit bli rätt bra på, få uppskattning för det -och därigenom missa chansen att lära mig viktiga saker (som t ex skriva kortfattade effektiva skämt).
Jag ångrar inte min strategi. Jag har lärt mig mycket. Men jag kan ibland undra varför jag inte tidigare har börjat experimentera lite mer med att lägga in inslag av historieberättande i min standup.
Under många år på nittiotalet, och en bit in på 00-talet, var jag med och drev berättarföreningen Skrönor i Parken. Varje kväll i maj månad vid elvatiden samlades vi under kastanjeträdet i Magistratsparken och berättade historier för varandra. Till en början var det mest de kulturarbetare som dragit igång arrangemanget som berättade. Men med tiden tog vi andra besökare över. De sista åren var det mest gymnasieungdomar som kom dit. Det var lite Döda Poeters Sällskap-stämning. Döda Poeters Sällskap med många historier om första fyllan.
Jag kan sakna Skrönor i Parken. Det var inte alls bara roliga berättelser som berättades. Ibland var de sorgliga, intressanta, gripande och rent av spännande på riktigt. Sanna historier blandades friskt med påhittade. En berättelser var moderna folksägner, andra skrevs av den som berättade. Jag berättade inte mer än i undantagsfall om något som var sant. Min nisch blev uppdiktade historier där jag själv var huvudperson, eller fanns med på ett hörn.
Men i lördagens föreställning hade vi gett komikerna förutsättningen att utgå från en sann händelse. Det är ett knepigt kapitel att blanda sanning och fiktion i standup. Kringlan brukar säga att det värsta han vet är när en komiker säger "och det här är faktiskt sant...". För om det är tillräckligt roligt så kvittar det. Och om man poängterar för publiken att just det här är sant så distanserar man den från det övriga framträdandet. Själv så tror jag inte att publiken är så känslig. Jag tror att man kan blanda humor som baserar sig på sanna historier med annan humor utan problem så länge man gör mjuka övergångar. Publiken har lätt för att förstå vad som är påhittat och vad som är sant, och bedömer skämtets poäng därefter. För visst skrattar vi åt olika saker beroende på om det är sant eller ren fantasi. En osannolik händelse kan vara rolig om den är sann, men om någon har skrivit den så måste det finnas en extra dråplig knorr för att vi inte bara ska tänka "det där är ju bara osannolikt". När jag uppträdde på MACK i torsdags berättade jag om när jag blev rånad för en månad sen, och efterspelet till det. Det gick jättebra och publiken skrattade. De skrattade även åt när jag berätta om den mycket märkliga slumpen att Karins telefonnummer hade flyttats från mobilen hon lämnat ifrån sig under natten och att det hade lett till att hon hade blivit uppringd av rånarens flickvän dagen efter. Alla i lokalen skrockade gott, förutom en tant som tittade mig stint i ögonen och skakade på huvudet. Hon ville visa att hon minsann inte gick på det. Fastän det faktiskt var sant.
Föreställningen i källaren blev en fin föreställning, även om det på det hela taget inte var en lika stor skrattfest som det brukar vara där nere. Men även om skrattet per minut inte låg på en lika hög siffra som vanligt så blev det ändå en väldigt trivsam och intressant kväll.
Läs mer detaljerat om aftonen här.
När jag för fem år sen började med standup visste jag inte mycket mer om vad jag ville göra på scen. Men jag visste tre saker. 1. Jag ville försöka att vara originell. 2. Jag ville vara subtil och absolut inte övertydlig (vilket resulterade i att jag var helt obegriplig) 3. Jag tänkte absolut inte berätta historier på scen.
Anledningen till att jag absolut inte ville berätta historier var för att jag var van vid att göra det. Jag var rädd att jag skulle hålla mig till något som jag redan hunnit bli rätt bra på, få uppskattning för det -och därigenom missa chansen att lära mig viktiga saker (som t ex skriva kortfattade effektiva skämt).
Jag ångrar inte min strategi. Jag har lärt mig mycket. Men jag kan ibland undra varför jag inte tidigare har börjat experimentera lite mer med att lägga in inslag av historieberättande i min standup.
Under många år på nittiotalet, och en bit in på 00-talet, var jag med och drev berättarföreningen Skrönor i Parken. Varje kväll i maj månad vid elvatiden samlades vi under kastanjeträdet i Magistratsparken och berättade historier för varandra. Till en början var det mest de kulturarbetare som dragit igång arrangemanget som berättade. Men med tiden tog vi andra besökare över. De sista åren var det mest gymnasieungdomar som kom dit. Det var lite Döda Poeters Sällskap-stämning. Döda Poeters Sällskap med många historier om första fyllan.
Jag kan sakna Skrönor i Parken. Det var inte alls bara roliga berättelser som berättades. Ibland var de sorgliga, intressanta, gripande och rent av spännande på riktigt. Sanna historier blandades friskt med påhittade. En berättelser var moderna folksägner, andra skrevs av den som berättade. Jag berättade inte mer än i undantagsfall om något som var sant. Min nisch blev uppdiktade historier där jag själv var huvudperson, eller fanns med på ett hörn.
Men i lördagens föreställning hade vi gett komikerna förutsättningen att utgå från en sann händelse. Det är ett knepigt kapitel att blanda sanning och fiktion i standup. Kringlan brukar säga att det värsta han vet är när en komiker säger "och det här är faktiskt sant...". För om det är tillräckligt roligt så kvittar det. Och om man poängterar för publiken att just det här är sant så distanserar man den från det övriga framträdandet. Själv så tror jag inte att publiken är så känslig. Jag tror att man kan blanda humor som baserar sig på sanna historier med annan humor utan problem så länge man gör mjuka övergångar. Publiken har lätt för att förstå vad som är påhittat och vad som är sant, och bedömer skämtets poäng därefter. För visst skrattar vi åt olika saker beroende på om det är sant eller ren fantasi. En osannolik händelse kan vara rolig om den är sann, men om någon har skrivit den så måste det finnas en extra dråplig knorr för att vi inte bara ska tänka "det där är ju bara osannolikt". När jag uppträdde på MACK i torsdags berättade jag om när jag blev rånad för en månad sen, och efterspelet till det. Det gick jättebra och publiken skrattade. De skrattade även åt när jag berätta om den mycket märkliga slumpen att Karins telefonnummer hade flyttats från mobilen hon lämnat ifrån sig under natten och att det hade lett till att hon hade blivit uppringd av rånarens flickvän dagen efter. Alla i lokalen skrockade gott, förutom en tant som tittade mig stint i ögonen och skakade på huvudet. Hon ville visa att hon minsann inte gick på det. Fastän det faktiskt var sant.
Föreställningen i källaren blev en fin föreställning, även om det på det hela taget inte var en lika stor skrattfest som det brukar vara där nere. Men även om skrattet per minut inte låg på en lika hög siffra som vanligt så blev det ändå en väldigt trivsam och intressant kväll.
Läs mer detaljerat om aftonen här.
Åh, vilket party
Sällan har jag känt mig så uppvaktad på min födelsedag som denna vecka. Med lagom många dagar mellan födelsedag och fest fick jag uppleva en strid ström av gratulationer.
Festen hade jag i fredags. Eftersom den krockade med På Besöks standupkväll (arrangerad av Tomas Högblom) så valde jag att inleda min fest där. Jag ville inte uppleva de sorgliga timmarna av väntan som det skulle innebära om jag skulle stå på mig och konkurrera med På Besök. Det skulle slita på mina nerver om jag var tvungen att invänta mina vänner medans tårtan stod i köket och blev rumstempererad. Enligt känd Muhammed/berg-princip sa jag åt alla att komma dit. Och Tomas hade den goda smaken att tillägna föreställningen mig. Det blev rätt roastig stämning, även om merparten av kvällen var en vanlig skön På Besök-kväll. På slutet gick jag upp lite halvspontant och gav igen på förolämpningarna.
Sen gick vi hem till mig. Jag fick presenter och gästerna fick tårta. Det blev en sån där underbar lägenhetsfest som jag älskar och vill se mer av. Full av gamla vänner, nya vänner och vänner som jag aldrig hade sett förr.
Festen hade jag i fredags. Eftersom den krockade med På Besöks standupkväll (arrangerad av Tomas Högblom) så valde jag att inleda min fest där. Jag ville inte uppleva de sorgliga timmarna av väntan som det skulle innebära om jag skulle stå på mig och konkurrera med På Besök. Det skulle slita på mina nerver om jag var tvungen att invänta mina vänner medans tårtan stod i köket och blev rumstempererad. Enligt känd Muhammed/berg-princip sa jag åt alla att komma dit. Och Tomas hade den goda smaken att tillägna föreställningen mig. Det blev rätt roastig stämning, även om merparten av kvällen var en vanlig skön På Besök-kväll. På slutet gick jag upp lite halvspontant och gav igen på förolämpningarna.
Sen gick vi hem till mig. Jag fick presenter och gästerna fick tårta. Det blev en sån där underbar lägenhetsfest som jag älskar och vill se mer av. Full av gamla vänner, nya vänner och vänner som jag aldrig hade sett förr.
söndag 12 december 2010
Oslipat Grå -Säsongsavslutning
Vilken härlig säsongsavslutning Oslipat hade! En storslagen klang- och jubelföreställning. Precis som utlovat.
Edward Thorfinn.
Jag och Fritte inledde kvällen med att gå upp och hälsa publiken välkommen. Sedan gick Moa Lundqvist upp och gjorde ett fantastiskt bra gig. Säkert, roligt och originellt! Joakim Thörn stod på Oslipats scen för första gången och höll stämningen uppe med en gottpåse av hans repertoar. Johannes Finnlaugsson har tagit som vana att skämma bort Oslipat-publiken med hårda paket bestående av extremt välslipade skämt, och detta gjorde han även den här kvällen. Men den mest kärlek denna kväll fick nog ändå Edward Thorfinn, Oslipats femtonårige praktikant som ställde sig på standupscenen för allra första gången. Det var omöjligt att inte bli mycket imponerad av hans roligheter. Första akten avslutades med kul och skön stämsång signerad Ryska Posten. Publiken kunde ta paus fulla med lycklig energi.
Ryska Posten. Valle Westesson och Kristoffer Jonzon.
Andra akten inledde jag med att köra min flyttrutin. Den är väl beprövad vid det här laget, men jag har hittills aldrig kört den på Oslipat. Det var kul att få göra det inför ett helt fullsatt Tangopalats.
Tomas Högblom var som vanligt helt underbar. Han körde inledde med sin käcka metastandup, och gled sen över till sina ordinarie surrealistiska äventyr. Därefter var det dags för en av Malmös främsta komiker att göra sin Oslipat-debut: Filippa Bark (Sissela Benn). Nu har karaktären intagit en del standupscener, och man kan lätt konstatera att det fungerar hur bra som helst. Det blev en del metahumor, men framför allt så var det den kännetecknande blandningen av rörande undertoner och dumsmarta skämt som man alltid får när man ser Filippa. Anders Johansson avslutade kvällen med pompa och ståt. Han använde projicerade bilder. Och mot slutet visade han ett bildspel som han sjöng en sång till. Den handlade om ett företag som var på konferens. Musiken hade kunnat vara hämtad från Lars Winnerbäcks katalog. Texten var fantastiskt rolig. Alla som någonsin har jobbat på en firma kan inte annat än känna igen beskrivningarna.
Anders "Ankan" Johansson.
Efteråt skålade vi högtidligt. Jag och Fritte tackade varandra och alla andra komiker för en bra säsong. Det känns verkligen som att vi har hållit fanan högt i höst.
Sen gick vi till Tröls där vi hade en gemensam efterfest med Christmas Comedy-gänget. Marja anslöt sig till oss, och mitt liv kändes fullständigt. Så gick det till när Oslipat hade säsongsavslutning. Efter den återstod bara två Oslipatföreställningar den här säsongen. Så knasigt kan det vara i humorns förtrollade värld.
Fritte häller upp Champis.
Edward Thorfinn.
Jag och Fritte inledde kvällen med att gå upp och hälsa publiken välkommen. Sedan gick Moa Lundqvist upp och gjorde ett fantastiskt bra gig. Säkert, roligt och originellt! Joakim Thörn stod på Oslipats scen för första gången och höll stämningen uppe med en gottpåse av hans repertoar. Johannes Finnlaugsson har tagit som vana att skämma bort Oslipat-publiken med hårda paket bestående av extremt välslipade skämt, och detta gjorde han även den här kvällen. Men den mest kärlek denna kväll fick nog ändå Edward Thorfinn, Oslipats femtonårige praktikant som ställde sig på standupscenen för allra första gången. Det var omöjligt att inte bli mycket imponerad av hans roligheter. Första akten avslutades med kul och skön stämsång signerad Ryska Posten. Publiken kunde ta paus fulla med lycklig energi.
Ryska Posten. Valle Westesson och Kristoffer Jonzon.
Andra akten inledde jag med att köra min flyttrutin. Den är väl beprövad vid det här laget, men jag har hittills aldrig kört den på Oslipat. Det var kul att få göra det inför ett helt fullsatt Tangopalats.
Tomas Högblom var som vanligt helt underbar. Han körde inledde med sin käcka metastandup, och gled sen över till sina ordinarie surrealistiska äventyr. Därefter var det dags för en av Malmös främsta komiker att göra sin Oslipat-debut: Filippa Bark (Sissela Benn). Nu har karaktären intagit en del standupscener, och man kan lätt konstatera att det fungerar hur bra som helst. Det blev en del metahumor, men framför allt så var det den kännetecknande blandningen av rörande undertoner och dumsmarta skämt som man alltid får när man ser Filippa. Anders Johansson avslutade kvällen med pompa och ståt. Han använde projicerade bilder. Och mot slutet visade han ett bildspel som han sjöng en sång till. Den handlade om ett företag som var på konferens. Musiken hade kunnat vara hämtad från Lars Winnerbäcks katalog. Texten var fantastiskt rolig. Alla som någonsin har jobbat på en firma kan inte annat än känna igen beskrivningarna.
Anders "Ankan" Johansson.
Efteråt skålade vi högtidligt. Jag och Fritte tackade varandra och alla andra komiker för en bra säsong. Det känns verkligen som att vi har hållit fanan högt i höst.
Sen gick vi till Tröls där vi hade en gemensam efterfest med Christmas Comedy-gänget. Marja anslöt sig till oss, och mitt liv kändes fullständigt. Så gick det till när Oslipat hade säsongsavslutning. Efter den återstod bara två Oslipatföreställningar den här säsongen. Så knasigt kan det vara i humorns förtrollade värld.
Fritte häller upp Champis.
torsdag 9 december 2010
35-åringen
I tisdags fyllde jag år. Nu är jag 35, i ungefär ett år framåt.
Av mor och far fick jag skor, kontorsstolar, en blomma och Playstation-spelet Singularity. Allt från listan. Förutom blomman, som jag nog kan lära mig älska ändå. Under dagen umgicks jag med en deadline för en artikel som jag skulle skriva för Aluma. På kvällen åkte jag och Ankan och PRAO-eleven Edward till standupklubben SNACK i Hässleholm. Jag hade en mycket trevlig kväll där. Ankan körde en massa nytt som var roligt. Men mest glatt överraskad blev jag av att Micke Hallqvist var en väldigt bra konferencier. Han har ju inte stått på scenen särskilt länge, och då är det inte mycket som talar för att man ska vara så skönt avslappnad och kvick som Micke var.
Innan jag gick upp på scen sjöng hela publiken Vi gratulerar för mig. Jag tror det kom från hjärtat. De hade säkert gjort det även om inte Micke hade uppmanat dem.
Av mor och far fick jag skor, kontorsstolar, en blomma och Playstation-spelet Singularity. Allt från listan. Förutom blomman, som jag nog kan lära mig älska ändå. Under dagen umgicks jag med en deadline för en artikel som jag skulle skriva för Aluma. På kvällen åkte jag och Ankan och PRAO-eleven Edward till standupklubben SNACK i Hässleholm. Jag hade en mycket trevlig kväll där. Ankan körde en massa nytt som var roligt. Men mest glatt överraskad blev jag av att Micke Hallqvist var en väldigt bra konferencier. Han har ju inte stått på scenen särskilt länge, och då är det inte mycket som talar för att man ska vara så skönt avslappnad och kvick som Micke var.
Innan jag gick upp på scen sjöng hela publiken Vi gratulerar för mig. Jag tror det kom från hjärtat. De hade säkert gjort det även om inte Micke hade uppmanat dem.
På SNACK, backstage.
Foto: Petrina Karlsson
Foto: Petrina Karlsson
söndag 5 december 2010
Vad hände på Vad hände sen?
Det blev som väntat en mycket fin föreställning på Månteatern igår. I långimpron gjorde vi en uppföljare till Snövit och de sju dvärgarna.
Fem år efter att sagan slutar har Snövit skiljt sig från prinsen (som mest tafsade på henne när hon sov). Snövit jobbar som sömmerska på Ladies Nights japanturné. När Martin Stenmarck och showens producent letar efter något sensationellt kommer de att tänka på Snövits kortväxta vänner. I hopp om att vinna respekt blir dvärgarna nyfikna på erbjudandet och åker till Japan. Väl framme är det Butter som mest av allt fångas av drömmen om att omvärldens hån ska ersättas av berömmelse och självförverkling. För första gången finns det en chans att folk kan se upp till honom. Butter får en total make over där både skägg och luva försvinner. Men något inom honom går förlorat, de andra dvärgarna reagerar på att han inte längre är sig själv. Och han anar inte att han är på väg mot sitt livs största förödmjukelse. Strax innan scendebuten byts hans coola kläder ut mot blöja, och en extra stor stol ställs in för att få honom att framstå som ännu mindre. Men nu har jakten på ytlig bekräftelse blivit som ett gift hos Butter. Han stapplar ut på scen... men stoppas av Snövit! Hon har pratat med en japansk spegel. Spegeln har hjälpt henne reda ut hennes känslor för Butter. Hon förstår att det är insidan som räknas, och hon vet nu att hon älskar Butter. Tillsammans sjunger de en sång. Sen lämnar de Ladies Night-produktionen utan att se sig om. De gifter sig och flyttar in hos dvärgarna i skogen. Ni skulle ha varit där.
Fem år efter att sagan slutar har Snövit skiljt sig från prinsen (som mest tafsade på henne när hon sov). Snövit jobbar som sömmerska på Ladies Nights japanturné. När Martin Stenmarck och showens producent letar efter något sensationellt kommer de att tänka på Snövits kortväxta vänner. I hopp om att vinna respekt blir dvärgarna nyfikna på erbjudandet och åker till Japan. Väl framme är det Butter som mest av allt fångas av drömmen om att omvärldens hån ska ersättas av berömmelse och självförverkling. För första gången finns det en chans att folk kan se upp till honom. Butter får en total make over där både skägg och luva försvinner. Men något inom honom går förlorat, de andra dvärgarna reagerar på att han inte längre är sig själv. Och han anar inte att han är på väg mot sitt livs största förödmjukelse. Strax innan scendebuten byts hans coola kläder ut mot blöja, och en extra stor stol ställs in för att få honom att framstå som ännu mindre. Men nu har jakten på ytlig bekräftelse blivit som ett gift hos Butter. Han stapplar ut på scen... men stoppas av Snövit! Hon har pratat med en japansk spegel. Spegeln har hjälpt henne reda ut hennes känslor för Butter. Hon förstår att det är insidan som räknas, och hon vet nu att hon älskar Butter. Tillsammans sjunger de en sång. Sen lämnar de Ladies Night-produktionen utan att se sig om. De gifter sig och flyttar in hos dvärgarna i skogen. Ni skulle ha varit där.
Peter Nilsson, Amelie Nörgaard, Amanda Grus och Elin Hörberg.
fredag 3 december 2010
Vad hände sen?
Imorgon klockan 19.00 på Månteatern i Lund börjar en improvisationsteaterföreställning som kommer att bli något utöver det vanliga. Det vi gjorde på vår repetition i tisdags lovar storverk.
Konceptet är nytt. Vi ska i andra akten göra en uppföljare till en känd historia.
Vilken? Det vet vi inte. Det får publiken bestämma. Kanske får vi se om Pippi Långstrumps frånvarande pappa resulterar i att hon ständigt söker fadersgestalter när hon dejtar som vuxen. Eller vad som händer när Peter (från sagan om Peter och Vargen) är vuxen ekonomijournalist och försöker skriva artiklar om SAAB:s nedläggning.
Medverkar gör ett underbart gäng bestående av några av de bästa improvisatörerna jag vet:
Amanda Grus, Peter Nilsson, Amelie Nörgaard, Måns Winge och Emma Hansson.
Musikimprovisatör: Elin Hörberg.
Vad som än händer så kommer det att bli oerhört sevärt.
Bredgatan 3 i Lund. Fjärde december. 19.00. Kom!
Det kan ju inte bli sämre än det här, i alla fall...
Konceptet är nytt. Vi ska i andra akten göra en uppföljare till en känd historia.
Vilken? Det vet vi inte. Det får publiken bestämma. Kanske får vi se om Pippi Långstrumps frånvarande pappa resulterar i att hon ständigt söker fadersgestalter när hon dejtar som vuxen. Eller vad som händer när Peter (från sagan om Peter och Vargen) är vuxen ekonomijournalist och försöker skriva artiklar om SAAB:s nedläggning.
Medverkar gör ett underbart gäng bestående av några av de bästa improvisatörerna jag vet:
Amanda Grus, Peter Nilsson, Amelie Nörgaard, Måns Winge och Emma Hansson.
Musikimprovisatör: Elin Hörberg.
Vad som än händer så kommer det att bli oerhört sevärt.
Bredgatan 3 i Lund. Fjärde december. 19.00. Kom!
Det kan ju inte bli sämre än det här, i alla fall...
onsdag 1 december 2010
Investera i konst
Det kan vara svårt att köpa konst om man inte är insatt. Det finns två tumregler som man kan hålla sig till för att inte se dum ut när man kommer till Antikrundan i framtiden:
1. En riktig tavla bör vara handmålad. Eller möjligtvis tryckt i ett starkt begränsat antal. Här faller hela Gallerix sortiment bort.
2. Köp en tavla som är riktigt billig. Då är det ju osannolikt att den inte ökar i värde.
Tavlor som uppfyller båda dessa kriterier hittar man på Jysk Bäddlager. Se dessa exempel från deras hemsida:
500:-
200:- Kitschigt? Publikfriande?
Oroa dig inte. I Jysks butik på Fosievägen hittade jag gott om abstrakt konst. Svår konst som signalerar att du är kyligt intellektuell.
Vid en närmare betraktelse kunde jag konstatera att jag enbart hittade abstrakta motiv, faktiskt.
Det är lätt att känna skepsis mot konst som minskat i värde redan innan den blivit såld. Men tänk då så här: Vad är oddsen att värdet ska sjunka ytterligare?
1. En riktig tavla bör vara handmålad. Eller möjligtvis tryckt i ett starkt begränsat antal. Här faller hela Gallerix sortiment bort.
2. Köp en tavla som är riktigt billig. Då är det ju osannolikt att den inte ökar i värde.
Tavlor som uppfyller båda dessa kriterier hittar man på Jysk Bäddlager. Se dessa exempel från deras hemsida:
500:-
200:- Kitschigt? Publikfriande?
Oroa dig inte. I Jysks butik på Fosievägen hittade jag gott om abstrakt konst. Svår konst som signalerar att du är kyligt intellektuell.
Vid en närmare betraktelse kunde jag konstatera att jag enbart hittade abstrakta motiv, faktiskt.
Det är lätt att känna skepsis mot konst som minskat i värde redan innan den blivit såld. Men tänk då så här: Vad är oddsen att värdet ska sjunka ytterligare?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)