Förra veckans humorupplevelser

Humor på standupens originalspråk. DJ Danny på Oslipat. I sällskap med Joe Eagan och Ben Kersley.

Magnus Betnér på MACK. En höjdare. Kanske roligare än vad jag nånsin sett honom.

Bron över floden krogshow. Som vanligt gjorde Malmörevyn en högklassig föreställning. Som fler borde få se än vad spelplanen tillåter.

Förra veckans gig

Tomas Högblom på Dockan.

Förra veckan gjorde jag fyra gig. Jag pratade mest om någorlunda aktuella händelser, och om Gud (i Ingemar Hedenius anda).
Jag inledde min standupvecka på Mässingshornet, och som vanligt var det väldigt kul att stå på den scenen. Jag var lite arg på mig själv att jag inte skrivit stora mängder nytt, men det nya jag körde funkade. Och dessutom fick jag förnyad entusiasm för Gud-materialet som jag skrivit i våras. Nu när jag körde det för tredje gången upptäckte jag själv att det var roligare än vad jag mindes det.
Två dagar senare, på onsdagen, befann jag mig på klubben Dockan. Där blev det en riktigt trevlig kväll. Publiken var väldigt fin och hela kvällen genomsyrades av en varm stämning. Roligast i mina ögon var Tomas Högblom. Han är en av mina ständiga favoriter. Och just den här kvällen tände han till lite extra. I pausen pratade vi om hur konstigt det är med inspiration och motivation. Det borde finnas ett samband med hur viktigt sammanhang man uppträder i, och vad man får betalt. Men sanningen är nog att det har mer med hormoner och dagsform att göra.


Özz Nûjen på Hotell Erikslund

Kvällen efter hängde jag med och körde ett kort set på Hotell Erikslund. Konferenciern Elin Nordén gjorde ett mycket bra jobb med att få igång kvällen, och sen gick hela föreställningen från klarhet till klarhet. Det var otroligt häftigt att se Özz Nûjen avsluta kvällen. Han inledde med ett publiksnack som varade mer än halva giget. De döda punkterna lyste med sin frånvaro. Özz var helt enkelt mästerlig.
I lördags hade jag tillsammans med Kalle Lind ett gig som jag var lite nervös inför. Vi skulle tillsammans göra en rolig halvtimme på Kirsebergs församlingshem, i samband med kulturevenemanget Backanatten. Vi visste från början att det här skulle bli en familjevänlig sammankomst. Standup är inte synonymt med familjevänligt. Jag kände att jag var tvungen att tänka efter lite extra när jag valde vilket material jag skulle köra. Men det gick jättebra. Publiken var väldigt blandad. Men stämningen var skön hela vägen, och skratten kom som de skulle. Efteråt fick jag och Kalle vars två böcker om Hopp och Kärlek. Jag tror det kan vara bra för Kalle att läsa dem.

Kalle Lind på Kirsebergs församlingshem

En noggrannare skildring av Dockan-kvällen här. Och av Erikslund här, och här.

Downstairs, MACK, Humorhelvetet

Det har varit en väldigt kul standupvecka. Jag har gjort tre gig som alla var av den sorten att de lever upp till de romantiserade drömmarna om livet som komiker. Jag hade kul på scen, och kände mig avslappnad och uppskattad.
Detta var målet. Att ha en tillräcklig grundsäkerhet för att de allra flesta gig ska bli så här bra. Visst händer fortfarande att det går dåligt. Men numera är det försvinnande få gånger jag behöver utstå den där frätande känslan av medlidsamma blickar från publiken, som jag fick regelbundet de första två åren jag höll på med standup.

Henrik Blomkvist.

Första giget var på det haussade Downstairs Comedy, på Kalmar nation i Uppsala. Det var första gången jag var där. Mina förväntningar var skyhöga eftersom alla komiker som varit där beskriver det som ståupparnas Shangi-La. Om ståuppen var en religion (och rent tekniskt är den fortfarande faktiskt inte det) så skulle Downstairs Comedy vara beskrivningen av Paradiset, och unga förvirrade rookies som missförstått terminologin skulle självmordsbomba i hopp om att komma dit. På tåget på väg till Uppsala sa David Druid "Det är Sveriges bästa standupklubb. På alla klubbar kan man alltid ha någon invändning. Men här är allt perfekt". Efter att ha varit där kan jag bara hålla med. Downstairs levde upp till alla tokigt höga förväntningar.
Jag gick upp som förste komiker, och att uppträda först på Downstairs kändes som att få vara huvudnumret på en annan jättebra klubb. Publiken var med till hundra procent. Det var som att få en kraftig dos självförtroende intravenöst.
Efter mig uppträdde Henrik Blomkvist, David Druid och Tobias Persson. Alla gjorde ett jättebra jobb, och fick välförtjänt kärlek från publiken.

Den underbara publiken på Downstairs.

När jag kom tillbaks till Malmö i torsdags uppträdde jag på MACK på kvällen. Det är också en jättebra klubb med fin publik som vet varför den är där och vill skratta. Ludde Samuelsson gjorde ett suveränt jobb som konfa, och bonuskomikerna Mats Andersson och Jesper Mattsson gjorde också ett bra jobb innan det var dags för mig att gå upp. Jesper är orimligt säker för att ännu inte ha uppträtt mer ett par gånger. Han behöver inte utstå de där undertryckt desperata blickarna från publiken som jag såg när jag uppträdde de första gångerna. Kanske beror det på att han är präst, och att Gud hjälper honom. Eller så är han bara roligare än vad jag var, helt enkelt.
Jag avslutade första akten med en tjugominutare. Det kändes bra och jag trivdes på scen. Men jag kände inte att jag gjorde det perfekta giget (i jämförelse med vad jag upplevt på Downstairs). Men efteråt fick jag mycket beröm, och i det läget är dumt att inte lyssna på hur det uppfattades utifrån.
I andra akten inledde Micke Hallqvist från Kristianstad. Det är kul att se att han utvecklas på ett mycket bra sätt. Zinat Pirzadeh var kvällens huvudnummer. Hon har en fantastisk förmåga att göra en humor som faktiskt gör oss till bättre människor. Det må låta lite amerikanskt klibbigt när man försöker uttrycka det i ord, men när hon berättar om sina erfarenheter så lyckas hon inte bara ge en inblick i hennes egna perspektiv och villkor, utan även skapa en känsla av gemenskap i rummet som gör att man känner sig mindre omogen när man går därifrån. Det är storartat.
Det som annars var mest minnesvärt med kvällen var att Johannes Schad satt i publiken. Han var min svensklärare på högstadiet. Därmed slöts en slags cirkel i mitt liv. Allt är Johannes fel. Han gav mig för mycket uppmuntran och fick mig att tro att jag var speciell. Jag hade kunnat ha ett hederligt jobb med fast inkomst och rimliga arbetstider om han bara någon enstaka gång hade gett mig svidande kritik. Istället står jag här som 34-åring och tigger bekräftelse från främlingar kväll efter kväll.

Zinat Pirzadeh.

Veckans sista gig gjorde jag på På Besök igår. I skuggan av P3:s stora bal på slottet Humorhimlen, arrangerade Tomas Högblom en slags alternativfestival som han kallade Humorhelvetet.
När det var dags att starta såg det verkligen ut som att det var upplagt för ett litet helvete. Det var ganska få i publiken. Och de som satt i lokalen hade inte kommit dit för att titta på standup. När konferenciern Johannes Finnlaugsson uppmanade folk att sätta sig närmare scenen fick han bara kallsinnigt stirrande ögon som svar. Motvilligt började publiken lyssna. I de flesta fall. Vid bordet som gömdes bakom pelaren fortsatte middagsgästerna att prata på alldeles obekymrat om hur mycket det störde. Det kändes tydligt att den här publiken hade vi fått för våra synders skull.
Men, med risk för att låta väldigt tjatig i ett inlägg som redan nått sin kvot med redogörelser för bra insatser från komiker så måste jag säga att alla gjorde ett fantastiskt jobb. Den motvilliga publiken blev alltmer förförd. De första komikerna hade det inte lätt eftersom matgästerna babblade, och publiken satt och kände sig tvångsmatade med humor som de inte hade beställt. Men Johannes Finnlaugsson, Jørund Larsen, Tomas Högblom och Fritte Fritzson gjorde alla så starka insatser att de bröt igenom ointresset och gjorde att fler och fler blev nyfikna och upptäckte att humorn som de tvångsmatades med faktiskt smakade riktigt gott. När dansken Niels Forsberg gick upp på scen tog han det till nästa nivå genom att verkligen kräva allas uppmärksamhet med bestämdhet. När jag såg honom göra det så kändes det så självklart. Jo, vi har rätt att kräva er uppmärksamhet. Av det enkla skälet att det har arrangerats en standupkväll här. Och vi är roliga. Jag har aldrig sett Niels innan, och jag blev imponerad av hans säkerhet och jag tyckte att många av hans skämt var mycket bra.
När det väl var dags för mig att avsluta kvällen så var förutsättningarna rakt motsatta mot en timme tidigare. Jag hade nöjet att uppträda för en härlig och tacksam publik. Till och med bordet bakom pelaren lyssnade och skrattade. Showen började som grus, men blev till en pärla. Jag hade otroligt kul på scen. Just de kvällar på gratisklubbar när man verkligen inte har några förväntningar själv kan bli alldeles extra roliga. För att man slappnar av mer än någonsin. Jag brukar uppleva samma sak på Mässingshornet. Dit ska jag nästa måndag. Jag måste börja sänka mina förväntningar redan nu.

Niels Forsberg upplever svenskt humorhelvete.

Oslipat Grå 2, LKPG ha ha, Wisecrackers

Denna veckan ska jag stå på scen tre gånger, och det gjorde jag förra veckan också.

Det började med Oslipat Grå 2. Fritte Fritzson (människan) var konferencier och jag gick ut och inledde kvällen med att prata fem minuter om Sverigedemokraterna. Det får ni förmodligen höra mig göra lite även imorgon, om ni besöker Garva då. Resten av Oslipatkvällen var sannerligen fullmatad och tät. Carolina Svensson, Thomas Eriksson, Maggan Hammar, Erik Börén, Emma Knyckare och Kristoffer Appelquist gjorde tillsammans en underbar liten standupafton. Många var i toppform, men allra roligast tyckte jag att Erik Börén var. Han var extremt kraftfull och slipad. Ett av hans allra bästa gig någonsin, tycker jag.

Erik Börén.

Dagen efteråt tog jag med mig Jørund Larsen och Petrina Karlsson och körde upp till Linköping. Det blev en jättefin kväll på det fullsatta café M. Petrina är van vid att skämma bort publiken med succéframträdanden, och den här gången var inget undantag. Jørund gjorde väldigt bra ifrån sig också, och Ben Kearsley höll ihop det fint som konferencier. Det var också härligt att se Paul Strömberg som gjorde en liten comeback efter några månaders uppehåll. Hans skämt om adrenalinkick var fantastiskt. Själv avslutade jag kvällen med lite mer än en halvtimme där det mesta var skrivet i år. Det kändes väldigt tillfredsställande att rutinerna om Sverigedemokraterna, flyttning, tillväxthormon och döva kunde bilda en så bra helhet.
Dagen efter uppträdde jag på Wisecrackers på Västgöta nation. Det gick helt okej, även om jag tyckte att det kändes ringrostigt att uppträda på engelska. Många komiker uppträdde denna kväll. Ahmed Behran avslutade kvällen. Det var första gången jag kunde se honom uppträda på engelska och ryktet stämmer: han gör det lika bra på engelska som på svenska. Mycket bra.
Annars stod Steve Sarasini för kvällens stora överraskning i mina ögon. Jag vet inte hur länge han har hållit på, men han är mycket lovande. Bland annat pratade han om något som tusen ståuppare redan pratat om: vad koranen utlovar till de rättfärdiga i paradiset. Men till skillnad från andra ståuppkomiker hade han gjort lite research och kunde presentera helt andra upptäckter än det man brukar höra. Vilket på intet sätt var mindre roligt.

Palle Strömberg.

Resten av Stockholmsveckan utan bilder

Min telefonsladd glömde jag hemma hos Marja. Så det blir inga bildbevis på att det jag skriver i det här inlägget verkligen har hänt. Ni får helt enkelt tro mig. Om ni inte tror mig är det ni som har problem.

Dagen efter galan blev en dag av vila och återhämtning. En skön söndag som jag inte har många tydliga minnen av. Jag tror att jag och Marja kan ha sett en del på TV. Programmen kan ha varit fördummande. Jag minns också att jag handlade en DN till mig själv och en Aftonbladet till Marja. Jag hade gärna handlat en annan tidning, som inte förolämpade Marjas intelligens, fast urvalet på Matdax var glest.
Tidningarna använde vi nästa kväll, på El Mundo, (Stockholmsklubbarnas klitoris). Där var det en temakväll som gick ut på att man skojade utifrån tidningarna. Klubbvärden Anders Sparring höll samman kvällen formidabelt, och inledde bland annat med att intervjua Rulle Lindeman (Marcus Johansson). Ett knäppt litet inslag som visar vilken lekfull och vital klubb El Mundo är. Det var en underbar kväll.
Efter El Mundo fick jag skjuts av Petra Mede till Jonatan Unges mamma. Hon kunde överräcka mina saker som Emma Hansson fått med sig från Solidaritet. Ingen hade snott någonting.
På tisdagskvällen hade jag gig på Komikaze på Sugar bar. Det var nästan bara Mike Räsänens elever som uppträdde. Det var en ovanlig känsla att under en hel kväll nästan bara uteslutande se folk som jag aldrig sett tidigare. Många hade väldigt roliga skämt. Men ett och annat nybörjarmisstag väckte som en Madeleinekaka minnen till liv om hur jag en gång i tiden resonerade kring ståuppgebitet. Det känns som tjugo år sen. Men det var fyra. Det var också kul att se konferenciern Martin Krantz som mer eller mindre improviserade sig igenom kvällen.
Dagen efter åt jag middag med Aron Flam. Jag fick en glimt av hans nya crib. Det är precis här jag hade infogat en bild, om jag inte glömt sladden hos Marja.
Efter min träff med Aron uppträdde jag på ännu ett Mike Räsänen-arrangemang. På Ego. Zinat Pirzadeh var headliner. Det var kul att se henne köra standup, och jag insåg att det var ganska länge sen jag sett henne senast. Jag hade inte hört materialet innan.
Torsdagen var också en dag av vila och återhämtning. Och fortsatt jobb med Oslipat -precis som dagarna innan. Emma Wessleus var också hemma. På kvällen såg vi allihop Idol, åt bitar av död kyckling och pratade bland annat om aspirerande komikers självbild. Alla som någon gång har drivit en ståuppklubb kan berätta historier om hur man måste handskas med folk som inte riktigt sätter sin egen viktighet i något perspektiv som relaterar till en yttre verklighet.
På fredagen träffade jag, Petra Mede och Andreas Lundstedt en av Solidaritets ägare, Olle Fritz. Andreas var där för att han också har haft dåliga erfarenheter av Solidaritets vakter. Och Petra var med för att det var hennes mail som gjorde att Olle reagerade. Det blev ett fint försonande möte. Kramen var aldrig långt borta. Olle gjorde inget för att ursäkta vakternas beteende, utan bad tusen gånger om ursäkt. Han lovade också att leta rätt på Emmas jacka, eller ersätta den ekonomiskt. Jag tror att Israeler och Palestinier har något att lära av konflikthantering från Stureplans kändisvärld.

Improstandup i Gävle

Torsdagen inleddes med en härlig hotellfrukost på Plaza i Örebro.
Carolina tog tåget till Malmö, och jag och Cecilia körde till Stockholm.
Där mötte vi upp med Fritte, Marja och Niklas Folkegård på Stockholms Improvisationsteater. Vi tränade improstandup ett par timmar och gick sen och åt indisk mat på en indisk restaurang serverad av en indisk kvinna.

Niklas låtsas vara expert och Marja låtsas vara intresserad.

På kvällen var jag och Marja lite home alone. Vi kollade på Lyxfällan och lekte Sanning eller Konka.
På fredagen åkte vi tidigt mot Gävle. Jag hittade tack vare GPS:en snabbt till Skrinvägen. Tyvärr borde vi ha åkt till Skridskovägen, där Cecilia stod och väntade. Touch screen i all ära, men den kan få mig att känna mig tjock om fingertopparna.
När vi ställt in rätt adress bröt solen fram genom molnen. Det var vackert. Men det gjorde också skärmen på GPS:en mjölkigt vit, som isen i en ishockeyarena. Jag försökte förtvivlat sätta på GPS:ens ljud, men eftersom jag samtidigt försökte låta bli att krocka så tog det sin lilla tid innan jag förstod hur man skulle göra. Och då hade jag av misstag passerat tillräckligt med vägtullar för att finansiera Stockholms ringled.
Vi hämtade upp Niklas i Bredäng, och Fritte i Knivsta. Utanför Uppsala åt vi på Max.

Fritte: -Alltså, det är egentligen så att humlor kan inte flyga, va...

Fördelar med att äta på Max:
1. Man kan välja falafelbollar som tilltugg.
2. Kaffe ingår när man köper en meny.
3. Man får reda på hur mycket koldioxid varje grej man stoppar i munnen har orsakat.

Nackdelar med att äta på Max:
1. Köttet smakar vattnigt. Likt Prousts Madeleinekaka framkallar det minnen. Plötsligt är jag tillbaks i skolmatsalen på 80-talet.
2. Dressingen smakar är inte god. Den smakar som hamburgerdressing på tub från reahyllan på en stormarknad.
3. Om du äter på Max bidrar du till deras framgång, och då riskerar deras reklambyrå att få förnyat förtroende. Max reklamfilmer är ett hot mot vår psykiska hälsa.

Fritte förklarade för mig att de två första punkterna är en smaksak.
Eventuellt kan du alltså anse att fördelarna väger över, och då ska du förstås fortsätta att äta på Max.

Inne på restaurang GW.

Vid fyratiden anlände vi till restaurang GW där Gasta håller till numera. Vid halv fem gjorde vi ett genrep där vi visade Gastas konferencier Hans Carstensen hur improstandupen gick till.
Sen kunde vi ta vår egen lilla tid till att förbereda oss.
Tio i åtta drog vi igång föreställningen. Det märktes direkt att publiken inte var van vid standup. Det är inget gott tecken när vissa vid bordet längst fram sitter med ryggen mot scenen och inte visar minsta tillstymmelse till att vända på sig.
Jag var först ut som komiker. Och fick kämpa. Fast det var jag beredd på, och därför var jag noga med att inte tappa energi även om responsen var svag i början. Men efter ungefär halva tiden kom de igång och började skratta bra. Marja tog över och förvaltade tiden väl. Stämningen hölls uppe och ökade gradvis. Likaså när Cecilia stod på scenen. Väldigt bra jobbat, och skratten blev hela tiden högre. Fritte avslutade akten på ett helt fenomenalt sätt. Han gjorde genast en punktinsats på de mest svårflörtade borden, och isen lossnade direkt. Sen fortsatte han köra över publiken tills det bara var en våt fläck kvar.

Andra akten bestod av improstandup, och då var även Niklas med. Det gick lite upp och ner. Stämningen var ofta på topp, men ibland sänktes tempo lite för mycket, och då blev vi lite för försiktiga. Mot slutet när vi svarade på publikens frågor gjorde vi misstaget att mjölka ur varje ämne för mycket, och det gjorde också att vi tappade tempo. När man börjar trampa vatten är det bättre att ta en ny fråga.

Med mig från Gävle fick jag ett signerat ex av Hans Carstensens ungdomsroman Standup Psycho. Via min vän Peter Nilsson har jag hört att även jag namedroppas i den. Och det är väl ändå allt som krävs för att man ska sträckläsa en bok med en bula i byxan?

Efter föreställningen. Fritte, Cecilia, Hans, Niklas och Marja.

Nerv-ÖS

I onsdags övergav jag min halvt sorterade bokföring och flydde med bil till Örebro. Jag hade Cecilia Ramstedt och Carolina Svensson med mig. Vi turades om att köra. Mest spännande var det när Cecilia körde. Hon var lite kräsen med bensinstationer, vilket resulterade i att vi till slut fick umgås ordentligt med risken att vi inte skulle hinna fram på grund av bensinstopp. På de sista bensinångorna lyckades vi ändå ta oss fram till en mack.

Arvid Asplund hälsar publiken välkommen.

Klubben vi skulle uppträda på var den relativt nystartade Nerv-ÖS, som huserar på studenternas kårhus. Den drivs av Arvid Asplund -känd från klubben Bajsnödigt i Göteborg. Arvid har tagit med sig den sköna uppfinningsrika tänka-utanför-ramarna-ambitionen, och serverade en rolig kväll med knasiga inslag. Bland annat tog han utbytsstudenter* till hjälp i komikerpresentationerna.

Kristian Flodin, Carolina Svensson, övrig publik.

Första akten inleddes på ett tillbakalutat roligt sätt av Kristian Flodin. Om Nils Lind fick barn med Leif GW Persson så skulle det barnet vara Kristian Flodin. Det är självklart menat som en komplimang.
Carolina gick upp och visade att hon redan är stabil, trots sin ganska ringa erfarenhet. Sen uppträdde en gotländsk kille som jag inte riktigt kommer ihåg namnet på. Jag chansar och säger att han heter Rauki Raukisson. Detta var blott hans femte gång på en standupscen, och med tanke på att han har haft ett års uppehåll som gjorde han det mycket bra. Akten avslutades mycket bra av Tomas Bonderud.

Innan andra akten började uttryckte Cecilia en viss oro över att det var sladdlösa mikrofoner. Hon sa att de brukar krångla. Som mer erfaren stand up-komiker lugnade jag henne och sa att man inte behöver tänka på sånt. Det där är ju teknikerns ansvar.
Cecilia inledde andra akten och var väldigt bra. Det är verkligen kul att se att det har lossnat ordentligt för henne på scen nu. Hon har alltid haft skitstarkt material, och nu börjar hennes leverans matcha skämten. Tyvärr drabbades Cecilia av att mikrofonen lade av och fick bytas ut. Men hon kunde strax fortsätta showen.
Jag avslutade kvällen med 25-30 minuter. Det var kalaskul att stå på scen. Jag improviserade mycket och pratade en god stund med publiken. Trivdes med uppmärksamheten. Tyvärr krånglade ljudet ibland, och då fick jag se till att lägga på extra energi för att starta om föreställningen. När även min mikrofon dog slutgiltigt beslöt jag mig för att säga tack för mig.

Cecilia Ramstedt på hotellet.

Cecilia, Carolina, Tomas, Kristian och jag fick dela på ett rum på hotell Plaza. Jag gjorde vad jag kunde för att pressa fram lite kollo-känsla genom att föreslå att vi skulle leka Sanning eller Konka. Alla sanningar som kom fram kommer för alltid att stanna på rummet. Jag var den enda som faktiskt valde Konka emellanåt. De andra var för lata. Kristian beordrade mig att gå ner till receptionen och fråga vilken kanal porren fanns på. Det visade sig att vi hade hamnat på ett porrfritt hotell. Strax därefter somnade Kristian, men vi andra lekte vidare tills skamkänslorna vaggade oss till sömns.

*Den uppmärksamme kunde se att det var fusk! Det var i själva verket Arvids kompis som klädde ut sig!

Oslipat Privat 3

Igår när jag vaknade kände jag mig allt annat än pepp på att stå på scen. Jag var sjuk. Förutom den vanliga hostan som jag har haft de senaste två månaderna så kände jag mig matt och febrig. Jag försökte till och med sjukskriva mig lite genom att höra om Kringlan kunde ta över konferencierskapet på Oslipat. Men han skulle till Paris, och jag bestämde mig för att tappert kämpa på.

Jag var ensam denna kväll eftersom Fritte hade premiär på En Krogshow Till Farsa på Victoriateatern. Min stressnivå kom igång lite när jag inte kunde få ljud i högtalarna. Men det löste sig snabbt när Tangopalatsets Paul Utter hjälpte mig.
Föreställningen var inte slutsåld som de två tidigare har varit. 200 förköpta biljetter är inte dåligt, men det kändes lite tråkigt att inte kunna ha balkongen öppen.
Fast det där ändrades ungefär en halvtimme innan föreställningen skulle börja. Då hade det kommit så mycket folk att jag lät publiken gå upp på läktaren. Till slut hade det kommit så mycket folk att det kändes fullsatt.

Malin Nanhed.

Strax innan signaturmelodin körde igång tittade jag ut över besökarna och tänkte "det här kommer att bli fint". Och det blev det verkligen.
Jag inledde lite smygande med att bland annat beklaga mina krämpor. Som en gammal gubbe. Fast roligare, tror jag.
Malin Nanhed var kvällen första komiker. Hon var väldigt rolig, och knöt fint an till säsongens programförklaring när hon pratade om skillnaden mellan Personlig och Privat. Malin är ett härligt nytillskott på ståuppscenen i Malmö. Alla som inte har hållit ögonen på henne innan får börja göra det nu.

Cecilia Ramstedt.

Från och med nu går jag och Fritte upp och presenterar alla komiker på Oslipat själva. Experimentet med att överlåta presenterandet åt komikerna själva har pågått länge nog. Visst, det brukar gå rätt bra när komikerna presenterar varandra. Men det finns något värdefullt med att konferenciern dyker upp regelbundet och binder ihop kvällen.
Jag vet inte om min presentation av Cecilia Ramstedt blev den mest respektfulla. Men den var i alla fall personlig.
Cecilia var, som Malin Nanhed skulle uttryckt det, mycket privat på scen. Som vanligt. Väldigt roligt, och med den sedvanliga svärtan som kännetecknar Ramstedts humor.

Hanna Danmo

Nästa komiker presenterade jag som "säkerligen en av Stockholms mest älskade komiker". För det tror jag verkligen att Hanna Danmo är.
Hanna pratade om sin Aspberger och sina övriga diagnoser. Hennes personlighet är oemotståndlig, men ovanpå det har hon också riktigt roliga skämt. Finurliga och överraskande.
Första aktens sista komiker var ingen mindre än Måns Nilsson. Han bjöd på en härlig skämtkavalkad som mestadels handlade om smått och gott som hade hänt den senaste tiden. Bland annat berättade han att han tackat nej till att medverka i På Spåret. Och han förklarade varför på ett mycket vettigt sätt som jag hoppas fler få se på ståuppscener framöver.
Efter Måns hade uppträtt gick jag upp och berättade att det var paus. Inte ens vågar vi överlämna till våra komiker längre.

Måns Nilsson.

Pausen var väldigt bra. Fin stämning.

Efter pausen pratade jag lite med vår DJ Erik Börén. Och sen pratade jag med publiken. Efter Frittes modell, så som han gjorde förra gången. Den här gången hette publiken Love, och han var intresserad av data. Just nu spelade han Civilization 4. Han hade aldrig varit med i SSU, men tyckte inte att de var för för radikala. Han hade aldrig fantiserat om att ha Madonna som kompis. Han var en mycket trevlig ung man. Timid utan att vara blyg. Ett mellanbarn. Vi kommer med andra ord nog inte att se honom på en ståuppscen igen.
Tyvärr hade den utannonserade Sara Andersson blivit sjuk. Hon ersattes av Robin Paulsson. Robin hade en massa nya skämt. Och gjorde förstås dundersuccé. Hans personliga (inte privata) prat om konkurrensen med Skavlan är hysteriskt rolig.

Robin Paulssson.

Kvällen avslutades suveränt av den fenomenale Fredrik Andersson.
Han har en scenpersonlighet som påminner om en seriemördare som har ett gulligt barns likeability. Han är den sortens person som man bör vara "sunt misstänksam" mot. Om Fredrik säger "smaka på det här", så gör du klokt i att be honom smaka själv först.

Fredrik Andersson.

På det hela taget var det en jävligt härlig kväll på Oslipat. Jag älskade den.
Som vanligt gick merparten av komikergänget till Tröls efteråt.
Värt att lägga på minnet: om du vill beställa en drink på Tröls måste du ha med eget drinkrecept.

Typiskt!

Så här kan ett typiskt inlägg se ut på den här bloggen:

Igår kom vårt lag Kung Kobra på delad förstaplats i Tröls Jins Quiz. Jag kan inte ta åt mig någon större del av äran eftersom jag inte kunde komma dit förrän mot slutet av quizet. Men det känns ändå alltid kul med en seger. Även om våra segrar börjar bli slentrian nu.

Idag uppträdde jag på Garva på Harrys. Det gick bra. Jag ska återanvända mitt material om kronprinsessan Victorias förlovning imorgon på Oslipat.

Jag ser mycket fram emot Oslipat. Jag tycker att vi har fått ihop ett väldigt härligt gäng komiker. Det känns roligt att så många av komikerna är nya för vår publik.

I övermorgon ska jag tävla i teatersport med No Limits på Inkonst. Klockan 20 börjar det.

Observera att allt ovan faktiskt är sant. Men jag kommer ändå att kunna copy-pasta det här inlägget många gånger i framtiden. Kanske stryker jag då det där om Kronprinsessans förlovning. Eller så vidgar jag min definition av vad som är ett aktuella skämt, och kör rutinen.