Det finns få saker som väcker så starka känslor hos mig som hur jag blir behandlad som konsument.
Jag är inte vidrig på restaurang. Jag mästrar inte servitören. Men när jag gjort en smärre investering så är jag väldigt känslig för att bli illa behandlad av det företag som jag har gett pengar till.
Jag har blivit bränd många gånger. Sverker Olofssons primalvrede har då väckts hos mig och med all min uppdämda ilska har jag argumenterat sakligt med arroganta försäljare och skrivit brev till Konsumentombudsmannen. Mina känslomässiga reaktioner när jag ser nyheterna på TV rapportera om orättvisor i världen står inte i någon som helst rimlig relation till den sanna ilska som brusar upp när produkter och tjänster inte fungerar som de ska. Jag inser att det här inte är sunt. Jag borde investera i ett par terapitimmar för att mitt inre ska sätta saker i dess rätta perspektiv. Men jag vill inte utsätta mig för risken att bli besviken, och då behöva inleda den krångliga processen att försöka reklamera terapeutens tjänster.
Efter att ha tänkt lite på saken insåg jag att jag hade gjort en riktigt rutten deal med Telenor. Mitt i all förvirring och allt prat om rabatter och bindningstider så tappade jag bort mitt fokus på det mest uppenbara: abonnemanget var på alla sätt och vis dyrare och sämre än det kontantkort jag redan har hos Telenor. I flera dagar jagade jag upp mig som en flashbackmedlem på Aftonbladets sajt. Jag försjönk mer och mer i inre dialoger om möjliga argmentationer mellan mig och försäljaren på Telenor. Värstascenario uppå värstascenarion utspelade sig i mitt huvud. Efter åtskilliga ofruktsamma försök att nå butiken via telefon gick jag idag dit. Beredd på strid. De var hur trevliga som helst. Det var inga problem alls att ångra abonnemang.
Lite sorgligt. Nu känner jag att jag måste döda någon oskyldig för att få utlopp för min omotiverade ilska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar