Requiem för Östergatan

Igår var jag på fest på Östergatankollektivet.
Det enda stället i Malmö som jag skulle vilja K-märka.


Wienska Palatset.


Trappuppgång.

Kollektivets nyaste medlem, Karin, firade sin födelsedagsfest. Jag hade ingen aning om att hon fyllde år. Jag har aldrig träffat henne. Men jag kände mig ändå fullkomligt välkommen. Som alltid på Östergatan.

För elva och ett halvt år sedan startades kollektivet. En grupp unga kulturarbetare hittade Malmös finaste lägenhet i Wienska Palatset och bestämde sig för att bo där.
Jag har ingen aning om de hade några visioner för kollektivet. Men det blev snabbt en av de viktigaste platserna i Malmös kulturliv. Enligt mitt hjärta den allra viktigaste.


Jag.

För elva år sedan besökte jag Östergatankollektivet för första gången. Det var den första i en lång serie nyårsfester som alla kan tävla med Den Store Gatsbys tillställningar.
Jag minns inte vem som tog mig till festen. Kanske var det någon som jag nu tappat kontakten med. Det spelar ingen roll nu. Jag fick en ny vän den natten. Östergatankollektivet.

Jag har fortfarande inte lyckats lära mig hur många rum lägenheten har. Är det nio?
Plus kök och två badrum.

Markus Karlsson.

Under åren har många hyresgäster kommit och gått. Men lägenheten har alltid haft samma själ. Det har varit ett hem åt oss alla.
Petter är den enda som varit med redan från början. Men eftersom han varit borta tre år så är Markus den som bott där längst sammanhållande tid. Han flyttade in för tio och ett halvt år sedan.

Kollektivet dör om tre månader.


Rymdraketen.

Hans Appelquist, hyresgäst sedan sju år tillbaks. Pelle Holmgren, vän till kollektivet.

Igår: Det senaste skvallret om Fredrik Ekelund. Författaren. Inte Sydnytt-reportern.

De senaste elva åren. Ett hem. Repetition av sketcher. Sällskapsspel. Kortfilmsinspelning.
Musikvideoinspelning. Tokigt ambitiöst mysteriespel.

fester fester fester

Klaus Ferdinand Hempfling. "Sjukt stor i hästvärlden" enligt Markus.


För ett år sen tog nya hyresvärdar över Wienska Palatset.
De hade en vision. Att dela upp lägenheten i flera små lägenheter. Renovera. Och tjäna mer pengar.
Jag tänker inte ens låtsas att jag vill ge en rättvis bild av konflikten som uppstod.
Låt mig bara sammanfatta den med att det är sant att hyresvärden först rätt och slätt försökte kasta ut kollektivet utan någon större motivation. När det inte gick övergick de till att ljuga och påstå att kollektivet hyrde ut delar av lägenheten svart.
Kampen för kollektivet har varit en slitsam kamp för de boende. Det senaste budet var att de skulle erbjudas att flytta in i en av de mindre lägenheterna efter renoveringen och styckningen. Till mycket högre hyra än vad de har nu. Hyresnämnden sände signaler om att de tänkte acceptera detta erbjudande. Kollektivets medlemmar gav upp.

Rent objektivt är det väl tveksamt om det är rimligt att bli mer upprörd över det här än när en källarmoské kastas ut från sina lokaler i Rosengård. Men mordet på Östergatankollektivet tar jag personligt. För det är mitt Arkadien som jag ser raseras.
Ändå har jag aldrig tillhört kollektivets flitigaste besökare. Men kollektivet är ändå en del av mig. Att det nu dör känns som själslig amputation.

En bitterljuv konsekvens av att kollektivet kastas ut är att de har utlovat att det ska bli gott om fester och arrangemang innan de flyttar. En karneval innan slutet. Vi kan se fram emot en magisk vår.

Igår:
Marcus: -Vi borde ha en fest där vi spelar upp scener från Brideshead Revisited.
Markus: -Då vill jag göra trappscenen.

Vi hade aldrig rätten att tro att det skulle vara för evigt.

Vi hade aldrig någon känsla av att verkligheten skulle komma ifatt oss.

Vi hade aldrig tråkigt.

Här är en hemmavideo från Östergatan: