Brideshead Revisited

De senaste dagarna har jag och Pelle Holmgren ägnat timmar åt att skämma bort oss själva. Kaffe med varm mjölk. Enstaka glas whiskey. Till och med vars en cigarr.
Men framför allt har vi sett en av världens bästa TV-serier. Brideshead Revisited. Pelles projektor gör verkligen serien rättvisa, och det vore en synd om vi inte gjorde vad vi kunde för att få en smak av det lyx och överflöd som seriens karaktärer lever i.

Det fanns en tid när britterna var bäst i världen på att göra TV-serier. Precis som skaparna bakom The Wire så förstod de att lita på sin publik. Ett långsamt tempo gör inte historien ointressant om varenda filmruta är full av liv. Vi behöver inte tillbakablickar eftersom man som tittare minns det som hänt tidigare i serien nästan lika starkt som om det var ens egna minnen. Det sägs att filmskaparna inledde TV-projektet med att försöka förkorta romanen (som är skriven av Evelyn Waugh). Men de insåg att boken var omöjlig att filmatisera om inte varenda stycke fick vara med, och det slutade med att de gjorde en elva timmar lång TV-serie istället för en betydligt kortare miniserie. Jag tvivlar på att det var helt omöjligt att korta ner historien. Men jag tror inte att resultatet hade blivit lika bra om man hade gjort det.
Historien i Brideshead Revisited går vingligt framåt, och är precis som livet helt oberäkneligt. Men precis som i livet är det lätt att få en känsla av att det som händer är ödesbestämt, när man betraktar det i efterhand.