Orange återbesökt

Om du kommer till Malmö, och frågar när ståuppkomikens guldålder var, så får du höra olika åsikter om den saken. Många skulle väl säga att det var när casinot började med sina ståuppkvällar, andra skulle nämna den gången Chris Rock, Sarah Silverman och Demetri Martin besökte Malmö samma vecka.
Men vi som var med från början, och hade standupen som vårt liv, sjunker längre tillbaks i tiden. Våren 2007.

Det finns många myter om den där tiden. Det är inte sant att Tomas Högblom hade en silkesapa som husdjur. Det är inte heller sant att Nils Lind skulle ha försörjt sig som författare av nekrofilnoveller. Och att Marcus Johansson skulle ha vunnit titeln som Malmös Starkaste Man var ett missförstånd som han själv gärna underblåste. Men det är sant att Fritte Fritzson verkligen gifte sig på riktigt vid den här tiden. Och det är sant att Kristoffer Svensson kallades för Kringlan -fast det var aldrig illa menat. Och det är sant att Oslipat turnerade på festivaler den här sommaren, även om inte alla räknar tre föreställningar som en turné.

På Gatan: Kristoffer Svensson, Cecilia Ramstedt och Joel Fohlin.

Oslipat körde sin tredje säsong, Orange, och klubben hade på grund av publiktrycket tvingats flytta in i Jerikos konsertlokal. Innan dörrarna öppnades ringlade sig kön ända bort till Bergsatan, över övergångstället, och in på andra sidan av Spångatan. Stämningen hos publiken var alltid förväntansfull och kärleksfull, som vid en kristen orgie. Marcus och Fritte drev Oslipat med en smittande glädje. Det här var flera år innan den upphovsrättsliga striden om namnet Oslipat skulle tära på deras psyke så hårt.
Komikerna på scen var hjältar. Antingen för att de var roliga, eller för att de vågade försöka.
Det var en tid att födas på nytt.

Nils Lind

Alla de klassiska malmökomikerna levde fortfarande på den här tiden. En del av dem hade inte ännu börjat med standup, men de fanns i närheten eller i periferin, och historien hade inte skrivits på samma sätt utan dem. Det finns en plats i mitt hjärta för var och en av dem. Jag tänker ofta på Tomas Högbloms ord. Det var ungefär vid den här tiden som han sa att "det riktigt fina med att börja med standup är alla vännerna man får". Vi var många som kunde nicka instämmande.

Tomas Högblom

Framtidstro är något som man inser i efterhand att man har haft.
Så länge man har framtidstron är den självklar. Och vi som var alldeles nya på ståuppkomikens fält behövde aldrig tvivla på att framtiden var vår.
Vi var så klart helt odrägliga, precis som alla nyfrälsta människor är. Vi pratade, skrev och tänkte standup dygnet runt. Vi sökte på nätet, vi gick på klubbar och vi gav varandra feedback. Vi hade inget att förlora, och vi gav allt vi hade. Det gav resultat, och under den här perioden kunde vi fortfarande se dramatiska framsteg i vår utveckling från vecka till vecka.

Fritte Fritzson

Det blir lätt abstrakt när man försöker beskriva det förgångna.
Hur var det, egentligen, att befinna sig mitt i händelsernas centrum denna förtrollade vår?

Minnesbilderna fladdrar som skuggor från ett stearinljus.
Jag minns hur Erik Börén på Gatan Bar, berättandes en kort anekdot om vad som hände när han gick hem från Gatan Bar förra veckan.
Jag minns spontana efterfester hos Ramstedt och Kringlan.
Det alltid fanns vin. För mycket. Men inte för för mycket.
Oslipats tältprojekt. Ett stort partytält med 200 människor på St Knuts Torg.


Robin Paulssson på Gatan


Nervösa komiker rabblar text i kök och i trappa, Oslipat har fortfarande ingen loge.
Kristoffer Appelquist berättar engagerat om sina nya äventyr med Bobbo Krull.
Tomas Högblom försöker sälja lite gamla seriealbum.
Erik Börén skaffade sig en guldfågel.
Linn Edlund ritar på en teckning innan föreställningen på Jerikos bardel.
Alla bloggar. Om sina framträdanden.
Det snackas mycket om att Gatan ska skaffa sig en röd lampa.


Kristoffer Appelquist

När jag nu tänker på denna tid så känns det som att jag fortfarande är där. Att det inte är en tid som passerat, utan att det är en plats som jag kan besöka. Det finns evighet i varje känsla av lycka.

Men på ett mer konkret plan vet vi vad som hände sen. Uppgångarna och motgångarna. Det långsamma slutet.
Jag kan inte låta bli att undra om inte Malmövågen hade kunnat finnas kvar. När jag nyligen träffade Erik Börén ställde jag den här frågan. Hans svar svider lite:
-Det är många som säger att Malmövågen dog med Andra Stora Depressionen, men det är bara delvis sant. Problemet var att så många av komikerna tog sin tillflykt till reklamindustrin. Det är verkligen ironiskt nu i efterhand att de trodde att den branschen skulle vara tryggare.
Och en del gick det lite för bra för. Det finns inga rika komiker. Tomas Högblom sa alltid att man skulle investera när kursen var som lägst, och det lyckades han ju verkligen med. Senast jag såg honom satt han på Heathrows Business Lounge. Jag tror inte han såg mig.

Erik Bören


-Jag kan också sakna den där tiden ibland, säger Erik. Men man får vara glad för de fina minnen man har. De är dem man ska leva på när man blir gammal. Vackra minnen stannar kvar och blir en del av vem man är. De andra minnena ska man låta försvinna. Jag tror att det var det Marcus Johansson försökte säga när han brände upp alla sina dagböcker i samband med sin första utställning på Simrishamns konsthall.

Texas. Fredrik Fritzsons hund.


Rockpoeten Fredrik Fritzson är oftast förtegen om vad hans texter handlar om. Och han vill inte heller kommentera texten till Puer Aeternus, som finns med på hans genombrottsplatta. Men Anders Johansson, som producerade Fredriks tidiga skivor tvekar inte:
-Puer Aeternus handlar om den där tidiga tiden med Malmövågen. Det råder ingen tvekan om den saken.


Minns du att jag sa, det känns så lätt, på nå't självklart sätt?
Minns du hur du sa, så kan det va’, och det är väl bra.

Minns du hur du sa, men det vi har, det stannar aldrig kvar
Minns du hur jag sa, du har nog rätt, men jag blir aldrig mätt

Minns du hur jag sa, du verkar svår, ska vi mäta sår?
Minns du hur du sa, nej det vår va', för nu är allting bra

När jag nu låter, tankarna vandra
kan jag ej minnas, allt det där andra
Må tro att jag tvivlar, om du vill påstå
att det fanns dagar, som var mörka och grå då...

Efterfest. Tomas Högblom, Cecilia Ramstedt och Molly Olsson