Armen och En Makroekonomisk Kärlekshistoria

I lördags var jag på två teaterföreställningar. Armen och En Makroekonomisk Kärlekshistora.

Armen är skriven och regisserad av Niklas Hansson. Jag är alltid nyfiken på vad han tar sig för. Hans förra uppsättning, Ett skräckscenario, var ett mästerverk. Den skulle jag vilja se igen. Ni som inte bor i Malmö kan njuta av Niklas Hansson i Kobra. I små doser.

För andra året i rad satte Niklas upp en pjäs i Slottsträdgården på hösten. Utomhusteater när termometern närmar sig nollan är en utmaning. För publiken, och säkerligen också för skådespelarna.
Jag ska inte sticka under stol med att det var en prövning att sitta där och försöka koncentrera sig på texten. Mycket av det som Niklas Hansson skriver kräver noggrann lyssning. Och det var inte helt lätt när kroppen ville rikta sin energi på att hjälpa den hårt arbetande blodcirkulationen. Efter första akten kände jag mig matt.
Men efter pausen började en scen som nästan helt saknade ord. Det var inte bara otypiskt Niklas. Det var rent av oerhört behagligt.  Det som stumt utspelade sig framför mina ögon korrelerade med vad som sagts innan. Jag upplevde det som att jag kom ikapp föreställningen där.
Den avslutande scenen var dessutom rolig. Och förtydligande. Jag kände något som liknade slutning.
Niklas själv nämner Kafka i sin beskrivning av Armen, och det är lätt att se varför. Men där Kafka beskriver en omänsklig byråkrati skildras här istället en kanske alltför mänsklig statsapparat. Tramsig och nyckfull. Utan regler. Det är istället den enskilde medborgaren som förtvivlat försöker avkräva tillvaron en ordning. Jag gick därifrån och funderade på om inte detta är en mycket svensk absurdistisk pjäs. Det kändes som en bra gestaltning av hur många av oss saknar den ansvarstagande staten. Vi hade en bild av samhället. Institutioner betydde trygghet. Plötsligt vaknade vi av ett gapskratt i mörkret. Och vi kramar fortfarande blanketterna som om de kunde rädda oss.

Jag i Teater 23:s foajé.



En Makroekonomisk Kärlekshistoria sätts upp av Teaterrepubliken. Den spelas i Teater 23:s kafédel. Pjäsen är skriven och regisserad av Jens Peter Karlsson. Han skrev även Ayn, som också Teaterrepubliken satte upp. När jag såg Ayn blev jag stormförtjust. Hur ofta sitter man på en teater och verkligen undrar hur pjäsen ska sluta? Inte ofta. Tyvärr. För den sortens effektiva berättarmotor gör faktiskt åskådaren engagerad. Det finns de som hävdar att den gör åskådaren duperad. Men inte jag. Att försöka undvika berättelsens kraft brukar mest tråka ut, istället för att ge verktyg till kritiskt tänkande. När jag såg Ayn, blev jag indragen i handlingen, och fick därför med mig föreställningen hem. Den släppte mig inte.

Jag hade därför höga förväntningar på En Makroekonomisk Kärlekshistoria. Och jag måste säga att jag inte alls blev besviken. Fast den här föreställningen var olik Ayn. Narrationen stod inte lika mycket i centrum. Men det fanns ändå ett driv, och jag var aldrig uttråkad. Övergångarna mellan olika berättarplan löstes ovanligt bra. Utan att de kändes märkvärdiga.

Det verkar som att Teaterrepubliken har en mycket uppriktig ambition att göra politisk teater som kan uppskattas av folk som inte redan är frälsta -eller ens så värst intresserade av politik. Jag älskar den ambitionen. Eftersom jag alltid har tyckt att makroekonomi är ett intressant ämne har jag svårt att uttala mig om hur väl Teaterrepubliken lyckas nå fram till en publik som från början inte är lika nyfiken som jag. Jag kan bara gissa. Och jag gissar att de lyckas bättre än de flesta andra som spelar politisk teater. Frågan är väl bara om en titel med ordet "makroekonomisk" i sig lockar andra än såna som mig.
Det vore synd om inte fler såg föreställningen. Den var sevärd. Och det var den även om man bara vill ha förströelse för stunden. Jag var konstant underhållen. Skådespelarna Torbjörn Lindberg och Anna Rydén var suveräna. De fick mig att gapskratta gång på gång. Dessutom kändes det ganska sexigt emellanåt. Jodå.
Det enda jag vill invända är en sak som min vän Felix Holmgren pekade ut för mig. Sättet som bankernas utlåning förklarades gjorde att man som publik lätt fick intrycket att all tillväxt nuförtiden skulle vara uppblåst spekulation. Jag tror inte att Teaterrepubliken vill vara oärlig i sin argumentation, men det skulle vara bra med lite större tydlighet där. Annars kan meningsmotståndare få en lätt invändning.

Kort sagt: Hatar du tråkig teater och vill unna dig en riktigt kul kväll så tycker jag att du ska se En Makroekonomisk Kärlekshistoria. Biljetter hittar du här.