Privat, eller personlig, läkare

Igår röntgades jag och det kunde konstateras att jag har gallsten. "Ganska många", enligt den unga läkaren. Bollen ligger nu hos akutläkaren som tog emot mig i början av oktober. Men eftersom hon inte har en mottagning så kommer hon nog bara be mig att ta kontakt med en vårdcentral.

Ordet vårdcentral väcker en känsla av irriterad uppgivenhet hos mig. Min erfarenhet av vårdcentraler är att de är en slags uthållighetstest. Om du orkar stå i kö tillräckligt länge, och komma tillbaks en gång till och göra om hela proceduren från början, då har du visat dig värdig för sjukvård. Jag förstår att läget är annorlunda när man kan vifta med färdiga röntgenbilder. Men likväl. Mitt förtroende för vårdcentraler är på samma nivå som mitt förtroende för kvällstidningar. Och efter min skräckupplevelse när jag akut åkte in på Södersjukhuset förra gången måste jag erkänna att jag känner mig lite tveksam till att låta dessa människor närma sig min kropp med en kniv.
Idag har Marja suttit i telefonkö till vårdcentralen. De sa att de skulle ringa upp tjugo över elva. Men ringde inte förrän tio över ett. Under den tiden började jag söka privata sjukvårdsalternativ på internet.
"Jaha, nu har jag alltså närmat mig borgerligheten ännu mer", tänkte jag. "Det är väl typiskt att man steg för steg gör det när man har lämnat ungdomen bakom sig". Men vafan. Om Lars Ohly kan använda sig av privat sjukvård så kan väl jag göra det? Jag är ju inte ens vänsterpartist. Mitt ideologiska motstånd mot privat sjukvård kan till hälften betecknas som "gammal vana". Andra hälften kan beskrivas som en diffus tanke om att man förtjänar lika bra sjukvård oavsett vilken inkomst man har. Men om man nu ändå har samma högkostnadsskydd och ungefär samma patientavgifter så är väl det argumentet lika bräckligt som Jan Myrdals lårbenshals?

Den första hemsidan jag kom till efter att ha googlat "Privat Sjukvård Stockholm" var Bo Kurtizéns hemsida. Eftersom hans specialitet var internmedicin, med fokus på bl a galla, kändes det som jackpot direkt. Med vidöppna ögon klickade jag vidare på hans andra flikar. Under "Debatt och opinion" hittar man debattartiklar som Bo själv har skrivit. 

Och efter att ha skummat igenom dessa artiklar ser man den privata sjukvårdens främsta fördel. Läkarna känner att de måste marknadsföra sig. Ingen har bett Bo om hans tankar om "nyvänsterns moraliska haveri". Det är inte helt uppenbart vilken koppling det har till Bos förmåga att skriva ut penicillin. Men visst ger det ett mervärde?
Och om du letar efter en doktor som så nyligen som 1995 slog ett slag för att biljettpriserna till Operan och Dramaten skulle höjas, då kan du tryggt veta att Bo är din doktor.
Bos resonemang i korthet: Med högre biljettpriser kan även "vanligt folk" köpa biljetter. Med biljettpriser på bara några hundralappar ockuperar arbetslösa, sjukskrivna och andra slashasar biljettkassan i ren brist på annat vettigt att företa sig. Operahuset fylls ut av obildade människor som knappast på djupet kan uppskatta det de ser.

För min egen del känner jag mer att Bo hade mig vid "galla". Och att han tappade mig vid "Dramatenbiljetter borde kosta skjortan".
Och sen fick han mig igen med inlägget om illegala flyktingars rätt till läkarvård.