När jag för fem år sen började med standup visste jag inte mycket mer om vad jag ville göra på scen. Men jag visste tre saker. 1. Jag ville försöka att vara originell. 2. Jag ville vara subtil och absolut inte övertydlig (vilket resulterade i att jag var helt obegriplig) 3. Jag tänkte absolut inte berätta historier på scen.
Anledningen till att jag absolut inte ville berätta historier var för att jag var van vid att göra det. Jag var rädd att jag skulle hålla mig till något som jag redan hunnit bli rätt bra på, få uppskattning för det -och därigenom missa chansen att lära mig viktiga saker (som t ex skriva kortfattade effektiva skämt).
Jag ångrar inte min strategi. Jag har lärt mig mycket. Men jag kan ibland undra varför jag inte tidigare har börjat experimentera lite mer med att lägga in inslag av historieberättande i min standup.
Under många år på nittiotalet, och en bit in på 00-talet, var jag med och drev berättarföreningen Skrönor i Parken. Varje kväll i maj månad vid elvatiden samlades vi under kastanjeträdet i Magistratsparken och berättade historier för varandra. Till en början var det mest de kulturarbetare som dragit igång arrangemanget som berättade. Men med tiden tog vi andra besökare över. De sista åren var det mest gymnasieungdomar som kom dit. Det var lite Döda Poeters Sällskap-stämning. Döda Poeters Sällskap med många historier om första fyllan.
Jag kan sakna Skrönor i Parken. Det var inte alls bara roliga berättelser som berättades. Ibland var de sorgliga, intressanta, gripande och rent av spännande på riktigt. Sanna historier blandades friskt med påhittade. En berättelser var moderna folksägner, andra skrevs av den som berättade. Jag berättade inte mer än i undantagsfall om något som var sant. Min nisch blev uppdiktade historier där jag själv var huvudperson, eller fanns med på ett hörn.
Men i lördagens föreställning hade vi gett komikerna förutsättningen att utgå från en sann händelse. Det är ett knepigt kapitel att blanda sanning och fiktion i standup. Kringlan brukar säga att det värsta han vet är när en komiker säger "och det här är faktiskt sant...". För om det är tillräckligt roligt så kvittar det. Och om man poängterar för publiken att just det här är sant så distanserar man den från det övriga framträdandet. Själv så tror jag inte att publiken är så känslig. Jag tror att man kan blanda humor som baserar sig på sanna historier med annan humor utan problem så länge man gör mjuka övergångar. Publiken har lätt för att förstå vad som är påhittat och vad som är sant, och bedömer skämtets poäng därefter. För visst skrattar vi åt olika saker beroende på om det är sant eller ren fantasi. En osannolik händelse kan vara rolig om den är sann, men om någon har skrivit den så måste det finnas en extra dråplig knorr för att vi inte bara ska tänka "det där är ju bara osannolikt". När jag uppträdde på MACK i torsdags berättade jag om när jag blev rånad för en månad sen, och efterspelet till det. Det gick jättebra och publiken skrattade. De skrattade även åt när jag berätta om den mycket märkliga slumpen att Karins telefonnummer hade flyttats från mobilen hon lämnat ifrån sig under natten och att det hade lett till att hon hade blivit uppringd av rånarens flickvän dagen efter. Alla i lokalen skrockade gott, förutom en tant som tittade mig stint i ögonen och skakade på huvudet. Hon ville visa att hon minsann inte gick på det. Fastän det faktiskt var sant.
Föreställningen i källaren blev en fin föreställning, även om det på det hela taget inte var en lika stor skrattfest som det brukar vara där nere. Men även om skrattet per minut inte låg på en lika hög siffra som vanligt så blev det ändå en väldigt trivsam och intressant kväll.
Läs mer detaljerat om aftonen här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar