Jag gick längs med perrongen och kände mig liten i den väldiga miljön. Jag tittade en del på de projicerade filmerna på väggarna. Men jag tittade diskret. Man vill ju inte se ut som en turist.
Eftersom jag hade gott om tid så vandrade jag upp på rullbandet till Anna Lindhs plats. Jag klev upp för trappan för att se lite mer exakt var jag hamnat. Det är lustigt hur synintryckens detaljrikedom påverkar avståndsbedömningen. Jag brukar uppleva avståndet mellan den platsen och Centralstation som mycket längre. Eftersom det var råkallt gick jag snabbt ner igen. Jag gjorde ännu ett tankefel när jag skulle återvända till perrongen. För skojs skull tog jag den andra rulltrappan. Men insåg inte förrän jag kommit en bit att jag nu var på väg ner till fel perrong. Först blev jag glad, eftersom det gav mig ett naturligt tillfälle att springa åt motsatt håll mot rullbandet. Det är sällan jag tillåter mig att uppleva det glädjeämnet i livet. Fast när jag vände mig om såg jag att ett en liten grupp vuxna människor hade ställt sig på rullbandet. Jag blev rädd att de skulle döma mig i tanken. Hur gärna jag än vill springa i motsatt riktning mot rullbandet så måste det vägas mot att okända människor kan tycka att jag är tramsig. Jag räddade min heder genom att småskynda mig ner och sen småskynda mig upp igen, och sen gå till rätt rullband.
19.37 tåget blev också inställt. Jag fick vänta ytterligare tre minuter på det lite coolare Öresundståget. Jag klev in och satte mig och satte mig vid ett fönster, nära tunnelväggen. Så fort jag satt mig ner blev jag orolig. Funkar samma biljett på Öresundstågen som på Pågatågen? Eller skulle resan kosta mig hundratals kronor? Jag borde verkligen veta det här. Jag har bott i Malmö nästan alltid, och rest en hel del via Malmö och Lund. Dessutom jobbade jag extra som resenärräknare på Pågatågen och Öresundstågen för ett par år sen. Och jag kände mig ganska säker på att samma biljett funkar för båda tågen. Men hotet om hundratals kronor i böter gjorde mig ändå nervös. Jag bestämde mig för att inte tänka på saken. Det här var min första resa i Citytunneln, och det vore väl ändå för tragiskt om jag förstörde upplevelsen med att vara rädd.
Framför mig satte sig två tyska fnittriga tjejer i tjugoårsåldern. De var klädda som ungdomar från Friluftsfrämjandet, och något i deras livsglädje signalerade att de hade lämnat all deppig tysk 1900-talshistoria bakom sig och istället blickade framåt. Jag tyckte att det kändes lite uppfriskande, och jag blev också uppiggad av att jag inte förstod ett enda ord av vad de sa. Sex års tyskstudier i skolan är nu djupt begravt i de dunkla omedvetna delarna av min hjärna. De tyska tjejerna hade en kompis som stod kvar på perrongen utanför fönstret. När tåget började rullade sprang hon längs med perrongen så länge hon orkade. Tyska ord blandades med förtjust fnitter. Jag fick intrycket att alla de tre jordnära tjejerna var mycket kära i varandra. Härligt att vi nu kan fokusera på tillvarons vackra sidor, och att vi inte alls behöver tänka på Hitler när vi träffar tyskar.
Strax efter att tåget lämnat Centralstation dök kontrollanten upp. Jag gick till mental försvarsposition, men han log vänligt och tackade kort när jag visade honom min biljett. Jag bestämde mig för att jag aldrig mer ska tveka när jag handlar tågbiljett inom Skåne. Grabbarna bakom mig hade chansat betydligt vildare än jag. När kontrollanten bad om biljetten förklarade de att det inte hade någon. Med motivationen "vi visste inte var man handlade biljett". Jag hoppas att de fick ett hårt straff.
Själva resan gick förvånansvärt snabbt. Jag försökte göra en uppskattning baserad på hur lång tid det tar att åka mellan olika stationer i Stockholm, och hur långt tid det tar att gå mellan dessa stationer. Det råddde ingen tvekan om att tågen i Citytunneln går betydligt snabbare. På ett par små minuter var jag framme vid den mäktiga Triangeln-stationen. När tåget stannade gick inte dörren upp direkt. Jag stod emot impulsen att trycka på dörröppningsknappen. Jag vet ju att det ibland tar en liten stund innan dörrarna öppnas, och man vill ju inte se ut som en turist. Den lilla indietjejen som stod bredvid mig kunde efter några sekunder inte hålla sig, utan tryckte på knappen. Det kändes som en liten seger att för en gångs skull vara coolare än en indietjej. Ombytta roller i jämförelse med på Debaser.
Triangelstationen hade en imponerande takhöjd. Men den kändes också betydligt kalare än stationen på Centralen. Den påminde om någon dataspelsmiljö, t ex Haf Life. Det hade känts rätt att springa omkring och skjuta med ett fantasifullt vapen. Det är möjligt att stationen hade tjänat lite på att vara mer utsmyckad. Men samtidigt kändes det häftigt att uppleva både denna stationen och Centralens station nu när de fortfarande är kliniskt rena och utan klotter.
Så fort jag klev ut ur tåget sattes min Malmökunskap på prov. Skulle jag välja utgången St Johannesgatan eller Smedjegatan? Än en gång ställdes jag insåg jag hur olika man upplever avstånd beroende på synintryck. Jag visste var de två olika uppgångarna låg, men nu när jag befann mig i underjorden kändes de väldigt nära varandra. Jag tänkte efter en kort stund och kom fram till att det säkert var Smedjegatan som var rätt uppgång. Och det var det.
Triangelstationen ligger djupt under marken, så det tog rätt lång tid att åka upp till marknivå med rulltrapporna. Jag kan tänka mig att det kan kännas påfrestande om man är stressad. När jag stod på sista rulltrappan och tittade upp mot det vackra rymdskeppsliknande glastaket tänkte jag "den där har Fritte gjort", och fnissade inombord. Ingången från Smedjegatan ligger fem minuters gångpromenad från min lägenhet. Från och med nu kommer jag inte känna mig motiverad att ta 45-minuterbussarna från Södervärn längre. Jag älskar Citytunneln.
Affisch från 2001.
*okej, pneumatisk är ju en stark överdrift, men det låter mer som 50-tals-science fiction om man säger att den är pneumatisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar